Hemma. 

Får nog säga att jag sällan har uppskattat att komma hem till Sverige så mycket som jag gjort denna gång. 

Våra småvägar, jämfört med England, är rena rama motorvägarna. 
Vår generella rumsstandard på hotell är snudd på lyx, i jämförelse. 
Och jag vill nog påstå att vi generellt har ett snällare bilbeteende än vad engelsmännen har. Och då menar jag beteendet i hur man framför sin bil – vårdslöst och med mycket små marginaler. Förarna är dock, i regel, trevligare till sinnet än vad medelsvensson i Sverige är. 
Våran allemansrätt – är oslagbar. 
Vår matvariation, och då tänker jag specifikt på grönsaker (okokta), är i jämförelse mycket mera omfattande. Engelsmännen kokar, steker eller syltar (pickled) dem. 

Sista natten i England blev sannerligen en riktig finalupplevelse. Jag nämnde i gårdagens anteckningar att rummet var varmt, luktade gammal nikotin. Och att det var totalt oisolerat från gatuljud och tågljud. Nämnde jag att väggarna var kalla? Grannarna på ömse sidor ansåg också att högsta volym på TV’n var en viktig trivselfaktor. 
Det där tåget, var ett snabbtåg som dundrande susade förbi var 10-20 minut. 

Jag vet inte hur vi bar oss åt men vi lyckades väl slumra in lite (jag vände mig i sängen så jag fick huvudet in mot rummet). När vi precis håller på att somna in, trotts allt j-a oväsen, då sätter det igång att tjuta något så ini h-e! Totalt förvirrade stuttsar hustrun och jag upp och ställer oss och stirrar ned i ett hörn av rummet. Det vrålhöga ljudet kommer från någonstans vid golvet? Vi konstaterade snabbt att det måste vara brandlarmet. Efter en liten stund slutade det? Hustrun klädde på sig för att gå ut och kolla vad det kunde ha varit. Jag började plocka ihop våra grejor. Det märktes inget? Inte ett liv. Inte mer än att en brandpanel visade via några lampor att något var aktiverat. Tydligen hade någon rökt på rummet – där man inte skulle röka. Och så verkade det som om personalen därmed helt enkelt stängt av brandlarmet. 

Sover man tryggt då? Vi somnade i alla fall – efter ett tag. 

Och det verkade faktiskt som om tågen slutade gå vid en viss tid och biltrafiken tunnade ut och grannarna somnade visst, med avstängd TV. 

Lite smålömsk var jag dock i morse. Och det var tur att ingen av personalen frågade hur vi hade sovit – de visade sig faktiskt inte. Den enda vi träffade var en liten tös som skötte frukosten. Och henne passade vi oss för att fråga för mycket. Hon verkade vara rädd för sin egen röst (så fort hon sa något, ohörbart, ryggade hon till och såg lite förskrämd ut). Vi åt vår kontinentala frukost kanske snabbare än vad vi var medvetna om. Det kändes liksom angeläget att komma ifrån det här stället så länge vi fortfarande var hela, både fysiskt och psykiskt. 

Eftersom vägen till hotellet krånglade igår, valde vi idag att ta vägen söderut, från Harlow, till påfart 7 och M11. Och sedan köra norrut mot avfart 8 och Standsted Flygplats. 

Innan den avfarten (8) var det en s.k. service. Vi åkte av där och tankade, två gånger. Första gången fylldes inte tanken och vi upptäckte inte det förrän vi var nästan ut i motorvägsrondellerna. Tillbaka igen. Här passade vi också på att städa ur bilen från skräp och packa om lite så att vikten blev någorlunda fördelad. 

Därefter hittade vi vägen fram till där vi skulle ställa tillbaka bilen. Det visade sig att jag givetvis missat platsen där man skulle ställa uthyrda bilar så jag fick flytta den. 

Bilen blev godkänd och vi fick ett kvitto som visade att vi skulle betala ett antal pund extra för de 4 extra dagarna som vi förlängde hyrtiden med. 

In till terminalen. Nästa punkt på schemat var att försöka avboka tågbiljetten från London till Standsted. Det enda besked vi fick var att det får vi göra själva via internet. Snabbt kollade vi hur många dagar vi egentligen hade på oss, 6 dagar var det kvar på den eventuella ångertiden. Det där var lite oklart. Men vi stoppade undan dessa papper för åtgärd när vi kom hem. [Har nu skickad ett mejl till en speciell mejladress och bett dem avbeställa.] 

Bort och kolla växlingskontor och var vi skulle checka in. Det fanns växelkontor innanför säkerhetszonen och mat. 

