Flera besök och lite nostalgi

sömn; helt ok.

Besök
Sonen förärade oss med ett besök, trevligt!

Promenad
Vilken skillnad, mot igår. Idag, solsken å varmt. Såg två rådjur.

Holk
Medan vi satt och åt lunch inspekterades den västra holken av ett Talgoxpar:
[Bild: Västra holken, Talgoxe]

Vila
Ingen vila idag heller. Slocknade helt. 'Borta' i ca tre tim.

Skanning
Hittade bilder som ska kopplas till berättelsen:

Hönan till Far (70-talet)

Julafton 1975. Hjortmossegatan 130. Trollhättan.

Jag och min syster började ganska tidigt spåna om vad vi skulle hitta på att ge till far, i julkapp, något kul.

Minns inte vem det var som kom på idén men vi kom i vart fall fram till att han skulle få en höna. Nu var det så bra så att en av syrrans arbetskompisar hade en lantgård, bl.a. med hönor och hon hade en särdelses tålig höna. Vi fick låna den.

Syrran hämtade hönan hem till sig, dagen innan julafton, tror jag det var. Och jag tror det var jag som ansvarade för att fixa låda.

Vi fick halm från arbetskamraten och lade det i botten på lådan. Jag gjorde 'lufthål i sidorna. Hönan fick sedan tillbringa natten i lådan, men den var öppen. Enligt syrran fann hon sig väl tillrätta, hönan alltså.

På julafton slog vi in lådan i julklappspapper och levererade den till Hjortmossegatan 130. Lådan placerades vid granen. Vissa problem hade vi med att hålla våra egna husdjur borta från lådan, en katt och en hund. Det var ju inte bra om den fick för stor uppmärksamhet. Vi hade ju ansvar för hönans hälsa, om inte annat.

Broderns katt Poppsy var t.ex. mycket intresserad:
[Bild: Katten Poppsy och julklapp som innehåller en höna 24/12 1975]
Vid ett tillfälle hade han hela ena tassen inne i ett av lufthålen och lyckats peta ut ett halmstrå…
Jag var snabbt framme och petade in det igen.

Jag tror vi lyckades bra med våran 'cover-up' för det verkade som far inte misstänkt något. Nog såg han lufthålen och förstod att det var något lurt men det lät ju inget. Han berättade senare att han trodde lufthålen var där för att lura honom att tro att det var något levande i lådan.
Strax efter den här bilden:
[Bild: Pappa Nils och julklapp som innehåller en höna 24/12 1975]
Öppnar han locken och ser en rygg på något djur och utbrister: ”En gris, det är gris!”, då tittar hönan upp, på far och han fortsätter: ”Men, va' f-n, det är ju en höna! Vad ska jag med den till den kan jag inte ha?”.
Vi lugnar snabbt far med att hönan är lånad men innan det hinner vi med att nästan övertyga han om att nästa moment är; nackning, plockning och tillredning – men det gick han inte på…: ”Nä, nä, den får ni ta hand om. Ni har fixat det här den är erat problem – jag vill inte ha den! Vad ska vi göra med den?”

Efter att hönan exponerats så kommer givetvis djuren och kikar, det har ju luktat något spännande ett bra tag. Först fram är vår (min och hustruns hund) Molly:
[Bild: Hunden Molly och julklapp som innehåller en höna 24/12 1975]
Därefter kommer katten Poppsy. Tyvärr fick vi ingen bild på det men han hoppar upp och lägger framtassarna på lådkanten och sticker fram huvudet. Hönan kikar på katten, sträcker sig sedan upp, lutar sig lite fram mot katten och låter, högt, typ: ”kackeli-kack-kraaaa!”. Katten blir skiträdd, vänder i luften och springer in till mor och fars sovrum och gömmer sig under sängen. Vi ser han inte mer den kvällen…

Vi bestämde oss för att denna självsäkra höna gott kan få se sig omkring lite och hon tackade och såg sig om:
[Bild: Julklappshönan 24/12 1975]
Här spanar hon in läget under köksbordet.
När vi lämnade tillbaka henne, dagen efter så blev ägaren lite förvånad: ”Hade hon inte lagt något ägg?”.

Farsan
"Det knallar å går." Jag hade tydligen lyckats göra 'något' med den s.k. pendylen, igår. Den går nämligen fortfarande…

Hälsoläget:
Efter promenaden fick jag en knepig värk i hela högra sidan som gjorde att jag mådde så illa så jag inte kunde äta den goda maten jag hade framför mig, till en början. Som väl var så släppte det så jag till slut kunde äta. Sedan var det sängen som gällde. Fick lite 'kraft' nu på kvällen så jag kunde 'pyssla' lite med datorn.
[02-02-015-025]

Berättelse!

Hittade ett antal häften som jag producerade i pytteupplagor i början på 1990-talet. 

Här är den första: 

"Grodor, ödlor, ormar och Alexander (1991) 

