Kategoriarkiv: Hmm…

God morgon!

Publicerat av
2

Sov som "lilla grisen" hela natten trots att jag "extrasov" i går kväll.

På köksbordet fanns en lapp om att hunden spydde vid 04:00-tiden i morse. Beror det på märgbenet hon fått tugga på? Att hon inte velat äta på flera dagar? Den hunden har ingen vidare bra mage, stackarn.

Strax ska jag börja damsuga för att sedan gå över toaletterna. Dottern och sambon kommer ju på besök idag. Och då är det ju bra om "drivorna" av djurhår inte är fullt så synliga.

Men först tänker jag ägna mig åt dagens reflektioner och då menar jag vad som berört mig i dagens morgonblaska ttela.
Rubriken: "Stor utländsk makt" på första sidan och artikeln på sidan 14.
Att det överhuvudet taget finns någon som blir förvånad? Det är ju det som är "marknadens" (läs kapitalismens) spelregler. Den starke köper upp de svagare och blir bara starkare och mer okänsliga.

Ledaren "Välkommen till verkligheten, Persson!" av AA, sid. 2.
Alla politiker lovar "guld och gröna skogar" inför valen. Så där tycker jag vi kan dra alla politiker genom samma kam. (Kan man uttrycka sig så?)
Göran Persson tycker jag är unik på så sätt att han är väl den förste Socialdemokratiske Statsminister som lever och beter sig som en sann Moderat? Eller i alla fall en Borgare. Han anstränger sig verkligen för att hålla "distansen" mellan sig själv och sina presumtiva väljare. I mina ögon är han fullständigt oduglig och en dålig förebild, som socialdemokrat.

Debattartikeln: "Hjälpen behövs innan barnen dör" av Dan Sermand, Läkare utan gränser, sid. 2.
Jag har berört det tidigare och jag upprepar mig. Det fundamentala felet ligger i hur världsbanken vill kontrollera det ekonomiska flödet av kapital.

Det får räcka för idag.

Nu ska jag "kasta" mig över städningen.

Berättelse

Publicerat av
Svara

I brist på annat så lägger jag in en berättelse ur samlingen "Billhistorier".

Hunden Bill rullat sig i skit.
Detta är en märklig berättelse, från 70-talet, eftersom ingen, idag, vet vad som egentligen hände. Så jag kan bara återge det som vi ”såg” och så som jag kommer ihåg det.
Hela familjen; pappa, mamma, bror, syster och så jag, var väldigt stressade. Vi skulle iväg någonstans. Och Mormor skulle passa hund och lägenhet. Allt var packat och klart. Mormor var ute och rastade hunden Bill.
Antagligen springer jag väl ut med något som ska packas i bilen. Borta vid lekplatsen, vid Hjortmosseparken, ser jag Mormor komma bärandes på Bill? På frågan: ”Vad har hänt?” Får jag endast en lömsk och ilsken blick tillbaka. Strax därpå får jag veta att hunden har rullat sig i folkskit (hundar anser tydligen att det är något av det finaste man kan lukta?).
Det måste ha funnits någon anledning till att vi inte stannade kvar och hjälpte till. Det var väl någon tid som skulle passas.
Det sista vi ser, när vi stänger dörren för att åka iväg, är en hund, i badkaret, med ett huckle knutet runt huvudet.
Det märkliga med denna historia är det som sedan hände i resten av hundens liv. Den rullade sig ALDRIG mer i folkskit. Så, än idag undrar vi, vad gjorde Mormor med hunden? Och varför frågade ingen? Och av vilken anledning bar hon på hunden?

God morgon!

Publicerat av
Svara

Sov jätteskönt, tills hustrun började dammsuga, 08:00! Bara därför gick jag inte upp ur sängen förrän 08:34, så det så!

Solen skiner! Visserligen bakom en hel del molndis, men ändå!

