Planering:

Hoppas hitta reptiler och andra djur att fotografera.

Till internetcaféet
– Uppdatera bloggen
– förhoppningsvis kunna publicera någon bild

Så här blev det:

Hustrun
Reser hem. Skriver mer senare…

I natt
Klockan 02:30 (lokal tid) ringde våra mobilväckarlarm.

Dags att packa ihop och transportera hustrun till Antalya Flygplats, Terminal I (kollat och klart).

När vi passerar lobbyn så undrar nattportiern om vi ämnar lämna hotellet…, de har helt uppenbart ingen rapportöverlämning eller liknande så nu fick vi förklara att jag följer hustrun till flygplatsen och kommer sedan tillbaka (dessutom var det ingen panik, för deras del, vi betalade ju hotellrummet i går kväll.

Vi gick ut och jag gick bort till platsen där jag enligt anvisning från vakter fick ställa cykeln, ingen cykel.

In till receptionen och förklarar att cykeln var borta – var var den?
Först får den språkbegåvade nattportiern för sig att jag vill ha en cykel och menar jag, Att jag vill att han ska skaffa fram en?…, herregud!

Till slut fattar han och ringer vakten, de hade flyttat på cykeln, till ett säkrare ställe…?

Jag går ut och möter upp.

Som tidigare placerar jag resväskan i damcykelböjen och vi börjar gå mot flygplatsen.

Vi kommer till vakten (poliser). Jag ser på långt håll att vakten är laddad och när vi kommer fram ser han jätteglad ut och pekar på vår transport. ”Delux!” säger jag då och då blir han ännu gladare. Vi har glatt många lokalinnevånare med vår transportlösning.

Vi hittar en genväg som faktiskt är en genväg.

In på terminalen. Även jag måste passera (som tidigare) första säkerhetskontrollen.

Hjälper hustrun att vänta på att stå i kö till incheckningen. Kommer faktiskt igång, inom rimlig tid.

Står länge och tittar efter henne när hon försvunnit bakom den ’sista’ säkerhetskontrollen. Dit bara de kommer som har ’boarding card’.

Jag cyklar sedan tillbaka till hotellet och lägger mig. Klockan är ju bara ca 04:00. Ca 06:00 får jag ett SMS från hustrun om att hon sitter på planet. En stund senare hör jag hur det första, i en serie plan, startar och drar iväg. Inbillar mig att hustrun nog var med på det första.

Frukosten
Helt klart överraskande med tanke på vad vi läst i en del recensioner. Jag förstår inte hur man kan sakna något här?

Några bilder:

Buffen sträckte sig en bit bort, Närmast frukt & grönt, ost, marmelader en del köttpålägg, olika sorter yoghurt.

Sedan bröd och kakor

Därefter ett stort bord med 8 varmrätter (inklusive ägg, kokta som stekta)

Sist (längst bort) fanns mer frukt, dryck och en ställning med müsli och passande tillbehör.

Det här har jag aldrig tidigare träffat på, på en frukostbuffé. ja inte någon annan stans heller för den delen:

Man kunde skrapa honung direkt från den ’råa’ honungskakan. Den fyrkantiga grejen i mitten. Det ljusa i ’fönstret’ är det som är kvar av honungskakan.

Antalya
Tänkte jag skulle stanna i Antalya och kika runt lite första målet var att cykla in till centrum.

Jag checkade ut, var ’tvungen’ att vänta lite för portiern litade inte riktigt på att jag inte tagit något ur minibaren. Det skulle kollas först. Dålig stil för ett hotell som anser sig placerat i ett förstklassig grupp.

Cyklade ut mot stora vägen, ’Alanaya Yolu’. Följer den västerut. Efter korsningen med ’Gazi Bulvari’ övergår den till: ’Aspendos Bulvari’.

Följer ’Aspendos Bulvari’ till en rondell där väljer jag: ’Alı  Çetinkaya C.’ I princip följer jag nästan hela vägen den enda spårvägen som finns här i Antalya.

I nästa rondell fortsätter jag samma gata. Är nu inne i centrum. Kommer till en lugnare gata, en gågata: ’Cumhurıyet C.’ Det är då jag känner att trafiktempot i den här staden är ungefär tre gånger värre än i Alanya. Dessutom, faktiskt. tas det lite mer hänsyn, i Alanya. Om man nu jämför. I Antalya kör de som riktiga stollar.

Där i centrum är man helt nära vattnet då får jag syn på något jag känner igen:
Nere på den piren har jag gått. Det var tidigt på morgonen den 3 okt.

Eftersom jag inte trivdes i staden så bestämde jag mig för att åka direkt till Busstationen (Otogar). Så kursen riktades in mot nordväst.
Jag körde upp på: ’Anafartalar C.’ Vidare till: ’Vatan Bulvari’. I stora rondellen med ’Atatürk Heykeli’, körde jag in på: ’Namik Kemal Bulvari’.
Busstationen ligger alldeles väster om rondellen: ’Anadolu kavşağı’.

I den rondellen (och i många andra rondeller och korsningar) har de animerade ’herr gåman’ (filstorlek ca 3 MB. Klicka på bilden):

Låt bilden ’ladda klart’ och se sedan hur den gröna gubben börjar lite sakta för att sedan öka takten.

Busstationen
Eftersom de kör lite hur som helst, i det här landet och helst ser att vi cyklister håller till på trottoarerna. Så regarear jag ju inte på att det kan vara fel att cykla på en uta som är under tag mellan två hus. En stor och en liten bussterminal.

