Kategoriarkiv: Resa

Söndag 070708 Friar’s Lodge, 1 Mill Lane, Edwinstowe (England)

Publicerat av
Svara

2.a dagen på detta B&B. 

Hade vissa problem med kärlekskranka duvor utanför badrumsfönstret. Annars var nattens sömn god. Även om hustrun verkade ta större delen av den 120 cm breda dubbelsängen. 

Vi tassade ned till matsalen och den väntande frukosten på beställd tid kl 08:00 (8am). Igår kväll var det en asiatliknande man som tog emot oss. Idag välkomnades vi av en kvinna. 

Vi började med mjölk och flingor, sedan kaffe respektive te. Därefter kom frun i huset in med ”The full English Breakfast”. Det visade sig vara en lustig kvinna full av överraskningar. Hon berättade om äventyr hon och hennes Eddie (mannen) haft med sina barn när de var över till USA. De hade då hyrt två bilar för att kunna känna sig riktigt fria. Det första de gjorde var att komma bort från varandra, Eddie hamnade i Miami och frun snurrade runt i Petersburg (tror jag det var). Eddie fick ägna en hel natt åt att köra tillbaka från Miami. Han hamnade där p.g.a. att han inte visste var han skulle hamna om han körde av ”Highway”. Frun menade på att det blev så fel p.g.a. att de saknade ”roundabouts” (rondeller) i USA. Och det kan jag hålla med om. Mängden rondeller i England gör att man lättare kan korrigera felkörningar. 

Även nästa dag lyckade de köra vilse och komma från varandra. 

Vi fick också massa tips på vad vi skulle kunna titta på, här, mitt i Sherwood-skogen. Bl.a. en marknad vid Thoresby och nära där Thoresby Hall, ett gammalt fin hus med ett speciellt vackert bibliotek. I Winthorpe nära Newark(-on-Trent) skulle det pågå en Amerikansk festival. Och så fick vi vägbeskrivningar till Sherwood Pine Wood och Sherwood Forest. Det förstnämnda en furu/tallskog och det andra ett slags äventyrsland mer åt Robin Hood hållet. 

Solen sken. Vi packade in oss i bilen och upprepade vårt dagliga mantra: ”vänster, vänster, vänster”. Vi körde först till marknaden vid Thoresby. B&B-frun menade att vi skulle parkera gratis vid Thoresby hotell. Vi körde dit och kollade. För det första var det bommar och för det andra låg det typ 2km från marknaden. Jag fick backa bilen därifrån. Lyckades vända och så körde vi tillbaka till marknadsplatsen, betalade £2.50 för parkering. Marknaden var stor. De hade nästintill allt. Barnvagnar, möbler, hushållsmaskiner, inredningar, ytterdörrar, m.m. Vi funderade ett tag på om vi skulle skoja lite med ett ställe där de sålde sängar, med fri hemleverans… 

Givetvis fanns här också hur många matvagnar som helst. Dessa gav två starka intryck på oss. Det såg och luktade äckligt och så drevs de med förbränningsmotorer. Det är sant! De hade antingen fordonen på tomgång eller så hade de kärror med dieselmotorer som gick. En av glassbilarna hade löst avgasproblemet med att koppla ett kanske 8 meter långt rör till avgasröret. Det låg sedan på marken och spydde ut röken en bit bort. 

Det var nästan så jag ångrade att jag köpte en kamuflage-T-skirt (£2.99). Det kändes som om jag därmed var med och gynnade den här galenskapen. 

Ute på parkering noterade vi också att det inte var ovanligt att finna hundar i bilar parkerade mitt i solen. 

Vi frågade ett antal människor om var huset ”The Thoresby Hall” låg någonstans. Det var det inga som visste. Ett gäng menade att det var hotellet. Det är möjligt att det var så men vi hade ingen lust att åka tillbaka dit. 

Vi bestämde oss för att åka till Amerika-festivalen i Winthorpe vid Newark(-on-Trent). Vi valde väg A616 via Ollerton. När vi närmade oss Newark snurrade vi till det ordentligt men hamnade till slut i Winthorpe. Väl där visade det sig att festivalen var bara under lördagen, mellan 13:00 och 16:00 (1 pm to 4 pm), snopet. Vi körde i alla fall ned till Winthorpe. Där hittade vi en trevlig restaurant/pub: ”Lord Nelson”. Vi åt väl mat för ca £20. 

Tillbaka mot Sherwoodskogen (väg A617-A614). Nu letade vi oss fram till ”Sherwood Pines Forest Park”. Kostade £2 i parkeringsavgift. Vi hade tänkt hyra cyklar och cykla omkring här lite. Det kostade £6 per timma och då fanns det bara mountainbikes att tillgå – så det fick vara. 

Från parkeringen pekade flera stora pilar mot ett ”Visitor Centre”. Vi tittade på en stor informationstavla. Den beskrev också en plats för detta ”Visitor Centre”. Det vara bara det att kartan var liksom upp och ned, söder var norr osv. Vi frågade i ett hus där de sålde biljetter till någon slags trädklättring ”Go-Ape”, jodå, det kallade så. Pojken i luckan började beskriva vägen norrut till ”The Robin Hood Sherwood Forest Park”. Jag stoppade honom och menade att vi ville till ”Visitor Centre”, här. Det finns inget sa han då, detta är en äventyrspark. Jag gav mig inte utan förklarade för honom att det fanns stora skyltar vid parkeringen och en informationstavla som visst menade att det någonstans inom närområdet skulle finnas ett ”Visitor Centre”. Då tittade han på mig, lutade sig ut genom luckan och pekade mot ett Café, där är det sa han då? Det förlösande var nog att jag förklarade att det enda vi ville var att få fatt på en liten s.k. lokalkarta över den här delen av skogen. 

Vi gick dit och hittade först inget, förutom Caféet då. Bakom en vägg hittade jag lite souvenirgrejer och så bakom en kassaapparat skymtade jag något som såg ut som kartliknande stenciler. Bland souvenirgrejerna hittade jag en ”Walking Stick Mount” med texten ”Sherwood Pines Forest park” för £0.99. Jag ställde mig i kassakön, betalade vandringspinneplattan och bad om att få en ”sitemap” med vandringsleder markerade. Personalen kilade då iväg till stencilerna bakom kassaapparaten och så fick jag då en liten karta över markerade vandringsleder i området, för £0.10. 

