Sömn, helt OK. Tog hjälp av 10mg Stesolid.
Det började ju hända mysko saker på den ena av mina bloggar (bilder.ngn.nu) för ett tags sedan. Bl.a. kunde jag inte kommentera en kommentar i samband med kommentaren(?).
Och fredags ägnade jag en hel del tid åt att försöka klura ut vad problemet var. Idag fortsatte jag.
Jag har en plugin, på bilder.ngn.nu som jag inte har på blogg.ngn.nu. ’Collapsing Categories’ en Javacript-baserad plugin som ’samlar’ kategorier på så vis att man kan expandera (öppna) / reducera (stänga) en rubrik eller underrubrik.
Hade en tanke om att den kanske var minneskrävande eller störde på något vis. Så jag inaktiverade den.
>>>: Hjälpte inte.
Packade lite i tänket. Felmeddelande FireFox felkonsol gav var att JavaScript-funktionen movecfm() inte var definierad, i bilder.ngn.nu. Men den blev definierad i blogg.ngn.nu.
Började systematiskt att jämföra rättigheter på kataloger och filer mellan blogg.ngn.nu och bilder.ngn.nu.
Och fann följande (alla andra rättigheter var lika):
/public_html/blogg/wp-content/plugins/: drwxr-xr-x
/public_html/bilder/wp-content/plugins/: drwxr–r–
Och så ska det inte se ut. Jag ändrade det till samma som för ’blogg’.
Upptäckte en annan skillnad:
/public_html/blogg/wp-content/plugins/wp-thread-comment/
/public_html/bilder/wp-content/plugins/wordpress-thread-comment/
Enligt författaren av denna plugin så ska katalognamnet ändras från ’wordpress-thread-comment’ till ’wp-thread-comment’.
Fixade det också. Och se nu fungerar allt som jag vill.
Helt klart en miss från min sida att inte ändra katalognamnet. Men det kan inte haft någon avgörande betydelse, för det fungerade ju i flera månader. Det var ju först nu under de senaste dagarna som det började krångla.
Huvudfelet låg alltså i de ändrade rättigheterna för katalogen:
/public_html/bilder/wp-content/plugins/
Och det kan jag inte bli klok på hur det gick till?
Jag har inte varit inne och pillat på rättigheterna för den katalogen.
Hittade inte en enda. Antingen ville de inte visa sig eller så har de redan börjat dra sig till sina övervintringsplatser. Det kan ju också vara så att jag var ut en väldigt begränsad tid.
Jag hittade en fluga och två spindlar. Flugan blev det inga bra bilder på.
Spindlar
Och till en början fattade jag det som att när politiker pratade om utanförskap så menade de som var arbetslösa.
Innan 1/7-08 kände jag mig inte ett dugg utanför. Efter den 1/7-08 förstod jag att jag tillhörde en grupp, som var utanför. Jag blev i utanförskap.
Det var synd. För jag kände mig trygg, innan. Trygg i att ha förmånen att ta del av det svenska trygghetssystemet.
Hur kan man bli utanför från den ena dagen till den andra utan att något konkret egentligen har inträffat? Från trygghet till utanför?
Vad är utanförskap?
Det enklaste sättet att definiera något är att ta fram dess motsats. I detta fallet är motsatsen till utanför, innanför.
Man är alltså utanför något när man inte är innanför.
Vad är innanförskap? Hur vet man när man är ’inne’?
Ett försök att förklara utanförskap utifrån ett ideologiskt synsätt
Ett annat sätt att försöka få ordning på vad som egentligen är ’utanför’ och ’innanför’ är att studera ideologier.
Hur ser respektive; socialism, liberalism och kapitalism (samt nissisismen) på begreppet utanförskap?
Nu är jag ju ingen expert på de där ideologierna (förutom nissisismen) men jag har läst på om dem och skapat mig en uppfattning. Så det är den jag redovisar. Det passerar alltså genom mitt tolkningsfilter.
Socialism
Jag kan alltså tänka mig att när socialisten funderar på vem som är utanför så kommer de nog att tänka på dem som inte är med i något socialt sammanhang. Både på samhällelig nivå och individ- samt gruppnivå.