Äntligen, vintern drar sig tillbaka. Våren är på väg. Nu är Grodorna på gång. Nu söker de upp pölar, dammar och diken för att söka sig en partner att para sig med och lägga rom. Vattenödlorna gör dem sällskap. Ja inte så att de parar sig med varandra, ödlor och grodor, nej, de håller till på samma ställen. Visserligen är vattenödlorna lite tidigare än grodorna. 
Nu börjar en hektisk tid i naturen. Grönskan spränger fram. Däggdjuren som parade sig i höstas förbereder sin nedkomst, att deras bebisar skall komma. Fåglarna lockar till sig sina partners och bygger bo, lägger ägg och ruvar. Ormar och ödlor kommer fram ur sina hålor i den första sommarvärmen, så fort tjälen lämnat marken. 
Hektiskt är det nu också för Alexander och hans kompis Daniel. Grodor, ödlor och ormar skall fångas och studeras. Ormar är speciellt intressanta. Bland annat därför att de är praktiska. Praktiska på så sätt att de är mycket användbara när man vill skrämma tjejer. 
Grodorna väntar. Här skall fångas. Hink och håvar och så iväg. 
— Vart skall ni ta vägen!, ropar Alexanders mamma. 
— Vi skall fånga grodor, svarar Alexander. 
— Jaha, och om man heter Alexander och skall fånga grodor, vad skall man tänka på då?, säger mamma och ser lurig ut. 
— Stövlar, svarar Alexander och ser skyldig ut. 
— Precis, stövlar, säger mamma, med en triumferande uppsyn. 
Fort på med stövlar, visserligen under stön och stånk. Men det går fort. Grodorna väntar. På dem bara!. 
Alexander och Daniel skyndar iväg till sitt favoritställe. Ett bra ställe, mamma och pappa vet inte var det är. Det garanterar ostördhet. 
— Jag tycker inte om stövlar, säger Alexander. 
— Det gör inte jag heller, säger Daniel. 
— Det är svårt att springa i dom och dessutom är det ju inte blött ute, fortsätter Alexander. 
— Just de’, säger Daniel. Jag kommer ihåg förra året, det är ingen idé med stövlar. Man blir ju blöt om fötterna ändå. Vattnet rinner ju över stövelkanten. Jag fattar inte varför morsor tjatar om stövlar, vi blir ju blöta om fötterna ändå?. 
— Jag tycker också att det är korkat. Man skulle ha såna där byxstövlar, som gick upp till halsen, säger Alexander. 
— Ja! Eller dykutrustning, då kunde vi simma ner under vattnet och ta grodorna med händerna, va häftigt, säger Daniel med en lycklig uppsyn. 
— Skithäftigt, och så kunde vi ha såna där harpuner, tjoff bara, säger Alexander och visar med händerna hur man spetsar grodor med en harpun. 
— Mamma skulle inte gilla det, säger Daniel tyst. 
— Inte min heller och pappa skulle säkert kolavippen, säger Alexander. 
— Du, Alex, vi fångar både honor och hannar, så lägger vi dem i hinken och kollar när de parar sig, säger Daniel och fnissar. 
— Danne, har du sett kuken på en groda?, undrar Alexander. 
— Nä, de’ har ja’ inte. Dom kanske inte har nån?, svara Daniel. 
— Hur knullar dom då?, undrar Alexander. 
— Vet inte, svarar Daniel. 
— Nej, just de! Dom har ingen. Det har jag läst i en bok. Hannen sätter sig på honans rygg och klämmer sig fast, sen gör dom nåt? Och sen klämmer honan ut äggen, rommen, och när hon gör det sprutar hannen ut nåt. Nått vitt tror jag. Och sen är dom färdiga. Så gör dom. De’ har ja’ läst. Eller om det var farsan som sa’t?, säger Alexander upplysande. 
— De har jag också hört, i skolan tror jag, säger Daniel. Pojkarna travar på. På väg till groddammen. De pratar vidare om hur många grodor de skall fånga. Hur de skall dela dem mellan sig. Vad de skall ha dem i. Hur mycket rom de skall ta med sig. Rom är skojigt. Speciellt när ynglen börjar röra på sig. 
— Nu är vi snart där, nu måste vi va’ tysta, smyg, viskar Daniel. 
— Va!, ropar Alexander. 
— Tyysst!, försöker Daniel viska, samtidigt som han viftar med ett finger framför munnen. Vi måste vara tysta nu, annars pyser dom. Vi måste smyga. 
— Ja, ja, tyst med dej nu då, säger Alexander smått irriterat. Sakta och försiktigt närmar de sig dammen, De sträcker på halsarna. Jodå, där finns grodor. De ser hur de rör sig, simmar omkring, hur huvuden tittar upp. De hör hur de kväker. Blorup, blorup, låter det, ungefär. 
— Aajj!!, vrålar Alexander. Jävlars skit, aajj!! 
— Tyst med dej, du skrämmer ju grodorna, va’ är det med dej, tyst!, manar Daniel. 
— Myror! Pissmyror, jag har fått pissmyror innanför byxorna! Aj! Skit! Hjälp mig, då!, ropar Alexander, vädjande till Daniel. 
— Hur då? Jag vill inte ta i dig, då får ju jag pissmyrorna på mig. Ta av dig byxorna!, säger Daniel i ett försök att vara hjälpsam. Aajj!! Vrålar han sedan. Aajj!! Oohh!! Dom är på mej också! 
Tjutande och hoppande flaxar nu pojkarna omkring och försöker få av sig sina byxor. Det visar sig att de måste ta av sig alla sina kläder. Försiktigt hade de lagt sig precis rakt på ett rödmyrebo och det tyckte inte myrorna om. Givetvis stördes friden vid dammen och grodorna gömde sig, nere i bottenslammet. Inte ett liv syntes. Bara två pojkar, nakna, hysteriska. Ruskande och borstandes sina kläder. Fulla med små ilsket röda märken på ben, stjärtar, magar, ryggar och armar. 
— Du har en i håret, tjuter Alexander, åt Daniel. 
— Var då! Var då! Skriker Daniel och studsar upp och ned samtidigt som han låter händerna fara genom håret som en visp. 
— Den är nog borta nu, jag ser den inte, säger Alexander i något lugnare ton. Daniel lugnar ned sig. 
— Fy fan, säger Alexander, jag hade en på snoppen. Det svider, kolla alldeles rött, här, här på sidan. 
— Jag hade fyra stycken på pungen, det känns inte alls bra. Vad skall vi göra? Undrar Daniel. 
— Det går nog över. Vi tar på oss. Jävla skitmyror, morrar Alexander och tittar med mörka ögon på den plats där rödmyrorna huserar och med gott resultat försvarat sitt revir. Vi slår ihjäl dom! Vi ger igen, säger han, och ser vild ut. 
Pojkarna tar på sig sina kläder som de vrängt in och ut femtioelva gånger. Beväpnar sig med var sin stor trädgren och förklarar myrorna krig. Med vikingars vansinne går de lös på rödmyrebot. Hoppar, slår, vrålar, skriker och tjuter. Givetvis är det myrorna som går segrande ur striden. Allt piskande och hoppande gör att myrorna far upp i luften och hamnar på pojkarna. Tjutande och skrikande lämnar pojkarna myrorna. Sliter av sig sina kläder för andra gången. Nu är de hysteriska. Det tar gott och väl tio minuter innan de lugnat ned sig såpass att de mer noggrant kan syna sig själva och sina kläder. De bestämmer sig för att denna sida utav dammen är dålig. Ingen bra plats. Den andra sidan ser mycket bättre ut. Något slakna lommar de runt dammen. De finner en hyfsad utkiksplats. 
— Förra året fanns det inga myror där, upplyser Daniel. Fan, va det svider. 
