Misshandlad

Publicerat av
Svara

Jag har blivit misshandlad, av min hund.
Vi gick ut men först skulle vi ut till soprummet. Jag sätter hunden utanför och lägger kopplet framför henne. Öppnar dörren, "ställer upp den", går in och slänger soppåsarna. Stänger dörren. Går fram till hunden för att ta upp kopplet (vilket vi gjort hundratals gånger förut).
Då hoppar hon upp mot mig och skallar mig på läppen (vilket hon aldrig gjort tidigare). Jag hoppas att hon hoppar upp av "glädje" och att det därpå följande morrande var ett resultat av att hon också fick ont och kanske trodde att jag "bet" henne?
Hur som helst, när hon eller vilken hund som helst morrar (eller vad som helst) gör utfall mot mig så reagerar jag instinktivt och försätter "hotet" ur stridbart skick, som det heter. Så hunden fick finna sig i att bli nedtryckt mot marken utan att kunna röra en muskel, möjligtvis ögonen undantagna.

Därefter var vi finfina kompisar, tyckte hunden och hon var noga med att kolla mig hela tiden. Jag kunde väl inte riktigt släppa händelsen så jag gick väl och muttrade en bra stund.

Jag fick också sympatiskt medhåll från hustrun som genast såg min svullna läpp.

Att få "slag" mot huvudet är inte något som förbättrar mina besvär kan jag ju också tillägga.


TRÖTT!

Publicerat av
Svara

Så in i helsike trött. Tvingade mig upp. Hunden måste ut.
Gick och lade mig för att vila ca 19:00. Slocknade fullständigt. Värk i halva kroppen. Väser och tjuter i huvudet. Sticker, bränner, svider i fingrar och tår. Muskler hoppar och rycker. Och mycket mer …

Ut med hunden.


Allmänt

Publicerat av
Svara

Så då var man tillbaka från 75-års kalaset.

Det var trevligt. Tack så mycket faster!

Allra trevligast var att få bära runt på lille 5 veckor gamla Hampus, ett kusinbarnsbarn.

Hundarna Wille & Ladden hade det väl inte så värst trevligt. 12-åringen Ladden ville mest vara ifred och tigga godsaker av tanter och farbröder. Men han blev ständigt störd av 6-åringe Willes ivriga plåsterliknande uppvaktning.
Det kändes rätt att vi inte tog med vår snart 2-åriga Tessie som älskar att hoppa på och prata med ALLA!

Vi, hustrun och jag drog oss tillbaka relativt tidigt då våra ryggar började "säga ifrån".

Synd bara att vi tog vägen om Willys på Trestad Center och handlade. Det var liksom "dödsstöten". Nu är det viloläge som gäller och så får jag fundera på tilläggsmedicinering. Lite tveksam till det eftersom jag redan innan kalaset tog extra medicin.

Nu ska jag i alla fall först äta några smörgåsar.

Får precis höra att Dottern & Sambon kommer på besök i morgom. Himla trevligt.


Duktig!

Publicerat av
Svara

Jag har varit sådär genomduktig som bara en mansgris kan vara ur ett feministiskt perspektiv.(?)

Jag har gjort rent kattsandlådorna. Sand och sand, vi har sådana där vita korn som suger upp kattkisset. Tills det når en viss mättnad. Givetvis.

Jag sopade och våttorkade golvet också. Vi köpte ju två små runda badrumsmattor på IKEA så jag vill ju att det ska vara rent inunder innan vi lägger på dem.

Klockan 14:00 ska vi på 75-årskalas. Det är en av mina "fastrar" som fyller år. Ja hon är ju egentligen fru till min pappas bror. Vad heter det egentligen?

Solen skiner mer nu och hustrun "smiter" in och ut till balkongen och solar emellanåt.

Snart kommer sonen med hunden.


Berättelse

Publicerat av
Svara

I brist på annat så lägger jag in en berättelse ur samlingen "Billhistorier".

