Sjukläget
Bloggen: ”God morgon. Hur var natten?”
Nisse: ”Idag ställde jag klockan på 07:00. Jag trivs inte med att sova länge. Och jag upplever att jag känner mig lite piggare, av att gå upp tidigt. Natten har varit lugn. Och det var skönt efter gårdagens vandrande i seghet.”
Bloggen: ”Vad förväntar du dig av dagen?”
Nisse: ”Jag hoppas att det kommer en kallelse från Spine Center i GBG idag. Och att jag ska orka åka till biblioteket och låna den första boken av Stieg Larssons trilogi Millennium, ’Män som hatar kvinnor’. Samt att jag ska orka vara värd och delta i Friskis&Svettis Startjympa kl 18:00.”
Bloggen: ”Det går säkert bra! Glöm inte avspänningsträningen före lunchen.”
Andra bloggar
Bloggen: ”Noterade att du var och läste bl.a. på dina smärtsyskons bloggar (Gunveig och Kristina). Det var tydligen något hos dem som gjorde intryck på dig. Kan du beskriva det?”
Nisse: Jo det var faktiskt något jag reflekterade över hos var och en av dem. Och det har att göra med; Jag lär mig hela tiden nya sätt att uttrycka det jag känner och hur jag ska fundera på och förhålla mig till livet. Gunveig beskriver sin smärta som att vara i: ’pyjamasstatiet (ingen lust eller energi att gå upp och klä på mej).’
Kristina skriver om livskrokar, sådan man hänger upp sitt liv på – som är viktigt. Kristina fastnade för en fras som jag också tycker säger mycket: ’har man få saker att hänga upp på sina livskrokar så blir dom man har desto intensivare’. Exempel på livskrokar (enligt Kristina) kan vara; Familj, barn, utbildning, arbete, vardagsgöra, intressen…”
Bloggen: ”Hur tänker du i förhållande till det Gunveig skrev?”
Nisse: ”Jo, jag kände att det kan vara bra att klä hela företeelser i ord som inte är så hotande, det blir mindre sjukt då.”
Bloggen: ”Jaha, och hur tänkte du vidare?”
Nisse: ”Vad är mina besvär om jag använder Gunveigs liknelser?”
Bloggen: ”Och hur skulle du vilja sammanfatta dem?”
Nisse: ”Jag skulle vilja definiera det som ’morgonrock’. Att komma upp går bra och svepa om sig morgonrocken går också bra. Sedan blir det ett stopp. Fast jag tvingar på mig kläderna ändå, i verkligheten.”
Bloggen: ”Ja det kan faktiskt vara en väg att ’lura’ hjärnan. Negativa tankar skapar negativa mönster och beteenden. Det skadar ju inte att du gör ett försök.” Sammanfattar Bloggen och fortsätter: ”Och hur resonerar du i förhållande till detta med ’livskrokar’ som Kristina beskriver?”
Nisse: ”Jo jag föreställer mig de där krokarna uppskruvade på en vägg med en rubrik till var och en. Fast lite annorlunda i förhållande till det som Kristina beskrev.”
Bloggen: ”Hur menar du då?”
Nisse: ”Jag gör följande uppställning och beskrivning (akta dig nu blir det många ord):
Familj och barn; Mina barn är ju stora nu (dottern fyller 29 och sonen har precis fyllt 27). De flyger på egna vingar. Visst de är viktiga men de är egna individer, med egna liv. Det viktiga är att de mår bra och att de följer sina egna livsval. Då mår jag bra (en viktig ingrediens i en sann egoists liv [mår du bra så mår jag bra]).
Samma förhållande är det egentligen med hustrun. Fast gentemot henne tillkommer ju några dimensioner – vi delar ju lägenhet och möbler (flertalet av dem i alla fall). Alltså, när det gäller hustrun, det viktigaste, för mig, är att hon mår bra. Åtminstone att hon har en upplevelse av det i alla fall. Egentligen vill jag, innerst inne, att hon anstränger sig att ta så lite hänsyn till mig som det bara går. Jag vill inte vara den hindrande. ’Nej kan inte göra det eller det för Nisse kan ju inte.’ Sådant försämrar min livskvalitet.
