Det var med tveksamhet jag lade mig till rätta i går kväll. Sängen var stenhård. Kändes som en blandning mellan frigolit och masonit och kuddarna var näst intill lika hårda. Men det gick. Jag sov faktiskt riktigt bra. 

Idag hade vi planer på att besöka Lands End och Project Eden. Efter en relativt lång bilkörning via A38 och sedan A30 så hamnade vi i Lands End. En klart positiv överraskning. Här var häftigt. Fotograferade en hel del. 

Vi hade inte turen att se säl, delfiner och valhaj. Däremot hade vi tur med vädret, soligt växlande med soldis.
Jag vid Lands End.

Vi valde sedan att promenera utmed de branta klipporna, norrut. Vi hade siktet inställt på ett litet stenhus. På väg dit gjorde vi en liten avstickare och letade upp en s.k. geocache, en sådan där ”skattgömma”. När vi kom fram till det lilla stenhuset fick vi syn på en sandstrand, i en vik. Och något rörde sig där nere? Var det människor som badade? Vi tog några få ytterligare steg åt norr och fick då se att här låg ju ett helt litet samhälle. Nyfikna gav vi oss dit. Väl där visade det sig att det var Sennen Cove. Hade vi studerat kartan lite bättre innan så hade vi begripit det med en gång. Jodå, folk badade och surfade. Här fanns både surfskola och surfbutik. Stranden hade också en livräddare. Givetvis tog vi av oss på fötterna och lät fötterna bli svalkade av ett ganska kallt havsvatten. 

Innan badet åt vi Pizza på strandrestauranten och efteråt blev det glass. 

Fotograferade lite mer på tillbakavägen. Kungliga marina livräddningen (Royal Navy Rescue) hade helikopteruppvisning när vi kom tillbaka till Lands End. 

Vi fortsatte förbi Lands End och gick söderut. Då hamnade vi på en minifarm. Betalade man £3 per vuxen fick man träffa smådjur. Det valde vi att inte göra. Däremot kunde man klappa ”farmarkatter” inne i en hantverkarbutik. Och så kunde man gratis gå och titta på grisar så det gjorde vi. 

I souvenirbutiken köpte jag en T-skirt, med texten ”Lands End Cornwall” (£9.99). 

Skrev jag att jag köpte en T-skirt för £9.99 minus P-avgiften på £3 vid Stonehenge? 

På tillbakavägen hade vi tänkt titta in på Project Eden. Det var inte längre möjligt då klockan hade blivit alldeles för mycket. 

Vi siktade då in oss på att försöka få fatt i en turistinformation och den närmsta fanns i Penzance. Vi parkerade nära centrum, trodde vi, och frågade efter vägen till turistinformationen. I en restaurant (Fish & Chips) fick vi veta att det var bara att följa vägen och förbi en stor P-plats och så skulle informationen ligga där strax efter. Eftersom vi hade parkerat på en 30-minutersparkering så ville vi veta om vi verkligen skulle hinna, inga problem sa de. För säkerhets skull frågade vi i en annan butik också. Inga problem där heller och bilen kunde stå där resten av dagen. Det där trodde vi inte på så vi skyndade snabbt mot centrum. 

Det var ju hur långt som helst. Men vi hann i alla fall in till turistinformationen innan de stängde. Vi frågade om Project Eden och Dartmoor och hur det var med möjliga boenden norrut (det visste de inte eftersom det låg utanför Cornwall). 

Vi skyndade sedan tillbaka. Staden Penzance gjorde ett mycket positivt intryck på oss här var ”mysigt”. 

Väl tillbaka studerade jag parkeringen lite närmre och då visade det sig att vi faktiskt hade ställt oss på en parkering som inte hade någon tidsbegränsning. Och jag som hade gått slut på mina ben! 

Eftersom jag var sugen på Fish & Chips så gick vi in en sådan restaurant och beställde detta, hustrun beställde paj. Tösen som expedierade oss måste varit blyg, ny och osäker eller riktigt dum i huvudet. För när hon frågade vad jag ville ha så böjde hon ned huvudet och pratade med låg röst. Dessutom doldes hennes mun av en stor utstickande keps. Och så stirrade hon stint ned i kassaapparaten. För varje sak hon ville veta så fick jag fråga ”Wath?”, varje gång. Och inte f-n höjde hon rösten. Sedan fick jag ingen ketchup och majonnäs till maten. Gick då fram och frågade och fick då två skålar antagligen avdukade från något annat bord för det vara bara ytterst lite kvar. Jag sa då att jag ville ha ”frech” majonnäs. Då fick jag något aioliliknande. Jag gav upp. Risken för att bli sjuk hade ökat enormt. 

Vi körde hemåt (Saltash). Vi stannade vid matvaruaffären (Waitrose) och handlade mer kvällsmat och frukost. 

Efter lite kvällsmackor och mjölk satte jag igång med att säkerhetskopiera mina bilder. Och nu är det dags för den hårda sängen igen.