Hörde en del hojtanden. Och när jag väl stannat så kommer det säkerhetsvakter rusande från en massa olika håll. Mest upprörd är en kvinnlig vakt som smattrande pratar i en valkie-talkie och jag förstår såpass att hon berättar att hon ’fångat’ en idiot som cyklar inne i terminalen (jag lovar det kan inte uppfattas som ’inne’). Hon sätter igång att skälla på mig. ”Pleace speak english I do not understand a word of wath You saying.” svara jag. Då sätter hon igång att kalla på ’translator’. DEt kommer en snabbt som attan. DE här vakterna är bra mycket mer effektiva än poliser, tro mig.

En engelsktalande kommer fram och förklara att jag inte får cykla inne på terminalen. jag ser oförstående ut och berättar i stället att jag ska med bussen till Alanya.
Genast inser de att de kan bli av med dåren. Jag blir ledsagad av den ilksna kvnilliga vakten som hela tiden skäller på mig och jag ler snällt tillbaka, jösses!

Nu måste jag leda in cykeln in i terminalbyggnade, förbi en säkerhetskontroll. Köpa biljett. Försöker förklara att jag vill sitta på vänster sida i bussen – möts av total oförstående. De pekar på bussföraren och säger att han är kapten på bussen så han får bestämma. han ser ut som ett frågetecken.
Passus: Vad kommer det sig att jag bättre förstår vad Turkarna menar och vill än vad de förstår mig?

Efter biljettköp så kommer vi till den smålustiga delen. Nu går jag ut till den plats där jag blev ’haffad’. Där är nämligen bussarna uppställda. Jag visste det där och jag visste också att man inte alls behöver köpa biljett inne i terminalbyggnaden. Det går utmärkt att göra det på bussen.

Bussen
Möjligt jag nämnt det tidigare men bussterminalerna är egna företag så bussarna måste betala en avgift för att få lämna busstationen. En bom och en vaktkur måste passeras.

Noterar de där trafikljusen med en extra ’lykta’ som räknar ned hur många sekunder det är kvar av grönt.

På hemvägen ser jag det där kokandet igen och passar på att ta ett gäng bilder. Den bilden som blev bra och förklarar något valde jag att publicera i inlägget den 5/11-09. Lite bakvänt kanske.

Nu var det två ’uppassare’ på bussen så jag frågade den yngste. Han tuggade tydligen på en kaka så det dröjde innan han svarade. Och svaret var: ”I do not speak any english.” Självklart. Och eftersom han inte förstod min fråga så kunde han ju inte passa den vidare till de andra två. Nu löste det ju sig. Senare på den här dagen pratade jag ju med hustrun via skype och fick ju då veta att det var majs.

Fick ett SMS från hustrun. Hon frågade efter bilens registreringsnummer. Jag svarade med det nummer jag kom ihåg. En stund senare får jag ett nytt SMS att hustrun hittat bilen, men med ett helt annat registreringsnummer. Jag hade ’glömt’ bort att vi hade ny bil så jag gav hustrun det föregående.

Hustrun berättade senare att hon gick omkring där på parkeringsplatsen och letade, hittade ingen bil. Då ser hon en securitasbil med en kvinna på passagerarsidan. Hon går dit och framlägger sin belägenhet, för kvinnan.
Det visar sig att den kvinnan inte hittar sin bil hon heller. Så hustrun och resväska stuvas in i securitasbilens baksäte. Först lyckas de hitta kvinnans bil. När de sedan åkt igeom alla parkeringar och inte hittat vår bil så säger securitaskillen: ”Nu är det bara området därborta som vi inte har undersökt.” Då känner hustrun igen sig lite och förmår föraren att köra dit bort, till det osannolika stället. Och se där står bilen. Frid på jorden.

Marinan
Jag bad att få gå av vid Alanya Nya Marina. De höll på att glömma lasta av min cykel… (ingen dricks där inte)

Kände lite oro för mina båtvänner. De hade inte svarat i telefonen, i går, när vi åkte förbi med bussen, på eftermiddagen.
Träffade kapten för Felma.
Han skulle göra några ärenden in mot stan så vi gjorde sällskap.
Vi käkade omelett och så letade vi upp, med hjälp av en lapp jag hade, vart det hotell ligger som deras kamrat skall komma till.
Därefter fick han följa med och se hur jag har det.

Rubrik
Och text som kommer att publiceras när jag är hemma i Sverige

”Hur mår du”
Är ett uttryck som jag tröttnat på, ordentligt. Så fort de får reda på att jag är Svensk så frågar de: ”Hur mår du?” och då är det meningen att jag ska svara: ”Bra.”. Nu gör jag inte det utan jag motfrågar artigt: ”Hur mår du själv?”. Det har inte hänt att jag fått något vettigt svar.

Det där inlärda, utan att egentligen veta vad det betyder och inte heller veta vad man ska göra med svaret, imponerar inte ett dugg på mig. Det gör mig inte glad. Jag känner mig inte mer hemma (varför det?) och inte får det mig att känna mig speciell heller. Det är ett lismande, rövslickeri som bara går ut på att få mig att ge mer i dricks. Jag ger mindre när jag råkar ut för det där.

Hur lär man den Turkiska turistnäringen att det där funkar bara på ’en del’ och det måste man luska ut på lite mer småluriga vis.

Samma med: ”My very good friend!” och ”kompis”. Var har de lärt sig att man ska tilltala ’kunder’ på så vis?

Är det någon Svensk, i Alanya, Antalya, Side etc som reagerat och tyckt: ”Vad bra det känns, att de är bästis, vän och kompis med mig.”