Vi ställde oss i kön för incheckning. Fick till slut våra boardingcard. Vår sammanlagda vikt på incheckad bagage var 30,7 kg (godkändes). Och vi som trodde vi hade mindre med oss från England än till? 

Vi gick raka vägen till säkerhetskontrollen och även där blev vi godkända. Precis när vi kommit igenom så upptäckte hustrun att hon tappat boardingkortet. Till detta hör att normalt sett så brukar hustrun tjata på mig om att jag ska hålla reda på mina papper och då t.ex. ett boardingkort. Och så hade hon nu slarvat bort ett, ja, ja… 

Vi letade lite, säkerhetsvakterna letade lite. Sedan gick vi till en information och fick det lugnande beskedet att det ordnar sig, det händer hela tiden. Vi finns ju i datorerna. Det var bara att påpeka för gatepersonalen att vi hade tappat ett boardingcard. 

Vi åt lite, sedan växlade vi £ till SEK. 

Vi skulle till gate 34. Ett litet automattåg tog oss dit. Vi gick först och pratade med gatepersonalen om vårt (hustruns) förlorade boardingcard. Jodå det skulle ordna sig, vi fanns ju med bägge två i datorn. Vi hamnade därmed riktigt bra i kön. Då tänkte vi att det kunde ju bli trevligt att faktiskt få välja platser. 

När vi väntat ett bra tag så fick vi meddelandet att det hela var försenat en timma. Då sjönk vi ned på golvet och intog en mer avslappad position. 

När det var kanske 10 minuter kvar på den timman så meddelar gatepersonalen att vi ska flytta till gate 38. Och den låg bakom oss. Folk rusade dit och effekten blev att vi nu hamnade sist i den kön – j-a skit! 

Vi tog det med ro, vi gick och satte oss i ett par fåtöljer så fick de andra köa bäst de ville. 

När kön började röra på sig efter att de öppnat gaten så köade vi också. Hustrun fick en lapp med nummer 40 på – det skulle räcka sa hon. 

När vi kom på planet höll flygvärdinnan på att få hjärnstörtning. Du måste ha ett boardingcard förklarade hon envetet. Vi har tappat det svarade vi. Och så visade vi den vita lappen med nummer ”40” på och förklarade att denna fick vi av gatepersonalen. ”No, no, You must have a boardingcard.”, sa hon lite lätt hysteriskt och slet tag i mitt för att visa hustrun vad det var hon måste ha. Jag ryckte tillbaka det och fortsatte med att vi hade ju tappat det och fått information om att det skulle räcka med att visa upp lappen med, antagligen, boardingnumret (jag hade 39). Till slut gav hon med sig. Vi fick gå och sätta oss men hustrun måste tala om vart hon satte sig för cabinpersonalen ville kolla upp detta närmre. Och efter att ha visat dem bekräftelsen på vår betalning med referensnummer m.m. så ansågs det vara OK. 

Jag undrar, ska det vara möjligt att komma så långt som upp i planet utan att åtminstone vid ett tillfälle ha fått ett boardingcard? 

Vi klämde ned oss i ett par flygplansstolar, planet lyfte och landade å Göteborg City Airport ca 16:00 (Svensk tid). Vi fick vårt bagage. Drog iväg till flygplatsrestauranten, beställde mat och åt. Sonen skulle komma ca 17:30 och hämta oss. Och det gjorde han. 

Efter att ha stannat i Nödinge och hakat upp avgasröret (hade hoppat ur ett upphängningsfäste) så kom vi så till slut hem. Och nu är vi hemma. 

Hunden har inte försökt nafsa bort några fler öron fick vi veta. Vi får ta och kontakta hundägarna till den stackars hunden med en nu saknad bit av ett öra. 

Här regnar det – det är vi vana med. Fast det skiljer sig lite, i England, liksom regnet kommer och går, i skurar. Här verkar det regna liksom mer ihållande på ett envetet sätt.

Sista natten i England (£50). 

Gick upp som vanligt kl 07:00. Frukost var beställd till 8am. När klockan var 8:05am började vi undra om det skett någon kommunikationsmiss. Men efter en liten stund så rasslade det till. Det visade sig att B&B-frun hade missat lite i matplaneringen så hon hade fått ge sig iväg för att handla lite mer frukost. 

Vi fick får frukost och hustrun lovade sig själv att detta var hennes sista: ”Full English Breakfast”. Jag däremot kommer nog att försöka fortsätta med något liknade hemma. Min mage har mått bra av den typen av frukost och så tror jag att jag gått ned i vikt, vi får se vad vågen hemma säger, på onsdag morgon. 

