(psyk)Måndag

Publicerat av
2

Börjar där jag slutade igår. Med att få kontakt med den där relativt högt uppsatta psykiatripersonen som ringde min mor med anledning av insändare som hon skrivit och då undertecknat med sitt namn. (Jag låter ’Bloggen’ vila ett tag h*n är upptagen med annat :me: )

Moderns insändare (ttela torsdag 31 jan 2008):

Inget har hänt inom psykvården sedan 60-talet
Svar till Lars Helldin, verksamhetschef psykiatriska kliniken, och Sten Axelsson, sjukhusdirektör NU-sjukvården (debattartikel 26 januari):
När det gäller Ulla Anderssons ledare den 21 januari delar jag hennes uppfattning helt ut.
Äntligen någon som i media vågar ta upp detta tydligen känsliga och anonyma ämne som psykiatrin utgör.
Har själv som anhörig haft kontakt med “psykiatrivården” i ett femtiotal år. Ingenting har hänt där sedan de antidepressiva läkemedlen kom på sextiotalet, man skickar hem patienter med remsor med medicin som man själv kan manipulera med — antingen inte ta dem alls eller ta alla på en gång.
Ingen kontakt tas med anhöriga, varken under eller efter den så kallade vården, inga vårdplaneringar, patienten skickas hem till i många fall en tom lägenhet och ska klara sig själv, missar tider till besök i “vården” och får halvsnorkiga brev, att passas inte tiderna i fortsättningen, så minsann.
VIVAN NORDLUNDH
ANHÖRIG

I anknytning till denna insändare fanns även denna:

Var finns läkarna I öppenvården?
Håller faktiskt med TTELA:s ledarskribent att öppenvården ej fungerar så bra. Den personalen som arbetar där är mycket kunnig och välutbildad, men var finns läkarna? Det är det stora problemet – läkarbristen.
Ett annat stort problem är att kommunerna ej tar sitt ansvar när patienter inom psykvården är färdigbehandlade och ska åter till hemkommunerna.
När dessa saker är ordnade tror vi säkert att det går att bygga upp en bra vård även för vännerna inom psykiatrin.
MARGARETA PALMSTRÖM
DENNIS OLSSON
IFS (INTRESSEFÖRENINGEN FÖR SCHIZOFRENI OCH ANDRA PSYKISKA SJUKDOMAR)

Undrar om Margareta och Dennis också fått telefonsamtal?

Hade jag fått ett telefonsamtal om jag signerat min insändare med mitt namn, istället för med: ”Väl Insatt”?

Jag misstänker att denna psykiatritjänsteperson inte kommer att besvara min enkla e-Postfråga:
”Hörde av min mor att du telefonerat till henne.
Jag skulle vilja att du skrev ned, av vilken anledning du ringde det samtalet.
Vänligen”

Jag tror att jag får ett telefonsamtal.

‘Over and out’. Jag återkommer.


Söndag också lugn.

Publicerat av
4

Nisse: ”Hallå! Någon där, idag? Hallå!”
Bloggen: ”Stilla dig! Vad du gapar. Vad är det frågan om?”
Nisse: ”Jamen jag kunde ju inte veta…, du var ju inte här igår.”
Bloggen: ”Var jag väl.”
Nisse: ”Inte när jag var här och kollade.”
Bloggen: ”Jaha, jasså då. Ja jag såg det.”
Nisse: ”Vad gjorde du?”
Bloggen: ”Kollade lite.”
Nisse: ”Kollade vadå? Ska jag behöva dra det här ur dig?”
Bloggen: ”Lugn. Jag kollade upp lite olika lösningar på hur man kan kommenterar på en blogg.”
Nisse: ”Jaha, och vad kom du fram till?”
Bloggen: ”Att det finns ett litet smartare sätt att kommentera på än det som är här nu, på den här, ja, bloggen.”
Nisse: ”Och?”
Bloggen: ”Tycker du inte det är lite bökigt när du ska (kanske) besvara en specifik kommentar. Jag har noterat att du då börjar med personens namn eller alias. Och sedan kommer ditt ”svar”. Och ska sedan den personen kommentera ditt svar och alltså lägga en kommentar till och så vidare. Då kan det bli knöligt att följa det hela.”
Nisse: ”Jag kan hålla med om att det kanske kan bli lite bökigt, någon gång. Inget stort problem. Men vad har du hittat?”
Bloggen: ”Jag har inte hittat något som är sådär klockrent enkelt. De jag har kikat på skulle innebära en hel del s.k. omkodning och den får ju du i så fall göra…”
Nisse: ”Inget lockande. Men vad är det du har tittat på?”
Bloggen: ”Åh, javisst ja, jo en lösning som innebär att man liksom kan kommentera en kommentar inom kommentaren. Det kan kallas för hierarkiskt (threaded) kommenterande eller nästlat (nested).”
Nisse: ”Vet du vad?”
Bloggen: ”Vad då?”
Nisse: ”Jo jag tycker det vore bra om du kunde kika vidare på det, OK?”
Bloggen: ”Jag gör så gott jag kan.”

Toalettfundering
Nisse: ”Jag tror det är något lurt med handdukarna?”
Hustrun: ”Vad menar du då?”
Nisse: ”Nu är min vita handduk smutsig, igen. Och jag har ändå tvålat in och sköljt av händerna innan jag torkar av dem, på handduken.”
Hustrun: ”Och?”
Nisse: ”Antingen ljuger du och använder min handduk i lönndom eller så driver du med mig och har lagt dit en sådan där skämttvål – som gör det svart.”
Åt detta skrattar hustrun och tycker att jag är rolig? Det här är allvarliga grejer!

Andra allvarliga grejer
Nisse: ”Nu ska jag ägna en stund åt att fundera på en utredning och ett telefonsamtal.”
Bloggen: ”Låter ju väldans spännande.”
Nisse: ”Inte alls. Utredningen handlar om den anmälan som psykiatrin ’gjorde på sig självt’ (Lex Maria) efter det att min syster tog livet av sig. Och telefonsamtalet handlar om en högt uppsatt tjänsteperson inom NU-sjukvårdens psykiatri som ringt till min mor som via insändare i morgonblaskan ttela uttryckt sig kritiskt gentemot öppenpsykiatrin i synnerhet och som gensvar mot en debattartikel i allmänhet. Om debattartikeln och min insändare kan det läsas om på: ’Kalaslördag’. Några dagar efter sattes det in ytterligare en insändare. Av min mor. Och i samband med det har hon fått ett telefonsamtal från den här psykiatritjänstepersonen. Och det lutar åt att det hela gick ut på att anhöriga inte ska vädra sina åsikter i pressen på det här viset. Det där stinker lång väg. Så jag ska försöka få fatt på den där personens e-Post och fråga, mer rakt på. Hur det förhåller sig.”
Bloggen: ”Inge kul. Utomordentligt läbbigt. Nästan så en hoppas att det är någon form av missförstånd. Ja ’lycka till’ eller hur man nu uttrycker sig.”



Fredag, i full fart?

