Sådär! Nu har jag startat en tredje blogg. Den kallas: CSS – Cervikal Spinal Stenos. Klicka gärna in och tyck till. Det är än så länge väldigt rudimentärt.
Hade en svår natt. Magknip och sura uppstötningar. Ett starkt misstänkt samband till en allt för stor portion PopCorn finns, rent hypotetiskt. Aldrig mer PopCorn.
Nu ska vi snart åka iväg å jympa för Pontus i Huvudnässkolans gymnastiksal.
Vad förväntar jag mig att det ska hända på den här bloggen?
Min tanke är att det ska bli dels en slags informationutbytesplats för just Cervikal Spinal Stenos. Sedan vill jag också att vi här ska kunna dryfta allt som har med det att göra.
Jag hoppas också här få berätta om andras både lyckade och misslyckade sjukhistorier. Vi försöker varva både roligt och tråkigt. Här intill har jag satt in några rubriker om just Cervikal Spinal Stenos. De innehåller utdrag ur mitt samlade vetande och gör inte anspråk på att vara medicinskt korrekt.
Frågor och svar är ju också ett intressant område. Har ni funderingar kring det är med Nackbesvär, Hälso- och sjukvård, Försäkringskassan etc. jamen kläm till med en fråga då.
Nu har jag skrivit klart, för den här gången, om långtidssjukskrivning.
Jösses, nu kan jag börja röra på mig lite mera normalt.
I onsdags kväll fick jag ont i magen. Det har bubblat i bägge ändar. Magsjuka tar väldigt hårt på krafterna.
I princip gick jag upp ur sängen idag 09:30.
Har ägnat större delen av dagen åt att våndas över en överkonsumtion av öl under fredagen.
En annan del av dagen ägnade jag åt att skriva ned mina synpunkter och upplevelser för att skicka till en doktor på NÄL. Min systers självmord ska utredas enligt den s.k. Lex Maria-förordningen. Alla självmord som sker under tiden en människa är under behandling måste utredas.
Nu på kvällen har vi ägnat oss åt nöjen. Vi var på teatern i Folkets Hus här i Vänersborg och tittade på showen ”En ANNAN liten jävla show” (hemsida [not: 15/1-11: länken funkar inte]) med ståuppkomikerna: Anna-Lena Brundin (hemsida), Ann Westin, Zeid Andersson (hemsida) och Yvonne Skattberg (hemsida).
Trött.
Ont i ett knä?
Var på jympa för Sophie.
Mår inte vidare värst bra i magen heller.
Helt uppenbart äter jag sånt jag inte mår bra av eller, kanske, äter jag på ett sådant sätt som jag inte mår bra av.
Vilket som så ska jag fr.o.m. i morgon strama upp ätandet.
Nu blir det grönsaker och frukt – basta!
Har upptäckt att jag sköter, nästan, ett 100% jobb inom ramen för mina 50%.
Vi ska stuva om lite så att jag avlastas. Men det går inte fort. Till april får jag hålla… ut…
Annars är det kul. Känns himla skönt att vara ”back in business” igen. Men jag blir fortfarande (irriterande) lätt trött. Måste vila minst en timma per dag – för att det ska funka.
Nu ska jag svara på ett mejl från ännu en person som valsat runt i vårdapparaten med liknande besvär som jag haft.
Har precis avslutat ett telefonsamtal från en orolig mamma. Hennes 36-årige son har tydligen liknande problem med nacken som jag hade. Fast hans liv låter något jävligare än mitt. Hoppas sannerligen det ordnar sig.
Vi har varit på kalas idag,
GRATTIS!
Sofia.
Jag har snickrat lite, även idag. Det går inte fort, 40 centimeter golvlist blev dagens magra resultat.
Dagen började med att sitta och knappa på telefonen och till slut komma fram till doktorn på vårdcentralen, efter 30 minuter.
Därefter långpromenad med hunden. Underbart väder. Hög kall luft. Frusen mark. Solen skiner. Högt vattenstånd(?).
Allt som i en promenadsaga, tills…
…hunden brukar leta upp en grankotte som ska kastas – så även denna dag.
Vi kastade grankotte.
Hunden kommer fram och ska lämna kotten, eftersom hon är lite kortare än vad jag är så måste hon sträcka upp huvudet för att hon ska kunna lämna av kotten i min framsträckta hand.
Just då blev det något konstigt, kotten hoppade väl snett eller så. Den gled i alla fall liksom ned lite i halsen, på hunden.
Hon försökte få upp den men eftersom den hade sina fjäll vända liksom utåt så gjorde rörelserna bara att kotten åkte längre och längre ned i hennes hals.
Och där stod jag och såg en hund sätta en stor grankotte i halsen. Jag var ett tag övertygad om att här står jag och ser på medan min hund dör.
Hon kämpade och liksom ulkade och höll på och så tvärt blev det bara som vanligt.
Hon tittade på marken och så tittade hon på mig. Hennes ögon frågade ”Såg du vart kotten tog vägen?”. Sådär lite anklagande också – ”Har du tagit den?”.
Och sedan var hon som helt vanligt.
Lite marigt kändes det att lämna henne och åka till jobbet.
Efter en del om och men (hemma hos mor och far) så kunde jag till slut komma hem. Nu hade jag nästan förberett mig på en död hund eller åtminstone en hund i någon form av svårigheter (man målar ju upp det värsta).
En helt vanlig glad hund möter mig i dörren. Fint tänker jag – då kommer nog kotten ut den vanliga vägen – efter ett tag.
En snabb rastning – hustrun och jag skulle träffas för After Work på Swania i Trollhättan.
Fixade lite mat åt hunden och katterna. Klär på mig, tittar ned på hallmattan och ser något korvliknande i dunklet där på mattan – ser ut som en kattskit (ja det har hänt att det hamnat på mattan – hur? – får vi aldrig veta.).
Det märkliga är min nästa reaktion – jag tar upp den med handen (och då har jag precis innan tänkt att det är en kattskit?). Jag inser snabbt att det är en kotte. I de något förvirrade tankarna funderar jag kort på – ”Hur kom den ut?”. Jag luktar på den – den luktade inte skit – alltså har den inte kommit ut bakvägen. Givetvis inser jag att det finns inte en chans att det skulle kunna gå så fort. Men ändå…
1. Fakta – hunden har kräkts upp kotten.
2. Kotten har på grund av det blöta maginnehållet, dragit ihop sig och blivit helt slät.
Ja jag är då helnöjd…
Jag har blivit befriad från att göra ett nytt BAS-jympapass. Det är bra. Jag var liksom tvungen att prioritera.
Ibland tar livet en vändning som man inte kan påverka. Det kan vara en utveckling inuti ens kropp och det kan vara utanför kroppen.
Jag har blivit ställd inför bägge.
Jag får krypa till korset och erkänna, främst för mig själv, jag är inte så bra som jag vill vara. Jag orkar inte vara så bra som jag vill.
Det verkar som om min kropp vill fortsätta att jävlas. Det kan vara så att jag har börjat få besvär från en nivå i nacken som inte opererades. Fast det är bara en gissning. ”Worst case”, så att säga.
Det utanför är mer av existentiell art. Det är en annan persons existens – vem kan jag inte gå in på.
Jag har också mer eller mindre bestämt mig för att ta det lugnare på jobbet och jobba kvar längre på 50% än vad jag planerat.