Upp på rummet, efter frukosten och backade ihop. Vi gick ned och lämnade nyckeln. B&B-frun fick öppna för oss och rätt som det var tog hon fram en liten presentpåse (jag hade noterat att hon smusslat med den där, men jag trodde det var sopor(?)). Presentpåsen ger hon till hustrun med orden: ”From Me to You” och så får hustrun en kram och en puss på kinden. Överväldigade och något omtumlade lämnar vi B&B-boendet. Det visar sig att presentpåsen innehåller DVD’n ”Pride and Prejudice”, engelsk version. Igår morse pratade vi om just den filmen och om att vi varit till Lyme Hall. Och hon hade tydligen en mycket trevlig stund. 

Nu gäller det att klura ut den korrekta adressen så vi kan skicka ett tackkort. 

Vi styrde bilen till Sherwood Forest Visitor Centre och Sherwood Forest Country Park. Döm om vår förvåning när det visade sig vara gratis parkering på vardagar. Visitor Centret var inte öppet, vi var lite tidiga. De öppnade 10:00. Vi spenderade den tiden med att gå ett kortare markerat spår i Ekskogen. Den ledde oss till: ”The Old Oak”. Det var tydligen en jättegammal Ek. Den hade stöttor av järnstolpar och på vissa ställen hade täckt de större sprickor med tjärpapp. Löven såg också lite mer anstränga ut och de gick lite i gult. Jämförde man med unga ekar bredvid så såg man skillnaden, deras löv var kraftiga, fylliga och mer intensivt mörkgröna. 

På tillbakavägen fotograferade vi en Ekorre. Den såg betydligt friskare ut än den vi tittade på igår, vid Sherwood Pines Forest Park. 

Efter vandringen var vi tillbaka till Visitor Centret. Där gick jag in till Shopen och hittade en grej som man kan montera längst ned på egentillverkade vandringspinnar. Jag har ett gäng råmaterial liggande hemma som legat på tork, i garaget, sedan 2002. Olika träslag. En av dem kommer att bli en vandringspinne och på den ska jag sätta alla min inhandlade ”dekaler” från Skottland och England och om jag inte minns fel från några platser i Sverige också. Och längst ned på denna pinne ska jag då montera denna nu inköpta gummifot (55p). 

De hade en butik till. I den köpte jag en T-skirt (£6.95) och en dekal (99p) att sätta på den nu hypotetiska (sannolika) vandringspinnen. 

Nu var det dags att börja resan ned mot Standsted och sista övernattningen i Harlow. Vi hade tagit reda på att den bästa tiden att färdas söderut på M11 var mellan 10 och 16. 

Vi körde A6075-A1(mot Newark)-A1(M)-A14(mot Cambridge). 

Vid Fenstanton, efter Huntingdon, fanns ett “Little Chef”. Jag hade bestämt att ett sådant skulle vi testa innan vi lämnade England. Det var ingen positiv upplevelse. Det var väldigt ”B” men vi åt där i alla fall. Första och sista gången. 

Ut på A14 igen. Vi tog där avfart 14 och väg A1307 in till centrala Cambridge. Parkerade bilen (£2). Gick in till centrum, över en bro (River Cam) Där vid flodkanten hade de Gondoler och överallt blev man antastad av ungdomar som ville sälja gondolturer, £12 för 45 minuter. Inget för oss. Vi ville ha fatt i en turistinformation för att få veta vad man mer kunde göra (eller skulle göra) i Cambridge. 

Personalen i turistinformationen tyckte att vi kunde åka guidebuss (£10) eller ta en gondoltur. Eller besöka ”The King´s College” och kyrkan ”The Great St Mary’s”. Vi köpte en citymap för 20p. Och så letade vi upp en toalett. 

Nästa anhalt blev en gräsplätt där vi konfererade om vad vi ville göra. Det blev lite vandra runt i centrum. Tittade utanpå King´s College och så gick vi in i Great St Mary’s kyrka. 

Cambridge var en trevlig stad så vi bestämde oss för att dröja kvar. Till bilen och matade på med en ny parkeringsperiod (£2). Tillbaka till centrum. Vandrade lite utmed floden; River Cam. Gick tillbaka och fastnade för ett Café där vi kunde sitta och titta på folk och ungdomarna som försökte (framgångsrikt(?)) kränga gondolturer. 