Publicerat av
5


Städning och sjukläget
Bloggen: ”God morgon Nisse! Hur ser dagen idag ut?”
Nisse: ”Faktiskt lite stressig och svettig enligt mina mått mätt.”
Bloggen: ”Så? På vilket vis då?”
Nisse: ”Vi får fint besök i kväll och då ska det vara städat.”
Bloggen: ”Är det ett så stort problem då?”
Nisse: ”Normalt sett inte. Men när det gäller mig så måste det planeras. De krafter jag har räcker inte till så mycket. Och det som krånglar till det idag är att bilen ska besiktigas kl 13:50.”
Bloggen: ”Jag det har jag förstått att en bilbesiktning i sig kan vara nog så stressande.”
Nisse: ”Visst, på den tiden bilen var jätteviktig för oss, ja. Men det är nog mer att det är ’en sak till’. Jag får inte så mycket tid för återhämtning då. Och jag behöver ganska lång återhämtningstid. Å andra sidan så vet jag ju inte än hur trött jag kommer att bli. Så jag försöker att inte ta ut något katastrofscenario i förskott. Jag försöker lägga upp det i etapper och i ett lugnt tempo. Och så inte hitta på något dumt i dessa pausstunder.”
Bloggen: ”Vad tänker du på då?”
Nisse: ”Ja som att få för mig att uppdatera den här bloggen.”
Bloggen: ”Ja hu ja. Då dog jag ju. Tur att du hade säkerhetskopierat allt jag hade i minnet så att säga och hur jag är uppbyggd. Annars hade jag faktiskt dött jättemycket.”
Nisse: ”Ja man kan nog säga att om jag sköter mig så kommer du att ha fler liv än katten som har nio, sägs det.”
Bloggen: ”Låter ju tjusigt. Att ha fler liv än katten.”
Nisse: ”Nä nu får det bli en paus här också. Nu ska jag dricka kaffe. Titta på ovädret utanför fönstret. Leka med katten och sedan återuppta dammsugningen, har gjort hälften, ca.”

Nisse: ”Ja nu jävlar är dammsugningen klar! Men nu börjar jag också känna att muskelkrafterna börjar tryta. Det känns som om musklerna skakar eller vibrerar, inifrån på något vis?”
Bloggen: ”Och hur tänker du bete dig nu då? Noterade att du tog en Koffeintablett. Vad kommer det sig?”
Nisse: ”Ja det är väl inte så jättebra. Det ökar ju stresspåslaget. Men det ger mig den extra viljan (något piggare) som jag behöver för att slutföra dagens projekt. Nu blir det mera paus. Och sedan ska toaletterna göras rena.”
Bloggen: ”Ta det varligt nu bara.”
Nisse: ”Jag lovar.”

Mera städning
Nisse: ”Huvaligen! Nu är jag klar! Och nu måste jag ta en längre paus. Jag har planerat och ska nu ägna mig åt en stunds avspänning. Sedan har jag sallad färdig i kylskåpet. Jag gör numer två tallriksportioner. Jätteskön de dagar jag inte behöver göra sallad, utan bara kan öppna kylskåpet, hälla på lite olivolja, ta en gaffel, sätta mig vid köksbordet och äta. Toppen! Att det är en sådan dag idag.”
Bloggen: ”Och hur känns det med krafterna?”
Nisse: ”Ja, jag känner ju hur det liksom går på överväxeln så en ordentlig vila är nu nödvändig.”
Bloggen: ”Och efter vila och mat, hur ser det ut då?”
Nisse: ”Då bär det iväg till bilbesiktningen. Via en bensinstation. Där ska jag tvätta av nummerplåtar och lyktor. Och så ska jag kolla lufttrycket i däcken. Efter besiktningen ska jag göra ett kort besök i någon livsmedelsaffär och köpa vispgrädde. Sedan hem och vila.”
Bloggen: ”Ja det där ska du väl greja, eller?”
Nisse: ”Jag tror det. Annars får jag väl skita i grädden t.ex.”
Bloggen: ”Låter ju vettigt. Lycka till!”
Nisse: ”Tackar.”

Avspänning
Nisse: ”Oj, oj, oj, vad det var skönt! Nu har jag ätit och förde det en stunds avspänning.”
Bloggen: ”Hur går det med avspänningen?”
Nisse: ”Jag tycker det går bra. Jag upplever i alla fall att jag når den där djupa avslappningen som de pratar om på ljudfilerna, på CD’n.”
Bloggen: ”Är det något speciellt upplägg?”
Nisse: ”Oja, den första CD’ns första spår innehåller de grundläggande instruktioner och då gås kroppsdel för kroppsdel igenom. Och så hur man ska andas. När man är riktigt avslappnad får man instruktioner att träna in en s.k. trigger. Man för ihop pekfinger och långfinger med tummen på vänster hand. Pressar ihop. Tar ett djupt andetag och släpper sedan ’greppet’ och andas ut långsamt. Det är i utandningarna man slappnar av. Och eftersom man får lära sig den där triggern när man är rätt så avslappnad så blir det lättare att i olika situationer trigga hjärnan och kroppen till att nu är det avspänning som gäller.”
Bloggen: ”Är målet att lära sig den där triggern?”
Nisse: ”Delvis, men mest handlar det givetvis om att du ska lära dig att du kan bestämma över din kropp. Att du kan ta kommandot. Och på så vis komma åt de skadliga effekter en negativ stress kan ha.”
Bloggen: ”Är de andra ljudspåren liknande?”
Nisse: ”Ja, de bygger på varandra. På sår två går man lite snabbare fram och ägnar mer tid åt varandet i avspänningen. Och på CD nr 2 spår 1, avancerar det ytterligare. Jag tycker i alla fall att det känns väldigt bra. Jag för faktiskt en hel del extra kraft och jag upplever mitt förhållande till min kropp och mitt liv, med allt vad det innebär, som mer harmoniskt. Och det är väl bra?”
Bloggen: ”Låter kanon. Du Nisse, jag vill göra dig uppmärksam på att det kommit ett e-Postmeddelande, från Kristina.”
Nisse: ”Tack, ska genast se vad det kan vara.”

Nisse: ”Det var lite reflektioner som vi bollat lite fram och tillbaka. Ska svara på dem vid ett senare tillfälle. Nu ska jag lägga mig på bädden och vila ordentligt. Innan det är dags att brottas med snö, bil, besiktning och vispgrädde.”
Bloggen: ”Klokt, ta vara på stunderna. Vi ses!”

