Det finns säkert personer som tycker att detta inte alls är kul, till dem får jag säga, ha överseende med min märkliga humor.
I Muggen (1981 december)
Det här är en berättelse som brukar få omdömen som: "Det måste sett helfestligt ut." eller "Hur kunde du?"
Den handlar om vår lille son. Han var så där liten och go som bara en unge på 17-19 månader kan vara. Stapplade och gick, slog i och skrek, fortsatte och gjorde nya fantastiska erfarenheter och upptäckter. En blandning av förtvivlat illvrål och upptäckarens glädjetjut.
Jag vill minnas att jag uppehöll mig i vårat vardagsrum. Jag tror att jag sysslade med att färdigställa några akvareller. Jag är nämligen amatörkonstnär. Det var bara sonen och jag hemma. Ni vet säkert också att sådana där små änglar är ganska bra på att hitta saker. Saker som de tycker är våldsamt underhållande. Samma saker upplever inte föräldrarna lika underhållande. De upplever dem snarare som ett bedrövligt elände.
Jag satt i vardagsrummet. Fullständigt uppslukad i skapelsens euforiska grepp.
Som i ett töcken. Hörde jag långt, långt bort små rop. Små ynkliga rop. Ju mer medveten jag blev, om min omgivning. Desto närmre kom de ynkliga ropen. Ropen lät nu som ynkliga tjut. Sådana där läten sätter igång en hel radda med mekanismer i människokroppen. Skulle allihop beskrivas, i detalj, så skulle inte en mansålder räcka. Tro mig.
Jag sprang upp, lokaliserade ljudet och rusade mot ljudet. Med en sådan där lagom känsla av obehag. Att det hade hänt något otäckt. Alla föräldrar har denna känsla jämt. Jag sprang till badrummet, därifrån kom ljuden.
Jag sliter upp dörren. Blir stående. Alldeles stel, stel av motstridiga känslor. Vad skall jag göra? Vill jag minnas att jag tänkte. Innan jag började skratta. Sonen hade försökt nå kranen på handfatet. Vägen dit gick via toalettstolen. Det var bara det, att han hade halkat ned i den. Och där står han, den lille. Han står där och liksom juckade upp och ned. Han var högröd i ansiktet. Han försökte komma upp. Med det gick inte. Han satt fast. Sonens ynkliga tjut hade nu övergått till förtvivlade rop. Han såg mycket lidande ut, den lille.
Och där står jag, i dörröppningen. Stelheten varade bara någon sekund. Jag hade fattat mitt beslut. Med risk för min sons framtida psykiska hälsa, sprang jag tillbaka till vardagsrummet och hämtade kameran.
Därmed förevigade jag detta mycket unika tillfälle. Jag drog sedan upp, den nu djupt lidande lille sonen, ur toalettstolens sugande grepp. Det lät som när man gör rent ett avlopp, med en slurp, om ni förstår vad jag menar.
Jag vill också minnas att jag hade svårt att koncentrera mig resten av dagen. Jag bröt ut i fullkomliga skrattkonvulsioner. Dessutom var jag mycket noga med att följa sonens förehavande, resten utav dagen. Vem vet. Han kunde ju ha hittat på något ännu festligare.
Väldigt ”bögigt” he he he!!!
från bögklubben!!!
”bögigt”?