— Pappa säger att man inte skall bry sig om att det svider, det går fortare över då, säger Alexander. 
— Din farsa, är han lite dum i huv’et, eller? Vill Daniel veta. 
— Knäpp är han, men det funkar på myggbett, jag har provat, svarar Alexander och ser ut som om han inte alls tror på vad han säger. 
Pojkarna står ett tag och spanar. Efter några minuter börjar det röra sig i vattnet. Grodhuvuden börjar sticka upp. Vattenlöpare far över ytan och bildar ringar som drar till sig deras uppmärksamhet. 
— Där, Danne, viskar Alexander. Där borta vid grenen kommer en, rakt mot dig. Ta den med håven. 
Daniel når inte riktigt. Han måste kliva ut lite i dammen. Tur att han har stövlar. Försiktigt för han ned först den ena foten sedan den andra. Han står helt stilla. Grodan rör sig sakta, mycket sakta, mot den plats där Daniel står. Sakta sjunker Daniels stövlar ned i dyn. 
— Det rinner ned vatten i dina stövlar, upplyser Alexander. 
— Jag märker det, svarar Daniel med en fånig min. 
Bägge studerar de hur Daniels stövel fylls med vatten. Snart är även den andra stöveln vattenfylld. Daniel rör sig inte. Här gäller det att inte skrämma iväg grodan, som nu är inom räckhåll för håven. Ytterst försiktigt för Daniel håven närmare den plats där Grodan är. Han fixerar grodan. Han koncentrerar sig, siktar. Svisch! Med en snabb rörelse är grodan fångad. 
— Här, ta håven, säger Daniel. Jag sitter fast I botten. Jag kan inte röra mig. 
Alexander tar emot håven. Tar upp grodan. Håller den I handen. Med en experts uttryck I ansiktet, vänder och vrider han på grodan. 
— En hane, konstaterar han. Den är liten och smal. Stolt lägger han grodan i hinken. 
Daniel kämpar för att komma loss. Han måste hjälpa till med händerna för att dra upp stövlarna. Han kommer upp. Sätter sig vid dammens kant. Tar av sig stövlarna. 
— Kolla! Säger han till Alexander. Sakta tömmer han stövlarna. Vattnet forsar ut. De var välfyllda. 
— Du har nått svart gegg på din ena socka, säger Alexander och pekar. 
Daniel för ned handen för att ta bort gegget. Snabbt drar han tillbaka handen. Stirrar med fasa på gegget. 
— Fy tusan, va läbbigt. En blodigel! Uhää, låter han och ser ut som om han fått minst sju citroner i munnen. 
Med en pinne petar han på blodigeln. Den vrider sig, drar ihop sig, slingrar sig och ser jätteäcklig ut. Den vill inte frivilligt lämna Daniels socka. 
— Tänk om den biter sig fast, säger Daniel med ett förfärat ansiktsuttryck. 
— Inte genom sockan, svarar blodigelexperten Alexander. Med en sprättande rörelse med pinnen far blodigeln iväg. Daniel ser genast lite mer lugnare ut. Han börjar dra av sockarna. Viker ihop dem och vrider ur det dyiga vattnet. När han är klar, tar han på sig sockarna och stövlarna igen. Känns inget vidare. Men det var det värt. Grodan inhåvades. Priset, blöta fötter, anses mycket rimligt. Färdig med sina plaskvåta fötter börjar Daniel åter rikta uppmärksamheten mot dammen och vad som kan komma att dyka upp. 
— Alex, viskar Daniel. Där borta vid grenen som sticker upp, ser du! 
— Ja, jag ser, viskar Alexander tillbaka. 
En vattenödla simmar lugnt strax under vattenytan. Intet ont anande om det förestående hotet. Att bli infångad, av ett grodproffs. Alexander för håven I position. Med en snabb spjutliknande rörelse plaskar håven i vattnet. Fort upp med den. Alexander stirrar ned I håven. 
— Ja’ missa’ den. Han var för snabb. Förklarar han samtidigt som han vränger håven för att tömma den på slemmiga växter och dy. 
— Du plaska för mycket, upplyser Daniel och ser anklagande på Alexander. 
— Fånga den du då! Svarar Alexander med en halvlömsk min. 
— E’ du dum eller? Den har ju simmat till hotaheiti nu, säger Daniel och stirrar tomt framför sig. Koncentrerad på vattenytan. 
Alexander bestämmer sig för att placera sig en bit ut i dammen. Han vill inte upprepa misstaget med ödlan. Han går ut en bit. Trampar upp och ned lite för att känna hur bottnen är. Den verkar relativt fast. Här sjunker nog inte stövlarna ned. Daniel sitter vid kanten och stirrar. Alexander står en bit ut och stirrar. Ingen säger något. De är mycket koncentrerade. En skata kraxar I något träd. De hör andra barn leka en bit bort. 
— Bara dom inte kommer hit, säger Alexander. 
— Hm, mumlar Daniel. 
Daniel fixerar något med blicken. Det ser ut som ett grodhuvud. Det rör på sig. Det rör inte på sig som ett grodhuvud. Grodor rör sig ryckvis. Detta huvud rör sig glidande. Daniel är som förhäxad. Plötsligt förstår han vad det är, en snok. Och snoken är på väg rakt mot Alexander. Närmar sig honom bakifrån. 
— Alex! Halvropar Daniel. Det kommer en snok, rakt mot dig, bakom dig. Ta den! Skriker han. 
Alexander vrider på huvudet, ser snoken komma rakt mot honom. Vilket byte! Han fortsätter rörelsen med resten av kroppen. Daniel är som förstenad. Han ser och kan inget göra. Han ser hur Alexander vilt flaxande med armarna, ramlar handlöst, rakt över snoken. Baklänges. Ett jätteplask. Hela Alexander försvinner under vattnet. Ett ögonblick är det bara knäna som sticker upp. Huvudet ploppar upp ur vattnet. Med ögonen vilt stirrande försöker Alexander säga något. Slemmiga växter och äcklig dynga glider ned över hans ansikte. Förtvivlat försöker han resa sig upp. Det går inte. Stövlarna sitter som skruvstäd i botten. 
— Hjälp, piper Alexander. 
Daniel vet inte om han skall skratta eller skrika. Med gapande mun står han där, fötterna känns som bly. 
— Jag kommer inte upp! Säger Alexander, med en något mindre pipig röst. 
Förtrollningen bryts. Daniel kommer och hjälper Alexander att komma upp. Med gemensam ansträngning får de loss stövlarna. Alexander är drypande våt. Han ser läbbig ut. Och han stinker. 
— Jag går hem och byter, säger Alexander. 
— Ja’ me’, säger Daniel. Som inte precis blev torrare av att hjälpa Alexander. 
— Såg du vart ormen tog vägen, frågar Alexander Daniel. 
Den, den är väl stendöd. Du ramla rakt på’n. Svarar Daniel. 
Alexander får ett oroligt uttryck i ansiktet. Han kikar försiktigt innanför tröjan, skakar på byxbenen. 
— Tänk om den är i kläderna, säger han förfärat. 
— De’ skulle du känna, säger Daniel. 
— Jodu, just nu känns det som jag har hundra ormar innanför kläderna. Inte ett dugg övertygad om Daniels påstående. 
Med den jättelika fångsten, en groda, klafsar Daniel och Alexander hemåt. De fryser. Bägge funderar de på hur de skall bära sig åt när de kommer hem. Har de tur är inte deras mammor inne just då. Men enligt lagen om alltings djävlighet, är de troligtvis det. Skäll och “vad var det jag sa” och “typiskt dej” och liknande. De bägge utbyter blickar. De tiger i dystert samförstånd. Först kommer de till Daniel. En lapp på dörren. 

