Hustrun hittat larver i hundens mat! Tur vi hade ny påse på reserv.
Håller på å gör gröt, på fiberberikade havregryn.
Väntar på att den extra värktabletten ska hjälpa.
En baksida med att ta extra medicin är att jag då oftare mår illa. De e inge kul.
Har fortfarande besvärande värk i högersidan.
Sitter emellanåt och ”pillar” med en internetsida med en allmän utrustningslista för långfärdscykling.
Kolla gärna och ha synpunkter. Jag vill ju att det ska bli bra och användbart.
Börjar känna mig rastlös. Skulle hemskt gärna vilja ut å cykla igen. Då händer det ju något!
Dags att rasta hunden, snart.
Nu har jag vaknat!. Jag var faktiskt vaken tidigare och har hunnit med att intaga frukost och läsa igenom morgontidningen.
När jag läste rubriken på ttela’s förstasida, Många våldtäkter går inte till åtal, kom jag att tänka på gårdagens studie av vad Jane Lagerqvist skriver på sin blogg.
Hon är ju djupt engagerad i detta och verkar göra ett jättejobb. Hoppas hennes engagemang bär frukt.
Läste sedan inne i bladet att det öppnats en speciell mottagning för våldtagna. Men jag kan inte låta bli att reagera. Mottagningen verkar vara öppen endast för våldtagna kvinnor.
Våldtagna män då?
Jane skriver också mycket om det obehag hon möter ”på stan”, blickar, anspelningar, äckel etc. Och hon beskriver det här som ett specifikt kvinnligt problem. Är det det?
Jag kan se andra varianter. Det fanns en period i mitt liv jag simmade väldigt aktivt. Och att bada bastu gillade jag, då också. Men med tiden märkte jag att det vid en viss tid en viss dag, i badhusets bastu, så var det lite annorlunda än andra tider.
Eftersom jag är rätt så trögtänkt (läs naiv) så tog det ett tag att fatta att det var ”bögtid”. Jag hittar inget bättre ord. Men det var då mer bögar än normalt i framför allt bastun.
I duschen kunde det hända att man fick granskande blickar, uppifrån och ned, och sedan kanske en nick och ett leende.
Vid ett tillfälle var det en herre som kom fram och berömde min (då) snygga överkropp. Och jag kände mig smickrad, det är sant. Men jag kände samtidigt ett visst obehag.
Nu har jag inget emot bögar. Jag bryr mig egentligen inte. Men det blir jobbigt när man blir ett ofrivilligt objekt. Så jag förstår vad Jane diskuterar och vad hon menar. Jag undviker numer den bastun.
Men inser Jane, och hela ”antimän”-flocken av feminister, att män kan ha samma problem som kvinnor? Att det inte bara handlar om att män äcklar kvinnor.
Kvinnor i flock kan vara riktigt duktiga på att äckla ensamma män.
Så, det jag egentligen menar, är att detta egentligen INTE är ett könsproblem. Det är mer ett beteendeproblem. En brist på respekt. Ofta gror detta när ingen visar var gränserna går. Barn måste få rätt signaler, tidigt, från alla håll. Äckliga gubbar och snobbiga brudar måste också få sitt beteende bemött. De måste få signaler om att de sårar och äcklar. Och det måste vi alla hjälpas åt med. Det kan vi inte förvänta oss att något slags anonymt samhälle ska göra. Det handlar om dig och mig. Civilkurage.
Ja, ja. Det jag egentligen tänk att skriva var att gnälla lite om hur jobbig värk jag har i kroppen, idag, denna morgon, just nu. Samma högersida som besvärar. Det värker uppifrån huvet ned till högerfoten. Med två ”centra” i högerarmen och högerhöften. Det tjuter i huvudet. Det tar ett tag innan värkmedicinen verkar.
Idag är det den 1 augusti. I augusti förväntar jag mig att kallelsen från Sahlgrenska ska komma. Då kommer själva operationsdatumet att bli bestämt. Det är bra att veta. Att få något konkret. Att gå omkring i ovisshet är fruktansvärt tärande.
Tänk på det, alla ni läkare, som underlåter att undersöka och därmed försätter en människa i tillstånd av att vara ickediagnostiserad. Det är nedbrytande! Det blir man inte friskare av. Tro mig!
Oj, oj! Vojne, vojne. Nu är det tungt. Kroppen känns som en säck potatis som har blivit utsatt för omild behandling.