Genast letade vi upp starten och började gå. Vi valde en kort variant (1 miles (1.6km)), vi hade fortfarande känningar av gårdagens vandring vid Bakewell. Vi lyckades med konststycket att nästan gå bort oss? Och ändå såg man nästan parkbyggnaderna hela tiden. Kartan var visserligen väldigt märklig, men ändå… 

När vi kom tillbaka stannade vi och tittade på ett gäng, troligtvis indiska britter som spelade cricket. 

Efter det satt vi och slöade lite, med var sin glass. 

Alla s.k. butiker stängde 17:00 (5pm), givetvis. Parken stängde 8pm. Klockan 18:00 var där nästan folktomt – märkligt? Vädret var fortfarande ljuvligt, ja om man jämför med de föregående 10 dagarna. 

Vi kom inte på något bättre än att åka till rummet och vila lite. 

Fredag 070706 Premier Travel Inn, Manchester (Hyde) (England)

Publicerat av
Svara

Det går att sova i dubbelsäng men det är jobbigt, rör sig hustrun så vaknar jag och vice versa. 

Kollade TV’n om vädret. Såg eländigt ut. Men jag gissade mig till att det nog skulle lätta upp under eftermiddagen. 

Vi frågade portiern om vädret på väg till frukosten. Han ansåg att det skulle regna i en hel vecka till. Vi blev erbjudna att låna paraply. 

Frukosten var helt OK. Vi valde kontinental – det räckte gott. 

Igår kväll hade vi fått lånat en kartbok över Manchester och nu fick vi låna paraply. 

Vårt mål var Lyme Hall och Park. 

Efter en hel del funderande och konsulterande av datorns kartprogram (jag skrev en lapp med korta körinstruktioner) kom vi fram till att vi skulle försöka köra via A560-A627-A626-A627-A6 och sedan till Disley. 

Vi gjorde så, i rätt så kraftigt regn, och hittade utmärkt. Framme vid parkeringen (£3.50) så bytte vi till regnkläder. Nu småregnade det. Huset (slottet), trädgården, shopen och caféet hade liksom olika öppnandetider(?). Parken var dock fri och öppen att gå i, så vi började där. Det regnade och blåste mycket. Vi gick och försökte se (röda; Red Deer) hjortarna. Vi såg dem på långt håll. Vi gick sedan till en fängelsebyggnad (cage) som stod för sig självt uppe på en höjd. Där hittade vi en engelsk lärare som höll reda på grupper av elever som hade olika uppsökande uppgifter inom parkområdet. Han var trevlig. 

Vädret lättade efter hand. 

Tiden för slottets (husets) öppnande närmade sig så vi drog oss dit. Väl där läste vi att man kunde gå en guidad tur en timma innan det öppnade och det gjorde vi. Besöket i huset och trädgården samt guidningen kostade £8, var. 

Guiden var en liten barsk dam. Som pratade på och årtalen och gamla gubbar kom i en strid ström. Ett och annat om huset (slottet) kunde vi dock uppfatta. 

Det här slottet var speciellt intressant för hustrun. Hon är en hängiven studerande av serien (filmen) ”Stolthet och Fördom”. Detta hus ägdes, i filmen av, Herr Darcy. 

Efter rundvandringen gick vi ut i trädgården – slutat regna(?) – hustrun filmade. Ett besök i shopen blev det också. Och vi kunde inte låta bli att äta en middag i restauranten, i källaren. Vi avslutade det hela genom att vandra ned till Caféet. Och där tog vi dryck och lite efterrätt i form av lämplig kaka. 

Jag tog upp mobiltelefonen för att kolla – vi hade fått ett meddelande från sonen, det löd: ”Hej, vet ni vad, eran hund bet precis av en bit på örat på en annan hund helt oprovocerat, visserligen så gick ungen fram…” osv. Ja, jösses. Han har det inte lätt, sonen, med vår Pit-Collie. Det där blir väl något vi får hantera vidare, när vi kommer hem. 

Ytterligare lite promenad blev det innan vi satte oss i bilen igen och trixade oss tillbaka till Mottram (Hyde). Efter ett kort vilade hade vi vilat upp oss så pass så vi orkade ta ett beslut om att vi kanske likt förbaskat skulle nedlåta oss till att köpa en timma internetuppkoppling (£5). 

Men först gick vi till restauranten Premier Forrest. Där hade de en meny där man valde två rätter och så fick man den billigaste. Hustrun valde svärdfisk och jag valde en entrecote och till detta drack vi var sin kall öl, första ölen i England(!?). Denna torrläggning har med det myckna bilkörandet att göra. 

Tillbaka på rummet kopplade vi upp oss mot internet. Vi passade då på att kontrollera våra finanser samt boka boendet, sista natten (9-10:e), nära Standstedt. Det blev: The Oasis Hotel, 2 Hart Road, Old Harlow, Harlow. För £50. Det ligger ca 10 miles (ca 16 km) söder om Standstedt så det tyckte vi var OK. 

Det var en trött Nisse som kröp i säng.

Torsdag 070705 Premier Travel Inn, Manchester (Hyde) (England)

Publicerat av
2

Bokat för 2 nätter (£103). 

Då lämnar vi Exmoor och Minehead. Målet är Hyde, öster om Manchester. Först körde vi in till turistinformationen i Dunster. Ville kolla om det var öppet (09:30), icke. Hade tänkt mig att köpa en keps med texten Exmoor på. 

Efter en kurvig A39 kom vi ut på M5 vid Bridgwater. Körde norrut till ett s.k. ”Service” (Strensham). I Sverige skulle vi ha kallat det rastplats. Visserligen har dessa serviceställen både bensinstation och stora matställen med affärer. Vi valde att fika. Sedan tankade vi bilen. Vi satt kvar en stund på tappen och kollade kartan. Då kommer en av tappersonalen och ser lite klurig ut. Då visade det sig att jag glömt MasterCard-kortet där inne! Himla tur att vi inte körde iväg direkt. 