Idag blev det genomgång av två morgonblad, ttela måndag och tisdag. Vad har jag då noterat?
Först och främst, vad kommer det sig att ttela stavar MÅNDAG som MANDAG. På första sidan, längst upp till vänster?

ttela måndag
Rubriken ” Fler unga tar sina liv” och uppföljande artikeltext på sidorna 6-7, berör en fruktansvärd svårighet. Först, all heder till artikelförfattaren: Karl-Johan Karlsson.
Det lilla jag kan tillägga, är ett upprop, till alla jämnåriga ungdomar och alla vuxna: Reagera! Låt det inte bero. Det mest kännetecknande, vanligtvis, för en person som funderar på att ta sitt liv är ett förlorat egenvärde. Givetvis är det outhärdligt att leva med en känsla av att inte vara något värd. Det vi andra då kan göra är i första hand är att LYSSNA. Fråga inte ”varför” utan formulera dig som: ”Av vilken anledning”. Sätt också GRÄNSER, även det är ett mål. Puffa på och be personen beskriva små, små mål. ”Vad ska du göra nästa timma?”, ”Hur ser din dag ut idag?”. ”Vill du pratat med mig igen? När då?”. ”Vill du prata med någon annan? Vem?”.
Om en människa nu har ”spårat ur”, förlorat sitt ”spår” sin inriktning, sitt mål, sin mening med livet. Och hamnat i en psykisk snårskog som den av egen kraft inte kan ta sig ur och den hittar definitivt inte tillbaka. Då behövs det handledning eller vägledning.

Det mest väsentliga är nog att jobba med våra egna inställningar. Ibland är det faktiskt väldigt lätt att förstå att en viss person faktiskt vill ta sitt liv. Vi förstår det. Om vi nu tycker det är OK. Hur hjälper vi då? Håll dig borta! Se till att någon annan engagerar sig.

Ledaren, sid. 2, ”Det behövs mer än nödhjälp” av Stina Morian är också något som berör. Av vilken anledning är välden uppdelad i I&U-länder? Och av vilken anledning tillåter man att det fortsätter vara så?
Av vilken anledning prioriterar världsbanken att privata intressen får exploatera ett lands naturtillgångar framför att det skapas infrastruktur och möjligheter till att förebygga svältkatastrofer.
Sanningen är grym och hjärtlös och väldigt cynisk. Det handlar om pengar. Det är ett kapitalistiskt tänkande som ligger bakom hela världsutvecklingen. Det finns tillräckligt med pengar i världen för att öka levnadsstandarden flera gånger om för varenda jordbo, om pengarna fördelades rättvisare.

Rubriken ”Lång kö till äldreboende”, i Trollhättan, sid. 8.
Jag vet inte hur många röster det var som ropade ”vansinne” när politiken i Trollhättan lade ner ett gruppboende, för inte så länge sedan. När det fortfarande fanns en kö och vi hade en ”äldrebom” framför oss. De gjorde det för att spara pengar. Det går inte att göra på det sättet, var det flera ickepolitiker som menade. Man sparar inte genom att ”ta bort” och låssas om som om problemet inte finns. Men se det gjorde politiken. Och nu ser vi resultatet av just den politiken, ökade kostnader.
Vad säger man?

Rubriken ”Vilken flopp, Stefan!”, sid. 25 av Lars Markusson.
Jag hoppas sannerligen att det inte är Lars Markusson som satt rubriken utan att det är de genuint cyniska ”rubriksättarna”. Och de borde SKÄMMAS!
Här har vi ett idrottsfenomen som kommer på 7:e plats i ett WM! En fantastisk prestation! Sedan sitter sportreportrar framför monitorer och soffliggare framför TV-apparater och blir ”lamslagna” över att det inte gick som ”de” förväntat sig! Och så blir ”de” besvikna?

Förstår ni nu att jag inte är så noga med mitt ”intresse” i att samla ”sportkunskap”, för att ha något att diskutera om när man träffar ”grabbarna”. För vilken ”nivå” är det på pratet de människorna emellan?

ttela lördag
Ledaren AA är inne på ett ämne som jag stöttar till fullo! Och jag ställer mig bakom ropet! ” Schavottering? Jajamensan! ”

På insändarsidan (sid. 4) så handlar det väldigt mycket om Strömsborg. En kåk som jag tycker man ska bevara. Gör ett vandrarhem av den, är mitt förslag! Är den inte K-märkt?
Om den nu inte är K-märkt och den är såld till ICA Kvantum och de behöver ytan till annat. Jamen då är det väl inte ICA Kvantum vi ska hoppa på? Eller?

Det är väl antingen någon myndighet, vilken det nu är som är ansvarig för fastigheters K-märkning som vi ska skälla på. Och så ska väl politiken i VBG ha sig en utskällning som säljer fastigheten! Skärpning folk!