Hunden Bill rullat sig i skit.
Detta är en märklig berättelse, från 70-talet, eftersom ingen, idag, vet vad som egentligen hände. Så jag kan bara återge det som vi ”såg” och så som jag kommer ihåg det.
Hela familjen; pappa, mamma, bror, syster och så jag, var väldigt stressade. Vi skulle iväg någonstans. Och Mormor skulle passa hund och lägenhet. Allt var packat och klart. Mormor var ute och rastade hunden Bill.
Antagligen springer jag väl ut med något som ska packas i bilen. Borta vid lekplatsen, vid Hjortmosseparken, ser jag Mormor komma bärandes på Bill? På frågan: ”Vad har hänt?” Får jag endast en lömsk och ilsken blick tillbaka. Strax därpå får jag veta att hunden har rullat sig i folkskit (hundar anser tydligen att det är något av det finaste man kan lukta?).
Det måste ha funnits någon anledning till att vi inte stannade kvar och hjälpte till. Det var väl någon tid som skulle passas.
Det sista vi ser, när vi stänger dörren för att åka iväg, är en hund, i badkaret, med ett huckle knutet runt huvudet.
Det märkliga med denna historia är det som sedan hände i resten av hundens liv. Den rullade sig ALDRIG mer i folkskit. Så, än idag undrar vi, vad gjorde Mormor med hunden? Och varför frågade ingen? Och av vilken anledning bar hon på hunden?


God morgon!

Publicerat av
Svara

Sov jätteskönt, tills hustrun började dammsuga, 08:00! Bara därför gick jag inte upp ur sängen förrän 08:34, så det så!

Solen skiner! Visserligen bakom en hel del molndis, men ändå!

Idag blev det genomgång av två morgonblad, ttela måndag och tisdag. Vad har jag då noterat?
Först och främst, vad kommer det sig att ttela stavar MÅNDAG som MANDAG. På första sidan, längst upp till vänster?

ttela måndag
Rubriken ” Fler unga tar sina liv” och uppföljande artikeltext på sidorna 6-7, berör en fruktansvärd svårighet. Först, all heder till artikelförfattaren: Karl-Johan Karlsson.
Det lilla jag kan tillägga, är ett upprop, till alla jämnåriga ungdomar och alla vuxna: Reagera! Låt det inte bero. Det mest kännetecknande, vanligtvis, för en person som funderar på att ta sitt liv är ett förlorat egenvärde. Givetvis är det outhärdligt att leva med en känsla av att inte vara något värd. Det vi andra då kan göra är i första hand är att LYSSNA. Fråga inte ”varför” utan formulera dig som: ”Av vilken anledning”. Sätt också GRÄNSER, även det är ett mål. Puffa på och be personen beskriva små, små mål. ”Vad ska du göra nästa timma?”, ”Hur ser din dag ut idag?”. ”Vill du pratat med mig igen? När då?”. ”Vill du prata med någon annan? Vem?”.
Om en människa nu har ”spårat ur”, förlorat sitt ”spår” sin inriktning, sitt mål, sin mening med livet. Och hamnat i en psykisk snårskog som den av egen kraft inte kan ta sig ur och den hittar definitivt inte tillbaka. Då behövs det handledning eller vägledning.

Det mest väsentliga är nog att jobba med våra egna inställningar. Ibland är det faktiskt väldigt lätt att förstå att en viss person faktiskt vill ta sitt liv. Vi förstår det. Om vi nu tycker det är OK. Hur hjälper vi då? Håll dig borta! Se till att någon annan engagerar sig.

Ledaren, sid. 2, ”Det behövs mer än nödhjälp” av Stina Morian är också något som berör. Av vilken anledning är välden uppdelad i I&U-länder? Och av vilken anledning tillåter man att det fortsätter vara så?
Av vilken anledning prioriterar världsbanken att privata intressen får exploatera ett lands naturtillgångar framför att det skapas infrastruktur och möjligheter till att förebygga svältkatastrofer.
Sanningen är grym och hjärtlös och väldigt cynisk. Det handlar om pengar. Det är ett kapitalistiskt tänkande som ligger bakom hela världsutvecklingen. Det finns tillräckligt med pengar i världen för att öka levnadsstandarden flera gånger om för varenda jordbo, om pengarna fördelades rättvisare.

Rubriken ”Lång kö till äldreboende”, i Trollhättan, sid. 8.
Jag vet inte hur många röster det var som ropade ”vansinne” när politiken i Trollhättan lade ner ett gruppboende, för inte så länge sedan. När det fortfarande fanns en kö och vi hade en ”äldrebom” framför oss. De gjorde det för att spara pengar. Det går inte att göra på det sättet, var det flera ickepolitiker som menade. Man sparar inte genom att ”ta bort” och låssas om som om problemet inte finns. Men se det gjorde politiken. Och nu ser vi resultatet av just den politiken, ökade kostnader.
Vad säger man?

Rubriken ”Vilken flopp, Stefan!”, sid. 25 av Lars Markusson.
Jag hoppas sannerligen att det inte är Lars Markusson som satt rubriken utan att det är de genuint cyniska ”rubriksättarna”. Och de borde SKÄMMAS!
Här har vi ett idrottsfenomen som kommer på 7:e plats i ett WM! En fantastisk prestation! Sedan sitter sportreportrar framför monitorer och soffliggare framför TV-apparater och blir ”lamslagna” över att det inte gick som ”de” förväntat sig! Och så blir ”de” besvikna?