Besiktningen (och lite mera sjukläget)
Nisse: ”Hej!”
Bloggen: ”Nämen, hejsan! Hur gick det?”
Nisse: ”Det gick bra, bilen blev godkänd, med bara en anmärkning (Bra att veta): ’Fjädersäte, bak vänster undre, rostangrepp.’ Och så lade jag själv till: ’Bromsrör, rostangrepp och Avgassystem, bakre, litet hål.’”
Bloggen: ”Och av vilken anledning lägger du till själv?
Nisse: ”Ja, jag tyckte att det inte såg bra ut och jag vill nog ha det där åtgärdat på en bilverkstad.”
Bloggen: ”Jaha, ja det kan kanske vara lika bra. Hur gick det med grädden?”
Nisse: ”Grädden? Ja, just det ja, grädden. Ja den köpte jag innan. Jag var ute i god tid.”
Bloggen: ”Och inget annat?”
Nisse: ”Attan! Svårt med den här ’ärligheten’. Jag köpte två s.k. dubbelbitar. En dubbelnougat och en japp.”
Bloggen: ”Och det var det värt?”
Nisse: ”Ja, det var jättegott!”
Bloggen: ”Men är det inte så att du bär på en misstanke om att det där kan ha haft en negativa effekt?”
Nisse: ”Det var väl själve…, jo jag blev väl lite mer än normalt lös i magen. Men det kan lika väl bero på att jag innan jag åkte fick en värktopp och då valde jag att ta en dubbel dos med läkemedel. Och så kan ju dagens ’stress’ eller arbetsbörda, om man så vill, ha viss verkan.”
Bloggen: ”’Dubbel dos’ ?”
Nisse: ”Ja, 1 g Alvedon, 250 mg Paraflex och 400 mg Brufen.”
Bloggen: ”Men var det verkligen nödvändigt?”
Nisse: ”Det vet jag faktiskt inte men jag ville inte ta risken att kanske inte kunna ta mig ur bilen, vid besiktningen. Så lite förebyggande medicinering var det ju också, förståss.”
Bloggen: ”Men är det inte så att du har lagt märke till att just sötsaker och snabba kolhydrater sätter fart på magen på ett vis som är mindre roligt?”
Nisse: ”Vänligt av dig att uttrycka dig i lite mer omskrivna termer. Jo det har jag.”
Bloggen: ”Och…?”
Nisse: ”Ja ska jag vara helt ärlig så valde jag väl, mer eller mindre omedvetet, bort just den erfarenheten. Ljög väl för mig själv om att så lite kan väl inte ha någon verkan och dessutom behövde jag ju piggas upp lite.”
Bloggen: ”Är det inte just sådant resonemang som du ska notera och komma ihåg så du blir medveten om den s.k. fallgropar?”
Nisse: ”Och det har ju du nu så vänligt bidragit med.”
Bloggen: ”Ingen orsak. Jag vill ju dig bara väl. Ta nu och notera det där, även på ett separat vis. En lapp på kylskåpet kanske?”
Nisse: ”Ja, Ok då! Jag ska göra det, jag lovar. Sedan ska jag gå och lägga mig och vila, igen. Hustrun kommer snart hem från jobbet. Och en stund senare kom vårt besök.”


En rörlig Torsdag

Publicerat av
2


Sjukläget och lite politik
Bloggen: ”Hur är det med dig idag?”
Nisse: ”Känns faktiskt riktigt bra.”
Bloggen: ”Vad kan det bero på?”
Nisse: ”Tja, än har jag inte gjort något ansträngande och inte något speciellt upphetsande heller.”
Bloggen: ”Men telefonsamtalen till ’afa’ och Försäkringskassan då?”
Nisse: ”Jo det är sant. Speciellt FK kan ju vara en riktig blodtryckshöjare. Men jag var ganska säker på min sak den här gången.”
Bloggen: ”Hur menar du då?”
Nisse: ”Jag hade fått 1/2 sjukpenning i stället för hel.”
Bloggen: ”Jamen är det inte så att du har 50% Sjukersättning? Då ska du väl inte ha 100% Sjukpenning?”
Nisse: ”Givetvis har du rätt. Men FK räknar inte på det viset. Mina 50% Sjukersättning, betraktas som en ’sjukpension’ av FK. Och då ’räknar’ de inte den när jag sjukskriver mig på mina kvarvarande 50% (20 timmar av 40). De ser de 20 timmarna som ’heltid’ eller den omfattning jag får lön för, inkomst av tjänst. Och det ser de då som 100%.”
Bloggen: ”Men finns det inte en risk att det blir en massa felaktiga, för låga, utbetalningar med det systemet?”
Nisse: ”Tja, eftersom det drabbat mig och jag är ju vaksam och relativt insatt så kan jag nog tänka mig att det finns personer som faktiskt har mindre från FK än vad de har rätt till.”
Bloggen: ”Hur gick det då?”
Nisse: ”Det gick bra. Det var min handläggare för sjukpenningsdelen som hade ’tänkt lite fel’. Men de rättar till det och om några dagar ska jag ha fått de pengar som fattas och då kan jag kontakat ’afa’ och få de pengar som fattas därifrån.”
Bloggen: ”Så handläggningen på FK kan alltså falera?”
Nisse: ”Ja givetvis. Ingen är ju ofelbar. Den mänskliga faktorn finns ju med överallt. Och när det kommer nya direktiv hela tiden, från politiken, så ser jag nog att det inte är så lätt att vara FK-handläggare.”
Bloggen: ”Men det är väl skit! Inte ska du väl tåla sådant?”
Nisse: ”Det är nog precis vad jag ska göra. Jag får anpassa mig, efter de direktiv FK får och så får jag som patient/kund/försäkringstagare (eller vad man nu ska kallas?) ta ansvaret att följa upp att det blir rätt för min del.”
Bloggen: ”Men hallå! Är inte det där att mesa?”
Nisse: ”Nej så ser jag det inte. Däremot hoppas jag ju att ’folket’ röstar lite mer mänskligt i nästa val. Att de lägger sin röst på mer människovänlig politik än på en ren penningpolitik.”
Bloggen: ”Jaha? Jamen det kan ju gå fullständigt åt helsike!”
Nisse: ”Det är möjligt. Men jag tycker nog att jag bidrager på mitt lilla vis.”
Bloggen: ”Hur då?”
Nisse: ”Med den här bloggen. Jag tror det var John Lennon som uttryckte: ’Act local think global’ (möjligtvis kan det ha varit omkastat [Think global act local.]). Det var i alla fall i samband med honom som jag kom i kontakt med uttrycket första gången. ’Agera lokalt, tänk globalt.’ Det är precis det jag gör bl.a. med det är bloggandet. Jag drar mitt lilla strå till stacken. Jag gör min röst hörd. Jag publicerar mig. Om sedan andra vill ta del av det? Ja det är i så fall deras sak. Sedan kan det ju givetvis vara svårt att ’hitta’ i detta enorma s.k. cyberhav eller cyberrymd. Men som sagt, jag ger mig inte.”
Bloggen: ”Va fint, jag fällde nästan en nolla…”
Nisse: ”Så?”
Bloggen: ”Ja, jag känner mig plötsligt så delaktig. Och jag jobbar ju faktiskt, hela tiden. Även när din dator är avstäng, så jobbar ju jag.”
Nisse: ”Vilket slit. Är det jobbigt då?”
Bloggen: ”Va? Öh…, nej! Inte alls! Det egentliga jobbet görs ju av s.k. servrar med sina processorer och routrar och switchar samt en uppsjö av s.k. sökrobotar och RSS-flöden m.m.”
Nisse: ”Det låter betryggande. Jag vill ju inte att du ska bli stressad.”
Bloggen: ”Tackar för den omtanken. Det får mig att tänka på vad vi började diskutera. Att du mår kanske ovanligt bra idag och detta trots samtal med FK och ’afa’?”
Nisse: ”Jaha, ja…, jag tror att det kan ha flera orsaker. Det kan vara så att stresshanteringen faktiskt har effekt. Det kan också vara så att Saroten fungerar som en liten ’locket på’. Och så tog jag ju en dos Stesolid i går kväll.”
Bloggen: ”Och av vilken anledning tog du Stesolid?”
Nisse: ”Jag kände mig spänd i mina övre ryggmuskler och tänkte att de kan behöva lite hjälp med avslappningen.”
Bloggen: ”Så du är alltså lite drogad egentligen?”
Nisse: ”Ja så kan man se det om man vill. Men jag tror nog mer att det i så fall är efterverkningarna av ’drogandet’ som har positiv effekt.”
Bloggen: ”Och hur känns det nu (11:50)?”
Nisse: ”Återigen spänd i övre delen av ryggen, lite värk. Och en del värk i underarmarna och på handryggen, på bägge händerna.”
Bloggen: ”Kan det bero på ett lite för ihärdigt knackande på tangentbordet?”
Nisse: ”Helt klart en bidragande orsak. Nu ska jag skala potatis och sätta dem på kokning. Hustrun ringde och beställde detta…”
Bloggen: ”Bäst å göra som en blir tesagd.”