Vi körde vidare. Efter att ha klarat av alla motorvägspåfarter och –avfarter i och vid Birmingham så var det dags för nästa serviceställe (Hilton Park), vi har då kört vidare på M6. Där åt vi mat. Jag beställde Lasagne, till det fick jag pommes fritts och vita bönor i tomatsås. De har en märklig matkultur i det här landet. 

När vi kom ut till bilen märkte vi att det runnit något från motorn, ingen specifik lukt, rent vatten alltså. Jag ville dock kolla under motorhuven i alla fall. Hertz har inte med någon bok till bilen (Ford Focus). Hur vi än letade så inte hittade vi någon spak som öppnade motorhuven. Vi frågade en herre som kom och delade ut lappar. Han hjälpte till han också. Vi hittade inget. 
Vi körde bort till bensinstationen och frågade personalen där inne – de såg ut som frågetecken. Då frågade de en av kunderna, i mekarkläder, om han visste. Jodå han följde med ut. Då börjar pilla på fordmärket vid grillen? Och rätt som det är svänger det liksom upp och där innanför finns ett nyckelhål där man skall stoppa in bilnyckel och vrida om. Och så öppnade sig då motorhuven. Jösses! Om jag så fått 10 år på mig så vete katten om jag hittat det där. Vi hittade inget som verkade läcka. Alla behållare och nivåer såg OK ut. 

Vi körde vidare på M6 till avfart nr 14, där svängde vi av till A34 mot Stone och sedan vidare på A520 mot Leek. I Leek letade vi upp turistinformationen och frågade lite om ”Peak District National Park”. 

Vi valde sedan att köra vidare på A53 mot Buxton och sedan på A6 mot Stockport och Manchester. I Disley körde vi förbi infarten till ”Lyme Park”. Dit ska vi i morgon. 

I Manchester körde det ihop sig. Vi missade påfarten till M60 och sedan visade det sig A6 var avstängd för vägarbeten. Den var omdirigerad och det innebar att vi körde bort oss. Vi försökte hitta till M60. Vi stannade till slut vid en bensinstation och frågade. Då är vi precis vid påfarten!? Köpte lite kvällsmat. 

Ut på M60. Vid avfart 24 bytte vi till M67. Vid avfart 3 svängde vi av och konstaterade ganska snabbt att vi inte hittade något ”motell”. Tog fram datorn och kollade kartprogrammet. Fick inte till det. Frågade några infödingar. Då beskrev de ett ställe som jag fått fram i kartprogrammet men som jag trodde var fel. Vi körde efter deras beskrivning och kartprogrammet i datorn. Då hittade vi. Premier Travel Inn, Manchester (Hyde), Mottram, Stockport Road. 

Vi checkade in. Frukost ingick inte 🙁

På rummet kollade jag internetaccessen. Det fanns en men den kostade £5 per timma. Jösses! Då får det vara. Att de inte skäms? 

Vi vilade en kort stund sedan tog vi en liten promenad och studerade Engelsmännens radhusboende. Det började regna så vi tog en ”genväg” tillbaka. Hustrun blev blöt om skor, sockar och fötter och så blev hon lömsk – på mig? 

Det ligger en McDonalds alldeles bredvid här och konkurrerar med Motellets. Så vi är lite kluvna vad avser vilken frukost vi ska välja. Det blir nog motellets, i alla fall första morgonen. 

Har tankat över bilder från kamerorna till datorn. 

Nu är klockan 22:02. Vi har tillbringat hela dagen med att resa? 38 mil (jag lät kartprogrammet räkna ut det och det är inklusive felkörningar). 

Tisdag 070703 Beverleigh B&B, North Hill, Minehead (England)

Publicerat av
Svara

Inget trådlöst nätverk här heller. Vi har ett rum med två sängar och dusch och toa. Det kallas ”twin en-suite”. Är det endast ett rum med dubbelsäng kallas det, ”double rom”. 

Kostar £96 för två nätter. 

Vi sov riktigt bra i rummet ovanför puben. Det var ingen lång körning från Washford till Minehead. Vi stannade först till i Dunster och letade upp ”The National Park Centre”. Vi ville ha hjälp med att få ett par nätter på ett vandrarhem, i första hand. Det var kört. Skolorna har någon slags avslutningsritual där det ingår en massa s.k. country-hyss. Antingen campar de eller så ligger de på vandrarhem. 

Vi frågade också personalen om vilka vandringar de rekommenderade. Och det var liknande förslag som vi fick i Dulverton. Och de hade ingen bättre småkarta än den vi hade. Köpte ingen Exmoor-T-skirt, den var vit. Ingen bra färg för en gris som mig 🙂 

Vi åkte då till turistinformationen i Minehead. Att fickparkera, med en högerstyrd bil, på dessa små stadsgator var ett äventyr, jag lovar. 

Personalen på turistinformationen hjälpte oss med att boka ett B&B, i Minehead, ”up on the hill”, lät trevligt tyckte vi och så hade de parkering och låg lite i stadens utkant. Passade oss bra, eftersom vi är lite oroliga för hyrbilen. Hertz backar inte upp med mycket. Läste på en liten klisterlapp i bilen idag att vi/jag är ansvarig om det sker inbrott i bilen och t.ex. bilstereon själs. Än en gång, första och sista gången vi hyr en hertz-bil. 

Vi fick en karta med färdvägen utritad samt två kryss med internetcafé markerade. Dit ska vi senare, för att kolla om vi fått ePost som bekräftar avbokning av hotellet i London samt bekräftelse från Hertz om att vi kan utöka bilhyrningen. 

Vi åkte så för att hitta Beverleigh B&B, på North Hill. Jösses, jag skrev igår om smala byvägar, på landet. Tänk er gator som är en bil breda, med kanske 20 cm marginal på var sida och med mur på ena sidan och hus på den andra. Och så brant uppför och tvära hårnålskurvor. Sporadiska, nödtorftiga s.k. mötesplatser. Lägg till Engelsmän som kör fort som f-n, på dessa gator. Här där står dessutom parkerade bilar(?), gärna i en kurva, för där finns ju plats(?). 