Till min familj räknar jag också mor och far, en morbror samt brodern och brorsbarnen samt deras mor. Och så finns det några till som jag räknar som ’familj’; klanen Karlsson och dotterns barndomsvän Paulina. Deras väl och ve är också sådant som påverkar mitt mående. Och att få vara en del i deras liv och utveckling är sådant som också höjer min livskvalitet.
Utbildning; Det där är en krok som är en stor del i mitt liv. Är ju utbildad vårdlärare. Att bidra till att förmedla kunskap är en livsglädje för mig. Nu går jag ju inga direkta utbildningar. Stresshanteringskursen är ju givetvis en slags utbildning. Det kallas för kognitiv terapi. Gentemot mig är det alltså en behandlingsform. Men jag väljer att se det som en utbildning som kan lära mig hur jag bättre skall förhålla mig till livet och till mig själv.
Detta bloggandet och det övriga jag har publicerat på ’nätet’ är sådant jag vill förmedla. Kanske kan det vara någon person till positiv del och då känner jag stor tillfredsställelse. Livet är ett enda stor lärande.
Arbete; Den kroken skulle vara helt tom om jag väljer att definiera arbete som att det ska generera en inkomst som kan kallas lön, vilken just nu är 0. Men jag vill vidga det där begreppet till meningsfull sysselsättning.
Att hålla kontakt, via e-post, till alla de som (vill och) har liknande besvär och kanske delge något som kan förändra. Det är en meningsfull sysselsättning. Jag har också erbjudit mig att kostnadsfritt komma till Högskolan Väst och berätta om hur det är att leva med kroniska besvär (värk) främst orsakad av Cervikal Spinal Stenos och att vara långtidssjukskriven. Om de nappar på det så skulle jag givetvis se det som mycket meningsfullt.
Att engagera sig i en frivillig organisation eller ideell förening, i mitt fall, Friskis&Svettis i Vänersborg. Där jag nu är s.k. Värd. Är också en meningsfull sysselsättning. Den föreningen bidrar med att i alla fall upprätthålla den fysiska hälsan i samhället. Det bästa vore om vi kunde få vara med att öka den.
Vardagsgöra; I mitt fall handlar det om att laga min egen mat. Efter bästa förmåga sköta dammsugning och städandet (funkar inte alltid). Tvätta min egen tvätt. I tvättstugan tvätta vår gemensamma tvätt (handdukar och sängkläder), även här behövs det ett handtag emellanåt. Klappa på katten. Sköta min egen ekonomi och alla kontakter med myndigheter och hälso- och sjukvård relaterade till min sjukdom.
Intressen; Utöver hustrun är mina främsta intressen; Data och Fotografering. Att hålla sig ajour inom dessa områden är sannerligen något jag inte klarar, idag. Men jag försöker hänga med så gott jag orkar. Och att få förmånen att kunna vägleda någon inom dessa områden skänker mig stor tillfredsställelse (mest inom data, foto är jag inte så rackarns kunnig i).
Motion/hälsa; En krok som jag valt att också skruva upp på väggen. Regelbundna promenader, träning med Friskis&Svettis och en och annan cykeltur, och gärna ett och annat besök i simbassängen, är sådant som höjer livskvaliteten.
Jag är övertygad om att jag skulle ha varit betydligt sämre idag om jag inte trots mina besvär promenerat, cyklat och jympat. Än så länge har den här vintern passat mig fint. Jag kan både cykla och promenera. Är det snö och halt cyklar jag inte och promenaderna blir inte hälsobefrämjande. P.g.a. halkrisken spänner jag mig så att promenaden gör mer skada än nytta. Då återstår inomhusaktiviteter som jympa och simning. Tyvärr är simning näst intill omöjlig då mina mesta besvär sitter i armarna och nacken samt övre delen av ryggen. Men att bara få vara i vattnet är en sinekur för en före detta simmare.
