Fördomar:
Kvinnliga fördomar riktade mot män, är ju liksom högaktuellt just nu. För att ren feminism ska bli trovärdig måste kvinnliga fördomar ”rensas ut” likväl som manliga fördomar. Eller så måste bägge könen lära sig att ta dessa fördomar med en klackspark. Humor!
Exempel på kvinnliga fördomar;
– En man kan bara göra en sak åt gången. (simultant oförmåga)
– Han tänker bara med det han har mellan benen. (snoppen)
– Han tänker bara på EN sak! (underförstått SEX)
Exempel på manliga fördomar;
– En kvinna är bättre lämpad att ta hand om barnen. (eftersom det är hon som föder dem)
– Kvinnan ÄR svagare än mannen och då råder naturlagarna. (den starke vinner)
– Att kvinnor har lägre lön och finns mest i låglöneyrken har de sig själva att skylla. (att kvinnan är typiskt undfallande)
Givetvis finns det massor med fler exempel. Men de ovanstående sex får vara representativa för dem alla.
Nu ska vi dissekera dem (fördomarna alltså);
En man kan bara göra en sak åt gången. (simultant oförmåga): Simultantförmågan är mer utvecklad hos kvinnor än hos män, beroende på kultur. Bägge könen har alltså förmågan men beroende på kulturella skillnader, t.ex. hur vi i Sverige uppfattar män respektive kvinnor, rollfördelning etc. så utvecklas denna förmåga olika mycket, beroende på kön och i vilken miljö individen befinner sig i.
Om en kvinna i ett hem är van vida att ”sköta allt” och utöver det ständigt påpekar för den hon lever ihop med (mannen) att denne bara kan göra en sak i taget. T.ex. ”Du kan väl åtminstone göra det eller detta.” Så infrias dessa förväntningar. Mannen ”ställer upp på” att han endast är kompetent att utföra en sak åt gången, det blir lugnast så.
Och att försöka göra flera saker samtidigt är inte alltid en fördel.
Vem som gör vad är ofta ett slags revirbildande inom en relation/familj. För att dela på sysslor måste den ena parten ”släppa taget”, vilket innebär att fullständigt lita på att den andre är kompetent. Sker inte detta, då händer heller inget. Alltså en god relation präglas av TILLIT.
Han tänker bara med det han har mellan benen. (snoppen): Sant, om vi inbegriper bägge könen. För det gör kvinnan också. Vi utsätts ständigt för hormonbombardemang om att vårt kön kräver omedelbar tillfredställelse. Kvinnan har dock en fördel, hon kan lättare dölja det. Och detta att sex i mångt om mycket styr våra liv är väl utomordentligt sant! Större delen av det vi gör, är ofta substitut (i stället för) för sex.
Han tänker bara på EN sak! (underförstått SEX): Sanningen är nog den att män och kvinnor tänker ganska precis lika mycket på sex. Men vi fortsätter diskussionen ovan.
Vi ägnar en stor del av vårt liv åt att ”tränga undan” tankarna på sex. Det är ju liksom jobbigt att ”ständigt” ha den där tanken i huvudet. Här är vi olika duktiga på detta. En del har en suverän förmåga att engagera sig i ”vad som helst annat”.
Lever du i en relation kan en stor del av ditt liv gå ut på att undertrycka tankar på sex just för att du inte vill visa att du egentligen ofta tänker på sex, att det är liksom en svaghet att visa att man är luststyrd.
Lever du inte i en relation tvingas du till att undertrycka dina tankar på sex just för att det inte finns där lika lättillgängligt som i en relation.
Det är sällan män och kvinnor lyckas ”synca” sina beteenden och hormonanstormningar. Det är därför av största vikt att man PRATAR SEX MED VARANDRA.
En kvinna är bättre lämpad att ta hand om barnen. (eftersom det är hon som föder dem): Denna formulering eller tanke tror jag har sitt ursprung i familjens första tid och är mer ett försvar från mannens sida att slippa relationsångest.