Den där parkering som var utlovad bestod av en garagenedfart som man fick backa in på efter att ha kört gatan fram och trixat en stund och lyckats vända bilen. 

B&B-föreståndarinnan såg klart bekymrad ut när hon såg våra skärrade miner. Här trodde vi att vi valt ett ställe där bilen inte skulle komma till skada, jo, jo. 

Vi fick förklarat för oss och hon berättade att hon var från Holland. Och hon hade sin bil med sig till England, för 13 år sedan. Sedan köpte de en engelsk bil och då fick hon också väldiga problem. Skönt att hon förstod oss. 

Rummet och huset (Edwardian) var en upplevelse. Allt är designat. Rummet gick i bordellrött men stilen var mer liksom indisk. Överallt hänger det väskor, tofsar och små tygpåsar. Svårt att beskriva.

En bild.

Vårt nästa mål med dagen var en kustvandring i Exmoor, gärna med riktig hed (moorland). Föreståndaren berättade då att vi ju i princip redan var upp på Exmoor (vilket vi inte betvivlade ett dugg). Det var bara att köra ned en liten bit och sedan upp igen så kom vi upp på hedlandskap. Efter en lång utläggning om hur breda (smala) vägarna var så hade hon övertygat oss om att det kanske var värt ett försök. 
Vi hade ju ändå tänkt köra en bit för att komma till en föreslagen vandring: Allerford, Bossington and Hurlstone Combe. 

Vi körde som förestånderskan föreslagit och vi kom upp på heden. Ja, eller i alla fall den del av nationalparken med kullen ”Selworty Beacon”, mellan Porlock och Mainhead. Trevlig, när vi kom upp. Det gick en liten bilväg, som man faktiskt med lite god vilja kunde mötas på, uppe på höjderna, ända bort mot Allerford och Bossington. Vägen tog slut i en P-plats. Med tjusig utsikt ut mot havet (och Porlock bay) och vid god sikt kan man se över till Wales. Och nere i dalen/viken såg man West Porlock.

Bilvägsbild.

Några blombilder.

Perfekt, detta innebar att vi inte behövde gå uppför, vi var uppe. Vi parkerade bilen, bytte om, och gick mot en höjd, Bossington Hill. Vi hamnade dock först på en höjd nära Hurlestone Point. Därifrån hade vi tänkt gå en bit på den förslagna vandringsleden mot Bossington. Vi fick vända, det var för brant ned mot havet och stranden (Bossington Beach), stigen i sig var inte brant den gick utmed höjden Bossington Hill. Men vår höjdrädsla sa stopp. 

Jag är framme och kikar.

Vi gick till slut upp på Bossington Hill. Därifrån tillbaka till bilen. 

I närheten av bilen.

Dunkery Hill.

Vi körde sedan ned till centrala Minehead, för att äta och koppla upp oss mot internet på ett internetcafé. Vi stannade på vägen och kollade in en camping. Vi hittade en parkering utanför ett co-op (mataffär). Vi hittade internetcaféet men vi ville äta lite först. Vi gick vidare ned mot stranden. Där valde vi ett snabbmatställe (Fish & Chip). Hustrun valde just Fish & Chip. Jag krånglade till det med att beställa en fiskburgare med pommes. De hade inga fiskburgare, men de skulle fixa till något liknande. Jag fick en fiskburgare – där ser man. 

Efter maten styrde vi stegen tillbaka till internetcaféet, då var det stängt!? Det var bara att styra stegen till nästa internetcaféet (utan café). Där fick vi betala över £1 för 25 minuters access och lån av dator. På det förra stället hade vi bara behövt betala £1 för en hel dags access men då ska man ha sin egen dator (laptop). 

Vi kom till slut åt min ePost och vi hade då fått bekräftelse från hotellet i London om att avbokningen var klar. 

Inget från Hertz, är jag förvånad? Vi ska ned till turistinformationen i morgon och be dem ringa Hertz. 

Vädret var faktiskt soligt, klarblå himmel, så i stället för att åka upp till Beverleigh B&B på North Hill, så lät vi bilen stå kvar på parkering. Vi var först inne i Co-op och handlade. Vi gick sedan tillbaka ned till stranden och satte oss där. Kikade på det invällande tidvattnet. Tog av mig på fötterna och gick ned till vattnet, det var varmt! Jag gick upp en bit på stranden, ca 4 meter från dåvarande vattenlinje, och stod där tills vattnet hade kommit upp till ca 30cm på mina ben. Det tog väl ca 10 minuter. 

Sakta strosade vi sedan tillbaka in mot centrum och till bilen. Körde sedan upp till Beverleigh B&B på North Hill. Parkerade bilen, på garagenedfarten, framför en annan bil. Undrar hur de gör till morgonen? Jag har ingen lust att gå upp och flytta bilen. 

Förestånderskan gav oss djupa tallrikar och matskedar så vi kunde äta vår köpta naturella biologiska yoghurt och tidigare köpta cornflakes. Till det gjorde jag i ordning en kopp kaffe och så åt jag en banan till. 

Nu börjar det bli dags att förbereda sig för sängen, den bordellröda. I morgon ska vi vandra till Exmoors högsta höjd, Dunkery Beacon, 519 möh, om vädret tillåter. Den andra delen av dagen ska bl.a. tillbringas på internetcaféet med att boka boende, troligtvis norrut, nära Manchester. Först ska vi dock kolla med TV’n om hur vädret utvecklar sig där uppe, där är ju översvämning nu, i de trakterna. Vi ska fråga om detta på turistinformationen också.

Måndag 070702 The White Horse Inn, Washford (England)

Publicerat av
3

Här har de inget trådlöst nätverk. Vi har ett rum ovanpå en Pub ute på landet. 

Betalade £47.5 för rummet. 

I morse lämnade vi The China Fleet Country Club. Vi åkte först och handlade bananer och bubbelvatten sedan tankade vi bilen. Tog sedan väg A38 mot Exeter, förbi Plymounth. På vindlande småvägar (A30-A377-A396) nådde vi så Tiverton. Där hade de en turistinformation. Väl där konstaterade vi att den informationen inte var till stor nytta. Turistinformationerna i England är väldigt lokala. Vi hittade dock ett gratishäfte som handlade om Exmoor och i den fanns en karta som upplyste oss om att det fanns ett Visitors Center i Dulverton. In i bilen, hittade tillslut tillbaka till väg A396. Vi fick åka på väg A361 en liten bit och svängde sedan av till A396 igen, mot Minehead. Svängde av på väg B3222 in till Dulverton. 

