sömn; helt ok. Vaknade av att hustruns väckarklocka ringde (hon skulle till ’lille Per’ på AF). Tidig tid.

Tanken var att jag skulle köra henne in till staden. Ändrade planer. Rackarns oväder. Hustrun satsade på bussen.

Farsan
Jag väntade tills det började ljusna och så hade jag en förhoppning om att det kanske skulle sluta snöa och yra.

Det blev i vart fall ljust. Och jag ville träffa pappa på förmiddagen för jag hade lovat DHL att hålla mig hemma.

Hittade den där grejen (nedfällbara ’taggar’) som man kan montera nedtill på käppen så att den inte far iväg i halkan. Skruvade fast den på käppen.

Som tur var så var det inte så mycket snö vid garageporten. Skotta snö är ju inte min grej… men likväl sopade jag undan en del med sopkvasten.

Det var spännande att köra bil. Massa snö och så yrde det på rätt så kraftigt. Förundrades över, när jag körde, vilka utomordentligt heltokiga bilförare det finns. Kör fort som f-n, med sommardäck? Den föraren hade noll kontroll över sitt fordon – undrar om föraren var medveten om det?

I den lilla rondellen vid Björndalen (mellan Överby och Trollhättan) hade snösvängen missat att ploga ’i’ rondellen. Flera bilar ’fastnade’ i snömodden. Mest beroende på att de bilar som kom från Trollhättan inte har koll på det här med rondeller och att de ska lämna företräde för de som är i rondellen. De bilar som kom från Björndalen och skulle ’norrut’ fick därmed stanna till, beroende på trögfattade medtrafikanter som saknar rondellkunskap. Och att stanna i snömodd kan innebära svårigheter att komma loss.
Det hände tydligen ett flertal för det var kö ända till den s.k. NÄL-rondellen. Jag blev ståendes precis där man kör ur rondellen, prydligt och snyggt åt höger. Då kommer det en bil bakom och ställer sig till vänster om mig. Denne ska alltså köra åt samma håll. Men resultatet blev att han blockerade den trafik som skulle till Överby, i rondellen. Undrar hur det puckot tänkte? Hade han tänkt köra om?

I Trollhättan svängde jag höger in på Kungsgatan. Utan för Systembolaget blev det stopp igen. Ett annat pucko försökte fickparkera sin dyra fina bil, med sommardäck, utanför Systembolaget. Och där han ville stå var det väl kanske 2-3 dm snömodd. Givetvis fastnade han halvägs in och blockerade därmed hela vägen.

Jag tänkte att det får vi väl bara vänta ut. Ingen idé att backa, bil bakom. Puckot kom inte loss. Jag har inte kropp så jag kan hjälpa till att skyva. Föraren bakom, en tjej (snygg sak) var betydligt smartare i tänket än vad jag var. Hon skickade ut puckot bakom sin egen bil och satte sig själv bakom ratten (det där hade ju jag kunnat gjort också…). Han fick hjälp av en annan man.

Gubbarna sköv och tjejen gasade på och fick loss bilen – hur lätt som helst. Som sagt, smart tjej.

Jag körde vidare. Hittade en rymlig parkering utmed Österlånggatan. Visserligen var det rätt så mycket snö men vår Dacia Sandero har rätt så bra markfrigång och så är den ju framhjulsdriven och bra vinterdäck (vilket vi tackar sonen för att han bytte åt oss). Jag tog fart och gled in. Backade bilen till rätta och hoppades på att jag inte ’kört fast den’.

På väg från bilen, till farsan, så ser jag två tjejer som står och diskuterar vid en bil. Den ena var den nyligen påträffade smarta tjejen.
Givetvis berömmer jag henne för den rådiga insatsen. Trevlig flicka.

Hittade pappa vid datorn han var i full färd med att skriva av adressen till fastighetsägaren som jag skickade till honom, igår, via mejl.

Jag hämtade ett lämpligt kuvert så kunde han skriva adressen direkt på det.