Kommer strax, är i stan. Mamma.” 

Med totalt uttryckslöst ansikte stirrar Daniel på lappen. Läser den flera gånger. 
— Det är ingen hemma. Dörren är låst. Jag kommer inte in. Konstaterar Daniel högt för sig själv. 
— Vi går hem till mej. Du får låna kläder av mej, så länge. Säger Alexander. 
Inte ett dugg upplivade, utan på ett mycket dystert humör, går de till Alexanders hem. 
Något gnager i Alexander. Han kan inte komma på vad. Något är det som inte stämmer. När de är nästan framme, kommer Alexander på vad det är som inte stämmer. Innan de bestämde sig för att fånga grodor, sa Alexanders mamma att hon skulle åka och handla kläder. Flera gånger sa hon till Alexander att inte glömma nyckeln, om det var så att han hade tänkt sig att gå ut. Alexander kommer mycket väl ihåg detta. Han kommer också ihåg att han tyckte att hans morsa var en tjatmorsa. Det är klart att han kommer ihåg nyckeln, vet han att han tänkte. Alexander vet att han glömde nyckeln. Det är han bergsäker på. Han är tyst. Han säger inget till Daniel. Nu fryser han något fruktansvärt. Med andlös spänning tar han i dörrhandtaget. Låst. Utan att säga något tittar han på Daniel. Denne tittar tillbaka. Ingen behöver säga något. De blänger på dörren och dörrhandtaget. Inget händer. De står där och blänger, och fryser. De känner sig mycket ynkliga. 
— Vad gör vi nu, säger Daniel och hackar tänder. 
— Vet inte, svarar Alexander med darrande stämma. 
— Vad har ni gjort, hör de en röst fråga, bakom dem. 
En tjej, av allt, en tjej. Inte nog med det. Denna tjej, är klasskamrat med Daniel. Tjejen ser mycket lycklig ut. 
— Kom hit! Vrålar hon. Kom och titta på Daniel och Alexander. Skynda er! 
En hel hop tjejer kommer springande. Alexander och Daniel tittar tomt på varandra. Alexander tänker att han tar grodan och placerar den mitt i fejset på den tjutande tjejen. Strax är de omringade av hoppande och tjutande tjejer. Som öser ur sig kommentarer som inte alls uppskattas av pojkarna. 
— Vad är det som händer? Hör de en mansröst fråga. 
— Pappa! Ropar Alexander. Skynda dig! Vi fryser ihjäl. Daniel är utelåst och jag glömde nyckeln och vi har dumpat och jag har ramlat i dammen. Fortsätter han, i ett enda andetag. 
— Jag ser att ni är blöta, konstaterar Alexanders pappa. Ni får ta av er kläderna här utanför. Ni går inte in i det där! Fortsätter han och ser mycket bestämd ut. 
— Här ute! Utropar Alexander förfärat. Det går inte. Här är ju tjejer! Och Kallt, vi blir sjuka. 
— Skulle ni ha tänkt på, ta av er, här ute. Tjejer eller inte. Av med kläderna. Fadern är obevekligt grym. De där stinkande plaggen får vi lägga i en hink. 
Den fruktansvärt grymme fadern öppnar dörren. Blänger strängt på pojkarna, går in, stänger dörren. Lämnar pojkarna åt detta fruktansvärt grymma och pinsamma öde. Under jubel och tjut, påhejade av tjejerna, tar pojkarna av sig kläderna. Fadern öppnar dörren, räcker fram hinken. De lägger sina stinkande, drypande plagg i den. 
— Kallsingarna kan ni behålla på, så roligt skall inte tjejerna få, säger den nu något mindre grymme fadern. 
Alexander ser hur hans pappa njuter. Han ser hur hans pappa tar in varje detalj. Han ser hur hans pappa kommer att återge detta för systern, mamma och hela tjocka släkten och alla andra. Alexander försöker döda sin far med blicken. Det funkar inte. 
— Se inte så lömsk ut, kom in nu, in i duschen, bägge två, sätt fart! Kommenderar den elakaste av elaka. 
Väl i duschen under de värmande vattenstrålarna börjar pojkarnas sinnen mjukna. 
— Himla tur att din farsa kom, säger Daniel. 
— Ja, känner sig Alexander tvingad att svara. Tänker han efter och känner efter, tycker han det också. De kommande gliringarna får han bjuda på. 
När pojkarna duschat färdigt och står och torkar sig. Tittar de på varandra. De börjar skratta. De skrattar hejdlöst. De måste ha sett urfåniga ut, där vid dörren. De skrattar åt Alexanders ryggplask. Fadern öppnar dörren till duschen och undrar vad som står på. Då skrattar de ännu mer. 
— När ni flabbat färdigt finns det varm choklad och ostmackor i köket. Jag har lagt fram torra kläder åt er i hallen. Upplyser den nu mycket snälle fadern. 
— Bra farsa du har, säger Daniel. 
— Toppen, konstaterar Alexander. 
Vid matbordet, ger sig inte fadern förrän han fått veta alla detaljer. Efter en stund kommer den färdigshoppade modern hem. Hon vill veta vad det är som stinker så förfärligt. Fadern upplyser henne om att de stinkande föremålen befinner sig under rengöring i tvättmaskinen. Pojkarna får själva berätta sina eskapader för den mycket lättroade modern. Alexander och Daniel kommer överens om att de imorron skall ägna sig åt att fånga kopparormar. Grodorna får vara ifred ett tag, bestämmer de sig för. Detta tycker fadern och modern är ett klokt beslut. Nöjda med utvecklingen bänkar sig pojkarna framför TV:n. He-man ockuperar TV-rutan. Trötta, men torra och trots allt nöjda låter sig pojkarna roas. 