Dulverton är ett förtjusande litet (trångt) samhälle. På Visitors Center fick vi utmärkt hjälp. Köpte ett häfte innehållande ett antal enklare vandringsleder. Och personalen på Centret hade valt ut tre stycken som skulle vara sevärda eller värda att uppleva. 

Efter att ha köpt frimärken och besökt en offentlig toalett så satte vi oss i bilen och trixade oss ur byn via dess mycket trånga gator. Vi valde en led som startade vid en by vid namn Witypool. Väg B3223 ut ur Dulverton var avstäng(?) så vi fick köra ut väg B3222 i stället. Vi fortsatte på väg A366 tills vi om till avfarten in mot Winsford (väg inget nummer). I Winsford skulle jag ha kört mot Witypool. Jag trodde jag gjorde det. Det gjorde jag. Vi hamnade på den smalaste vägen hitintills. Men allt verkade stämma på kartan vi kom ut till och körde över väg B3223. Körde vidare på om möjligt en ännu smalare väg? Och så kom vi till slut till en P-plats (en stor en.. Kostade £2. Vi bytte om. Det regnade så det blev regnkläder på från början. Vi gick till en informationstavla och studerade den. Då började jag ana oråd. 

Vi gick till tjejen (tanten/kvinnan) som skötte avgiften till P-platsen och visade vår tänkta rutt. Vi var inte alls där, vid Witypool, vi var vid Tarr Steps. En bra bit söderut om vårt tänkta mål. Vi diskuterade en stund med kvinnan och tjatade på oss att vi skulle gå ned och titta på The Tarr Steps. Vi gjorde så. Vi kom ned till en ganska strid flod (river). Först såg vi inget upphetsande. Men så skymtade jag något mellan träden. Över floden hade det byggts en stengångbro, någon gång på13:e århundradet. Materialet var någon slags hård slipsten för halka på dem, det gick inte. 

Efter en liten stunds funderande så bestämde vi oss för att företa oss en liten vandring utmed flodens västra sida, uppströms. Det fanns säkert en bro någonstans där uppe. Om inte annat vid Witypool. Vi bestämde att vi skulle gå i 30 minuter och hittade vi då ingen bro så vänder vi. När det var 1 minut och 58 sekunder kvar på tiden såg vi en gångbro, över floden. Där ser man. 

Vi gick över bron och så följde vi sedan floden nedströms på den östra sidan. Naturen utmed floden var lövskog, en hel del Ek. Höga kullar, väldigt höga. 

Bild på Tarr Steps.

Tillbaka till bilen konstaterade vi att vi vandrat ca 3 km. 

Vi körde ut till väg B3223 via den där otroligt smala vägen. Den var så smal så en Fasantupp hade väldiga problem med att låta oss passera. Det var väl kanske 30 cm för fasanen att hålla sig undan på. Av vägen kom den inte. Här i England har de ju en annorlunda teknik med vägarna mot vad vi har i Sverige. Här har de t.ex. inga diken. Vägen i sig är vattentransportör. Sedan låter de gräs, buskar, allehanda snåriga växter och träd växa upp intill vägen. Detta klipper de sedan på så vis så att det till slut bildas en slags grön tunnel. Varför gör de så? En teori är att det har med krig att göra. En annan är att det kanske skyddar mot regn. Skyddar det mot vind? Givetvis. Men vad är huvudanledningen? Effekten blir i alla fall att de djur som lyckas komma ut på vägen (vilket är svårt) har mycket små möjligheter att komma av vägen. 

Vi svängde norrut på väg B3223. Körde tills vi kom till väg B3224. Där körde vi österut. Kom sedan tillbaka till A396 där vi svängde norrut mot Minehead. När vi kom till väg A39 svängde vi österut och körde tills vi kom till Washford. Svängde in på Abbey Road, körde en bit och så kom vi fram till puben The White Horse. 

Vi gick in och checkade in. Fick se rummet, en våning upp. Jag var hungrig så vi frågade om vägen till en öppen affär. Det skulle finna en co-op i Williton. Vi hittade den till slut. Där köpte jag ostkaka, grädde på sprayflaska, rundbröd och tomater. Hustrun köpte jordgubbar. 

Tillbaka på rummet smaskade vi i oss det hela. 

I morgon blir det till att jaga logi för nästa natt. Någon turistinformation i Minehead ligger bra till. Är det OK väder har vi en vandringsled vid kusten (Exmoor) som verkar lovande. 

Nu blir det tidigt sänggående. 

Söndag 070701 China Fleet Country Club, Saltash, (England)

Publicerat av
Svara

Faktiskt ytterligare en bra sovnatt på den stenhårda sängen. 

Fick till oss att det skett ett attentat, en bil körde in i terminalen på Glasgow flygplats och fattade eld. Den där terrorismen börjar krypa inpå. 

Vi beslutade att avboka hotellet i London och så utökade vi tiden vi hyr bilen. Vi skickade detta via ePost och har begärt bekräftelser, via ePost. Vi får se om det går. Annars får vi ringa. 

Efter koll på väderleken i TV’n så beslutade vi att vi chansar på en tur till Dartmoor. 

Det såg helt klart oklart ut när vi åkte och när vi kom fram till Dartmoor. Det var mulet, det regnade och det var tjock dimma. Vi parkerade vid High Moorland Vistor Centre i Princetown. Först gick vi in till Vistor Centret och kollade efter kartor eller häften med lämpliga vandringar. Vi fick superb information. En mycket stor del av centrala Dartmoor är mer eller mindre ”ockuperat” av den engelska militären med tanks, kanoner och annat militärt brôte. Tycker nog att Engelsmännen inte ska skryta över hur stor Nationalpark de har till yta i Dartmoor, när en jättestor del är militärt område. 

Vi köpte i alla fall ett häfte med en lagom lång vandringsled (9km): Nun’s Cross Walk. 

