Torsdag

Har upptäckt att jag sköter, nästan, ett 100% jobb inom ramen för mina 50%.

Vi ska stuva om lite så att jag avlastas. Men det går inte fort. Till april får jag hålla… ut…

Annars är det kul. Känns himla skönt att vara ”back in business” igen. Men jag blir fortfarande (irriterande) lätt trött. Måste vila minst en timma per dag – för att det ska funka.

Nu ska jag svara på ett mejl från ännu en person som valsat runt i vårdapparaten med liknande besvär som jag haft.

Fredag

Dagen började med att sitta och knappa på telefonen och till slut komma fram till doktorn på vårdcentralen, efter 30 minuter.

Därefter långpromenad med hunden. Underbart väder. Hög kall luft. Frusen mark. Solen skiner. Högt vattenstånd(?).

Allt som i en promenadsaga, tills…

…hunden brukar leta upp en grankotte som ska kastas – så även denna dag.

Vi kastade grankotte.

Hunden kommer fram och ska lämna kotten, eftersom hon är lite kortare än vad jag är så måste hon sträcka upp huvudet för att hon ska kunna lämna av kotten i min framsträckta hand.

Just då blev det något konstigt, kotten hoppade väl snett eller så. Den gled i alla fall liksom ned lite i halsen, på hunden.

Hon försökte få upp den men eftersom den hade sina fjäll vända liksom utåt så gjorde rörelserna bara att kotten åkte längre och längre ned i hennes hals.

Och där stod jag och såg en hund sätta en stor grankotte i halsen. Jag var ett tag övertygad om att här står jag och ser på medan min hund dör.

Hon kämpade och liksom ulkade och höll på och så tvärt blev det bara som vanligt.

Hon tittade på marken och så tittade hon på mig. Hennes ögon frågade ”Såg du vart kotten tog vägen?”. Sådär lite anklagande också – ”Har du tagit den?”.

Och sedan var hon som helt vanligt.

Lite marigt kändes det att lämna henne och åka till jobbet.

Efter en del om och men (hemma hos mor och far) så kunde jag till slut komma hem. Nu hade jag nästan förberett mig på en död hund eller åtminstone en hund i någon form av svårigheter (man målar ju upp det värsta).

En helt vanlig glad hund möter mig i dörren. Fint tänker jag – då kommer nog kotten ut den vanliga vägen – efter ett tag.

En snabb rastning – hustrun och jag skulle träffas för After Work på Swania i Trollhättan.

Fixade lite mat åt hunden och katterna. Klär på mig, tittar ned på hallmattan och ser något korvliknande i dunklet där på mattan – ser ut som en kattskit (ja det har hänt att det hamnat på mattan – hur? – får vi aldrig veta.).
Det märkliga är min nästa reaktion – jag tar upp den med handen (och då har jag precis innan tänkt att det är en kattskit?). Jag inser snabbt att det är en kotte. I de något förvirrade tankarna funderar jag kort på – ”Hur kom den ut?”. Jag luktar på den – den luktade inte skit – alltså har den inte kommit ut bakvägen. Givetvis inser jag att det finns inte en chans att det skulle kunna gå så fort. Men ändå…

1. Fakta – hunden har kräkts upp kotten.
2. Kotten har på grund av det blöta maginnehållet, dragit ihop sig och blivit helt slät.

Ja jag är då helnöjd…

Dygnet

Dagen
Har varit väldigt innehållsrik. Jag har hjälpt min far till tandläkaren, hämtat en bok på biblioteket, köpt riskakor, rastade hunden, ätit sallad som mor & far bjöd på, uträttade ett ärende, åkte till NÄL, hämtade hustrun, åkte tillbaka till Trollhättan och hälsade på en arbetskamrat som är mammaledig och där fick jag hålla lilla Thea.

Jösses va gôtt det är att få hålla en bebis i sina armar.

Sedan pratade vi en lång stund och fikade mina arbetskamrater och jag. Jag fikade riskakor och varmt vatten.

Vi åkte och hämtade hunden hos mor & far, hem. Jag kokade bovetegröt och åt den med rismjölk.

Tittat på TV. Grejat med ett JavaScript-problem. Och nu ska jag gå ut med hunden och sedan blir det bädden.

Hälsa

GBG
Var ju till GBG i går på ”slutbesiktning”. Jag blev godkänd.
Nu återstår den medicinska rehabiliteringen i form av sjukgymnastik samt arbetsrehabilitering. Jag låter sjukgymnast och distriktsläkare råda mig hur jag nu ska gå vidare.

Magen
Krånglar utav helsike. Nu har jag värk. Känns som om det är något som ”fräter” – inifrån? Kommer ca 30-60 minuter efter det att jag ätit.

Jag får sätta mig på ”skonkost”.

Funderar på att ”ställa in” sjukgymnastiken i eftermiddag. Känner mig väldigt svag.

Hälsa

Slutbesikting
Då har jag fått tid för slutbesiktning å ortopedmottagningen Sahlgrenska/SU, Göteborg. Tisdagen den 21 mars kl 11:20. Och det är doktorn som opererade mig jag ska få träffa.

Ringde och kollade med mediaenheten å Sahlgrenska hur det var med de där röntgenplåtarna som krånglade förra gången 20/12-05.
Och jodå, de låg där. Fantastiskt! De plåtarna är tagna för att se att läkningen (bennybildningen) kom i gång. Annars hade jag inte fått börja med sjukgymnastiken.

