Jobbat 2 timmar, arbetsplatsträff, bl.a.
Bassängavslappning.
Sov en massa. Nu ca 18:00 har jag piggnat till lite.
Angående jobbet.
Jag annonserade lite tidigare om att jag eventuellt kommer att bli s.k. tvångsförflyttad. Jag är ju numer att betrakta som byråkrat och då har man ett eget rum, om man nu inte som jag bara arbetar 25%, då verkar det som om man får flytta på sig, bort från arbetskamrater och andra inarbetade ting.
Det får mig att tänka på något som jag undervisade om när jag var verksam som lärare i psykiatri. Jag drog den här undervisningen ganska tidigt på terminen. Den handlade om att komma för sent och vad det får för effekter. Den som mer eller mindre kroniskt kommer för sent har genom sitt beteende valt bort gruppen (klassen). Gjort en prioritering. Det tråkiga är att det kvittar vad som anförs som argument, har ingen betydelse om det faktiskt är behjärtansvärt. Gruppen upplever sig ändå som bortprioriterad.
Det där får som effekt att när gruppen planerar gemensamma aktiviteter så händer det att den s.k. kroniske senkommaren glöms bort. Det kan också bli så att det som senkommaren säger och tycker inte anses som viktigt även om det är skitsmarta grejer.
Det här är väl kända s.k. gruppdynamiska effekter och konsekvenser.
Det jag blir ledsen över är att det verkar fungera så även gentemot dem som blir sjuka (mig). Mina arbetskamrater som grupp agerar som om de blivit bortprioriterade av mig. Min insats eller närvaro är inte lika viktigt längre. Det kan till och med vara så att den upplevs besvärande. Ingen protesterar när chefen föreslår att jag ska flytta på mig för att underlätta deras möjligheter att kunna samarbeta mer effektivt (det fattas egentligen ett rum).
Det handlar egentligen om att de måste anpassa sitt arbete, efter mig, ca 10 timmar per vecka. De resterande 30 timmarna är jag ju inte där.
En medarbetare uttryckte det så här: ”Du kan inte begära att vi ska anpassa oss efter en som bara arbetar 25%”.
Intressant, det förväntas av mig att jag ska anpassa mig till 100% efter dem.
Helt bestämt är det inte men eftersom jag är den ende, av fem, som protesterar så är nog min möjlighet att få vara kvar i arbetsgemenskapen obefintlig.
Å andra sidan, med det klimatet, vem vill vara kvar då?