Liberalism
När liberalen funderar så blir nog resultatet att det måste vara de som ingen tänker på eller som inte har någon som tänker på dem och så de som frivilligt valt att ställa sig utanför.
Kapitalism
Den sanne kapitalisten behöver nog inte fundera så värst mycket. Den som inte är med att förvalta eller generera kapital, är utanför.
(Nissisismen
Nissisismen anser att all utanförskap är ofrivillig och är ett specifikt uttryck för ett samhälleligt misslyckande som egentligen aldrig ska inträffa.)
Med tanke på hur förvirrande den politiska ideologin numer är. Det är ju varken det ena eller det andra. Så är det ingen framkomlig väg att titta på ideologier för att förstå förekomsten av utanförskap.
Är det marknadens eller politikernas fel?
Numer är det marknadskrafterna som styr. Inte styrkan bakom ett parti, ideologin. Det man tror på.
Politikerns främsta mål är alltså att hålla sig väl med marknadskrafterna. Vad händer då med begreppet ’utanförskap’? Och vad är ’utanför’ respektive ’innanför’?
Personligen tror jag att det blir till något som hamnar på det personliga planet att definiera. Upp till var och en, med andra ord.
Det får som effekt att politiker ofta inte pratar om samma sak – fast de tror att de gör det. Många politiker har inte en aning om vad de talar om, någon gång.
Av vilken anledning valdes just begreppet ’utanförskap’? Ja, det marknadsfördes ju faktiskt. Präntades in.
Jag tror att det har med politikers förmåga att dumförklara ’massan’. För att att inte förvirra massan så väljs ett enkelt ord som alla kan förstå. Ingen vill ju vara utanför, eller hur?
Men hur kom någon på iden att fålla in gruppen sjukpensionärer i utanförskapet? Och dessutom sopa med alla som är sjuka.
Vad är sjuk?
Det blir alltså fel att vara sjuk. Framför allt någon längre period. Långtidssjuk får en politiker att rysa av obehag.
Är det fel att vara sjuk? Självklart! Motsatsen till sjuk är frisk. Alla vill vara friska, strävar efter att vara frisk. Det är en drift, ett behov.
Är det normalt att vilja vara sjuk? Självklart inte! Om nu någon frivilligt och medvetet vill vara sjuk så får ju det anses som sjukt i sig, eller hur?
Fuskare
Däremot, lär det finnas personer som kallar sig sjuka men inte är det. De ljuger. De ljuger för att slippa ta ansvar. De har taskig moral. Utnyttja och utnyttjas är en livsstil för den här typen av individer – om de nu finns?
Finns det eller har det funnits personer som egentligen är fullt friska och lyckats lura till sig en identitet som långtidssjuk? T.ex. som sjukpensionär? Vilket jag väljer att kalla det. Idag de som har sjukersättning.
Hur många är de?
Var det dem som politikerna var ute efter? Kanske, men mest också.
Inte ålderspensionär – vad är man då?
Grundpelaren i nuvarande läge är att det är fel att vara långtidssjuk. Det ska inte gå att vara sjukpensionär. Antingen ska du vara döende eller så skall du vara helt arbetsoförmögen.
Att vara helt arbetsoförmögen väljer politikerna att kalla förtidspensionär. Blanda inte ihop det med avtalspension. Även om de också är ett slags förtidspensionärer.
I juridisk mening finns inte den benämningen. Enligt lagen (både ny och gammal) är det i så fall en person som kommer att få sjukersättning tills vidare. Sjukpensionär alltså.
Kalender?
Jag funderar på om det finns en liten agenda och en stor. I den stora agendan är skapandet av begreppet ’utanförskap’ bara ett litet steg.
Vad skulle då den stora agendan vara? Vad är målet?
Faktiskt tror jag att det finns en mellanagenda också. Och i den, när det gäller halta lytta och sjuka så ska statliga Försäkringskassan bort och ersättas med privata initiativ. De stora försäkringsbolagen alltså. Skandia, Folksam m.fl. vilka samtliga har ett humanistiskt och fint synsätt och går att lita på i alla väder, eller hur?
Ett delmål i den stora agendan är alltså att privatisera allt utom politikerna själva. De ska givetvis fortsättningsvis försörjas av staten -> skattebetalarna -> folket.