SLUT" 

Berättelse!

Det var ett tag sedan nu. Så då är det väl dags. En berättelse som kanske livar upp lite? 

Katten Linus ”dyker” (2005) 
Under den period i mitt liv jag gick hemma och väntade på att få komma till och bli opererad i min nacke köpte vi både hund och katter. 

Katterna är av rasen Rag Doll. Två pojkar ur samma kull. De fick namnen Abbe och Linus. Den större, Abbe, blev min katt och den mindre, Linus, blev hustruns. 

Bägge två kan betecknas som ganska fega, ingen upptäckarlusta precis. Hoppar inte upp på en yta om det är högre än 90 cm t.ex. Men var det något som tvunget skulle undersökas så var det dock Abbe som var något modigare. 

Vi har balkonger åt två håll, öster och väster. Som på de flesta balkonger hade vi också ett galler. Katterna satt ofta där med huvudet stickandes ut och kikade på omgivningarna. Vi bor på andra våningen. Under oss har vi en granne med gräsbevuxen tomt åt bägge väderstrecken. På baksidan, balkongen åt öster, avgränsas granntomterna av en Måbärshäck. 

Det som nu händer skedde när jag inte var hemma och katterna var väl nästan ett år gamla. Hustrun gick och pysslade. Från baksidan hör hon plötsligt ett avgrundsliknade kattvrål. Hon rusar ut på balkongen och tittar ned. Där ligger Linus, uppe på Måbärshäcken. Alla ben pekar rakt ut från kroppen. Och han skriker konstant, högt och hysteriskt. 

Hustrun rusar ut på framsidan, ned för spiraltrappan, rundar gaveln och till grannens tomt, på baksidan. Då har även grannen kommit ut för att undra vem eller vad det är för något som håller på att dö eller vad. 

Linus har då lyckats ta sig ur busken och sitter förskräckt i ett hörn på grannens altan – och skriker, fortfarande lika högt och hysteriskt. Hustrun lyfter upp katten och den lugnar sig genast. 

Strax efter detta kommer jag hem och får historien berättad för mig. Och jag blir förevisad platsen för händelsen. I häcken ser man en fördjupning, efter katten. Den fördjupningen var kvar en rätt så lång tid. 

Vad kan ha förmått denna i vårt tycke fega katt att ta ett sådant språng? Det får vi aldrig veta. Däremot kan jag anta att katten trodde att det där gröna som var närmre än det där andra gröna lite längre ned nog gick att hoppa till. Ingen av katterna hade fram till den dagen varit ute och fått trampa på vanlig mark och då givetvis inte gräs heller. 

Efter den händelsen satte vi sådant där grönt kompoststängsel för balkonggallren. 

Och en lägenhet på nedre plan, med en liten tomt, står på hustruns önskelista. 

Är ni sugna på mer berättelser? Ja var så goda – läs här

Berättelse

Det är väl dags för en berättelse? Det var ju ett tag sedan. Ni som är sugna på fler klickar på ”Stories” här till vänster (röda sidolisten) 'fliken': Berättelser, en bit upp på sidan. 
Denna berättelse kräver en varning då språket kan väcka anstöt för känsliga läsare. Ordet ’kuk’ förekommer flitigt och gillar ni inte det så sluta läsa här. 

Furan till Mor (1981) 
Mor har aldrig varit främmande för att prata eller diskutera om sex. Kan nog beteckna henne som frispråkig. 

Det var dags för 50-års present. Vad hittar en då smågalen hjärna på för något? Jo, det självklara; Mor ska ha en vacker och ståtlig träkuk. 

Det dög inte med vad som helst. Jag letade länge innan jag hittade det perfekta sprickfria, hårda och snyggt ådrade kärnvirket av fura. Att jag valde fura har å göra med att jag ansåg just det trädet vara den bästa representanten för fallossymbolik. 

Jag sågade till en ca 30 cm lång, fyrkantig träbit. Skissade på frihand en lite lätt böjd ståkuk med ett proportionerligt ollon samt en fyrkantig sockel att stå på. 

Först bearbetade jag trästycket med såg. Sedan kniv och stämjärn. Därefter vidtog ett grovslipande med en s.k. rondell. Nästa steg var grovslipning för hand. Finare och finare sandpapper förbrukades i hög takt. 