Han fick också skriva på ansökan om efternamnsändring till PRV som jag förberett. Givetvis läste vi noga igenom vad som stod. Nu är i vart fall den ansökan postad.

Blanketten som skulle till fastighetsägaren (tröskeln in till WC) kunde jag inte ta med mig och posta eftersom far väntade på ytterligare ett papper som skulle med. Ett intyg från arbetsterapeuten. Det skulle komma med posten.

Jag gav mig tid att ta en fika tillsammans med farsan. Sedan ville jag hem. Jag hade ju lovad DHL att hålla mig hemma, de skulle ju hämta ett returpaket. Jag tog vägen in till Överby köpcentrum. Jag behövde kaffepulver och popcorn (sådana som man poppar själv).

När jag var en bit in på Överbys parkering så höll jag på att bli påkörd av en stor bil som kom farandes bakom en snödriva. Antagligen hade föraren tagit fart för att inte fastna i snömodden – men gör man det inför en korsning? Jag fick i vart fall ’tvärnita’. Tack för ABS.

När jag skulle köra därifrån tänkte jag att jag väljer att köra en liten omväg, mindre trafikerad. Tänkte att då kanske jag slipper en del galningar. Det gick inte, en stor varubil satt fast i den utfarten och blockerade både in och ut. Backade och var därmed tvungen att ge mig in på företaget att ta mig igenom parkeringen.
Helt fantastiskt, det såg bra ut, då kommer en vit bil farandes i ganska hög fart, från vänster. Återigen fick jag ’tvärnita’. Och återigen var det samma beteende. Bilförare med fin bil och sommardäck tar fart för att inte fastna i snömodd och hamnar sedan halvägs in i korsningen – idioter!

Jag och bilen kom hem helskinnade.

Snöflyttning
Antagligen kommer jag att få en veckas värk i ryggen men jag tog med mig snöskyffeln och tog bort snön som blockerade brevlådorna. Jag har en bra skyffel. Man kan liksom trycka in den i snön och sedan dra ut den och dra den på marken och så vidare till lämplig plats där snön inte ligger i vägen. Även om jag alltså inte lyft något så blev det ju en del dragande och skyvande. Jag vart helt slut.
Sedan kommer det, givetvis, en traktor och lägger en relativt hög sträng med snö på den platsen jag precis befriat, från snö, för att underlätta för brevbäraren. Helvetes-jävla-skit!

Paket
Jag väntade förgäves på DHL. Det kom ingen ’transportör’. Och jag såg att brevbäraren hade lite post till vår brevlåda.

Jag gick ut och hämtade posten. Det var två paketavier. Den ena meddelade att jag hade paket att hämta på mitt vanliga paketutlämningsställe, Torpa.
Det andra var en avi som meddelade att jag hade paket att hämta på postens paketcentral, vid Östra vägen, Andra sidan staden. Här fick jag hybris, kände hur det började koka, inombords. På avin stod det att postens paketutkörare förgäves sökt mig under gårdagen.

Jag var hemma, hela dagen, fullt nåbar. Dessutom så stod både jag och hustrun och tittade på post-paket-bilen som stod nästan utanför vår lägenhet. Den stod där och vi undrade vad det kom sig att den liksom bara stod där. Jag reagerade inte på det nämnvärt för jag väntade ju paket från DHL, inte Posten.

När jag sedan hämtade paketet och ser att det är det som först kördes med DHL tydligen flyttades över till Posten. Alltså det paket jag stod och väntade på. Då förstod jag…

Inte f-n gick den chauffören ur bilen och ringde på vår dörr. Inte telefonerade densamme heller, fastän vårt hemtelefonnummer stod på paketet. Fanskapet skiter tydligen i det hela. Åker och lämnar paketet till Posten paket vid Östra vägen och postar sedan avin. Denne paketutkörare gick alltså inte ens ur bilen och lade avin i brevlådan. Mycket märkligt, vilket också bekräftades av personalen vid ’postanstalten’, vid Östra vägen, och den person jag till slut fick prata med, i Trollhättan, som tydligen är ansvarig för Postens paketleveranser, i vårt närområde.