Jympan
Bloggen: ”Ytterligare en spännande rubrik.”
Nisse: ”Precis, synd att du inte kan pröva på.
Bloggen: ”Jo det skulle allt se ut det! Ja hur skulle det se ut?”
Nisse: ”Ja, fundera på det du. Dagens jympa var i alla fall kuligare än vanligt. Kan bero på att jag inte upplevde att det tog emot någonstans.”
Bloggen: ”Inte nånstans alls?”
Nisse: ”Det enda jag lade märke till var att jag var svag i en eller flera muskler på vänster sida. Framförallt vid en övning där man ska ligga på rygg, med böjda knän. Hela respektive fotsula i golvet och så ska man arbeta upp och ned med höften s.k. rump-, höftlyft. Det där sista som man kan ’trycka till’, funkar inte på vänster sida för mig. Det märks ännu tydligare i en annan liknande övning som den här: s.k. liggande höft-, rumplyft i denna får jag inte upp vänstra höften lika mycket som när man gör denna övning med högerfoten i golvet.”
Bloggen: ”Ser ju lite småjobbigt ut det där.”
Nisse: ”Just, det är inte så ansträngande, att bara röra sig sådär. Men om jag verkligen trycker på, uppåt, då blir det verkligen mycket jobbigare.”
Bloggen: ”Tänkte jag skulle fråga hur det är nu, efter jympan?”
Nisse: ”Inte så kul, inget vidare. Det tjuter i huvudet. Bränner och värker i tummen, armarna känns kraftlösa och så värker det i underarmarna. Ländryggen har en molande värk också. Väntar på att mina mediciner ska börja verka nu.”
Bloggen: ”Om du nu blir så dålig av att jympa. Ska du verkligen jympa då?”
Nisse: ”Ibland känns det tveksamt. Men min övertygelse driver mig. Och det är att skonsam rörelse är bra i det långa loppet. Även om det känns skit på kort sikt.”


Onsdag med promenad-aha!

Publicerat av
2

Nisse: ”Ha! Jag var före!” :me:
Bloggen: ”Före vadå?”
Nisse: ”Dig!”
Bloggen: ”Med vadå?”
Nisse: ”Med att börja.”
Bloggen: ”Börja vadå?”
Nisse: ”Kom igen nu! Här! Idag! Nu! Först! Första raden.”
Bloggen: ”Är du bäng? Du skriver ju för oss bägge?”
Nisse: ”Jag vet, men ändå!”
Bloggen: ”Jösses!” Bloggen ser nu lite misstänksam ut men gör ett försök: ”Igår testade du med att ta din dos Saroten kl 18:00 i stället för till natten. Hur gick det?”
Nisse: ”Det var ingen hit. Jag gick omkring med tom blick och gäspade från 19:00 till 22:00 och då var jag tvungen att lägga mig.”
Bloggen: ”Innebär det att du inte tänker fortsätta försöket?”
Nisse: ”Jepp! Alldeles rätt. Den dosen Saroten åker tillbaka som till nattenmedicin illa kvickt!”
Bloggen: ”Inte illa. Det är inte ofta du rättar in dig i ledet så fort.”
Nisse: ”Du känner inte mig (?), jag kan vara korkad men jag är inte dum, på det viset.”

Promenad
Bloggen: ”En väldigt spännande rubrik?”
Nisse: ”Visst! Och idag blev den faktiskt lite annorlunda.”
Bloggen: ”Så?”
Nisse: ”Jo samtidigt som jag gick min ’naturrunda’ så genomgick jag en slags inre promenad också.”
Bloggen: ”Inre promenad? Gick ni åt samma håll? He, he, he…”
Nisse: ”Hrmph! Igår på stresshanteringsutbildningen fick vi se en norsk dokumentär om dans, rytm och rörelse. En jämförelse mellan främst oss nordbor och ett afrikanskt folk. Vi har förlorat rytm och dans. Vi rör oss fel. Och jag blev speciellt fascinerad av de där stiliga kvinnorna som bär en massa kilo på huvudet. Vilken hållning! Och vad snyggt de gick! Och de gick med en rytm. Och så liksom gled de fram. Och de kunde gå långt.”
Bloggen: ”Jättespännande…”
Nisse: ”Gå och lägg dig då! Jag prövade i alla fall först med att gå med en rytm i kroppen, att känna min egen rytm. Jag hittade ingen.”
Bloggen: ”Vad förvånad jag blir!”
Nisse: ”Skit i det du! Sedan prövade jag att gå med höfterna. Jag koncentrerade mig på hur jag normalt gick och jag gick precis som nordborna på filmen, med stela höfter. Så jag koncentrerade mig på höfterna och rackarns! Jag fick igång dem. Och jag märkte en positiv effekt direkt.”
Bloggen: ”Jamen nu kan det kanske bli intressant?”
Nisse: ”Självklart! När jag går som jag brukar så liksom smäller det i huvudet. När hälen träffar marken så fortplantas det genom hela kroppen och upp i huvudet och det blir liksom en smäll. Jag har försökt att gå mjukt, med mindre stela knän t.ex. Det har inte hjälpt så värst mycket. Men när jag gick med höfterna då försvann det där ljudet.”
Bloggen: ”Hur går man med höfterna?”
Nisse: ”Jag gör så att jag koncentrerar mig på att liksom börja från mitten på kroppen. I Pilates så talas det ju t.ex. om att alla kroppens rörelser ska utgå från magen. Man måste alltså först bygga upp den s.k. muskelgördeln. Och de är: bäckenbottenmuskler, magmuskler, ryggmuskler och diafragma. Jag tänker mig alltså att de där musklerna bildar en enhet, ett slags nav. Det är de som styr bäckenrörelserna -höften.”
Bloggen: ”Höften? Och sedan?”
Nisse: ”Jag försöker alltså tänka bort benen, de kan faktiskt gå av sig självt. Men i och med att jag koncentrerar mig på höften så börjar framflyttandet av benet när då ena höftsidan är så att säga längst bak. Sedan för du fram höften och då kommer benet efter – med sin egen motorik. Som man helt enkelt får lita på. Och när du skjuter fram ena höftsidan så dras den andra tillbaka.”
Bloggen: ”Ser inte det där väldigt konstigt ut. Du går alltså där och vickar på höfterna?”
Nisse: ”Jag vet faktiskt inte. Jag tror inte att det ser så konstigt ut. Annat än att om någon som kände mig inte skulle känna igen mig på gångstilen. Och så har jag ju en jacka på mig…”
Bloggen: ”Jag fattar inte riktigt hur höfterna rör sig?”
Nisse: ”Tittar man rakt bakifrån (under jackan) så rör sig höfterna upp och ned. Tittar du rakt från sidan så rör sig höfterna i en slags ’åtta’. Det där innebär att gången blir mer flytande och jämn. Mot tidigare där den är vaggande, stel och stötaktig. Och tittar man på gå-med-benen-stilen från sidan så guppar också huvudet upp och ned. Går du med höfterna så rör sig inte huvudet upp och ned. Höftens rörelser och knän samarbetar och liksom jämnar till det. Helt klart en gångstil som är skonsammare för kroppen, på lång sikt, eftersom du använder mer muskler och låter dem samarbeta. Kolla hur de där ’gångarna’ i sporten gång, går.”