Först gick jag upp som vanligt, ca 07:00. Käkade frukost, läste morgontidiningen. Kände att allt inte stod rätt till så jag fortsatte läsa morgontidiningen liggandes i nya soffan. Och nu vaknade jag.
Det beror inte på soffan att kroppen känns mördbultad. Soffan är jätteskön och passar alldeles utmärkt att ta sig en lur i. Nä, det är snarare de tidigare dagarnas ”synder”; soffmontering, damsugning, plastplattläggning på balkongen och kanske jympan i tisdags samt bytet av bakdrev och kedja på cykeln. Gör man kul saker med den här kroppen så ”straffar” det sig.
Ibland kommer det direkt, ibland dröjer det flera dagar. Ibland går det över direkt, ibland sitter det i flera dagar.
Dottern har hållit på hela morgonen med att dona i köket. Det var när hon ropade hejdå och åkte iväg som jag kom tillbaka till de vaknas skara igen.
Nu får jag försöka komma i form så jag kan gå ut med hunden.
Nu kommer ”straffet” för soffmonteringen.
Värker i hela högra sidan av av kroppen. Till och med i pungen. Tjuter i huvudet. Har tagit extra medicin.
Nu kom sonen!
Nu är HELA familjen samlad.
Funderar på om jag ska återuppta arbetet med publicerandet av den kunskap jag samlat på mig om cervikala diskbråck och cervical spinal stenos?
Ska givetvis först göra klar min personliga utrustningslista för långfärdscykling samt en mer allmän lista.
Dessutom komplettera cyklingssidan med Tips&Råd.
God morgon! (6:45) Ja jag tycker faktiskt det. Fastän jag vaknade av att det värkte i högerarmen och väste/tjöt i huvudet, stel i nacke och rygg (gårdagens cykelmekande ger sin tribut).
Jag kom på mig med att tänka på en Dr Sigfridsson, Neurolog, på Kärnsjukhuset i Skövde och hans slutord i sin bedömning [050530]:
”Sannolikt är det framförallt “coping”-strategier som behövs för framtiden, men var sådan kompetens finns känner jag inte till på rak arm och får i så fall ordnas via inrem.”
”Coping” innebär att man lär sig leva med sina besvär och inte tillåter att de påverkar en. När man vet om att de inte är ”farliga” så kan man ”koppla bort dem”. Det är vad ”coping” i stort går ut på.
Jag skulle vilja göra ett nytt besök hos Dr Sigfridsson och när han undersöker en patient eller dokumenterar i en journal så skulle jag sparka till honom stenhårt på smalbenet eller sticka honom i högerarmen med en nål, sådär lite oregelbundet.
Och säga: ”Låt inte smärtan påverka dig. Fortsätt jobba, koppla bort den, slappna av. Du vet ju var det kommer ifrån, glöm den.”
Nu ska jag vara ärlig och påtala att Dr Sigfridssons bedömning och prat om ”coping” faktiskt har hjälpt mig en hel del. Jag kan nu mycket lättare ”komma över” en smärtattack. Och varje gång det hugger, bränner, rycker eller värker så tänker jag; ”Slappna av, rätta till huvudet, bry dig inte, du vet var det kommer ifrån.” Och då upplever jag i alla fall att besvären minskar något fortare än vad de gjorde tidigare.
Nu ska jag äta frukost. Sedan ska jag lägga plastgolv på balkongen på vår framsida.
Efter att de renoverade våra balkonger har det nu börjat samlas pölar och vill man vara ute på balkongen så måste man torka upp de där pölarna. Eftersom vi fått nya tätare balkongräcken så torkar inte vinden upp de våta balkongerna lika effektivt som förut.
Vi har köpt små grå fyrkantiga plastplattor (30x30cm). 5st buntar med 1 m2 i varje för 99 SKR styck (på ICA Maxi, Överby, Trollhättan).
(detaljerade anteckningar se: www.ngn.nu/Cykling)
Vassbacken ligger vid Göta Kanal ca 7 km söder om Töreboda.
Läppe ligger vid Hjälmarens södra strand, ca 10 km norr om Vingåker.
Efter att jag packat ihop tältet och intagit frukost ägnade jag en längre stund åt att ta farväl av mina cyklande tältgrannar. Trevligt par!