Till motion och hälsa räknar jag också hjärngympa. Psyket kan behöva sin egen motionsform. Att lösa allehanda möjliga och näst intill omöjliga små och stora problem tycker jag är jätteroligt och lyckas jag så känner jag mig jätteduktig. Här kommer programmerande och s.k. bloggutveckling in. Att skriva i denna blogg är också en form av hjärngymnastik. Jag funderar på hur jag ska formulera mig och emellanåt känner jag att jag mår mycket bättre när jag väl fått något nedskrivet.
Och så vill jag inte glömma att påpeka nyttan av att investera i dessa avspänningsstunder, som jag håller på att lära mig. Ett sätt att hantera negativ stress och dess sjukliga effekter.
Mat; Får också en egen krok. Även om jag inte gillar det så är mat en stor del i mitt liv. Jag använder ätandet för att fira och för att trösta mig. Och så brottningsmatchen med detta eviga ’sug’ efter livets goda, i form av sådant man stoppar i munnen. Jag hittar alltid en anledning till att matsynda. Nu håller jag på med att försöka ställa in mig på en mer nyttig och varaktig mat och ett försök att få bort fokus från ätandet. Göra det mindre viktigt. Att hitta alternativ till tröstätandet, sugätandet och belöningsätandet har visat sig vara svårt. Tips mottages tacksamt.” Nisse avslutar orerandet med ett phu! och ett avslutande citationstecken.
Bloggen: ”Det där var ju en ganska ’uttömmande’ beskrivning. Du kommenterar ditt eget skrivande som ett ’orerande’. Har inte det en negativ klang?”
Nisse: ”Jo, för mig har det en negativ klang och jag använder begreppet ’orerande’ gentemot min egen text när jag anser att jag misslyckats i att vara kortfattad. Men jag vill ändå behålla det i dess skrivna form.”
Bloggen: ”Jag noterar också att du väljer att uttrycka dig svävande i ditt förhållande till mat.”
Nisse: ”Va? Hur menar du då?”
Bloggen: ”Jag har kursiverat de begrepp som jag menar.”
Nisse: ”Ja, jag ser det men jag fattar ändå inte?”
Bloggen: ”Begreppet ’matsynda’. Jag ser det som ett objektifierande. Något att skylla på och så har det en negativ klang.”
Nisse: ”Ja, det är klart att det är negativt, det är ju ett misslyckande!”
Bloggen: ”Jo det är negativt. Men jag tror att du når bättre framgång om du hittar eller börjar använda ett begrepp som är mer personifierat. Visst det är ett misslyckande men det är ditt misslyckande och vad är det då hos dig som har misslyckats?”
Nisse: ”Åh, du ser det som ett sätt för mig att lägga problemet utanför mig själv, projektion. Du kan ha rätt. Jag och hustrun brukar ofta använda frasen: ’Vi syndar väldigt bra ihop du och jag.’ Och då speciellt i förhållandet till vårt ätande.”
Bloggen: ”Precis! Så länge du godkänner det där lättväckta medsyndandet så kommer du att misslyckas. Mer eller mindre medvetet. Du vill ständigt ha en flyktväg, en förståelig reträtt, att skylla på.”
Nisse: ”OK, jag fattar. Jag ska alltså mer anstränga mig till att beskriva vilka tankar och känslor det är som styr mitt beteende i en viss riktning, när jag känner ’suget’ och sedan använda positiva modifieringsmetoder förr att rätta till ett negativt beteende. Det skulle kunna bli en belöning i sig?”
Bloggen: ”Ja, varför inte? Och nu återstår för dig att klura ut vad ’positiva modifieringsmetoder’ kan vara för något.”
Nisse: ”Eftersom jag skrev det så måste jag ha omedvetna eller medvetna idéer om vad det skulle kunna vara?”
Bloggen: ”Det är möjligt. Det får bli en ’läxa’. Och glöm inte bort att ta bort begreppet ’försöka’ också. Det är alltid ett sätt att friskriva sig från ansvar om du misslyckas. Det måste ligga mer allvar bakom.”