Tisdag, och det är vår ute?

Publicerat av
3

Sjukläget
Bloggen: ”Hej där! Hur gick det på jympan igår?”
Nisse: ”Hej själv. Själva jympan gick bra men efteråt var det så det skakade i varenda muskel. Drack vatten och försökte vila till mig lite krafter. Det gick.”
Bloggen: ”Och vis av erfarenheten åkte du direkt hem?”
Nisse: ”Förstår inte vad som har fått mig att blanda in dig i det här? Nej, jag verkar ha som ett livsmål att inte lära mig av negativa erfarenheter. Jag springer i full fart in i samma vägg, gång på gång. Här gäller inte Pavlovs teorier om betingning.”
Bloggen: ”Och alla de där orden, vad vill de säga?”
Nisse: ”Att jag åkte till affären och handlade det ’nödvändigaste’; 2 pkt Fetaost, 3 liter mjölk, 1 pkt margarin, 3 st apelsiner, 5 st bananer och 3 st äpplen. Så nöjd?”
Bloggen: ”Inget godis?”
Nisse: ”Nej faktiskt inte, ha! Och så skippade jag Biblioteksbesöket, det bedömde jag som inte så viktigt. Det får bli en annan dag. Och nej, det kom ingen kallelse från Spine Center i GBG.” :meSad:

Läkemedel
Bloggen: ”Hur går det med din medicinering?”
Nisse: ”Jag hade ju planer på att kunna minska mängden läkemedel när jag tar Saroten. Men det är fortfarande så att det mer verkar som om Saroten ’förvärrar’ besvären på så vis att jag blir ’piggare’ och får mer ’rörlighet’. Och det där skapar sedan en överansträngning i muskulaturen som gör att värken ökar?”
Bloggen: ”Hur tänker du tackla det där?”
Nisse: ”Ska kolla om det verkligen är en ’uppiggande’ effekt som jag upplever. Så jag prövar med att ta Saroten tidigare på dagen. 18:00 i tre dagar och sedan 12:00 i 4 dagar.”
Bloggen: ”Men står det inte ’till natten’ på ordinationen!”
Nisse: ”Jo, det gör det.”
Bloggen: ”Ska man inte följa ordinationer?”
Nisse: ”Generellt sett ja. Men med så pass låg dos som jag tar, 50 mg, så kan jag inte se någon risk. Och anledningen är ju faktiskt att jag försöker få fram en så positiv effekt som möjligt. Hitintills så har effekten av Saroten varit mest negativ.”

Något som till slut leder till stresshanteringsutbildningen
Nisse: ”Det häftigaste som händer under min dag är när jag tar medicinen. Det händer 4 ggr per dag. Det är något som inte stämmer när det är ’det’ som fyller ens liv. Att göra mig en och annan kopp kaffe är också spännande.”
Bloggen: ”Det är till att leva farligt?”
Nisse: ”Att dessutom, emellanåt, bli överraskad av en liten smärtattack bidrar till att en inte slappar utan håller sig alert.”
Bloggen: ”Det får ju Arnold, Bruce m.fl. att blekna.”
Nisse: ”Du behagar driva med mig?”
Bloggen: ”När tillfälle bjuds så…” Här ler Bloggen underfundigt och fortsätter: ”Men jag tror att du egentligen har något annat du vill få fram.” Nisse däremot ser ut som en fåntratt.
Nisse: ”Öh…, va?”
Bloggen: ”Ja du ska väl inte inbilla mig att du menar allvar med det där?”
Nisse: ”Jo, i början, faktiskt, men så tänkte jag lite till oc…” Här avbryter Bloggen ouppfostrat Nisse med kommentaren: ”Gjorde det ont?”
Nisse: ”…va?”
Bloggen: ”Ja, att tänka!” Här skrattar Bloggen hysteriskt åt sin egen humor…
Nisse: ”Ha…, ha…, ha…, jag tänkte i alla fall att det är en skillnad på den fysiska världen och den man har inom sig. Det kom jag att tänka på.”
Bloggen har inte lugnat ned sig riktigt än så här uppstår ett spänt, meningslöst uppehåll…

Bloggen: ”Jaha, hur då?” (Min uppfostran förbjuder mig att beskriva hur den där digitala nollan nu ser ut.)
Nisse: ”Jo man kan liksom göra mer av livet om en använder sina tankar på rätt sätt.”
Bloggen: ”Och vad är rätt sätt?”
Nisse: ”Du ska då haka upp dig på oväsentligheter, det finns inte rätt och fel, när det gäller tankar. Säg konstruktivt i stället då. Det är något jag antagligen gått och bearbetat omedvetet en tid och det har att göra med vad som sades på stresshanteringsutbildningen vid ett tillfälle.”
Bloggen: ”Jag sprängs av nyfikenhet!”
Nisse: ”Lägg av! Du är inte speciellt trovärdig.”
Bloggen: ”Issess, tagga ned, det är ju du som väljer vilken ’profil’ jag ska ha.”
Nisse: ”Nåväl, jo det är det där med uttrycket: ’hjärnan kan inte skilja på verklighet och tänkta tankar’.”
Bloggen: ”…öh?”
Nisse: ”Ja som med en del drömmar. Man kan inte skilja på om det är verkligt eller en dröm. Man vet ju inte det förrän man vaknar, att det var en dröm.”
Bloggen: ”Och vart vill du komma med det?”
Nisse: ”Jo men det måste ju betyda att man kan fantisera sig till ett behagligare liv, en känsla av att må bra. Man kan skapa egna upplevelser, hitta på. Men de ska vara så trovärdiga att hjärnan går på dem.”
Bloggen: ”Är du säker på att just din hjärna är så lättlurad då?”
Nisse: ”Nej det kan jag givetvis inte vara men det finns en miljardindustri som tror det – reklambranschen.”
Bloggen: ”Aha! Nu börjar jag ana vart det här är på väg.”
Nisse: ”Ja det var ju lysande! Då kan ju du fortsätta!”
Bloggen: ”Min blygsamhet förbjuder mig, fortsätt du.”
Nisse: ”Jo, med rätt känsla och rätt kroppsupplevelse och då positiva tankar går det ju att kollra bort hjärnan. Det vet ju alla som pysslar med hypnos och illusionister t.ex. Och det är ju egentligen det stresshanteringsutbildningen handlar om också. Att via utbildning ge oss verktyg att manipulera vårat tänk och vårat liv i en ickedestruktiv riktning. Avslappningsteknik är ju bara en del i en hel radda med möjligheter.”
Bloggen: ”Jag anar att det kan ha startats en process?”
Nisse: ”Det är rätt. Det här får jag fundera på ett tag till.”