Jag förstår inte denna övertro, på att marknaden, kapitalismen har en inneboende god kraft? Det måste den ha, säger kapitalisten, annars skulle den inte vara så stark och framgångsrik.
Är det inte bara att erkänna rakt av. Den som är rik vill bli rikare. Det handlar om makt.
Vad händer sedan?
Nästa angrepp i termer av utanförskap tror jag kommer att ske mot offentliga sektorn.
Det gjordes ett tappert försök för några (många) år sedan. Borgerliga politiker ville då diskutera den närande respektive den tärande sektorn. Den närande var då den direkt producerande och den tärande var rakt av den offentliga sektorn.
Nedmonteringen började och håller på än. Medlemskapet i EU satte extra fart och innebar att svenska politiker förlorade makten. Ja faktiskt.
I och för sig rätt så skönt att inte känna sig så ensam i utanförskapet. Det vore väl fint om vi blev några miljoner till. Vi är ju nu bara runt halvmiljonen nu. (arbetslösa oräknade)
Inne eller ute?
Jag vill nog hävda att jag inte alls är i utanförskap. Jag är både med och inne i en massa verksamheter och sammanhang.
Det är bara det att jag är för sjuk för att klara av att arbeta – och därför är jag satt i utanförskap.
Är inte det i skamligaste laget? Sparka på den som redan ligger. Slå undan benen på den som redan står ostadigt. Fy skäms!
Arbete
Kom jag då osökt att tänka på. Vad är arbete?
Har ni tänkt på att det finns arbetare och tjänstemän? Är inte tjänstemän arbetare? Självklart, fast ändå inte riktigt. En riktig arbetare är den som tar i med sin egen kropp. En som är på ’golvet’.
[När jag arbetade som s.k. mentalskötare på psykogeriatriska (äldre med psykiska problem) vårdavdelningar så slet jag så svetten lackade. Men, eftersom jag var anställd i offentligheten och avlönad via skattepengar så ansåg inte fabriksgossarna (ja, det var ’grabbar’ det handlade om, på den tiden) att jag var ’producerande’. Och därmed var alltså inte mitt arbete ett ’riktigt’ arbete – sicken idioti!]
Tjänstemännen finns bara för att de ostyriga (grov)arbetarna inte är tillräckligt begåvade för att fatta att de måste styras och kontrolleras. Skarpt tillspetsat men likväl nära sanningen, tror jag.
Över tjänstemännen kommer ’ägarna’. De som ser till att det blir av. De med riskkapital och ’rätt’ kunskap. Utan dem skulle allt falla osv.
Men hallå! Är inte detta ganska förlegat. Visst resonerar jag typ 30-tal? Både ja och nej men mest ja.
Problemet är kanske att marknaden / kapitalismen är konservativ? Vad vet jag?
Framgång?
Det lär vara så att Sverige är ett av världens främsta länder när det gäller produktion av tjänster. Smaka på det ’tjänster’. Inte arbete eller arbetare, utan tjänster.
Det finns t.o.m. något numer som kallas för tjänstesektorn. Är den närande eller tärande?
Marknaden är övertygad om att den är närande. Jag är mer tveksam jag vilka är det som gör ’klipp’ och blåser folk på en massa pengar där gränsen till kriminalitet är hårfin. Som jag ser det. Det verkar inte alls närande i min uppfattningsvärld.
[Jag lämnade min tro på socialdemokratin när jag förstod att när de pratade om arbetare menade de tjänstemän (och därmed tjänstesektorn).]
Troligtvis beror det på att det finns fler tjänstemän (administratörer, konsulter, konsulenter och enskilda näringsidkare och entrepenörer) än vad det finns (riktiga) arbetare. Och att sverige fortfarande är en stor kunskapsproducent. Är det så?
Ja, jag tror då i alla fall att det är så. All ekonomisk och politisk diskussion pekar på det.
Sysselsatt
Jag såg helst att vi generaliserade och började prata om sysselsättning, rakt av, i stället. Och en sysselsättning kan vara mer eller mindre inkomstbringande.
Det betyder: Jag är idag fullt sysselsatt med att intala min sjuka kropp att känna sig frisk. Och därmed så borde jag rimligtvis inte vara i utanförskap.
Där knöt jag väl ihop den säcken på ett tjusigt vis?