Sjukläget
Enligt hustrun och eget svagt minne ropade jag tydligen ”AJ!” i natt. Och det var tydligen högerarmen som spökade. Idag känns den som en vissen trädstam med trädröta. Och så har jag huvudvärk. Känns som en ordentlig baksmälla. Och det är ju inget kul eftersom den inte föregåtts av någon trevlig fylla.
Hela den här dagen har varit som att gå omkring i ett tråg med deg. Alla muskler är liksom stela. Och så denna trötthet. Inte så mycket trött i huvudet utan mer kroppstrött. :ZZZ:

Ekonomi
Det är knepigt att få ihop det. Det kommer ju pengar från FK och afa, numer. Fast liksom i flera omgångar. FK’s sjukersättning är det inget problem med, den betalas ut på samma vis som om man hade lön. Men FK’s sjukpenning är det krångligare med, den betalas ut i efterskott. afa har en liknande variant.
Nu med december, januari och februari blir det knepigt. Jag jobbade ju halva december. Och för jobb får i alla fall jag lön för innevarande månad. Man får alltså lite pengar i s.k. förskott, egentligen.
Nu blev det ju inte så eftersom jag är helt sjukskriven fr.o.m. 13/12-07. Då blir det ju ingen lön för tiden mellan den 14-31 december. Och det blir inga pengar för den tiden från FK heller. Inte förrän i slutet på januari, nu. Det betyder att vi ligger ”back” ca 4000 SEK. Nu i januari. Och det där hämtar inte igen sig förrän i mars, igen.
Det är inget felaktigt råd de där TV-ekonomerna har. Se till att ständigt ha minst en månadslön sparad, ifall du skulle bli sjuk. Nu är det ju inte läge för en annan att spara ihop till en månadslön att ha som buffert. Men för er som har jobb, borde det gå.
Men jag har faktiskt lagt upp en plan för att samla på mig en buffert. Och kan jag hålla denna ekonomiplan så har jag denna buffert om ca 2 år, kanske. Det får inte hända något oförutsett.

Monolog
Vad händer?
N: ”När går det här konstiga över i min kropp?”
S: ”Vad menar du med konstigt?”
N: ”Att det känns spänt, stelt, skakigt och det värker, hugger till, rycker och ’bubblar’ i musklerna.”
S: ”Vad tror du själv att det beror på?”
N: ”Att en eller flera av mina ryggmärgsnerver är i kläm och kanske också själva ryggmärgen.”
S: ”Säg att det är så då. Vad skulle det betyda?”
N: ”Det skulle då finnas en risk att jag får mer och mer besvär och får svårare att röra på mig. En del muskler blir svagare andra blir överspända. Ökande värk. Och en massa andra konstiga besvär som beror just på klämda nerver.”
S: ”Vad kan du göra åt det.”
N: ”Det är ju liksom inget jag kan göra.”
S: ”Tänk efter.”
N: ”Det jag kan göra är ju det jag håller på med. Jag rör på mig så mycket orkar; promenerar, cyklar och jympar. Försöker äta rätt. Försöker hitta sätt att tänka och resonera som stärker de goda krafterna och försvagar de dåliga. Som t.ex. alltid försöka se det positiva i det som sker med mig och det runt omkring.”
S: ”Och hur går det?”
N: ”Ätandet är svårt. Och att lära sig nya sätt att tänka på. Liksom dana om sin personlighet är inte det lättaste. Men jag kämpar på.”
S: ”Säg att du nu skulle bli ännu sämre. Hur skulle du kunna se något positivt i det?”
N: ”Det skulle då bli lättare för mig att faktiskt få de undersökningar som kan behövas för att sätta in rätt behandling.”
S: ”Vilka undersökningar och behandlingar tänker du på då?”
N: ”Främst en magnetröntgen. Och så om en operation till skulle hjälpa.”
S: ”Vad skulle en magnetröntgen visa som du egentligen inte redan vet?”
N: ”Den skulle bekräfta det jag vet och så skulle jag mer koncentrerat kunna arbeta för att stärka mer specifika svagheter. Nu vet jag inte, jag måste gissa och pröva, hela tiden.”
S: ”Du är lite svävande i ditt förhållande till en operation till. Du skriver: ’Och så om en operation till skulle hjälpa.’ Av vilken anledning är du inte helt säker?”
N: ”För mig är det ganska uppenbart. Effekten av den förra operationen varade i ca 1,5 år. En operation i nacken är en stor påfrestning. Den ’kostar’ i runda slängar ett halvår, av rehabilitering. Och efter det vet du om den gav faktisk positiv effekt.”
S: ”Så det är det som gör dig tveksam?”
N: ”Delvis. Det oroar mig också att sjukvården ska säja att det inte går att operera.”
S: ”Vad skulle hända då?”
N: ”Då skulle jag tvingas att anpassa mig efter liv med kroniska besvär och de begränsningar det skapar.”
S: ”Är det, det värsta som skulle kunna hända?”
N: ”Nej, absolut inte. Det värsta, om vi nu håller oss till mitt ego, vore att inte få veta vad det i så fall berodde på.”
S: ”Så du är egentligen inte rädd för att bli sjukare och att det ska bli kroniskt?”
N: ”Nej, egentligen inte. Jag har ju varit där en gång tidigare. Det är ett helvete, visst. Men du anpassar dig, eller jag anpassar mig. Man lever en dag i taget och det kan faktiskt ge mer livsinnehåll än om du tar livet och vardagen för given. Det är nog mer resan dit som skrämmer mig.”