Not: Det ska tilläggas att jag idag fick stressa till stresshanteringsutbildningen och jag hanterade det på ett relativt antistressaktigt vis. Hustrun hade bestämt att vi skulle besöka banken innan min kurs. Vi har lagt om vår ekonomi lite och vi ville få ändrat behörigheter till olika konton. Det blev typ 20 papper som skulle skrivas på. Och när jag började med dessa namnunderskrifter var det väl kanske 20 minuter kvar till stresshanteringsutbildningen skulle börja. Och bankmänniskan var kolugn. Sånt kan vara jävligt irriterande. Och hustrun var också kolugn, det gör mig inte mindre irriterad. Efter 5 minuter satt jag i bilen. Tog några djupa andetag. Lugnt och fint. Körde sakta genom staden, lyssnade på bilradion. Svängde in på parkeringen, ställde mig på första lediga plats (istället för att leta upp en så nära som möjligt). Gick lugnt och var inne i väntrummet när det var 5 minuter kvar.


Måndag i lärandets tecken.

Publicerat av
4

Sjukläget
Bloggen: ”God morgon. Hur var natten?”
Nisse: ”Idag ställde jag klockan på 07:00. Jag trivs inte med att sova länge. Och jag upplever att jag känner mig lite piggare, av att gå upp tidigt. Natten har varit lugn. Och det var skönt efter gårdagens vandrande i seghet.”
Bloggen: ”Vad förväntar du dig av dagen?”
Nisse: ”Jag hoppas att det kommer en kallelse från Spine Center i GBG idag. Och att jag ska orka åka till biblioteket och låna den första boken av Stieg Larssons trilogi Millennium, ’Män som hatar kvinnor’. Samt att jag ska orka vara värd och delta i Friskis&Svettis Startjympa kl 18:00.”
Bloggen: ”Det går säkert bra! Glöm inte avspänningsträningen före lunchen.”

Andra bloggar
Bloggen: ”Noterade att du var och läste bl.a. på dina smärtsyskons bloggar (Gunveig och Kristina). Det var tydligen något hos dem som gjorde intryck på dig. Kan du beskriva det?”
Nisse: Jo det var faktiskt något jag reflekterade över hos var och en av dem. Och det har att göra med; Jag lär mig hela tiden nya sätt att uttrycka det jag känner och hur jag ska fundera på och förhålla mig till livet. Gunveig beskriver sin smärta som att vara i: ’pyjamasstatiet (ingen lust eller energi att gå upp och klä på mej).’
Kristina skriver om livskrokar, sådan man hänger upp sitt liv på – som är viktigt. Kristina fastnade för en fras som jag också tycker säger mycket: ’har man få saker att hänga upp på sina livskrokar så blir dom man har desto intensivare’. Exempel på livskrokar (enligt Kristina) kan vara; Familj, barn, utbildning, arbete, vardagsgöra, intressen…”

Bloggen: ”Hur tänker du i förhållande till det Gunveig skrev?”
Nisse: ”Jo, jag kände att det kan vara bra att klä hela företeelser i ord som inte är så hotande, det blir mindre sjukt då.”
Bloggen: ”Jaha, och hur tänkte du vidare?”
Nisse: ”Vad är mina besvär om jag använder Gunveigs liknelser?”
Bloggen: ”Och hur skulle du vilja sammanfatta dem?”
Nisse: ”Jag skulle vilja definiera det som ’morgonrock’. Att komma upp går bra och svepa om sig morgonrocken går också bra. Sedan blir det ett stopp. Fast jag tvingar på mig kläderna ändå, i verkligheten.”
Bloggen: ”Ja det kan faktiskt vara en väg att ’lura’ hjärnan. Negativa tankar skapar negativa mönster och beteenden. Det skadar ju inte att du gör ett försök.” Sammanfattar Bloggen och fortsätter: ”Och hur resonerar du i förhållande till detta med ’livskrokar’ som Kristina beskriver?”
Nisse: ”Jo jag föreställer mig de där krokarna uppskruvade på en vägg med en rubrik till var och en. Fast lite annorlunda i förhållande till det som Kristina beskrev.”
Bloggen: ”Hur menar du då?”
Nisse: ”Jag gör följande uppställning och beskrivning (akta dig nu blir det många ord):
Familj och barn; Mina barn är ju stora nu (dottern fyller 29 och sonen har precis fyllt 27). De flyger på egna vingar. Visst de är viktiga men de är egna individer, med egna liv. Det viktiga är att de mår bra och att de följer sina egna livsval. Då mår jag bra (en viktig ingrediens i en sann egoists liv [mår du bra så mår jag bra]).
Samma förhållande är det egentligen med hustrun. Fast gentemot henne tillkommer ju några dimensioner – vi delar ju lägenhet och möbler (flertalet av dem i alla fall). Alltså, när det gäller hustrun, det viktigaste, för mig, är att hon mår bra. Åtminstone att hon har en upplevelse av det i alla fall. Egentligen vill jag, innerst inne, att hon anstränger sig att ta så lite hänsyn till mig som det bara går. Jag vill inte vara den hindrande. ’Nej kan inte göra det eller det för Nisse kan ju inte.’ Sådant försämrar min livskvalitet.
Till min familj räknar jag också mor och far, en morbror samt brodern och brorsbarnen samt deras mor. Och så finns det några till som jag räknar som ’familj’; klanen Karlsson och dotterns barndomsvän Paulina. Deras väl och ve är också sådant som påverkar mitt mående. Och att få vara en del i deras liv och utveckling är sådant som också höjer min livskvalitet.

Utbildning; Det där är en krok som är en stor del i mitt liv. Är ju utbildad vårdlärare. Att bidra till att förmedla kunskap är en livsglädje för mig. Nu går jag ju inga direkta utbildningar. Stresshanteringskursen är ju givetvis en slags utbildning. Det kallas för kognitiv terapi. Gentemot mig är det alltså en behandlingsform. Men jag väljer att se det som en utbildning som kan lära mig hur jag bättre skall förhålla mig till livet och till mig själv.
Detta bloggandet och det övriga jag har publicerat på ’nätet’ är sådant jag vill förmedla. Kanske kan det vara någon person till positiv del och då känner jag stor tillfredsställelse. Livet är ett enda stor lärande.

Arbete; Den kroken skulle vara helt tom om jag väljer att definiera arbete som att det ska generera en inkomst som kan kallas lön, vilken just nu är 0. Men jag vill vidga det där begreppet till meningsfull sysselsättning.
Att hålla kontakt, via e-post, till alla de som (vill och) har liknande besvär och kanske delge något som kan förändra. Det är en meningsfull sysselsättning. Jag har också erbjudit mig att kostnadsfritt komma till Högskolan Väst och berätta om hur det är att leva med kroniska besvär (värk) främst orsakad av Cervikal Spinal Stenos och att vara långtidssjukskriven. Om de nappar på det så skulle jag givetvis se det som mycket meningsfullt.
Att engagera sig i en frivillig organisation eller ideell förening, i mitt fall, Friskis&Svettis i Vänersborg. Där jag nu är s.k. Värd. Är också en meningsfull sysselsättning. Den föreningen bidrar med att i alla fall upprätthålla den fysiska hälsan i samhället. Det bästa vore om vi kunde få vara med att öka den.