Det blev mycket det här!

Berättelse

Publicerat av
2

Det finns säkert personer som tycker att detta inte alls är kul, till dem får jag säga, ha överseende med min märkliga humor.

I Muggen (1981 december)
Det här är en berättelse som brukar få omdömen som: "Det måste sett helfestligt ut." eller "Hur kunde du?"

Den handlar om vår lille son. Han var så där liten och go som bara en unge på 17-19 månader kan vara. Stapplade och gick, slog i och skrek, fortsatte och gjorde nya fantastiska erfarenheter och upptäckter. En blandning av förtvivlat illvrål och upptäckarens glädjetjut.

Jag vill minnas att jag uppehöll mig i vårat vardagsrum. Jag tror att jag sysslade med att färdigställa några akvareller. Jag är nämligen amatörkonstnär. Det var bara sonen och jag hemma. Ni vet säkert också att sådana där små änglar är ganska bra på att hitta saker. Saker som de tycker är våldsamt underhållande. Samma saker upplever inte föräldrarna lika underhållande. De upplever dem snarare som ett bedrövligt elände.

Jag satt i vardagsrummet. Fullständigt uppslukad i skapelsens euforiska grepp.
Som i ett töcken. Hörde jag långt, långt bort små rop. Små ynkliga rop. Ju mer medveten jag blev, om min omgivning. Desto närmre kom de ynkliga ropen. Ropen lät nu som ynkliga tjut. Sådana där läten sätter igång en hel radda med mekanismer i människokroppen. Skulle allihop beskrivas, i detalj, så skulle inte en mansålder räcka. Tro mig.
Jag sprang upp, lokaliserade ljudet och rusade mot ljudet. Med en sådan där lagom känsla av obehag. Att det hade hänt något otäckt. Alla föräldrar har denna känsla jämt. Jag sprang till badrummet, därifrån kom ljuden.

Jag sliter upp dörren. Blir stående. Alldeles stel, stel av motstridiga känslor. Vad skall jag göra? Vill jag minnas att jag tänkte. Innan jag började skratta. Sonen hade försökt nå kranen på handfatet. Vägen dit gick via toalettstolen. Det var bara det, att han hade halkat ned i den. Och där står han, den lille. Han står där och liksom juckade upp och ned. Han var högröd i ansiktet. Han försökte komma upp. Med det gick inte. Han satt fast. Sonens ynkliga tjut hade nu övergått till förtvivlade rop. Han såg mycket lidande ut, den lille.
Och där står jag, i dörröppningen. Stelheten varade bara någon sekund. Jag hade fattat mitt beslut. Med risk för min sons framtida psykiska hälsa, sprang jag tillbaka till vardagsrummet och hämtade kameran.
[Bild: Sonen i muggen]
Därmed förevigade jag detta mycket unika tillfälle. Jag drog sedan upp, den nu djupt lidande lille sonen, ur toalettstolens sugande grepp. Det lät som när man gör rent ett avlopp, med en slurp, om ni förstår vad jag menar.
Jag vill också minnas att jag hade svårt att koncentrera mig resten av dagen. Jag bröt ut i fullkomliga skrattkonvulsioner. Dessutom var jag mycket noga med att följa sonens förehavande, resten utav dagen. Vem vet. Han kunde ju ha hittat på något ännu festligare.

God Morgon!

Publicerat av
Svara

Hmm? Hade sett fram emot strålande solsken och i alla fall regnfritt. Jag har ju tänkt cykla till Kungälv, idag. Vi får se hur det utvecklar sig.

Först ska jag försöka hitta hustruns klocka. Hon lade den på ett "säker ställe" i går.

Morgonblaskan ttela då? Kan inte säga att det var något alls som egentligen vaskade om i mina känslor?
På insändarsidan var visst någon upprörd över att socialdemokraterna lovat jobb, inför valet. Skulle det vara specifikt för socialdemokraterna? Hallå! Vakna!

På sid 18, en halvsida om ett bilvrak och någon slags redogörelse för att det skulle kunna vara olagligt att forsla bort skiten. Dumheter. För mig låter det som om inblandade inte kan några lagar alls.