Vi bodde vid denna tid på Snödroppsvägen i Vargön. Där hade vi en redskapsbod, bredvid ingången. I denna redskapsbod hade jag också installerat en arbetsbänk med tillhörande skruvstäd. 

Det s.k. ämnet till träkuken hade jag fastspänt i skruvstädet. Och det var här jag stod och bearbetade mitt verk. 

Mot slutet, då man verkligen såg vad det var och jag hade kommit till en blank fin lyster, på träkuken, stod jag som vanligt och handputsade. Jag hade det fina sandpapperet i handflatan och jag hade ett prydligt runkgrepp om träkuken och så bearbetade jag den frenetiskt upp och ned. 

Då kommer en granne, i något ärende, han passerar ju givetvis då den öppna dörren in till redskapsboden där jag står och runkar på en träkuk. 

Vad gör du?” Frågar han. Och ser lite lätt förfärad ut. 
Ja, jag gör en träkuk.” Svarar jag. Och känner hur jag blir generad? Fast jag försöker se ut som om det är det jag brukar göra. Jag har fortfarande kvar mitt handtag om träkuken med höger hand. 
Jaha, varför då da? Vad ska du ha den till?” Fortsätter grannen. Och ler lite lurigt. 
Den ska bli en present.” Upplyser jag. 
Till vem då?” Vill han veta. Och jag ser att han slappnar av en smula. 
Mamma.” Svarar jag och inser hur utomordentligt underligt detta låter. 

Grannen blev alldeles tyst, tittade på mig och gick. Han glömde tydligen av vad det var han egentligen kom för. 

(Jag har för mig att grannen återkommer, smygande, med en kamera. Men detta är ytterst svaga minnesfragment som kan vara efterkonstruerade eller något som mitt psyke puttat ned i det undermedvetna?) 

Denna händelse avskräckte inte min iver i att färdigställa detta konstverk. Jag fortsatte min bearbetning. Den sista behandlingen var med ytterst fin stålull. Med lödpenna brände jag in i träsockeln: ”Till Mor” (tror jag?) 

Snygg låda införskaffades samt silkespapper. Ytterst vacker presentpapper med vackert passande snöre knutet till en burrig snörrosett. Och med en sedvanlig grattislapp. 

Om jag inte minns fel så blev mor glad över att få en så snygg träkuk. Hon insåg att jag hade lagt ned min skäl och känsla i den. 

Så var det då dags för ”uppställning” av Mor tillsammans med sina presenter. Och här får jag nog tillstå att jag var smått elak eller vad man nu kan kalla det. Men jag noterade att mor hade smugit in träkuken lite bakom de andra presenterna så den inte syntes. 

Tycker du inte att den är fin nog för att förtjäna främsta platsen.” Säger jag. Och då flyttar givetvis mor fram den, snäll som hon är. 

Av någon märklig anledning blev denna välbearbetade träkuk för det mesta förvisad till ett golvskåp i köket och togs bara fram vid ”speciella” tillfällen? Undrar om den är kvar? 

Berättelse!

Ljusstöpning (70-talet)
Detta är en berättelse som gör mig lite illa till mods. Den är egentligen inte rolig, den är hemsk och tragisk. Men är i typisk min stil. Det går att klämma ur den lite rolighet. Om man har humor åt det svarta hållet till.
Detta utspelade sig i slutet på 70-talet inför Julen. Vi bodde i ett flerfamiljshus, på 2:a våningen.

Jag hade alltså fått för mig att stöpa ljus. Att köpa ljusmassa var det inte tal om. Inte när man hade massor med ljusstumpar.
Någonstans hade jag läst att man kunde göra ljus i mjölkförpackningar. Så jag tar en 2-liters mjölkförpackning. Gör ett litet hål i botten. Gör en ordentlig knut i ena ändan av det snöre som ska bli ”veke”. Man köper sådana färdigt (ljusvekar). Andra ändan trär jag underifrån in i hålet i botten på mjölkförpackningen. Samma ända knyter jag sedan i en penna och fäster det hela så att ”veken” är sträckt. Allt ser rakt och snyggt ut.

Nästa steg är att placera en kastrull på spisen som rymmer nästan två liter. I med alla ljusstumpar och på med värmen. Inte för hög värme, bara så stearinet smälter. Allt ser jättebra ut. Med en gaffel fiskar jag upp alla omkringflytande små halvbrända ljusvekar.

Till slut har jag tillräckligt med smält stearin för att fylla mjölkförpackningen och få det där härligt stora mysljuset som ska pryda vård vardagsrumsbord mörka höstkvällar.

Att hålla en kastrull med nästan 2 liter smält stearin är ganska jobbigt så jag ställer mjölkförpackningen i vasken. Så slipper jag hålla kastrullen så högt upp. Sakta häller jag i det flytande stearinet. Fyller ända upp tills det är ca 1 cm kvar. Jag ställer undan kastrullen och studerar mitt blivande stora ljus med spänd förväntan och en viss stolthet. FLOSCH! Låter det då. Botten går ur mjölkförpackningen och ljusmassan rinner ned i vasken!

Typ: ”Jävlar-i-helvete!” är väl det jag tänker och sedan reagerar jag snabbt med att sätta på varmvattnet. Jag ser ju den där ljusmassan framför mig bilda en propp, nere i vattenlåset. Och oh, va pinsamt att behöva ta dit vaktmästare för en sådan grej.
Tänker då att givetvis skulle jag hällt på bara lite grann i taget och låtit det stelna i omgångar. Jo, jo, det går ju an att vara efterklok.
Varmvattnet rinner på så det verkar ju OK. Faran över. Gör rent i vasken och försöker få bort alla spår av mitt pinsamma misstag.

Efter ”några timmar” stänger jag av varmvattnet. Jag gör bedömningen att nu måste väl allt stearin vara borta ur avloppsrören.

