Ormpresenten till Mor (80-talet)
Egentligen har Mor fått två ormpresenter av mig. Och anledningen till att hon får det är att hon har en relativt lindrig form av ormfobi. Det är alltså den elaka sidan i mig som har roligt.
Den första ormpresenten Mor fick var en stora tyg-Boaorm i naturlig storlek. Den gåvan gjorde jag inte så stort spektakel kring. Det gjorde jag däremot med den andra. Den planerade jag noga.
Presenten bestod i en av mig gjord tygapplikation av ormen Ka i Djungelboken. Jag valde en passande papplåda och så såg jag till att min dotter var med. Hon var väl då ca 3-4år eller nåt. Jag var noga med att hela tiden låta henne bli medveten om varje steg. Och jag började med att fråga henne vad det var för bild på tavlan. ”En orm!” Sa dottern. ”Bra!” Svarade jag. Och sådär höll jag på. Vad var det jag tänkte lägga i lådan. Vad la jag i lådan och varför gjorde jag lufthål i lådan och när allt var inslaget och klart frågade jag återigen dottern: ”Vad är det som ligger i lådan!”, ”En orm!” Genljuder dottern högt och ser lycklig ut och så hoppar vi runt lite och applåderar.
Den manipulativa psykologiska suggestionen är fulländad.
Vi reser till min Mor och jag ställer paketet på bordet och avlägsnar mig. Av någon märklig anledning är min Mor ofta misstänksam när hon får presenter av mig, även denna gång.
Så hon vänder sig till den person som hon vet inte kan ljuga och som alltid är ärlig, min dotter. Och det är sant, hon var sån. Så Mor frågar min dotter: ”Vad är det i paketet och säg sanningen nu.” Dottern svarar snabbt och övertygande och med lysande förväntansfulla ögon: ”En orm!”
Mor blir nu uppenbart bekymrad och frågar för säkerhets skull dottern om det inte är något skoj och dottern vidhåller, nejdå inget skoj det är en orm i lådan. Och jag ler triumferande.
Mor är inte feg av sig och så är hon ruggigt nyfiken så med hjälp utav två stora stickor eller om det nu var blompinnar öppnar hon sakta och mödosamt paketet och tar emellanåt ett skräckfyllt steg tillbaka. Dottern ser överlycklig och förväntansfull ut och emellanåt pekar hon på paketet och säger ”Orm!”.
Till slut får då Mor upp paketet och liksom ryckvis smyger fram och ska kika ned i paketet, dottern ”spelar” med och ser lite rädd ut hon också. Givetvis blir Mor lättad när hon ser att det inte är en riktig orm. Dottern strålar, hoppar upp och ned och pekar: ”En orm, en orm!” Och jag känner mig som en omåttligt stolt manipulerare.
