Alltför små svenska spargrisar
Borde bankerna bli mer generösa med att låna utpengar? Borde regeringen ha is imagen och ignorera kraven från bilindustrin?

Vid ett seminarium som tankesmedjan Timbro anordnade på onsdagen diskuterades en rad olika förslag på hur Sverige kan bli mer stöttåligt.
Panelen med Spendrups vd Jens Spendrup, riksdagsledamoten Annie Johansson (c) och nationalekonomen Dick Kling var överens om mycket — främst att det behövs fler företagare som kan stötta upp ekonomin.
Målet borde vara ett samhälle där alla som vill bli företagare får chansen och att arbetsgivarna börjar konkurrera om arbetskraften, förklarade Spendrup:
”Jag skulle vilja ha en arbetsmarknad där vi företagare står med mössan i hand, inte tvärtom.”
Onekligen behövs det företagsvänliga reformer — exempelvis att trygghetssystemen blir mer företagsanpassade och att lagen om anställningsskydd (las) lättas upp, så att fler vågar anställa. Men bättre villkor för näringslivet är bara en del av vad som behövs för att förbättra Sveriges läge.
I den politiska, debatten hamnar fokus ofta på makronivån, på statliga insatser och företagen. Mikronivån är minst lika viktig. Regeringen har ett stort ansvar att se till att enskilda får bättre möjligheter att själva klara av arbetslöshet och ekonomiska påfrestningar.
Till viss del handlar det om något så abstrakt som att uppmuntra en starkare känsla av personligt ansvarstagande. Det gäller att byta ut den utbredda ”nån-annanismen” mot barnets devis ”kan själv”, sa Johansson.
Samtidigt har politikerna en viktig uppgift i att uppmuntra enskilda att spara och skaffa sig en ekonomisk buffert.
Sverige är ett rikt land. Men när statistiken över förmögenheter slås ut visar det sig att en förbluffande stor andel av svenskarna har små marginaler. Enligt Statistiska centralbyrån har hälften av svenskarna, bostadsvärdet inräknat, ett sparkapital på mindre än 28000 kronor. Många är högt skuldsatta — banken äger huset eller lägenheten — och konsumerar upp lönen varje månad.
Vad bristen på en buffert leder till beskrevs för ett par år sedan i ett reportage i Magasinet Neo. Svenskarna är inte fattiga, men ofria. Inköpen görs på lönehelgen. Det är då man hämtar ut recept på Apoteket, det är då man köper juice till frukosten och fyller på med schampo och deodorant.
Sett ur det här perspektivet är alliansens jobbskatteavdrag en frihetsreform. För en person som tjänar som det svenska genomsnittet, omkring 24000 kronor i månaden, har avdraget under de senaste två åren sammanlagt inneburit omkring 25000 kronor extra i plånboken.
Det är ingen förmögenhet, men kan på sikt ge en pott med några månadslöner. Om regeringen gör ytterligare insatser i samma riktning kan förhoppningsvis fler samla på sig en rejäl buffert med ”dra åthelvete—pengar” så att man kan gå ifrån det där jobbet man våndas över eller chefen man avskyr utan att behöva oroa sig för sin överlevnad. Det skulle inte bara stärka svenskarnas makt över det egna livet – utan också minska oron för kriser och lågkonjunkturer.
Karin Rebas LNB

STOCKHOLM
Trots krisen vill regeringen inte ge några löften om nya satsningar eller reformer nästa år.
Oppositionen är kritisk och KI vill se satsningar på ytterligare 50 miljarder kronor 2010.

– Om man inte gör det är risken stor att kommunsektorn tvingas göra nedskärningar, säger Mats Dillén, generaldirektör för statliga Konjunkturinstitutet (KI).
Även SEB räknar med att regeringen kommer att öppna plånboken rejält nästa år. Mellan 40—45 miljarder kronor krävs för att elda på ekonomin, menar chefekonom Robert Bergqvist. Arbetsmarknaden är nyckeln ur krisen. Och det mesta av krutet bör läggas på åtgärder som gör att företag inte säger upp folk.
— Det är nödvändigt i de här tiderna att hushållen har konsumtionsutrymme och känner en viss trygghet så att man inte sparar pengarna, säger SEB:s chefekonom Robert Bergqvist.
— Sedan tror jag också att infrastruktursatsningar inte är så tokiga att genomföra. Det är ofta sådana investeringar som du förr eller senare ändå måste genomföra, säger Bergqvist.
Han får medhåll av Svensk Näringsliv:
— Det finns valdigt mycket väg- och rälsunderhållning som man ganska snabbt kan satsa på. Vi skulle vilja se långsiktiga satsningar på infrastruktur och skattesänkningar som gör det mer lönsamt att investera och anställa, säger Svensk Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster.
Fölster är dock nöjd med att regeringen säger nej till kortsiktiga stimulanser som sänkt moms eller ett extra barnbidrag.
— Forskningen visar att det inte fungerar. Det flyttar bara konsumtionen. När stimulansen är över är det fortfarande lågkonjunktur, säger Fölster.

