2001 2002 2003 2004 2005 2006
Den 21 mars var det dags för s.k. slutbesiktning. Förhoppningsvis är det sista gången jag träffar Dr BL.
Besiktningen gick galant. Jag blev godkänd. Inga problem att börja jobba, tyckte Dr BL.
Jag var då ca 98% frisk om vi jämför med besvärsläget innan operationen. Jag tyckte definitivt att jag såg ett ljus. Jag var på väg tillbaka!
Ett stort bekymmer var dock att magen / tarmen var totalras. Allt gick i princip rakt igenom. Det enda jag tålde bra var Thekakor? Utöver det en diet som var sockerfri, fettsnål, fiberfri och mjölkfri.
Och väsandet, tinnitusen ville inte ge med sig och så hade jag fortfarande ett känselbortfall i tummen. Men jag hade ingen värk och inga andra konstiga besvär, orsakade från nacken, ska väl tilläggas.
Konstatera att felet på magen beror på att magen / tarmen är förbannad efter många års läkemedelsmisshandel och behöver vila – så får det bli.
Kontaktade min arbetsgivare och flaggade för att jag nu planerar en Comeback. Jag tyckte det var lämpligt att vi började med ett rehabiliteringsmöte, i maj. Strax därefter ville jag börja arbetsträna.
Det sket sig. Arbetsgivaren snöade in sig på att Försäkringskassan inte var närvarande. Ändå hade jag muntligt besked från FK att delge mötet. Det godkändes inte. Och det bestämdes att jag inte fick börja jobba förrän ett rehabiliteringsmöte hållits. Snopet! Man kände sig inte så värst välkommen tillbaka.
Här ska nämnas att FK och min vårdcentralsdoktor inte tycket att jag skulle börja jobba förrän ett år efter operationen. Arbetsgivaren var inne på samma linje. Jag gick mer på operatörens bedömning och han menade att jag kunde ha börjat jobba redan tidigare.
Nåja jag gick hemma en månad till. Den 31 maj var nästa rehabiliteringsmöte. Allt avlöpte väl. Hade t.o.m. med mig ett intyg från min sjukgymnast som intygade att jag kunde börja arbeta, i mindre omfattning om arbetsplatsen var anpassad. Planerad jobbstart, på 25%, den 12 juni 06.
Började också sätta ihop ett jympapass. Hade bestämt mig för att börja leda Friskis&Svettis BAS-jympa till hösten. Skitkul!
Det kändes otroligt bra att få börja jobba. Enda smolken var att arbetsgivaren inte hade beställt något höj- och sänkbart bord och ny stol. Inte fick jag någon egen arbetsplats heller. Jag fick dela rum med Omsorgsnämndens ordförande. Hon gillar dofter – det gör inte jag.
Fick veta att chefen beställt bordet samma dag jag började jobba, det är minst 6 veckors leveranstid. Så som jag tjatat på han att beställa. Det var en av anledningarna till att jag valde att börja arbeta 25% istället för att börja arbetsträna. Hade jag börjat med arbetsträning så hade inget bord blivit beställt. Arbetsgivaren gör inget som de inte måste, tyvärr.
Den här semestern ska sent glömmas, av flera orsaker men främst av att jag fjällvandrade! Vi hyrde en stuga i Vemdalen och jag gjorde långa fjällvandringar. Det var en euforisk upplevlese.
Själva jobbandet går bra. Fritiden går bra. Besvärsnivån är minimal. Och så är det fram till slutet på 2006. Då säger min vikarie upp sig. Han blev erbjuden fast tjänst och accepterade. Men så fick han bättre jobb i GBG.
Det där ställde till det. Enda positiva var att jag fick tillbaka min arbetsplats. Nu hade inte förvaltningen någon som skötte IT-samordnaruppgifterna. Vi hade också fått ny chef. Effekten blev att jag fick försöka hinna med allt (IT-samordnaruppgifterna) inom mina 50% som jag då var uppe i.
Gjorde ett försök att arbetsträna upp till 75%, det sket sig. Nu började en jobbig tid där jag fick sitta med min nya chef och förklara att jag inte kunde ha så många arbetsuppgifter, att vi måste prioritera.
Vid ett tillfälle blev jag riktigt ledsen. Jag hade kommit överens med chefen om en arbetsuppgift som jag inte kunde ha kvar. På en arbetsplatsträff säger då chefen att: ”Nisse vill inte ha den här arbetsuppgiften, vem kan ta den i stället?”. Då kommenterade jag omedelbart: ”Det handlar inte om att jag inte vill, det handlar om att jag inte kan, jag orkar inte, det finns inte tid.” Jag såg på chefen och på en av mina arbetskamrater att de inte trodde på mig – fy för attan!
Jag slet och jobbade och försökte hinna med, vilket jag inte gjorde. Ett problem var att min chef inte kunde förstå att om vi hade möten, ofta, så tog det mer tid, procentuellt, från mig, än från de som hade heltid. Dessutom hade jag ju, p.g.a. min deltid, alltid mindre tid till förfogande mellan två möten, att utföra uppdrag på. Det var tydligen också svårt att förstå.
Torsdagen den 17 augusti 2006 ca kl 21:00.
Telefonsamtal från akuten Uddevalla, vår son, har vält, kört i kull, blivit påkörd? Motorcykelolycka. Klagar på ryggvärk, spänd buk. Skrapsår i ansiktet och troligtvis på kroppen i övrigt.
Vi åkte dit. Vi stod där, ensamma, i en ödslig korridor, mitt i natten och väntade, utanför IVA. Sonen var på röntgen. Han levde tydligen fortfarande?
En säng kommer, 3-4 personal runt omkring, en massa stativ, monitorer? F-n! Han ligger i respirator, tänkte jag. Kommer fram. Han är vaken, tittar på oss, höjer en hand (Yes! Ingen förlamning i den nivån i alla fall). Och så säger han: ”Förlåt, det var ju inte meningen ni skulle få uppleva det här…”.
Vi får inte följa med in, de vill göra iordning först.
När vi kommer fram går jag direkt till sonens tår och klämmer till, ”Aj!” Säger han då. ”Bra.” Svarar jag. Sedan kan jag koppla av.
Det visar sig att hans nacke är bruten på tre ställen, 5 revben är brutna, ett nyckelben, en tumme och ett underarmsben och så var ena lungan kollappsad.
Han hämtar sig bra, ung pojk. Efter 7 veckor kan han ta av nackkragen och börja sin rehabilitering.
Den 27 december 2006 tar min syster livet av sig.
Det gjorde inte fortsättningen lättare.
Läs mer om min sjukhistoria, första halvan av 2006, på: Det hela började hösten 2001. År 2006