Innan vi startade vår vandring så gick vi till ett café och fick oss lite mat. Hustrun beställde något som visade sig innehålla en jättelik cheddarost. 

Efter maten gick vi till bilen och bytte om, därefter gick vi iväg. Från centrala Princetown, ut på hedarna och till en sten formad som ett kors.

Bild!

Tillbaka delvis via ett byggt dike (43 km långt), vi följde det en bit, tills vi kom till en liten bilväg som vi gick på tillbaka till Princetown. Vi passerade väldigt nära några hedponnies.

Bilder!

Annars var det inte mycket till djurliv, ja, förutom fåren då. En och annan liten fågel såg vi. Det blåste som attan men vi klarade oss utan att en enda droppe regn nådde våra regnkläder? Mina fötter och ben var helt slut när vi kom tillbaka till stan och hade så varit de senaste två kilometrarna. 

Efter vandringen gick vi in på centret och där köpte vi var sin T-skirt (£18.50), jättedyrt! Men det var då en broderad hedponny på den. Vi berömde dem också för den utmärkta informationen. 

Vi körde vidare genom Dartmoor och hade tänkt kika till ett Miniature Pony Centre men vi kom lite sent så det fick vara. Sedan var det dyrt inträde också. Vi vände och körde tillbaka genom Dartmoor. Det gäller att köra försiktigt, hästar och får kunde dyka upp på vägen, lite hur som helst. 

Mina handtvättade kläder luktade riktigt illa. Klart värre än innan jag tvättade dem? Att de ska ha det så attans rått? Vi fick pratat med en receptionsperson så vi fick ordnat med lite värme. Och så fick jag lite mer kaffe. Vi fixade sedan polletter till en tvättmaskin och en torktumlare (£4.60).

Nu har jag nytvättade T-skirt, väldoftande(?) och torra. 

Tittade på minneskonserten för Diana. 

Nu har vi så varmt i lägenheten så jag svettas. 

I går kväll var vi in till receptionen med den bärbara datorn. Mottagningen i lägenheten är obefintlig. Vi bokade då boende för natten måndag-tisdag. Det blev ett Inn vid nordöstra delen av Exmoor, The White House Inn i Washford (£47.5). 

När jag kom tillbaka till lägenheten så testade jag mottagningen igen. Hittade en vid ena fönstret men vi fick då flytta köksbordet och på detta sätta en mikrovågsugn. Först då gick det att få OK mottagning, ja jösses.

Lördag 070630 China Fleet Country Club, Saltash (England)

Publicerat av
Svara

Lämnade den hårda sängen, utan problem. Även om jag sovit gott så känner jag mig ganska slak? Drömde om jobbet? Mardröm? 

Efter idogt studerande på vädret via BBC Breakfast så kom vi fram till att en inomhusaktivitet var det som gällde. Valet föll på Project Eden. 

Project Eden är ett jättelikt växthus. Ja, eller två och så stora planteringar utanför. Alltihopa är byggt i en stor f.d. sandgrop. Jag tror det hela användes för framställning av Porslin (china). 

De kallar den en krater och den är belägen strax nordost om St Austell. Vi körde dit via A38 och A390. Man kom till en parkering. Därifrån gick bussar som körde en vidare. Sedan var det en promenad till entrén. Regnet hängde i luften hela tiden. 

Vi gick först in i den tropiska sfären. Jösses, det var varmt och klibbigt. Snabbt åkte plaggen av. Även om gick i bara kortbyxor och kortärmat så rann svetten. 

Massa växter planterade efter världsdel och teman. Mycket arrangemang för barnen. Det som störde mig lite var att de tydligen hade släppt lös någon konstskola. En del verk kändes som om de inte riktigt hörde hemma där. 

Efter besöket i den sfären var det klädbyte som gällde för min del. Så förutseende hade jag i alla fall varit så jag hade tagit med mig klädbyte. 

En lättare lunch stod som nästa punkt på vårt schema. Skönt att vila benen lite. 

Vi gick ut lite eftersom det höll upp. Vi gick bort till en byggand som kallades The Core. Den innehöll ännu mera konst. Många av dem mobila. Och i mitten, i ett eget rum, stod ett stort stenägg, i massiv sten, 80 ton. Den var dekorerad med symetriskt placerade kupor, ungefär som ett lagom fylligt kvinnobröst. Tittade man på stenägget uppifrån, vilket egentligen inte gick, så såg man att förebilden/mönstret var en blommas mitt. 

Vi fortsatte vårt undersökande av utomhusplanteringarna tills regnet jagade in oss. Då angrep vi sfären som innehöll den s.k. tempererade zonen. Den var behagligare. Här fanns mycket mer vackra blommor (en del lägger jag ut via ngnfoto.blogg.se senare) så nu åkte min kamera fram. 

Nästa punkt var fika. Då läste vi/jag i ett häfte vi köpt för en massa pund att det i den tropiska sfären fanns ödlor och bönsyrsor, för att hålla efter skadeinsekter. 

Eftersom regnet fortsatte ute och förhindrade fortsatt utomhuspromenerande, fast vi gjorde ett försök, så gick vi in i den tropiska sfären igen och denna gång på ödlejakt. Men den jakten blev resultatlös. Efter det var det dags att dra sig hemåt. Vi stannade till i souvenirshopen och där köpte jag en T-skirt med texten: ”the 2007 eden sessions” för £9.50. 

Bilder från besöket.

Vi hittade sedan vår bil, ja innan det tog vi ut lite kontanter i en automat. 

Därefter blev jag enveten. Fastän jag egentligen var jättetrött så fick jag för mig att jag skulle leta upp en sådan där s.k. skattgömma (geocache) som skulle vara gömd i närheten. Jag satte på GPS’en och gav mig iväg. Det var väl ca 1,5 km. När jag var inom 35 meter från gömman så pekade GPS’en på att jag skulle gå rakt in i taggiga snår. Det gjorde jag inte. Eftersom jag inte ville vara borta för länge så struntade jag i att undersöka närmre, något var säkerligen fel med koordinaterna. Jag stängde av GPS’en och gick tillbaka. 