Detta var på förmiddagen. Vad jag gör sedan, det kommer jag inte ihåg. Men någon gång på eftermiddagen ringer det på dörren och grannen under står där och ser uppenbart bekymrad ut. Och frågar om jag vet något om stearin? Jag ser väl antagligen lite frågande ut, men jag säger som det är att jag tidigt på förmiddagen bar mig klantigt åt och nästan 2 liter smält stearin rann ut i vasken. Men att det verkade vara OK nu eftersom det rinner på bra.
Grannen tittade lidande på mig och frågade om jag i samband med ”stearinutsläppet” spolat en massa vatten. Javisst säger jag. Jag lät kranen stå på i flera timmar, varmt vatten, för att det inte skulle bli stopp.

Grannen ser olycklig ut. Och säger sedan, med en röst lite gråtblandad och lite ilska i, att allt det vatten jag spolat har hamnat i deras lägenhet. Vaktmästaren hittade en stearinpropp strax nedanför deras avlopp. När de kom hem var det vatten i hela lägenheten. Deras lilla svarta pudel satt uppflugen i en fåtölj och såg ynklig ut.
När de började torka upp märkte de att det var något konstigt med vattnet och när de tittade i köket såg de en slags hinna. Över hela diskbänken, på och i alla lådor. Alla köksredskap hade en tunn hinna, med något ”stelt, fett liksom. Golv och mattor var förstörda.
De hade tagit dit vaktmästaren som till slut hittade stearinproppen. Det var först då de egentligen förstod att det var stearin. Och det var då de bestämde sig för att kolla var det kom ifrån.

Jag frågade om det var något jag kunde göra. Jag fick bara en blick till svar. Jag fick senare veta att de slet i flera dagar med att få rent i köket och köksutrustningen. Golven och mattorna samt vattenskador ersatte och fixade försäkringsbolagen. Vårt bolag gick in och betalade deras självrisk. Men jag kände mig fortfarande skittaskig över att allt merarbete jag skapat aldrig skulle kunna betalas igen. Fy vad jag skämdes! En ljusning i det hela var att de vid något tillfälle nämnde att vaktmästaren gett mig beröm för att jag ”erkände” sådär ärligt, utan vidare?

Det närmade sig Jul. Så sambon (min blivande hustru) och jag bestämde att vi måste ju ge våra olyckliga grannar någon uppmuntran. Så vi investerade i en jättelik och tjusig Julgrupp.
Sedan vet jag inte vad som for i oss, för vi tryckte i ett rätt så rejäl ljus i den och så skrev vi en lapp, med en text som i princip lät enligt följande: ”Varde ljus, varde hopp! Hälsningar ’ljusstöparn’ God jul!”

Det var lite ”kyligt” ett tag efter Jul, men vi kom allt på god fot med våra grannar inunder, igen. Och vi ses fortfarande, när vi råkas, och vi pratar glatt med varandra. Men vi har aldrig pratat ljus.

Än en gång, förlåt!

Berättelse!

Den här brukar jag berätta så ofta så hustrun numer himlar med ögonen.

Att döda en Geting med ett ”karateslag” (sent 70-tal)
Jag var elev på kirurgen 2 Vänersborgs lasarett. Eftersom getingarna var aktiva och rätt så ”på” så bör detta ha varit på sensommaren.
På kirurgen 2 fikade man, när vädret tillät, ute på en balkong som vätte mot söder. Det var fullt med folk som satt och fikade och jag kom ut på balkongen. Eftersom det var fullt valde jag att stå, nära dörren. Det var också elevens uppgift att svara på ”ringningar” när det var fikapaus. Så det var liksom ingen ide att sätta sig.
Nåväl, nästan hela personalstyrkan sitter där i solvärmen och njuter av fikat, då kommer fridstöraren. En geting! En del blir smått hysteriska och försöker gömma sig? Andra tjuter lite lätt och några viftar ivrigt med armarna.
Då hör jag mig själv säga: ”Ta det lugnt, man dödar dem med ett karateslag i nacken.”. Scenen frystes, sedan säger någon, liksom på skoj: ”Jodu, det skulle jag vilja se.”
Jag svarar: ”Kolla här!” Getingen kommer åt mitt håll och jag sätter pekfingret mot tummen för att ”snärta till”, ni vet. När getingen är precis framför mig ”snärtar” jag till med pekfingret. Träffar getingen? Insekten far iväg i en båge och landar mitt på fikabordet. Då säger jag: ”Så gör man.”
Någon vid bordet böjer sig fram och tittar på getingen, som är mycket död, och huvudet hänger liksom lite på sned. Personen utbryter: ”Det var som fan! Nacken är knäckt.”
Allas blickar riktar sig nu mot mig. Jag slår ut med armarna, höjer axlarna lite, lägger huvudet på sned och säger: ”Vad var det jag sa? Man dödar dem med ett karateslag i nacken.”

Resten av den dagen kände jag ”mystiska” blickar riktas mot mig. Var det beundran? Rädsla? Det kommer jag aldrig att få veta. Jag vet bara att jag hade en sagolik tur och hade hur roligt som helst.

Nu är det inte slut med detta. Några dagar senare; Scenen är den samma men det är delvis ett annat ”arbetslag”. Jag är ännu inte närvarande.

Då nämner en av personerna vid bordet att Nisse dödade en geting med ett ”karateslag”, häromdan. Lågmält skratt sprider sig över bordet. Personen som säger detta blir irriterad över att inte bli trodd. Reser sig och går och hämtar mig. Jag blir mer eller mindre utknuffad på balkongen och personen säger: ”Visst dödade du en geting med ett karateslag!” Jag svarar: ”Jajamensan!” Jag tittar in i ett stort antal skeptiska ögon.

Då kommer en geting flygande in över fikabordet? ”Kolla här!” Hör jag mig själv säga. Getingen kommer åt mitt håll, jag ”spänner karatefingret”. SNÄPP! Jag träffar getingen? Denna gång åker den åt andra hållet i en vid båge och landar på balkonggolvet.
Personen som ”släpat” ut mig, går fram och tar upp getingen och släpper den triumferande mitt på bordet och säger: ”Där ser ni! Och kolla efter, nacken är av!”
Flera huvuden lutar sig fram och konstaterar att så är det. Nu vänder sig ett antal smått förskräckta ögon åt mitt håll. ”Det är enklast så. Man tar dem med ett karateslag i nacken” Säger jag, rycker på axlarna, vänder mig om och lämnar en mycket förvånad ”publik” bakom mig.

