Då var begravingsgudstjänsten för min syster över. Ett sista farväl?
Köper inte det där. Min syster finns kvar – inne i mitt minne. Jag kommer med glädje minnas alla hennes tokigheter. Och jag kommer att sakna att bli serverad nya.
Prästen gjorde bara ett misstag när han höll en väldigt trevlig s.k. nekrolog till syrrans minne. Han sa att hennes hund Ladden var av rasen Dobberman Pincher? Det var en Golden Retriever. Prästen var alltså inte ens i närheten.
Det hela var väldigt stilfullt.
Jag har blivit befriad från att göra ett nytt BAS-jympapass. Det är bra. Jag var liksom tvungen att prioritera.
Ibland tar livet en vändning som man inte kan påverka. Det kan vara en utveckling inuti ens kropp och det kan vara utanför kroppen.
Jag har blivit ställd inför bägge.
Jag får krypa till korset och erkänna, främst för mig själv, jag är inte så bra som jag vill vara. Jag orkar inte vara så bra som jag vill.
Det verkar som om min kropp vill fortsätta att jävlas. Det kan vara så att jag har börjat få besvär från en nivå i nacken som inte opererades. Fast det är bara en gissning. ”Worst case”, så att säga.
Det utanför är mer av existentiell art. Det är en annan persons existens – vem kan jag inte gå in på.
Jag har också mer eller mindre bestämt mig för att ta det lugnare på jobbet och jobba kvar längre på 50% än vad jag planerat.