Efter ett tag insåg jag att jag gått vilse. Så det var bara att sätta på GPS’en och följa spåret tillbaka. Det var förvånansvärt lätt att gå fel. Vilket jag gjorde en gång även om jag hade en GPS. Hustrun hade hunnit och bli orolig innan jag var tillbaka. Och en hel del regnskurar fick jag också utstå. 

Som grädde på moset valde vi fel väderstreck när vi lämnade Project Eden, med vår hyrda Ford Focus (väldigt bra sittkomfort, för mig i alla fall. Bra in- och ursteg.), Det blev en omväg via A391 mot Bodmin och när vi skulle ut på A30 mot Liskeard så körde vi fel även där och kom åt helt motsatt håll. Vi vände och sedan var det bara raka spåret via A30-A38 tillbaka till Saltash och China Fleet (porslinsparken eller porslinsflottan), lägenhet nr 31.

Fredag 070629 China Fleet Country Club, Saltash (England)

Publicerat av
Svara

Det var med tveksamhet jag lade mig till rätta i går kväll. Sängen var stenhård. Kändes som en blandning mellan frigolit och masonit och kuddarna var näst intill lika hårda. Men det gick. Jag sov faktiskt riktigt bra. 

Idag hade vi planer på att besöka Lands End och Project Eden. Efter en relativt lång bilkörning via A38 och sedan A30 så hamnade vi i Lands End. En klart positiv överraskning. Här var häftigt. Fotograferade en hel del. 

Vi hade inte turen att se säl, delfiner och valhaj. Däremot hade vi tur med vädret, soligt växlande med soldis.
Jag vid Lands End.

Vi valde sedan att promenera utmed de branta klipporna, norrut. Vi hade siktet inställt på ett litet stenhus. På väg dit gjorde vi en liten avstickare och letade upp en s.k. geocache, en sådan där ”skattgömma”. När vi kom fram till det lilla stenhuset fick vi syn på en sandstrand, i en vik. Och något rörde sig där nere? Var det människor som badade? Vi tog några få ytterligare steg åt norr och fick då se att här låg ju ett helt litet samhälle. Nyfikna gav vi oss dit. Väl där visade det sig att det var Sennen Cove. Hade vi studerat kartan lite bättre innan så hade vi begripit det med en gång. Jodå, folk badade och surfade. Här fanns både surfskola och surfbutik. Stranden hade också en livräddare. Givetvis tog vi av oss på fötterna och lät fötterna bli svalkade av ett ganska kallt havsvatten. 

Innan badet åt vi Pizza på strandrestauranten och efteråt blev det glass. 

Fotograferade lite mer på tillbakavägen. Kungliga marina livräddningen (Royal Navy Rescue) hade helikopteruppvisning när vi kom tillbaka till Lands End. 

Vi fortsatte förbi Lands End och gick söderut. Då hamnade vi på en minifarm. Betalade man £3 per vuxen fick man träffa smådjur. Det valde vi att inte göra. Däremot kunde man klappa ”farmarkatter” inne i en hantverkarbutik. Och så kunde man gratis gå och titta på grisar så det gjorde vi. 

I souvenirbutiken köpte jag en T-skirt, med texten ”Lands End Cornwall” (£9.99). 

Skrev jag att jag köpte en T-skirt för £9.99 minus P-avgiften på £3 vid Stonehenge? 

På tillbakavägen hade vi tänkt titta in på Project Eden. Det var inte längre möjligt då klockan hade blivit alldeles för mycket. 

Vi siktade då in oss på att försöka få fatt i en turistinformation och den närmsta fanns i Penzance. Vi parkerade nära centrum, trodde vi, och frågade efter vägen till turistinformationen. I en restaurant (Fish & Chips) fick vi veta att det var bara att följa vägen och förbi en stor P-plats och så skulle informationen ligga där strax efter. Eftersom vi hade parkerat på en 30-minutersparkering så ville vi veta om vi verkligen skulle hinna, inga problem sa de. För säkerhets skull frågade vi i en annan butik också. Inga problem där heller och bilen kunde stå där resten av dagen. Det där trodde vi inte på så vi skyndade snabbt mot centrum. 

Det var ju hur långt som helst. Men vi hann i alla fall in till turistinformationen innan de stängde. Vi frågade om Project Eden och Dartmoor och hur det var med möjliga boenden norrut (det visste de inte eftersom det låg utanför Cornwall). 

Vi skyndade sedan tillbaka. Staden Penzance gjorde ett mycket positivt intryck på oss här var ”mysigt”. 

Väl tillbaka studerade jag parkeringen lite närmre och då visade det sig att vi faktiskt hade ställt oss på en parkering som inte hade någon tidsbegränsning. Och jag som hade gått slut på mina ben! 

Eftersom jag var sugen på Fish & Chips så gick vi in en sådan restaurant och beställde detta, hustrun beställde paj. Tösen som expedierade oss måste varit blyg, ny och osäker eller riktigt dum i huvudet. För när hon frågade vad jag ville ha så böjde hon ned huvudet och pratade med låg röst. Dessutom doldes hennes mun av en stor utstickande keps. Och så stirrade hon stint ned i kassaapparaten. För varje sak hon ville veta så fick jag fråga ”Wath?”, varje gång. Och inte f-n höjde hon rösten. Sedan fick jag ingen ketchup och majonnäs till maten. Gick då fram och frågade och fick då två skålar antagligen avdukade från något annat bord för det vara bara ytterst lite kvar. Jag sa då att jag ville ha ”frech” majonnäs. Då fick jag något aioliliknande. Jag gav upp. Risken för att bli sjuk hade ökat enormt. 

Vi körde hemåt (Saltash). Vi stannade vid matvaruaffären (Waitrose) och handlade mer kvällsmat och frukost. 

Efter lite kvällsmackor och mjölk satte jag igång med att säkerhetskopiera mina bilder. Och nu är det dags för den hårda sängen igen.

Torsdag 070628 China Fleet Country Club, Saltash (England)

Publicerat av
Svara

Kom sent i säng. Det tog en himla tid att få CD-bränningen att funka. Nu har jag i alla fall bilder både i datorn och på CD. Jag lyckades ju pilla in det lilla minneskortet i datorn. Hade glömt att jag skulle ha en adapter. Lyckades till slut få ut det med hjälp av en nagelsax. 

