Älgjakten
Sista halvan på 70-talet hände det. Det var på sommaren. Vet ni var Sveriges Konung brukar jaga Älg? Precis, på den där kullen, vid Vänerns södra spets, Hunneberg.
Jag vet inte, hur det är just nu, men när detta hände, var Halle- och Hunneberg Europas Älgrikaste marker. Skråen vet, var det inte Världens rikaste? Jag minns inte så tydligt. Massor med Älg, var det i alla fall.
Vi, min hustru och jag brukade allt som oftast åka upp på dessa kullar och kika på Älgarna.
Vid ett utav dessa tillfällen hade vi två kompisar med oss. Det var en solig och vacker dag. Lugnt och fridfullt. Våran biltur gick till Halleberg. Halleberg är mycket mindre än Hunneberg. Varför chanserna att få se en Älg är 1:1. 100% alltså.
Vi behövde inte rulla så värst långt innan vi fick syn på våra Älgar. Fridfullt tuggande ute på ett hygge, cirka 20 – 30 meter från vägen.
Vi stannade bilen, klev ur, alla fyra plus vår Colliehund Molly. Hon var också med. Vi ställde oss vid vägkanten och beskådade detta ståtliga majestätiska djur. Vi stod där och bara njöt. Småpratade lite om hur många Älgar vi såg. Vilket kön det var. Deras eventuella ålder.
Det var då det hände. Hände och hände, jag fick en idé. Idén bestod i att jag fick för mig att klappa den närmaste Älgen på huvudet.
Nu är det så med mig att får jag en idé så är jag mycket svår att stoppa.
– "Vad ska du göra?" Ropade de andra.
– "Klappa Älgen på huv'et." Sa jag.
Så var det med det.
Vägen fram till Älgen var lite tuvig och något snårig. Detta hindrar inte en Viking! Jag stannade upp då och då, för att se om Älgen var med på noterna så att säga. Älgen var med. Fridfullt tuggande.
Så var det då bara cirka två meter kvar. Jag stannade. Fixerade Älgen och fylldes av dess imponerande ståtlighet. I naturlig storlek är en Älg jättestor!
Alldeles intill Älgen fanns en stubbe. Jag såg, att om jag ställde mig på stubben så skulle jag kunna klappa Älgen på huvudet. Två steg, högerfoten upp på stubben.
Precis i det ögonblick som resten utav kroppen skulle följa efter högerfoten, tittade jag upp. Samtidigt vrider Älgen på huvudet, spänner ögonen i mig och lägger öronen tätt bakåt.
När hästar gör så är de förbannade. Nu var helt uppenbart denna Älg urförbannad! Jag blev något så fruktansvärt rädd.
Det där med klapp på huvudet, de fick nog vara, kommer jag ihåg att jag tänkte. Fel, jag tänkte inte alls! Jag var livrädd.
En sakkunnig sa mig en gång: Kommer en Älg emot dig så stå still, den väjer i sista stund.
Skitsnack. Jag befann mig redan i "sista stund". Älgen hade mord i blicken.
Det var bara att "vända på klacken" och "ge järnet". Och det gjorde jag. Jag sprang utav h-e. Med flåset bokstavligen i nacken.
Givetvis förstår också min publik sammanhanget, samtidigt som mig. Älgen anfaller!
Samtidigt som jag började springa, började min publik också att springa, mot bilen.
Avståndet till bilen var ca 20-30 meter, för mig, cirka 2-5 meter, för publiken. I princip kom vi fram samtidigt, till bilen. De andra bråkdelen före. Våra kompisar hade hunnit in i bilen. Nu blockerades dörren av hustrun och hunden.
Med den fart jag hade fick jag fortsätta. Det var ju jag som hade Älgen efter mig! Jag fick stopp vid bilens bakparti. Älgen tornar upp sig vid frampartiet. Älgen gjorde ett frustande och hystade upp frambenen i luften och lunkade sedan in i skogen.
Räddad! Nu först kom jag in i bilen.
En bit bort stod ett annat gäng och jublade. En utav dem hade en filmkamera. Jag ångrar nu att jag inte tog reda på vem detta var.
Denna händelse har medfört att jag nu har en mycket stor respekt för Älgar.
Vad jag kan förstå består respekten av något som kallas Älgfrossa. Tack vare detta har jag utvecklat en slags Älgfobi. Dock en mycket mild form. Jag kallar det som sagt för respekt.