Matförgiftning(?)
I går kväll fick jag en ruggigt kraftig matförgiftning (?) tror jag. Åt 6st körsbärstomater utan att skölja dem.
[not; 16/1-11: Efter det har jag egentligen aldrig fått tillbaka en hyfsat normal magfunktion]

Läkarbesök

Då var det dags att träffa doktorn (15:00). Dels för att utreda om jag eventuellt är gluten och/eller laktosintolerant eller om jag inte tål något konserveringsmedel, emulgeringsmedel, färgämne eller smaksättare. Sådana där ”’E’’-preparat” som står i livsmedlens innehållsförteckning.
Har nyligen kommit underfund med att jag sannolikt inte tål en del av dem. Bl.a. E220: Svaveldioxid (Svavelsyrlighet), konserveringsmedel, misstänks ge; svåra allergiska reaktioner, illamående, kräkningar, tarmproblem, synstörningar, allvarliga andningsreaktioner hos astmatiker, beteendestörningar samt förstöra genernas förmåga att bära genetiska budskap.

Inte illa: E220. Finns i bl.a.; Schär glutenfri müsli samt kan finnas i: Torkad frukt, frukt- och grönsaksberedningar, potatismospulver, fiskvaror, öl, vin och sprit. Finns i produkter: russin (alla märken utan de osvavlade i hälsokost affären).

Att lära sig äta hälsosamt kommer att bli svårt. Alla livsmedelsproducenter deklarerar inte sitt innehåll och en del låter helt enkelt bli att skriva det som ”kan uppfattas som ohälsosamt”.

Hälso- och sjukvård

En stor del av min ofrivilliga fritid ägnar jag åt att dela med mig av mina erfarenheter till personer som kontaktar mig via ePost. De flesta har liknande besvär som jag haft och vill då veta mer.

Allt för många beskriver att de får tjata sig till undersökningar, remisser och korrekt diagnos.
Allt för många har också problem med Försäkringskassan.
Allt för många får rent oprofessionella besked från doktorer.

Det jag inte förstår är följande:
1. Tjänar samhället på att tillåta doktorer (hälso- och sjukvården) att inte ge en sjuk person en korrekt diagnos?

2. Doktorer säger att det är dyrt med magnetröntgen s.k. MR (ca 8000 SEK / undersökning) och därför remitterar de en magnetröntgen endast när de misstänker att det kanske måste opereras. Är detta sant? Att en magnetkameraundersökning relaterad till en persons sjukskrivning är dyr?

3. Av doktorer har jag fått höra att om man magnetröntgar och det finns ”något där” så förstorar eller så ”hänger personen upp sig” på detta ”fynd” och riskerar därmed att förstärka sina besvär.
Min erfarenhet är tvärt om! Får du veta vad det är som orsakar dina besvär så har du mycket lättare att förhålla dig till dem och då leder det ofta till att jag faktiskt får färre problem. Vem har rätt? Jag eller doktorerna?

4. Av vilken anledning har ”alla” doktorer hängt upp sig på undersökningar som visar att i ca 60% av alla som söker för ryggrelaterade problem så ”läker det sig av sig självt” om man inte gör något mer än sjukskriver? (Kallas konservativ behandling). Med beskedet att; har det inte gett med sig efter 3 veckor så får du återkomma.
Problemet här är att om jag nu tillhör de där 40% så säger ”samma” undersökningar att åtgärder (undersökningar & behandling) är avgörande för rehabiliteringsperioden om man sätter in dessa tidigare än 3 veckor.
Detta innebär att doktorer ”medvetet” skapar långtidssjuka med kroniska besvär bara för att de chansar och ”tror” att en person kanske kan tillhöra en ”majoritet” – hur vetenskapligt är det?

Jag har massor med fler frågor men jag får väl pyttsa ut ett antal i taget.

Läget

Är hyfsat. Känner fortfarande av ”pärsen” efter torsdagens statistinsats. Nackspärrsliknande värk i nackmuskler på vänster sida. ”Svider” lite under vänsterfoten, yttersidan. Samt lite ”pirr” i höger stortån. Dessutom lite mer värk i högerarmen än vanligt och mer känselbortfall i höger tumme samt ökande ”tjut” i huvudet.

Den ökande intensiteten i sjukgymnastiken kan ha en viss betydelse också.

Modern
Fick i dag reda på att mor blev illa behandlad på lasarettet när hon skulle få ett s.k. ”stift” utdraget i underarmen.
Först så kände och klämde doktorn efter för att hitta var änden på stiftet var. Och detta gjorde ont, på mor, hon har ju haft problem med vävnadsirritation.
Sedan trodde sig doktorn ha hittat stiftändan och ritade en cirkel på armen och lokalbedövade. Och gick sedan.
Och mor väntade och väntade och väntade…

Efter en väldigt lång stund får mor höra att doktorn gått? Nåja efter 10 minuter har tydligen personalen fått tag på doktorn och denne dyker upp. Mor är då orolig för att bedövningen släppt, hon tycker att det känns så.
Inte då, menar doktorn, det sitter i flera timmar.

Inte f-n var det bedövat. Mor genomled en liten operation i underarmen utan bedövning och dessutom hittar inte doktorn stiftändan? Mors redan höga blodtryck rusar i höjden – detta oroar doktorn?

Nu ska hon få åka dit en gång till. Då ska de göra en ”genomlysning”, först. (?!?) [Man tar en stark lampa och håller den nära armen och så tittar men från andra sidan]

Av vilken anledning gjordes inte detta vid första tillfället?
Och av vilken anledning tittar inte doktorn på röntgenplåtarna som bara är några veckor gamla för att se hur stiftet ligger?

Och som kaka på moset menade personalen att mor inte var berättigad till sjukresa.

Mor ångrade att hon inte åkte därifrån, som hon tänkte, när hon fick sitta där å vänta så länge. Nu får hon ju ändå åka dit en gång till.