Vardagsgöra; I mitt fall handlar det om att laga min egen mat. Efter bästa förmåga sköta dammsugning och städandet (funkar inte alltid). Tvätta min egen tvätt. I tvättstugan tvätta vår gemensamma tvätt (handdukar och sängkläder), även här behövs det ett handtag emellanåt. Klappa på katten. Sköta min egen ekonomi och alla kontakter med myndigheter och hälso- och sjukvård relaterade till min sjukdom.

Intressen; Utöver hustrun är mina främsta intressen; Data och Fotografering. Att hålla sig ajour inom dessa områden är sannerligen något jag inte klarar, idag. Men jag försöker hänga med så gott jag orkar. Och att få förmånen att kunna vägleda någon inom dessa områden skänker mig stor tillfredsställelse (mest inom data, foto är jag inte så rackarns kunnig i).

Motion/hälsa; En krok som jag valt att också skruva upp på väggen. Regelbundna promenader, träning med Friskis&Svettis och en och annan cykeltur, och gärna ett och annat besök i simbassängen, är sådant som höjer livskvaliteten.
Jag är övertygad om att jag skulle ha varit betydligt sämre idag om jag inte trots mina besvär promenerat, cyklat och jympat. Än så länge har den här vintern passat mig fint. Jag kan både cykla och promenera. Är det snö och halt cyklar jag inte och promenaderna blir inte hälsobefrämjande. P.g.a. halkrisken spänner jag mig så att promenaden gör mer skada än nytta. Då återstår inomhusaktiviteter som jympa och simning. Tyvärr är simning näst intill omöjlig då mina mesta besvär sitter i armarna och nacken samt övre delen av ryggen. Men att bara få vara i vattnet är en sinekur för en före detta simmare.
Till motion och hälsa räknar jag också hjärngympa. Psyket kan behöva sin egen motionsform. Att lösa allehanda möjliga och näst intill omöjliga små och stora problem tycker jag är jätteroligt och lyckas jag så känner jag mig jätteduktig. Här kommer programmerande och s.k. bloggutveckling in. Att skriva i denna blogg är också en form av hjärngymnastik. Jag funderar på hur jag ska formulera mig och emellanåt känner jag att jag mår mycket bättre när jag väl fått något nedskrivet.
Och så vill jag inte glömma att påpeka nyttan av att investera i dessa avspänningsstunder, som jag håller på att lära mig. Ett sätt att hantera negativ stress och dess sjukliga effekter.

Mat; Får också en egen krok. Även om jag inte gillar det så är mat en stor del i mitt liv. Jag använder ätandet för att fira och för att trösta mig. Och så brottningsmatchen med detta eviga ’sug’ efter livets goda, i form av sådant man stoppar i munnen. Jag hittar alltid en anledning till att matsynda. Nu håller jag på med att försöka ställa in mig på en mer nyttig och varaktig mat och ett försök att få bort fokus från ätandet. Göra det mindre viktigt. Att hitta alternativ till tröstätandet, sugätandet och belöningsätandet har visat sig vara svårt. Tips mottages tacksamt.” Nisse avslutar orerandet med ett phu! och ett avslutande citationstecken.

Bloggen: ”Det där var ju en ganska ’uttömmande’ beskrivning. Du kommenterar ditt eget skrivande som ett ’orerande’. Har inte det en negativ klang?”
Nisse: ”Jo, för mig har det en negativ klang och jag använder begreppet ’orerande’ gentemot min egen text när jag anser att jag misslyckats i att vara kortfattad. Men jag vill ändå behålla det i dess skrivna form.”
Bloggen: ”Jag noterar också att du väljer att uttrycka dig svävande i ditt förhållande till mat.”
Nisse: ”Va? Hur menar du då?”
Bloggen: ”Jag har kursiverat de begrepp som jag menar.”
Nisse: ”Ja, jag ser det men jag fattar ändå inte?”
Bloggen: ”Begreppet ’matsynda’. Jag ser det som ett objektifierande. Något att skylla på och så har det en negativ klang.”
Nisse: ”Ja, det är klart att det är negativt, det är ju ett misslyckande!”
Bloggen: ”Jo det är negativt. Men jag tror att du når bättre framgång om du hittar eller börjar använda ett begrepp som är mer personifierat. Visst det är ett misslyckande men det är ditt misslyckande och vad är det då hos dig som har misslyckats?”
Nisse: ”Åh, du ser det som ett sätt för mig att lägga problemet utanför mig själv, projektion. Du kan ha rätt. Jag och hustrun brukar ofta använda frasen: ’Vi syndar väldigt bra ihop du och jag.’ Och då speciellt i förhållandet till vårt ätande.”
Bloggen: ”Precis! Så länge du godkänner det där lättväckta medsyndandet så kommer du att misslyckas. Mer eller mindre medvetet. Du vill ständigt ha en flyktväg, en förståelig reträtt, att skylla på.”
Nisse: ”OK, jag fattar. Jag ska alltså mer anstränga mig till att beskriva vilka tankar och känslor det är som styr mitt beteende i en viss riktning, när jag känner ’suget’ och sedan använda positiva modifieringsmetoder förr att rätta till ett negativt beteende. Det skulle kunna bli en belöning i sig?”
Bloggen: ”Ja, varför inte? Och nu återstår för dig att klura ut vad ’positiva modifieringsmetoder’ kan vara för något.”
Nisse: ”Eftersom jag skrev det så måste jag ha omedvetna eller medvetna idéer om vad det skulle kunna vara?”
Bloggen: ”Det är möjligt. Det får bli en ’läxa’. Och glöm inte bort att ta bort begreppet ’försöka’ också. Det är alltid ett sätt att friskriva sig från ansvar om du misslyckas. Det måste ligga mer allvar bakom.”


Trög Söndag

Publicerat av
6

Sjukläget
Enligt hustrun och eget svagt minne ropade jag tydligen ”AJ!” i natt. Och det var tydligen högerarmen som spökade. Idag känns den som en vissen trädstam med trädröta. Och så har jag huvudvärk. Känns som en ordentlig baksmälla. Och det är ju inget kul eftersom den inte föregåtts av någon trevlig fylla.
Hela den här dagen har varit som att gå omkring i ett tråg med deg. Alla muskler är liksom stela. Och så denna trötthet. Inte så mycket trött i huvudet utan mer kroppstrött. :ZZZ:

Ekonomi
Det är knepigt att få ihop det. Det kommer ju pengar från FK och afa, numer. Fast liksom i flera omgångar. FK’s sjukersättning är det inget problem med, den betalas ut på samma vis som om man hade lön. Men FK’s sjukpenning är det krångligare med, den betalas ut i efterskott. afa har en liknande variant.
Nu med december, januari och februari blir det knepigt. Jag jobbade ju halva december. Och för jobb får i alla fall jag lön för innevarande månad. Man får alltså lite pengar i s.k. förskott, egentligen.
Nu blev det ju inte så eftersom jag är helt sjukskriven fr.o.m. 13/12-07. Då blir det ju ingen lön för tiden mellan den 14-31 december. Och det blir inga pengar för den tiden från FK heller. Inte förrän i slutet på januari, nu. Det betyder att vi ligger ”back” ca 4000 SEK. Nu i januari. Och det där hämtar inte igen sig förrän i mars, igen.
Det är inget felaktigt råd de där TV-ekonomerna har. Se till att ständigt ha minst en månadslön sparad, ifall du skulle bli sjuk. Nu är det ju inte läge för en annan att spara ihop till en månadslön att ha som buffert. Men för er som har jobb, borde det gå.
Men jag har faktiskt lagt upp en plan för att samla på mig en buffert. Och kan jag hålla denna ekonomiplan så har jag denna buffert om ca 2 år, kanske. Det får inte hända något oförutsett.