Undra om det kommer att ’hända något’? Jag bad dem i vart fall kompensera mig för min bilresa.

Innan det ovan ’hände’ så klädde jag på mig och tog med mig paketet som skulle hämtas av DHL och de två avierna.

Jag gick ut och mot garaget. De hade plogat. Tänk vad fort det går när man ramlar… Svisch – så låg jag där. Som tur var så gled jag liksom åt sidan och föll delvis i lite mjuksnö. Jag låg kvar en stund och kände efter. Kom upp och fortsatte. Några meter fram höll en sådan där minitraktorsnöflyttare på. Föraren stannade och öppnade dörren och såg faktiskt riktigt förtvivlad ut och frågade hur det gick. Jag sa att det gick bra, jag har en del under skinnet som dämpar. Hon pustade ut och sa att hon vart alldelses iskall när hon såg att jag föll. Hon visste ju att det blir väldans halt när de plogar och sanda hade de tänkt göra senare. Det är lugnt, sa jag. Man kan inte få allt – på en gång.

Min miss, jag skulle ju givetvis tagit på mig mina ’broddar’. Mina stövlar visste jag ju om att de var halkiga.

Först körde jag till DHL’s s.k. servicepoint på Onsjö, Onsjökiosken. De kunde inte hjälpa mig att bli av med returpaketet. De hittade inte ’numret’. De menade att jag får behålla det tills DHL hör av sig för hämtning.

När jag kör in mot Vänersborgs stad så ser jag en DHL-bil komma ut från vägen vid Quality hotell. Jag tänkte, om den svänger åt det håll jag ska så hänger jag på. Det gjorde den. Jag följde efter. När den stannade så greppade jag mitt returpaket med tillhörande dokument och ropade till mig chauffören. Jodå det gick bra att lämna paketet till honom.
Så, då blev jag av med det.

Körde sedan till Torpa. Där rev jag sönder mina byxor när jag gick ur bilen. Den ficka som innehöll plånboken revs upp och plånboken föll ur – som tur var så föll den ur, in i bilen. Det upptäckte jag något senare. Jag gick ju in till butiken och börjar förbereda mig, de vill ju ha legitimation. Det var då jag upptäckte att fickan gått sönder och plånboken var borta. Det var lite nervöst ett tag där.

Nästa anhalt är alltså Postens paketställe vid Östra vägen, Parallellgatan 58. (På avin hade chauffören skrivit; ’Paraellellg’).
Jag beklagade mig över att jag tvingats åka dit, speciellt när jag stått och tittat på Postbilen, utanför vår lägenhet. Personalen där menade att ’Ja, en del av dem är hopplösa’. Va f-n? Det är alltså mer regel än undantag. Fick numret till ansvarig för Posten paketutkörning.

Ringde hustrun. Hon var ju i staden. Var hon klar? Jag var på väg hem. Jodå hon ville bli hämtad. En ’pick up’ skedde vid Hemköps parkering, på Kyrkogatan.

Mera snöflyttning
Väl hemma så fick jag beklagat mig för hustrun om alla turer jag varit med om. Hon fick berättat om sitt besök med ’lille Per’ på AF. Positiva besked. Ja inget jobb, men en del insatser bokades.

Vi diskuterade sedan vad vi skulle göra med all snö på våra balkonger. Jag var ju fortfarande lite mör efter att ha flyttat snö vid brevlådorna samt av att jag ramlat. Så jag var väl inte så där direkt ’på’…
Att flytta snö under morgondagen beslutades vara idiotiskt. Vi ska åka till Tofta gård på Orust och gotta oss.
Hustrun skulle iväg och jympa så väntade vi till kvällen kunde vi hjälpas åt.
Jag kände att det kommer jag inte att orka. Sängen var mer ett vettigt alternativ.
Så jag bestämde att det var lika bra att göra det mesam – jag var ju ändå mör så lite mer…

Tog med mig katten ut. Katten tyckte inte det var roligt så han fick komma in, efter en hel del jamande. Jag tycket gott han kunde vara med för han har skrikit som en ’galning’ så fort man närmat sig balkongdörrarna. De ska det lekas i snön. Leken går ut på att han ’fångar’ små snöbollar. Men bara om det är lagom snö. Han verkar inte ha koll på snönivån från stund till stund.