Det är de enda två gångerna i hela mitt liv som jag lyckats med detta. Jag har försökt senare men bara missat. Så, jag får väl leva på mitt ryckte?

Ovanligt lite getingar i år?

Berättelse!

Dags att lite försiktigt lätta upp det hela.

”Barnmisshandel” (80-talet)
Detta är en märklig historia som bottnar i den vidriga förekomsten av barnmisshandel.

Vår dotter sitter i dagisfrökens knä.
Hon berättar: ”Pappa han slog och han slog och slog.”
Dagisfröken undrar: ”Vem var det din pappa slog?”.
Dottern: ”Pappa han slog och min lillebror han skrek och skrek.”
Dagisfröken: ”Slog din pappa din lillebror?”
Dottern: ”Jaa.” Säger hon, nickar och ser lite lagom skrämd och ledsen ut (har vi fått veta senare).
Dagisfröken frågar också lillebror och får bekräftande nickningar tillbaka.

När jag kommer för att hämta barnen tar den aktuella dagisfröken upp detta med mig och hon berättar ovanstående.

Jag blir tyst och tittar på mina barn, de ser lidande ut.

Då talar jag om för dagisfröken att det är alldeles sant. Jag slog och barnen skrek. Vi hade kuddkrig!

Man kan ju undra var barnen fick infallet från att måla upp ett skojigt kuddkrig på det där sättet? Dottern var 4-5 år och lillebror 2-3 år.

Sensmoral: Barn har fantasi!

Fårhagen

Vi, hunden, hustrun, jag, M, P, R och O, promenerade bort till fårhagen här på Onsjö. Först ”hittade” vi bara ett brunt får. Det fåret fick mycket knäckebröd.
Men det var lagom för barnen R och O att få bekanta sig med ett får.
En bit bort gick resten av ”fårskallarna”. De kom rusande när vi tog fram plastpåsarna, de lär sig, fåren alltså.
Hunden fick lite lagom spatt och ”anföll” fåren och skällde en del, vilket skrämde O, fåren brydde sig inte. Fåren tryckte på så stängslet bågnade. Då sa jag till en av ”knäckebrödsutdelarna” att denne måste gå närmre, annars är det risk att fåren kommer över stängslet. Den aktuelle ”knäckebrödsutdelaren” gjorde inte så och rätt som det var så kom ett får hoppandes över ryggarna på de andra fåren och över till ”vår sida” av staketet.

Lite lagom tumult uppstår. Det ”fria” fåret rusar gång på gång med huvudet (fårskallen) före rakt in i fårstängslet och fastnar. Det vill ju tillbaka till flocken.

Till slut lyckas M faktiskt med konststycket att förklara för fåret att den får ta lite satts och hoppa över stängslet när M håller ned det och då gör fåret det?

Man blir ju lite förundrad när man ser med vilken lätthet fåret skuttar över fårstängslet. Undrar om de vet om att de när som helst kan göra så? Stängslet är kanske mer till för att de, fåren, vill hålla oss på andra sidan? Vem vet, vem vet?

Bä, bä vita lamm …

Berättelse!

Dags att lätta upp det hela, eller?

Movieboxen: (Våren 1988)
Egentligen började det hela dagen innan. Vi brukar hyra en moviebox emellanåt. Barnen måste ju få sin beskärda del av video-tittar-behovet tillfredställt. Som förälder får man i gengäld en behaglig stund, som präglas av harmoni och tystnad. Om vi bortser från videooljudet.

Boxen hyrdes på Egnahemsvideo i Vänersborg. På boxen står bl a en text som upplyser hyraren om att "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut", eller något liknande.

Vi tittade på video den kvällen – hela familjen. Tidigt på morgonen nästa dag var barnen uppe tidigt och skulle titta på mera video. Hustrun var uppe och skulle hjälpa dem. Jag själv sov behagligt.

En röst hörs från våningen inunder:
-"Nisse!… Nisse! Kom ned och hjälp mig, boxen är sönder!"
Halvvaken släpar jag mig ned till vardagsrummet. Hustrun visade mig att det inte gick att få in kassetten. Jag försökte själv. Jodå, det gick inte.
Kollade alla kablar, ström osv. Kassetten gick inte att få in.
Jag läste då återigen texten på boxen; "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut". Det var väl själve den, tänkte jag. Dom måste ha glömt att "omprogrammera" boxen. Jag får väl åka dit, så får dom fixa det här, f-b:nat också.

På med kläderna. Ut med bilen. Iväg till staden. In i videobutiken.
Av en ren tillfällighet råkar också en arbetskamrat till mig befinna sig där. I videoärenden.
Jag beskriver min belägenhet och milda upprördhet för honom. Han ser mycket betänksam ut.

Fram till disken. Upp med boxen.
-"Låsmekanismen har trätt i funktion för tidigt!" Proklamerar jag med hög protesterande röst.
Videobutiksinnehavaren tittar misstänksamt på mig – säger inget. Öppnar boxen. Sätter i elsladden. Kopplar den till TV:n. Trycker på "EJEKT". Ut kommer en kasset. Jag tappar hakan, spärrar upp ögonen, jag blir paff. Kassetten trycks in.
-"Visst fungerar den." Säger hon.
Sammanhanget står klart för mig. Det var en kassett kvar i boxen – därför gick det inte att trycka in en ny. Eftersom Hustrun hade varit på boxen först – så existerade inte tanken att det skulle vara kvar en kassett i boxen – detta trodde jag Hustrun hade tänkt på.

Jag bryter ut i ett hysteriskt skratt. Arbetskamraten syns inte till, han hade gömt sig. Villt skrattande tar jag boxen, ut ur lokalen. De övriga närvarande såg lätt roade ut.

Ett skratt förlänger livet!