Monolog
Vad händer?
N: ”När går det här konstiga över i min kropp?”
S: ”Vad menar du med konstigt?”
N: ”Att det känns spänt, stelt, skakigt och det värker, hugger till, rycker och ’bubblar’ i musklerna.”
S: ”Vad tror du själv att det beror på?”
N: ”Att en eller flera av mina ryggmärgsnerver är i kläm och kanske också själva ryggmärgen.”
S: ”Säg att det är så då. Vad skulle det betyda?”
N: ”Det skulle då finnas en risk att jag får mer och mer besvär och får svårare att röra på mig. En del muskler blir svagare andra blir överspända. Ökande värk. Och en massa andra konstiga besvär som beror just på klämda nerver.”
S: ”Vad kan du göra åt det.”
N: ”Det är ju liksom inget jag kan göra.”
S: ”Tänk efter.”
N: ”Det jag kan göra är ju det jag håller på med. Jag rör på mig så mycket orkar; promenerar, cyklar och jympar. Försöker äta rätt. Försöker hitta sätt att tänka och resonera som stärker de goda krafterna och försvagar de dåliga. Som t.ex. alltid försöka se det positiva i det som sker med mig och det runt omkring.”
S: ”Och hur går det?”
N: ”Ätandet är svårt. Och att lära sig nya sätt att tänka på. Liksom dana om sin personlighet är inte det lättaste. Men jag kämpar på.”
S: ”Säg att du nu skulle bli ännu sämre. Hur skulle du kunna se något positivt i det?”
N: ”Det skulle då bli lättare för mig att faktiskt få de undersökningar som kan behövas för att sätta in rätt behandling.”
S: ”Vilka undersökningar och behandlingar tänker du på då?”
N: ”Främst en magnetröntgen. Och så om en operation till skulle hjälpa.”
S: ”Vad skulle en magnetröntgen visa som du egentligen inte redan vet?”
N: ”Den skulle bekräfta det jag vet och så skulle jag mer koncentrerat kunna arbeta för att stärka mer specifika svagheter. Nu vet jag inte, jag måste gissa och pröva, hela tiden.”
S: ”Du är lite svävande i ditt förhållande till en operation till. Du skriver: ’Och så om en operation till skulle hjälpa.’ Av vilken anledning är du inte helt säker?”
N: ”För mig är det ganska uppenbart. Effekten av den förra operationen varade i ca 1,5 år. En operation i nacken är en stor påfrestning. Den ’kostar’ i runda slängar ett halvår, av rehabilitering. Och efter det vet du om den gav faktisk positiv effekt.”
S: ”Så det är det som gör dig tveksam?”
N: ”Delvis. Det oroar mig också att sjukvården ska säja att det inte går att operera.”
S: ”Vad skulle hända då?”
N: ”Då skulle jag tvingas att anpassa mig efter liv med kroniska besvär och de begränsningar det skapar.”
S: ”Är det, det värsta som skulle kunna hända?”
N: ”Nej, absolut inte. Det värsta, om vi nu håller oss till mitt ego, vore att inte få veta vad det i så fall berodde på.”
S: ”Så du är egentligen inte rädd för att bli sjukare och att det ska bli kroniskt?”
N: ”Nej, egentligen inte. Jag har ju varit där en gång tidigare. Det är ett helvete, visst. Men du anpassar dig, eller jag anpassar mig. Man lever en dag i taget och det kan faktiskt ge mer livsinnehåll än om du tar livet och vardagen för given. Det är nog mer resan dit som skrämmer mig.”


Kalaslördag

Publicerat av
Svara

Först:

GRATTIS!

Till sonen som fyller år denna dag, lördagen den 26 januari 2008.

Sjukläget
Relativt OK, men de där liksom pulserande skakningarna eller vibrerandet på nätterna börjar bli jobbigt. De väcker mig och sedan är det givetvis svårt att somna om, när halva kroppen har en ’muskelpuls’ på ca 160 och hjärtat dunkar i ca 58 slag per minut :pulsgubbe:

Psykiatri
I dagens (26 jan) morgonblaska, vår ttela, var en s.k. debattartikel. Med rubriken ”Gärna nyanserad debatt om psykiatrin” (av någon märklig anledning valde blaskanredaktionen att inte publicera aktuell debattartikel på deras nättidning, så jag skannade in den och publicerar den på eget bevåg). Det är verksamhetschef Lars Helldin och Sjukhusdirektör Sten Axelsson (inom NU-sjukvården) som ondgör sig över en ledare (Ulla Andersson), med rubriken: ”Sluta skrota livsviktig vård”, i samma blaska den 21 jan. Ledaren är negativt kritisk gentemot främst den psykiatriska öppenvården och att det sista psykiatriska behandlingshemmet, Heljerödshemmet, ska läggas ned. Och denna debattartikel höjer den psykiatriska öppenvården till skyarna och menar att det baseras på forskning och är väldigt bra på alla vis och att de har ett ansvar som utförare gentemot sina beställare (politiken). De nämner inte så värst mycket att de känner ett ansvar gentemot patienterna). Och så arbetar ju den psykiatriska öppenpsykiatrin med förebyggande arbete (?).

Det där kickade igång mig. Så jag smattrade ihop en insändare enligt följande:
”Lars Helldin m.fl. Vem är det som generaliserar? Vilken okunskap är värst? Antalet självmord i regionen, vad signalerar det? Och då avses självmord inom de psykpatienter som inlett sin sjuktid på NÄL och sedan skickats hem, till öppenpsykiatrin. NÄL-sjukvårdens psykiatri präglas av en syn där den mest effektiva (och enda) hjälpen för en person med psykisk sjukdom är s.k. psykmedicin. Personer skickas hem till ensamhet, eller till förtvivlade anhöriga, med en påse mediciner och sporadiska besök av en kämpande personal inom öppenpsykiatrin, i bästa fall. Oftast får psykpatienten själv ta sig till någon öppenspsykiatrisk mottagning för att få samtala med en kontaktperson (med ibland tveksam kompetens). Förebyggande psykiatri? Då menar antagligen Helldin att de psykiskt sjuka ska fångas upp av öppenspsykiatrin och slippa NÄL-sjukvården. Det är ju bra. Men det stora problemet kvarstår, ett enormt avstånd mellan Psykiatrisk NÄL-sjukvård och Öppenvård. Det behövs mycket däremellan.
VÄL INSATT”

Och härmed är det ju avslöjat att det är jag som står bakom signaturen ”Väl Insatt”. Jag bjuder på det 🙂

Kalas
Och så har vi då haft ett litet kalas för sonen. Mor och far var också här. Hustrun har stått för en fantastisk matlagning. Jag gjorde ju mitt i går (städningen) så jag har fått vila idag.