Fram till Askersund var det rätt så backigt men det var mycket skog som gav skön skugga i högsommarvärmen. Fortfarande härlig medvind.
Norrut från Askersund går väg 50 mot Örebro. Eftersom jag ville nordost så valde jag att följa den. Ångrade det efter en kort stund. Den var väldigt trafikerade. Tittade på kartan, det såg ut som om man kunde svänga av in till Ingelsby och sedan eventuellt följa en parallellväg.
Så var det givetvis inte! Efter några få kilometer var jag ute på väg 50 igen! Till slut kom jag till avfarten till Rönneshytta. Denna väg verkade också vara en del av Sverigeleden? Jag var då på lugnare väg i alla fall och det kändes väldigt skönt!
Här i närheten eller nordost om Rönneshyttan började tvivel äta sig fast i mitt sinne. Ett tvivel om att jag nog hade tagit mig ”vatten över huvudet” den här gången. Att jag klarar att cykla långt, det råder det inget tvivel om, men då har jag haft en mycket ”friskare” kropp. Jag hade i alla fall inga tydliga symptom från min Spinala Stenos i nacken. Jag kände att jag med säkerhet skulle ha ork att ta mig till Finland. Men tillbaka? Det var tre dygn kvar till Ålandsfärjan i Grisslehamn. Sedan ville jag cykla omkring lite på Åland. Jag ville också in i Finland. Och allra helst skulle jag vilja cykla nedåt, genom Estland, Lettland, Litauen, (Ryssland), Polen, Tyskland, Danmark och sedan tillbaka till Sverige.
Det är jag nog tvungen till att spara på tills efter operationen.
Jag cyklar upp till Läppe vid Hjälmarens södra strand och funderar lite.
22:05
Johanneswiks camping. Vid tältet.
Det är tuffa dagar här på västkusten, i värmen. Obefintlig vind och en attans solvärme.
Vi kommer just från Smögen, cykel tur och retur.
Vi var dit och käka. Först tog vi vägen om Kungshamn men vi hittade inget matställe som tilltalade oss, så det fick bli Smögenbryggan.
Att promenera utmed bryggan en fredag kväll är annorlunda mot en vanlig vardag, mitt på dan. Nu var båtplatserna fyllda med festande folk och riktigt vräkiga lyxåk, mest Norska. Jag fick en känsla av de mest var där för att visa upp vad de hade råd med.
Och det är ju klart att det är så det är.
Före vi landade på Johanneswiks camping (205 SKR! För en campingplats.) så var vi på en badtur till Bohus-Malmön, där vi var igår. Och det var lika härligt idag.
I morse städade vi rummet på Örns camping.
Jag hade en hel del besvär med att komma igång, ljumsken krånglade.
Jag glömde att pröva packen med gåstavar. Jag får väl hitta en annan lämplig backe.
Strax efter att vi satt upp tältet på Johanneswiks camping så cyklade jag in till Kungshamn för att köpa Resorb, på apoteket. Ett receptfritt medel som är bra om man har en krånglande vätskebalans och det har ju en ”svettbert” som jag rätt som det är.
Kan också meddela att koffeintabletterna verkar fungera utmärkt för mig. Och det är ju bra, då kan jag skippa Jolt-Cola, Coca-Cola, Red Bull och kaffe.
Nu (22:24) börjar myggen och en del knott bli besvärande så då är det dags att ”göra natten”.
18:07. Örns camping, utmed vägen till Bohus-Malmön. Vi hyrde ett rum, för 400 SKR. Jag ville det dels för ett kommande oväder och dels för att jag kände att min kropp tatt en hel del stryk på Ramsviks camping. Underlaget för vårt tält var väl långt ifrån det bästa.
Efter att vi ätit frukost bestämde vi att vi skulle riva tältet och sakta leta oss söderut.
När tältet var nere var det dags för ett dopp i havet, vid bryggan. En dusch i sötvatten och en snabb sista sittning i bastun blev det också.
Efter att jag checkat ut gick jag ned till bryggan för att ”hämta” hustrun. Hon satt där med näsan mot solen.
Jag passade då på att kolla om A-L C’s farbror J var på plats, det var han. Jag presenterade mig för honom, hustrun och dottern.
Jag förklarade hur jag kände A-L C. Vi snackade en del om camping i allmänhet och Ramsvik i synnerhet.
Hustrun undrade vart jag tog vägen, ringde mig på mobilen.