Frukosten på The Alex Lodge var väldigt omfattande. Den innehöll faktiskt med än den vi åt första morgonen. Vi tog god tid på oss. Därefter packade vi och gjorde rätt för oss i reception. Släpade väskorna till bilen och så rattade vi ut ur Yeovile. Vi lyckades på första försöket. Vägvalet till Plymouth, Saltash och China Fleet Country Club, blev A30 (först röd sedan grön) -M5-A38. Resan gick problemfritt. Körde rätt hela tiden och vi kom fram, rakt på. 

De små vägarna här i denna delen av England är små. Men det hindrar inte de engelska människorna från att köra som fartdårar. Flera gånger hände det att de tutade på mig i rondellerna (roundabouts), bara för att jag körde försiktigt och sakta. Givetvis skulle vi kunna lägga till osäkert också. 

Vi var framme ca 11:30 och incheckning var först 15:00 så det blev till att fördriva tiden med promenad i omgivningarna; Att ta sig ned till vattnet för att titta på det visade sig vara ett äventyr. Det växer ett tätt taggigt snår utmed hela strandkanten? Ingen strandpromenad där inte. Vi är envetna, efter idogt letande hittade vi ett ställe där man kunde ta sig ned. 
Vi ägnade också väntetiden med att äta lunch i anläggningen s.k. Brasserie. Relativt dyrt. Beställde en hamburgertallrik och ett litet glas kola, £9,25. Där äter vi knappast igen. Det hela är en SPA-anläggning med massa träningsmöjligheter, massage och andra kroppsbehandlingar. Här finns också en stor inomhuspool, utanför, en stor golfbana. Stället är en kombination av golfklubb och SPA, tror jag. 
Resten av väntetiden ägnade vi åt att ta bilen för att leta upp en mataffär. Efter att först ha hittat en bensinstation, Spar, där vi spelade riktigt dumma för att få veta att vi verkligen skulle tanka rätt soppa i bilen. Priset för bensinen är strax under £1 per liter. 
I mataffären, som vi kom till efter ett ofrivilligt besök till en källsorteringsanläggning, köpte vi kvällsmat, frukost, engångsbestick, -tallrikar och –muggar. 

Tillbaka till China Fleet Country Club. Vi checkade in och gick för att inspektera rummet. Gissa om vi blev förvånade. Det var en lägenhet; hall, kombinerat vardagsrum, matsal och kök, ett badrum och ett sovrum med två separata sängar. 
Låt oss uppehålla oss vid sängarna lite. Hitintills har vi fått dubbelsängar vilket då har inneburit att vi ska dela täcke. Det har hustrun och jag inte gjort över 30 år. Så nätterna har varit lite ”bökiga”. Nu senaste natten löste vi det via att jag tog ett av våra påslakan som vi har med oss för vandrarhemsvistelser. 
Här var alltså separata sängar – och det är bra. 
I köket har vi kyl, mikrovågsugn, vanlig ugn och elektriska plattor. Det enda vi saknar efter några timmars boende är en disktrasa. 

Där ser man vad det nästan billigaste boendet kan innehålla. 

Tyvärr finns här inget fungerande trådlös internetaccess. Enligt receptionen ska det finnas det. Men enligt min egen undersökning så är signalen för svag för att gå igenom husets betong/stenväggar. I receptionen hittade jag i alla fall en signal, en svag en. Då visade det sig att det skulle kosta en liten slant, per dag. Så då blir det till att samla på sig och sköta allt vid en och samma uppkoppling. Jag vill ju inte sitta ihopkrupen i en knepig fåtölj i receptionen, mer än nödvändigt. 

Vi har sovit ett par timmar nu och ätit. Det blir nog mest att slappa resten av dagen. 

Det ska komma en massa mer regn, mest till lördag / söndag. De har ju problem med översvämningar här i England mest i Sheffield om vi förstått nyheterna rätt.

Onsdag 070627 Yeovil (England)

Publicerat av
Svara

Tidigt upp. Vi ville ha god tid på oss med frukosten. 

Den var utmärkt. Ägg, bönor, korv, bacon, potatis och champinjoner. Rostad bröd och kaffe samt lite mjölk och müsli slank ned också. 

Tillbaka på rummet startade arbetet med att försöka finna ett boende för nästa natt och helst för flera nätter. Det blev en natt, i Yeovil (£45). 

På vägen dit stannade vi vid Stonhenge. En av platserna jag markerat som jag ville se. Och nu har jag varit där. Tog en massa bilder. Och så en bild för Geocachingen också. 

Vi stannade vid en vägkrog, The Bell Inn, och stillade vår hunger. 

Vi missade första avfarten från A303, mot Yeovil, så det fick bli väg A37 in mot staden, i stället. 

Efter lite letande hittade vi till slut The Alex Lodge. Lite bekymrade blev vi först när vi stod utanför en pub som också var nattklubb och hyrde ut rum. Men det visade sig att rumsuthyrningen visserligen sköttes från puben men rummen låg i huset bredvid, i samma kvarter. 

Rummen är mer eller mindre sunkiga, hitintills, i England, så även detta. Men har det nu trådlöst internet så får en väl vara nöjd, eller? 

Vi tog en tur i stan. Köpte lite s.k. kvällsmat i en jättestor affär där de bl.a. hade lite mat. Hustrun köpte godis och jag var duktig och köpte mjölk och smörgås. 

Vi gick sedan till puben. Det ingick nämligen två fria drinkar, i rumshyran så det ville vi ju inte missa. Det vara attans till svaga drinkar. 

Tillbaka till rummet. Hustrun sätter sig och letar boende, vid datorn och jag ger mig ut på en promenad. 

Jag gick upp på en hög kulle, varifrån jag fick vid utsikt över staden Yeovil och mer därtill. Lite problem med att ta mig ned då jag inte ville gå samma väg tillbaka. 

Tillbaka kom jag. 

Hustrun hade hittat några möjliga boenden, det ena var fullbokat så det blev 4 nätter strax nordväst om Plymouth, China Fleet Country Club (£190).