Sahlin: Orättvist
Den ekonomiska krisen var också i fokus när årets första partiledardebatt gick av stapeln på onsdagen. Oppositionen med s-ledaren Mona Sahlin i spetsen anklagade regeringen för passivitet och för att föra en orättvis politik.
— I två år har regeringen solat sig i högkonjunkturen, nu står den fet och gömmer sig finanskrisen och lågkonjunkturen. Ta ert ansvar, sade Sahlin.
Men statsminister Fredrik Reinfeldt ger inte mycket för alla de olika krispaket som oppositionen efterlyser.
– Det finns inga mirakelkurer, sade han och varnade för att paketen riskerar statsfinanserna. Kortvariga underskott som man vet fylls på kan man acceptera. Men med långvariga underskott så knackar skattehöjningarna på dörren.

Reinfeldt: Inget stöd
Inför debatten hade också regeringens samordnare i Västra Götaland föreslagit ett permitteringsstöd till varslade, så att de kan behålla lön och jobb under en utbildningsperiod. Men Reinfeldtsäger nej.
— Vi tittar inte på några sådana förslag, sade han efter debatten.
— Jag tycker att det är märkligt att ett företag som AB Volvo, vars vinster varit på 14, 15, 16 miljarder kronor årligen, inte skulle ha några resurser för att ta ansvar för sina anställda när det kommer till en kris. Varför ska vi ta resurser från skola och sjukvård för att betala löner för ett sådant vinstrikt företag? undrar han.

Ledaren:
Läser man den där ledaren lite snabbt och slarvigt så verkar det ju inte så tokigt. Det vore väl perfekt om arbetsgivare skulle få sloss om arbetarna och att arbetarna skulle ha en så tilltagen buffert så att de kunde säga till chefen att ”dra åt helvete” och sedan gå och anställa sig hos en annan arbetsgivare.

Och att vi ska samla på oss en buffer som vi ska ha när det blir dåliga tider. Ja, det är ju jättebra.

Artikeln: Inga satsningar inför 2010
Låter ju också väldigt klokt och vettigt.

Företagen ska ta sitt ansvar och spara av vinsterna för att klara de dåliga tiderna.

Och SEB:s chefekonom Robert Bergqvist säger:
”Det är nödvändigt i de här tiderna att hushållen har konsumtionsutrymme och känner en viss trygghet så att man inte sparar pengarna”

Så är det ju, sätt igång och handla så det blir fart på marknadshjulen igen!

Men vänta lite nu? Vad läste vi i ledaren att någon Tankesmedja i Timbro hade kommit fram till?
Jo; det verkar som om Anni Johansson (c) bl.a. tycker följande:
”Samtidigt har politikerna en viktig uppgift i att uppmuntra enskilda att spara och skaffa sig en ekonomisk buffert.”

Nu ska vi se? Den regering vi har verkar vilja att vi ska spara för att samla på oss en buffert så att vi kan lägga ned både försäkringskassa och arbetsförmedling (läs mellan raderna) och samtidigt sak vi inte spara för att rädda Sverige ur krisen. Det är vi, arbetare (ja, ’Ni’, då da) som ska konsumera så till den milda grad så att företagandet blir tryggt och fint så att de vågar satsa igen.

Det är ju massor som är motsägelsefullt här.

Och det skrämmer mig att jag får rätt i att det finns en dold, större, agenda. Bort med försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det ska vara upp till den enskilde att se till att tjäna så mycket penar att denne kan vara friställd, frivilligt eller ofrivilligt, sjuk som frisk.

Men de som redan står utanför den möjligheten?

Hur är det tänkt?

Jag kan inte tycka att förtroendet ökar för politiker som kläcker ur sig att vi arbetare ska spara pengar och samla på oss en buffert så vi kan klara dåliga tider samtidigt som samma politiker år efter år slickat rövar på höga näringslivschefer som fullständigt skiter i att ta sitt ansvar.
Och när det sedan väl kommer till kritan så fördömmer man. Av vilken anledning tuffade man inte till sig från början?

Äar de naiva? Eller är det bara jag som begriper att de där storkoncernernas ledare inte nu är eller kommer att bli personer som tigger om allmosor och måste vända sig till någon slags samhällsstöd för att få mat och husrum.

De där gubbarna och kärringarna är stenrika. Och de kommer att bli rikare.

Och gissa vilka det är som kommer att göra det möjligt för dem att bli ännu rikare? Just det, det är vi det.