Efter att ha lämnat Ramsviks camping körde vi förbi Smögen, igenom Kungshamn och vidare söderut.
På vägen stannade vi till vid våra goda vänners T&M’s sommarställe. Ingen där. Vi lämnade en lapp i brevlådan.
Vi körde vidare. Svängde ned mot Bohus-Malmön. Där har jag aldrig varit.
Bilfärjan över var lugn och fin. Vi körde till centrum. Parkerade, vandrade runt lite. Dags för mat. Vi valde pizzerian. Jag valde en räksallad (79 SKR) och en 33cl Coca-Cola (25 SKR!). Hustrun valde en barnpizza och vatten.
Vi lämnade centrum och körde, med bilen, mot öns nordvästra delar. Vi vände vid vändplatsen och körde ned en grusväg åt vänster till en lite flackare klippdel där man nästan kunde köra ända fram till vattnet, nästan.
Varma släta typiska bohusklippor. Jag valde en plats där det såg ut som om vi skulle kunna ta oss i vattnet. Det såg inte enkelt ut någonstans.
Jag valde att bada näck av flera anledningar; 1. Inga maneter. 2. Ingen offentlig badplats. 3. Det låg en nakenbadare bara några meter bort. 4. Det är så himla skönt att simma omkring helt naken i vattnet. 5. Badbyxorna blir inte blöta.
Hustrun fegade, typiskt fruntimmer! Ändå var den närliggande nakna personen en kvinna?
Efter badet bredde jag ut min nakna kropp på en solvarm, slät klippa. Vinden var nästan ljummen. Lite pinsamt kändes det. Lillnisse var rätt så ”förkrympt” och stod rakt upp, när jag låg på rygg.
Efter några minuter gjorde värmen sitt och den lille vågade sig ut igen.
Det var ett kort besök. Vi ville bara svalka oss.
Vi körde vidare, tillbaka mot centrum och där till höger. Mot den skyltade badplatsen.
Den gillade vi! Stege som man kunde kliva rätt ned i vattnet via. Inga maneter. En sandbotten som gjorde att det såg ut som en bit av medelhavet. Åt vänster, österut, låg en mer långrund sandstrand. Perfekt för småbarnsfamiljer.
Vi simmade av oss. Det blev några meter. Skönt.
När vi kom upp och vi hade soltorkat började mörka åskmoln smyga fram
över himlen. Till bilen, över med färjan. Till Örns camping. Där hade vi tänkt tälta (150 SKR) men så fick jag se att de hade rum.
Det visade sig vara en relativt nybyggd/nyrenoverad vandrarhemsliknande byggnad. Och som jag, som sagt, fastnade för.
När vi hade dukat middag ute, köttsoppa och hårt bröd, började det regna. Vi flyttade in. Sedan började det ösregna för att till slut ”vräka” ned.
Då kändes det väldigt skönt att inte behöva sitta i ett tält.
22:03
Nu har vi varit ute på kvällspromenad, till den del av Örns camping som ligger vid vattnet. Regnmolnen har försvunnit.
Det var inte mycket till badplats. Är det högvatten kommer man till den bara om man vadar i vattnet.
Det var massor med döda och döende brännmaneter.
Jag hade ihjäl en blåmussla. Den lät vi singla ned till botten för att studera vilka vattendjur vi kunde locka fram.
Först på plats var räkorna, sedan kom små sniglar.
En liten fisk var nästa. Efter en liten stund kom en krabba och drog iväg med läckerheten, i skydd under en sten.
Sjöstjärnor i olika storlekar såg vi också.
I luften svepte tärnor fram över vattnet och en och annan småfisk som kom för nära ytan blev hastigt fågelns mål.
Till vattnet var det en relativt brant backe upp och en lika brant backe ned till vattnet. På ditvägen fick jag stanna ca 4 ggr för att ”kraften” tog slut i benen. På tillbakavägen testade jag med att håla ut armarna framför kroppen, i uppförsbacken. Jo, det gick lättare? Jag testade med att lägga händerna på hustruns axlar. Det kändes också bra, men inte så bra som att hålla fram armarna.
Lät jag armarna hänga avslappnade utmed sidorna ”försvann” kraften i benen nästan omgående.
I morgon ska jag testa backen med gåstavar. Och då gå med dem framför mig.
22:55
Nu ska jag läsa lite.