Jag ska förklara: Mannen och kvinnan tar det gemensamma beslutet att sätta barn till världen. Kvinnan blir gravid. Under graviditeten tar mannen och kvinnan gemensamma beslut om hur problem ska lösas och närheten är intensiv och man kan i mångt om mycket säga att de bägge väntar barn. Barnet föds. I detta är ofta bägge lika mentalt med och de upplever något helt fantastiskt tillsammans. I en del fall händer det, symbiosen. Den lilla bebisen är de första levnadsmånaderna inte en fristående individ, den är livsavgörande beroende av en som tar hand om den. Symbiosen, bandet mellan två individer som existerar endast på grund av den andre kan under det första halvåret utvecklas och bli så stark så att den andre föräldern blir utanför. En ammande mamma utvecklar, av naturliga skäl, denna symbios oftare.
Men det är den person som tillbringar mest tid med barnet under dess första sex levnadsmånader som utvecklar de starkaste banden till barnet. Detta känslomässiga band som skapas mellan föräldern och barnet under den första tiden är stark och givetvis kan denna känsla konkurrera med andra känslor. Det är inte ovanligt med män som utvecklar en svartsjuka gentemot sina barn. En svartsjuka som trängs undan för den är ju så ”onormal” och skapar ångest. Det är då lättare att ”förenkla” verkligheten och då säga att: ”Mamman är bättre lämpad.” Och så tar jag (mannen) hand om de mer grabbiga sakerna.
Det här löser man bl.a. via föräldrautbildning och att familjen PRATAR OM KÄRLEK.
Kvinnan ÄR svagare än mannen och då råder naturlagarna. (den starke vinner): Generaliserar vi och tittar enbart på fysisk styrka så kan det vara så här, beroende på kultur. I vårt komplicerade samhälle är ju detta inte längre gångbart eftersom det är den samlade kompetensen som avgör en människas framgång. Den man som uttrycker denna fras upplever sig säkerligen vara i underläge i förhållande till en eller flera kvinnor. Han känner sig mentalt hotad. Kvinnor kan också vara snabba att anamma detta som en ”sanning” för att slippa utföra en mängd sysslor.
Här gäller det att öka medvetenheten och framhålla varje individs helhet. Utan att göra den ene svagare än den andre kan man utnyttja varje individs specifikt utvecklade egenskaper.
Jag är bättre på att öppna syltburkar än min hustru. Jag är också bättre lämpad att dammsuga än min hustru, typisk tung syssla. Min hustru är det ekonomiska geniet i vår relation jag är ekonomiskt handikappad. Men TILLSAMMANS ÄR VI SUVERÄNA!
Att kvinnor har lägre lön och finns mest i låglöneyrken har de sig själva att skylla. (att kvinnan är typiskt undfallande): Det här har flera ”bottnar”. En är att flera yrken är uppdelade i ”kvinnliga” och ”manliga”. En annan, ”botten”, är att bägge ”tvingas” arbeta för att försörja ”en” familj är en relativt ny företeelse. Vi har alltså dels ett modernt samhälle som fortfarande talar om kvinno- respektive mansyrken och dels inte har kommit ur den konservativa uppfattningen att det är ”mannen som ska vara familjeförsörjare”.
Givetvis är inte kvinnan mer undfallande än mannen. Jag skulle snarare hävda motsatsen. Det är mesarna till karlar som inte intagit sin rätt i familjen utan smiter iväg till jobbet! Och att det finns låglöneyrken och att det fortfarande finns ”typiska” kvinnoyrken och manliga jobb är mer ett utslag av marknadens spelregler. Marknaden gillar att det är så här och vill absolut inte ha någon form av jämställdhet. Det handlar alltså inte i första rummet om manligt eller kvinnligt utan det handlar om att utnyttja tillgänglig arbetskraft.
Det är samarbete som löser problem inte motkrafter!
