När far ryckte in, till det militära, blev han utbildad inom infanteriet. Den dagsersättning som hemmafruarna fick (alla var det, i princip, på den tiden) var på 1 riksdaler. Fars veckolön, på Nohab, var ca 13,50 per vecka. Så en ersättning på ca 50% var det mor Vivan fick klara ett hushåll med två barn på.

Ett tag därefter var det dags för s.k. repmöte. Det kommer inkallningsorder och det är bara att lyda. Far tycket det var lite underligt för han var utbildad vid något som hade kod (detaljgissning) 3310 men han hade blivit kallad till 1033.

Det visade sig vara ett ryttarregemente (eller nåt sådant), i stället för ett infanteri. Efter samtal med befäl så kom man i alla fram till att det var lika bra att far fick vara kvar där den där månaden. För att åka hem och vänta på en ny kallelse, det skulle far bara förlora dagar på. Så det blev bestämt att far skulle passa på att lära sig lite om hästar.

Han blev anvisad att kontakta ’stallbefälet’.
På frågan: ”Vad kan 1104 om hästar!” svarar far: ”Ja, jag har ju sett en häst.”

Bland mycket annat i det där stallet fick far bl.a. pröva på att sko en häst. Han fick instruktioner om hur han skulle närma sig hästen och hur han skulle stryka utmed benet, vända sig, få upp benet mellan och upp lite ovanför knäna och så skulle man gå lite åt sidan.

Att ’gå lite åt sidan’ var det som fastnade i huvudet på far eftersom anledningen var att annars kunde hästen sprätta till, och då kunde det gå illa. Gick man då ’lite åt sidan’ så hade inte hästen tillräckligt med balans för att konstra med det ben man höll i.

Far kände hur svetten rann i pannan med han höll hästben och hov i ett stadigt grepp, samtidigt som han mejslade bort smuts under hästskon.

Det kanske ska nämnas att även om far var relativt liten så var han stark. Brottare, boxare och roddare.

Bäst som far håller på så säger ’stallbefälet’: ”Nu får allt 1104 ta och flytta in sig lite han håller ju upp hela hästen!”
Far tittade då upp och studerade vad ’stallbefälet’ menade. Hästen stod bra bredbent och jodå, han höll i alla fall upp halva hästen samtidigt som han mejslade under hästskon.

Men mest sysslade far med att mocka, städa och eventuellt ryckta en och annan häst.

Den där tiden i stallet skulle senare visa sig få oanade konsekvenser.

Mot slutet av repövningen var det någon slag regementsuppställning med General och andra höga befäl. Det skulle visas upp vad mannarna behärskade.

Ett moment innebar att det skulle demonstreras hur man med bara en hästfilt som stöd, om den veks på ett speciellt vis, kunde hålla två kantiner med mat, på ömse sidor om hästen.

En av mannarna, som antagligen var utbildat till just detta moment, kallades fram. Han vek och vek, lade upp filten på hästen. Kantinerna lyftes dit och allt rasade i backen.

Det där upprepades flera gånger med olika mannar.

Till slut ilsknade Generalen till och sa något typ: ”Det var väl då själve f-n! Ska det inte finnas en enda riktigt hästkarl på ett ryttarregemente!” samtidigt sträcker han på sig och blickar ut över mannarna och får syn på far…

”Du där!” ryter Generalen och pekar med hela handen på far. Far vänder sig om och undrar vem Generalen menar. ”Ja just du! Jag pekar på dig! Vänd sig inte om!” far pekar på sig själv och ser frågande ut.

Generalen beordrar fram far och säger: ”Visa nu hur man gör. Jag vet att ni är en riktig hästkarl det har jag själv sett!” det där förstår inte far men nu är det så i det militära att har man blivit beordrad till nåt så gör man det oavsett om man kan det eller inte. Alternativet är ordervägran och då blir det arrest eller straffkommendering.

Så far breder ut den där hästfilten och viker lite här och där och har ingen aning om vad han håller på med men så lägger han upp den vikta hästfilten på hästen. Kantinerna hängs på plats och de hänger kvar som om de vore ordentligt fastsatta.

”Ja! Se där! Det ska vara en riktigt hästkarl till detta!” basunerar Generalen och ger samtidigt far en lätt klapp på axeln.

Som tur var fick far inte uppdraget att förevisa för de andra hur man skulle göra…