Forsla bort skiten! Hör ägaren av sig och undrar vart det tagit vägen är det bara att hänvisa denne till den nya platsen. Och skulle det leda till rättslig tvist, vilket jag betvilar så får väl inblandade parter ta den skiten då. Är det så svårt? Skärpning!
Egentligen tror jag det mer handlar om att ingen vill betala för borttransport av något som inte är deras skräp. Det handlar givetvis, som vanligt, om pengar, i första hand. Pengar går för miljö. Vem är förvånad?

Nu ska jag packa och hoppas på att det slutar regna.

Cykla mera!

Uppdrag granskning

Publicerat av
Svara

Missade ett TV-program igår. I SVT1. 22:00 Uppdrag granskning – vad hände sen? Jag gick in på deras hemsida och där kan man titta på repriserna. Det gjorde jag.

Jag har ju liksom ett specialintresse i detta med att vara "tvångssjukpensionerad". Vilket jag blev i maj 2004.

Jag är inte riktigt nöjd med programmet.
Det framgick inte att den som har sjukersättning till 100% själv kan friskskriva sig till t.ex. 25% och börja jobba. Det protesterar inte F-kassan mot eftersom de då får betala dig mindre pengar. Och klarar man det inte så ligger sjukersättningen på 25% "vilande".

Du kan till och med först anmäla till F-kassan att "Nu börjar jag arbetsträna, upp till, 25%" och sedan knallar du iväg till jobbet och arbetstränar. Skulle F-kassan i det fallet krångla (det kan de göra) så frågar du efter vilket regelverk eller lagrum de i så fall hänvisar till. Tänk på att du kan arbetsträna i vilken omfattning du vill, t.ex. du kan börja med 1 timma per vecka. Och sedan sakta lägga på mer. När du är uppe i 25% av din ordinarie arbetstid friskskriver du dig och F-kassan blir bara glad.

Du kan förekomma handläggarna genom att skicka en "plan" över i vilken omfattning du tänkt dig tillbaka till jobbet och i vilken takt.

Du kan också ansöka om s.k. "åttondelsregeln". Det innebär att du kan jobba hos din arbetsgivare 12,5%, av din ordinarie arbetstid. Arbetar du normalt 40 timmar i veckan så innebär det 5 timmar per vecka. Och arbetsgivaren kan (ska) betala dig lön för den tiden. Och det påverkar inte din sjukersättning. Och det gäller endast under en begränsad tid.

I mitt fall blev det inte så. Det fanns inget "ekonomiskt utrymme" för en sådan lösning. Så där var det arbetsgivaren som "stoppade".

Det jag också saknade var en redovisning av alla de fall där F-kassan nekat personer sjukpenning p.g.a. F-kassan inte godkänt läkarintygen. Vad säger läkarkåren om det?

God Morgon!

Publicerat av
2

Och vilken underbar morgon! Solen skiner! Kommer knappt ihåg vilken morgon den gjorde det senast?

Jag lyckades få en övernattning på Kungälvs vandrarhem mellan fredag och lördag. Kul! Vill nu vädrets makter bara vara lite nådiga så blir det nog en cykeltur dit, i morgon. Det suger.

Åsså var det morgonbladet ttela. Något att reagera på? Läs ledaren HÄR [not; 110213: tyvärr funkar inte den länken.] av AA, jag säger inte mer om det.

Jo förresten, jag kan säga att jag nästan spricker av positiv känsla. Kan man det? Det är i alla fall vad jag känner. En väldigt STOR positiv känsla, som jag hoppas kunna behålla länge. Men jag vill också vara ödmjuk. Det är en bra egenskap, ödmjukhet.
Jag ska ta reda på mer om det begreppet och försöka vara det riktigt mycket.

För att spinna vidare på AA's ledare som riktar in sig på frivilligt engagemang som närmar sig stordåd vill jag speciellt berömma ideella föreningar som;
Friskis&Svettis som gör ett jättejobb inom folkhälsan och där jag själv är engagerad.
Alla nykterhetsorganisationer som många gånger gör jobb som definitivt räddar liv, flera av dessa nykterhetsorganisationer hade jag förmånen att både få lära känna och samarbeta med i min gärning som missbruksförebyggare (90-95).
Och så sist men inte minst, alla kvinnojourer (och mansjourer) som också räddar liv och finns där, ger trygghet och stöd och i bästa fall lyckas förmedla styrka till; frigörelse, bättre, värdigare liv.
Alla andra frivilliga, ideella organisationer, med ett gott ändamål, sänder jag också en tanke.