Det började dra ihop sig med mörka moln på himlen och det var väl ca 30 minuter kvar av parkeringstiden. Vi tog en sväng till i centrum. Var in till en livsmedelsbutik och köpte ett par burkar Red Bull. 

På våg till bilen gick jag nära trottoarkanten en buss kom och dess vänstra sidospegel touchade till mig lätt på sidan av huvudet över örat. Bussen stannade framme vid hållplatsen. Jag gick dit och upplyste chauffören om att han träffade mig i huvudet med sidospegeln. ”Di’d it?”, var det svar jag fick och en förvånad uppsyn. Jag blev så ini helsike förbannad men jag bet ihop och gick därifrån. Vad var det för busschaufför som inte hade koll på var han hade sidospeglarna eller hur nära han körde folk? Lömskheten avklingade. 

Precis när vi hade satt oss i bilen så började det regna, tur igen. 

Ut ur Camebridge och ut på M11 (mot London). Vid avfart 8 (Standsted) körde vi av och hade tänkt oss köra ned till Harlow via A1250-A1060-B1383-A1184. Måste ha varit några omläggningar eller nåt, Vi hittade ingen A1060 eller B1383. Det blev en omväg runt Bishop’s Storford till A120 och sedan A1184, via 8 roundabouts (rondeller). 

Strax innan Harlow och strax efter Sawbridgeworth stannade vi och tog fram datorn och kartprogrammet för att se hur vi skulle köra sista biten till Oasis Hotel. Såg lätt ut. Jag svängde in på en gata där jag ansåg att hotellet skulle ligga. Inget hotell? Men vi var på rätt gata. Vände och körde sakta tillbaka. Precis innan utfarten till ”stora vägen” svängde jag in till ett ställe som såg ut som en restaurant, något åt det Indiska hållet. ”Vi går in här och frågar”, sa jag till hustrun. Gick ur bilen och tittade mig omkring. Tyckte det hela var konstigt. Hotellet borde ligga här någon stans. Höjde blicken lite. Långt upp under en taknock stod det med stora bokstäver: ”Oasis Hotel”. Vi hade alltså, återigen, hamnat rätt när vi trodde vi var fel (förra gången var ju i Yeovile och Alex Lodge). 

In i en dörr och hamnade i en Indisk restaurant? Receptionen låg lite längre bort via några korridorer. Det visade sig vara en dörr precis bakom vår parkerade bil. Pojken i receptionen var Indisk Britt (pratade sådär skojigt). Vi fick rum nr 27. Varmt som attan, ut mot den vältrafikerade gatan. Och, visade det sig lite senare, vid en järnväg. Dessutom var det ställt utom allt tvivel att rummet inte varit rökfritt (vilket vi beställt). Vi orkade inte bråka, det blir nog bra. Vi ska ju bara sova här. 

Vi har gått igenom planen för morgondagen. Vi ska: 
Äta frukost. Köra mot Standsted (via påfart 7 (M11) och flygplatsen. Hitta en bensinstation och fylla tanken. Lämna tillbaka bilen till Hertz (utan allt för mycket krångel, hoppas vi). Försöka lösa in den oanvända, ej uttagna, tågbiljetten från London till Standsted. Växla pengar. Äta. Checka in. Ställa oss i kö till planet som förhoppningsvis lyfter strax efter 12:00 (engelsk tid). Vi landar i Säve (Cityterminalen) ca kl 15:00 (svensk tid). 

Nu ska jag äta lite, sedan blir det till att försöka sova, trots vägoljud och tågljud. 

B&B, bokat för två nätter (£80). 

Edwinstowe ligger norr om Nottingham och Sherwood Forest. 

Idag lämnade vi förorten Mottram (Hyde), förort till Manchester. Vi trixade oss ned mot A6 samma väg som vi körde upp och ned igår. (A560-A627-A626-A627-A6). Körde bara lite fel en gång. 

Vi följde A6 igenom Buxton till Bakewell. Där parkerade vi på en P-plast nära en stenbro och en flod (Bakewell Bridge och River Wye). Betalade £1.25 för 2 timmar. Gick in till centrum och letade upp ”The Peak District National Park Visitor Centre”. Solen skiner! 

Änder, i River Wye, vid Bakewell.

Sothöns.

Där frågade vi efter lämplig vandring (2-3 timmar och max 1 mil) och om de kunde hjälpa oss med att boka rum samt var det var bra att äta. Vi fick en stencil på en lämplig vandring. På en gammal f.d. järnväg, norrut. Bokningen skulle han hjälpa oss med och det skulle kosta £3 och efter att ha lämnat alla uppgifter han behövde så skulle vi återkomma efter 10 minuter. Jag köpte en keps med texten ”Peak District” samt en vandrinspinne-pin. Han gav oss också en riktning om vart vi skulle kunna hitta bra matställen, utan pommes frites. 

