Vi, hunden, hustrun, jag, M, P, R och O, promenerade bort till fårhagen här på Onsjö. Först ”hittade” vi bara ett brunt får. Det fåret fick mycket knäckebröd.
Men det var lagom för barnen R och O att få bekanta sig med ett får.
En bit bort gick resten av ”fårskallarna”. De kom rusande när vi tog fram plastpåsarna, de lär sig, fåren alltså.
Hunden fick lite lagom spatt och ”anföll” fåren och skällde en del, vilket skrämde O, fåren brydde sig inte. Fåren tryckte på så stängslet bågnade. Då sa jag till en av ”knäckebrödsutdelarna” att denne måste gå närmre, annars är det risk att fåren kommer över stängslet. Den aktuelle ”knäckebrödsutdelaren” gjorde inte så och rätt som det var så kom ett får hoppandes över ryggarna på de andra fåren och över till ”vår sida” av staketet.

Lite lagom tumult uppstår. Det ”fria” fåret rusar gång på gång med huvudet (fårskallen) före rakt in i fårstängslet och fastnar. Det vill ju tillbaka till flocken.

Till slut lyckas M faktiskt med konststycket att förklara för fåret att den får ta lite satts och hoppa över stängslet när M håller ned det och då gör fåret det?

Man blir ju lite förundrad när man ser med vilken lätthet fåret skuttar över fårstängslet. Undrar om de vet om att de när som helst kan göra så? Stängslet är kanske mer till för att de, fåren, vill hålla oss på andra sidan? Vem vet, vem vet?

Bä, bä vita lamm …