På insändarsidan i ttela är det amningsproblem som jag "fastnar" för. Jag har haft många "strängar på min lyra". Jag har arbetat som distriktssjuksköterska på en barnavårdscentral över en sommar (mitten på 80-talet) och där kom jag i kontakt med en del amningsproblem. Sedan har vi ju två egna barn. Jag och hustrun. Jag praktiserade också som sjuksköterskestuderande på "sjuka spädbarnsavdelningen", Vänersborgs Lasarett, tidigt 80-tal.
Till insändaren och alla ni andra med amningsfunderingar. Amma så länge ni är trygga med det. Att BÖRJA ge bebisarna smakportioner med olika sorters föda vid 4 månader är inte fel. Man behöver inte sluta amma för det.
Sedan har jag sett 2-4 åringar som kryper upp i mammas knä och lyfter på blusen och suger lite. Där tycker jag nog att gränsen är passerad. I alla fall i ett I-land som Sverige.

Missbruket? När jag läser artikeln i ttela på sid. 6-7 så får jag nästan en känsla av att texten andas en slags förvåning över att det ökar, missbruket.
Jamen, här har ni ju effekten av en liberalare drog- och alkoholpolitik! Är det bara jag som ser det?

På sid. 21 i ttela hittar jag en artikel med rubriken: Satsar på enkel orientering. Det handlar om s.k. Trimorientering. Det tyckte jag var kul på den tiden jag kunde springa. Dessutom kan man ta så många kontroller man vill, vid varje tillfälle. Helkul! Mer Trimorientering!

Nu ska jag gotta mig i att "Må Bra!", en stund.

Mineralvatten?

Publicerat av
Svara

Det var en artikel i tisdagens ttela på sidan 13 med rubriken: Flaskvatten skadar miljön och rubriken: Vatten på flaska en riktig miljöbov i samma dags Aftonbladet på sidan 9, som har gnagt i mig.

Först är det väl så att jag känner mig skyldig. Jag är en av dem som köper mer flaskvatten nu än tidigare. Dock inte beroende på anledningen som förs fram i Aftonbladets artikel: "Vi har anammat kontinentala vanor." Jag köper och dricker det för att jag tycker det är godare och festligare än vanligt kranvatten. Och så är det den kolsyrade varianten och då gärna med limesmak. Dessutom har det numer blivit billigare.

Man vill ju inte vara delaktig till att förstöra miljön. Eller va?

Jag tycker nog dock att det finns andra aktiviteter som man kan fundera på om man nu vill skona miljön. T.ex:

  • Lämna EU. Sverige tvingas till högre gränsvärden för massor med miljöfarliga ämnen. Eller vägra gå med på det. Politiker, visa lite "stake"!
  • Cykla i stället för att ta bilen eller bussen till jobbet om sträckan ligger runt eller under 10 km. Gör dig helst av med bilen överhuvudet taget. Den är en megamiljöbov från tillverkning till skrot.
  • Köp inga varor som inte producerats i Sverige. Är det möjligt? Börja med att bojkotta Lidl är ett exempel. Där körs mjölken från Tyskland, har jag hört. Är det sant?
  • Använd uppladdningsbara batterier i större omfattning.
  • Åk inte till Tyskland för att köpa billigt öl.

Ni får gärna fylla på med andra förslag. Det finns säkert fler!

Kulighet!

Publicerat av
Svara

Kanslisten och skrivaren (90-talet. När jag jobbade som IT-tekniker och med IT-support)
Det började med ett telefonsamtal.
– Är det Nisse? Sa en röst.
– Ja, det är det, svarade jag.
– Ja, det är Gunnel, fortsatte hon.
– Hej Gunnel, vad kan jag göra för dig? Sa jag.
– Ja, det är lite konstigt. Jag skulle väl ha ringt lite tidigare. Men det är så konstigt. Jag tror att det är något fel på mig. Sa Gunnel.
– Är det fel på dig? Undrade jag.
– Fel och fel, det är väl egentligen skrivaren. När jag går förbi den så börjar den skriva ut. Och det är bara tomma papper. Och jag har kollat när andra går förbi, då skriver den inte ut. Och det kommer bara tomma papper. Det är jättekonstigt.