Efter ca 10 minuter var vi tillbaka. Jodå, han hade hittat ett boende. Ett av de vi föreslog som lämpliga exempel på vad vi kan tänka oss. Ett B&B norr om Sherwood-skogen. Utöver de £3 ville de också ha £4 som sedan räknas av på avgiften till boendet. 

Vi plockade ut lite kontanter i en automat eftersom boendet troligtvis inte kunde ta kort. 

Vi hittade också en pizzeria som kunde servera oss goda pizzor och Italienskt(?) bubbelvatten. 

Maten satt fint. Vi gick mot bilen för att byta om men först tog vi en avstickare till en plats där det fördes en massa oväsen. Oväsendet visade sig komma från ett ambulerande nöjesfält. Där strosade vi runt lite. 

Vid bilen bytte vi om och betalade ytterligare £3.50 i P-avgift (det går en massa pengar i P-avgifter i det här landet). 

Vi kollade på stencilen och på en stadskarta om hur vi skulle gå. Uppför en gata till en gammal järnvägsstation. Solen skiner fortfarande? Vi vågade oss på att gå i kortbyxor. 

Vi gick norrut och sakta uppför på den gamla nedlagda järnvägsspåret, utan räls. Vi gick och vi gick. I turistinformationen hade vi ”beställt” en vandring om ca 2-3 timmar. Vi började tveka på detta. Vår första anhalt var en stängd järnvägstunnel, där skulle vi besluta hur vi skulle gå vidare. Vi stoppade ett par damer och frågade om de var infödingar och om de kunde råda oss. De var infödingar och de tyckte absolut att vi skulle gå upp till Monsal Head, via Great Longstone och Little Longstone. I Monsal Head skulle de ha ett utmärkt Café med fantastisk utsikt och i de andra byarna fanns det Pubar. När vi kom fram mot den stängda järnvägstunneln hittade vi en bänk. Där satte vi oss och funderade om vi skulle fortsätta upp eller vända nedåt. 

Vi valde att gå upp. Fast vi tog en stig upp till Little Longstone och missade därmed Great Longstone. Vi gick förbi Puben(?) och några meter längre fram låg Monsal Head. Vi hittade fiket och det är sant, utsikten var fantastisk. 

Efter att ha vätskat upp oss med mineralvatten respektive Coca-Cola samt vilat benen lite, frågade vi efter lämpligaste vägen tillbaka. Lite uppför en kulle och ned till Ashford in the Water (jodå, samhället heter så) där skulle vi hitta en stig utmed River Wye. 

Vi travade iväg, hittade stigen (Public Footphat), över och via betesmarker. Utmed dessa oändliga stenmurar. Undrar hur många mil stenmur det finns i Storbritannien? Vi ett tillfälle fick vi schasa iväg en lite väl närgången kviga. Vi kom ned till Ashford in the Water. Där frågade vi en mycket sympatisk herre om var vi kunde finna stigen utmed River Wye. 

Vi fick en utförlig beskrivning och lyckades ändå gå fel så vi gick och vi gick, tills vi kom upp på järnvägsspåret igen. Lika bra det. Nu var det bara raka vägen tillbaka. Klockan hade blivit mycket, vi hade då varit ute på vandring i ca 4 timmar, och vi ville inte bli för sena till boendet så det blev en ganska rask promenad. 

Vi gick direkt in till centrala Bakewell och handlade lite kvällsföda. Det var stort håll-i-gång i staden. Alla pubbesökare hade sökt sig ut i solen och festade för fullt på stadens gator. En del var utklädda – det verkade vara någon slags festival på gång. 

Tillbaka till bilen bytte vi till ledigare fotbeklädnad. Och började så körningen till boendet. Via A619-Chesterfield-A617-A6075(från Mansfield)-Edwinstowe. I Edwinstowe visade det sig att vi fått fel köranvisning. Vår ledde till ett hotell som hette Friar’s Farm Hotell. Vi frågade en pojk om vägen. Efter lite felkörningar kom vi så till slut fram. 

Rummet är pyttelitet. Visserligen hade de klämt in en dubbelsäng(engelsk) och en enkelsäng. Men det innebar att det inte fanns någon stans att göra av väskorna. Toaletten däremot var stor? 

I morgon ska vi undersöka Sherwood-skogen. Och då hoppas vi att det blir lika fint väder som det varit idag.