Jag började flytta snö. På balkongen kan jag ju inte skyva snön lika smidigt som vid brevlådorna utan här måste den lyftas över balkongräcket och ’kastas’, en bit, i motvind, bort från Gerts staket. Förra året ’vek’ det sig så nu uppmanades jag att inte göra en hög ’vid’ deras staket. Det där innebar ju givetvis en massa extra exercis, för mig. Många turer blev det och det beror på att jag använder en liten plastsopskyffel. Det får ju inte bli tungt.
Egentligen var jag helt slut efter framsidan men jag ger mig på baksidan också. Får stötta mig mot antingen räcket eller någon vägg. Enveten som en åsna med en struts hjärna…

När jag är färdig och kommer in så känner jag att det liksom inte går att göra något. Jag klarar inte ens att ta av mig kläderna. Lyckas ta mig till medicinskåpet och får i mig ett ’akutpiller’. Börjar verka ganska snabbt. Jag får av mig de blöta kläderna och upptäcker först då att jag fryser som attan om vänsterfoten. Högerfoten är också kall men det känner jag inte, som att gå på bomull. Inte bra. Mitt nervsystem har inte kommunicerat med mitt medvetande och meddelat att jag håller på att förfrysa fötterna.

Efter en hel del besvär lyckas jag i vart fall få av mig kläderna och kommer i badkaret och tappar i vatten. Måste känna med handen hur varmt det blir. Nederdelen av kroppen signalerar liksom inget.

Efter en stund så börjar det göra ordentligt ont i fötterna. Ett bra tecken. Det betyder att jag kommer att få behålla dem. Efter ca 20 minuter är de som vanligt igen och jag försöker lugna ned kroppen i det varma vattnet. Hämta lite kraft. Låg där och funderade på om jag kommer klara att ta mig ur badkaret?

Det gick. Ett ’steg’ i taget. Lugnt och sansat. Nu ’glider’ jag omkring i min morgonrock i varm frotté. ’Glider’ är givetvis ironi. Jag blir förvånad varje gång jag försöker flytta på mig och det går!

LEGO
Badet och akutmedicinen har tydligen en viss reparerande effekt så jag sätter mig med det nyligen anlända LEGO’t. Vilket kommit i tre olika leveranser. Resultatet:

Ett Fia med Knuff, byggt av LEGO.

Antagligen ett av stadens dyraste Fia med Knuff. Det hela gick lös på: 432 SEK
Hur kunde det bli så dyrt?
Den beige plattan: 84 SEK (en vanlig grön kostar 79 SEK)
LEGO-bitarna: 97,81 SEK (125st. LEGO är dyrt.)
Tärningen: ca 120 SEK
Frakt: 75 SEK

Det är alltså främst ’tärningen’ som kostar. Och det beror på att just den tärning, jag köpte, har guldfärgat gummi (mot normalt svart) och anses som en raritet. Det är alltså en hel del ’klass’ på just mitt Fia med Knuff, byggt i LEGO.

Hälsoläget:
Egentligen inget vidare. Just nu känns det bra men det beror på medicinering. Känns att jag ’överansträngt’ mig. Min tinnitus väser mer än vanligt. Det värker i hela kroppen, om jag känner efter, och då menar jag verkligen hela kroppen. Fast i det avseendet är det helt självförvållat med hjälp av ett visst inslag av envishet intill dumhet, naivitet och idioti.
Måtte jag nu bara inte ha dragit på mig en förkylning, också?
[04-06-050-075]