Orden flödade ur munnen på Gunnel nu när hon till slut fick lätta sitt hjärta och berätta om sitt konstiga problem. Jag sa till henne att jag skulle åka ut och kontrollera det hela.

Jag åkte dit. Då ska vi se. Kan du ta och visa hur det går till, sa jag till Gunnel.

Gunnel satte sig framför datorn. Fixade litet med några dataadministrativa uppgifter. Reste sig och gick mot dörren. När hon var precis mitt för skrivaren började den skriva ut. Massor med tomma papper. Klart skumt?
Jag fick stopp på skrivare så den slutade skriva ut. Och bad Gunnel bete sig på samma sätt igen. Hon gjorde det och samma sak upprepade sig. Det var alltså ingen tillfällighet.

Då satte jag mig vid datorarbetsplatsen och ”grejade” lite. Reste mig upp och gick mot dörren – och skrivaren började skriva ut. Då kunde jag i alla fall trösta Gunnel med att det var inget konstigt med just henne. Hon såg lättad ut. Jag tycke jag såg hur hon ”sjönk ihop” av lättnad.

Jag hade nu en aning om vad problemet kunde bestå i. Jag kände nämligen något när jag reste mig upp ur stolen. När man reser sig ur en stol så lutar man sig normalt framåt för att lättare komma upp och då kommer huvudet närmre bildskärmen. Det var då jag kände hur det ”drog i håret”.

Jag frågade Gunnel om problemen började efter att hon fick sitt skärmfilter. Och då sken hon upp och sa att det stämde.

Jag kröp bakom bildskärmen och såg vad stolpskottet till försäljare hade gjort. Just det skärmfilter Gunnel hade var av en typ som var gjorda dels för att ge en behagligare bildyta att titta på men den var också till för att ”leda bort farlig strålning” som försäljaren hade sagt. Om det nu var så skulle givetvis försäljaren ha satt klämman som ska jorda filtret i ett element eller så. Det hade han inte gjort. Sladden var nämligen så kort så den räckte inte till. Han hade satt klämman för jordning i bildskärmskontakten?

På just den här datormodellen satt skrivarporten precis bredvid. Eftersom det var så långt mellan datorarbetsplatsen (stort rum) och skrivaren hade jag installera en slags signalförstärkare. En sändare i datorns skrivarkontakt och en mottagare i skrivarens kontakt.

Nu hör det också till att golvet i den här expeditionen hade en förmåga att ladda upp en människa med statisk elektricitet ganska rejält. Detta hade Gunnel försökt råda bot på genom att köpa en antistatisk matta.

Jag undersökte mattan och kunde konstatera att den snarare förstärkte den statiska laddningen i en människokropp och det berodde på materialet i kontorsstolens hjul.

Så Gunnel satt alltså där och arbetade ordentligt laddad med statisk elektricitet. Och när hon reser sig och böjer sig fram ”suger” skärmfiltret åt sig den statiska elektriciteten via huvudet. Den statiska elektriciteten far vidare i den lilla sladden och till klämman som ska jorda skärmfiltret. Men eftersom nu klämman sitter i kontakten för bildskärmen och kontakten för skrivarsladden sitter alldeles bredvid ”hoppar” den statiska elektriciteten över till den. Och i skrivarkontakten sitter ju en s.k. signalförstärkare. Signalförstärkaren får en elektrisk impuls och vidarebefordrar den till mottagaren som sitter i skrivaren. Den mottagaren omvandlar den elektriska signalen, så gott den kan, och resultatet blir att skrivaren får en instruktion om att börja skriva ut. Och inget mer.

Problemet löstes med att plocka bort skärmfiltret och den antistatiska mattan.

Strax därefter fick försäljaren sig en ordentlig tillsägelse, från mig och uppmaning att för all framtid hålla sig borta från våra anställda.

OBS. Gunnel är ett fingerat namn.

Jag ska också meddela att jag ägnat säkert en timma åt att försöka hitta den här berättelsen. För jag vet att jag har skrivit in den i någon datafil tidigare, på jobbet. Jag brukar via ePost skicka texter som jag vill bevara, hem till mig, som en slags säkerhetskopia. Det hade jag tydligen inte gjort i det här fallet. Men nu finns den här.

Mycket nöje!