Tänk ändå vad nyttig man känner sig när man har ”sportat”. Ja, varit på Friskis&Svettis. Även denna tisdag var Theresia utmärkt duktig. Hon håller stilen!

Bastun var skön men lite tråkigt att basta ensam. Det blev jag och Aftonbladet.

I jympans omklädningsrum var det en som sa: ”Man kan inte tro att du är så sjuklig när man ser dig jympa.” Och det är sant. Jag anstränger mig verkligen att röra på mig ordentligt, ta ut rörelserna. Jag försöker lägga ”stil” bakom varje moment.
Antagligen ser jag ut som ett smidigt kylskåp men det är känslan som räknas.
Jag har hela tiden en fot stadigt i marken. Jag springer inte. Hoppar inte. Gör inga övningar som innehåller stora ”hävarmar”. Men varje övning gör jag fullt ut, tar i. Jag blir genomsvettig.
Det de andra inte ser, som jag inte visar, är att jag ofta har jävligt ont, hela tiden.
När det gör som mest ont blundar jag och försöker slappna av och ändå fullfölja rörelsen. Jag kan inte komma ihåg en enda gång jag misslyckats med det?
Och det gör extra ont under smidighetsövningarna och när stretchen kommer ökar tjutet i huvudet.
Jag har visserligen lärt mig att inte böja huvudet bakåt, eller titta upp, då tjuter det inte så mycket.

Därför är det så skönt att gå till bastun efteråt. Det blir en extra avslappning.

På jympan, när jag ser mig omkring ser jag att jag jobbar mer än de flesta. Unga, friska människor som bara ”duttar” med sina ben och armar och senare antagligen kommer att mena: ”Det var väl inte så jobbigt.”
Nä, nu var jag elak. Var och en rör sig efter sin egen förmåga och lust! Vad vet jag om deras förmåga eller vilja? De har kanske skitont i sina leder eller muskler, fastän de är unga.

Det tråkiga med att jympa och bada bastu, är det som kommer efteråt. Dagen efter. Ofta, inte alltid, får jag ökade besvär i en till två dagar.
Men samtidigt känner jag att det håller mig stark och rörlig. Att det är värt de ökade besvären.
Utan jympan skulle jag stelna till och sannolikt bli ännu sämre.

Nu ska jag rasta hunden och sedan gå och lägga mig.

God natt!