Förstår ni nu att jag inte är så noga med mitt ”intresse” i att samla ”sportkunskap”, för att ha något att diskutera om när man träffar ”grabbarna”. För vilken ”nivå” är det på pratet de människorna emellan?

ttela lördag
Ledaren AA är inne på ett ämne som jag stöttar till fullo! Och jag ställer mig bakom ropet! ” Schavottering? Jajamensan! ”

På insändarsidan (sid. 4) så handlar det väldigt mycket om Strömsborg. En kåk som jag tycker man ska bevara. Gör ett vandrarhem av den, är mitt förslag! Är den inte K-märkt?
Om den nu inte är K-märkt och den är såld till ICA Kvantum och de behöver ytan till annat. Jamen då är det väl inte ICA Kvantum vi ska hoppa på? Eller?

Det är väl antingen någon myndighet, vilken det nu är som är ansvarig för fastigheters K-märkning som vi ska skälla på. Och så ska väl politiken i VBG ha sig en utskällning som säljer fastigheten! Skärpning folk!

Det blev mycket det här!



Tillbaka!

Publicerat av
Svara

Jaha, då var man hemma igen då. Det går fort när man har roligt. Har ätit och vilat. 19:02 låste vi upp dörren till vår lägenhet och möttes av klart sällskapssjuka katter. De fick smaka på Doggy’s nya kattmat, i tetrapack. Ja det kallas så fortfarande, fastän det inte är som en pyramid (tetraeder). Julius, hustruns katt, skrek och ”kastade” sig över maten. Min katt, Abbe, backade lite försiktigt, studerade Julius och vågade sig sedan fram och nosa lite. Efter en stund åt han också.

Hunden sköter sonen om ett dygn till, tackar!. Annars har hon varit hos Mor&Far.

Vi var på IKEA. Och vi var jätteduktiga och handlade bara det vi hade tänkt oss. Gardiner och gardintillbehör. Det blev en sen lunch också. De har bra mat på IKEA.

Tidigare på eftermiddagen lämnade vi våra mycket goda vänner M&M, vid en grusväg, i Halland. Vi hade varit ute på en promenad. Plockat lite Kantareller och fikat på de Halländska kustklipporna. Diskuterade bl.a. tidvatten och glömda pass samt hade det allmänt jättemysigt. Det var också första gången jag prövade en längre promenad med gåstavar. Med tekniken stavarna framför kroppen. Och det fungerade bra!

På morgonen vaknade jag mycket utvilad. Jag hade sovit gott. Ensam i en 120 cm bred säng, man kanske skulle ha en sådan? Hustrun hade ett eget rum hon också, i våningen inunder. Undrar vad M&M menade med att sära på oss sådär?
Nejdå, så var det inte alls. Det var jag och hustrun som fick välja precis hur vi ville ha det.

Kvällen innan, på lördagen, blev vi riktigt bortskämda! Massor med fantastisk god mat och sedan är ju dessutom M&M så himla trevliga. Vi trivs bra ihop med dem.

Större delen av lördagen tillbringade vi på Göteborgskalasets sista dag. Jag har en anteckning därifrån:
”14:08. Göteborgskalaset. Trött, sitter vid ett fik. Har blivit ”placerad” här, av hustrun. Jag somnar hela tiden. Dessutom är jag kroniskt hungrig och tänker bara på mat hela tiden. Måste skriva om ”fetma” på min hemsida. Vi gick förbi en ”demonstration” om ’USA ut ur Irak’. Det fick mig att fundera på detta med Israel, Palestina och Gasa. Hur började det? Egentligen?
I morse var vi till Kexfabriken i Kungälv.
’Mer i detalj beskriva Kungälvs Vandrarhem.’”

Där har jag alltså minst tre ”arbetsuppgifter” för de kommande dagarna.

På lördagsmorgonen sträckte jag kedjan och drog åt hjulmuttrarna, på cykeln.

Under fredagen cyklade jag ju från Onsjö, Vänersborg till Vandrarhemmet i Kungälv. Här följer anteckningarna från den cykelturen:
”2005-08-12. 14:21. Mulet lite sol. Svag motvind. Vesten, busshållplats. Lite söder om Trollhättan, på Hjärtumsidan. DST: 17,91 km. Skickat SMS till hustrun om att hon ska ta med svampknivar.
Skulle gett mig iväg tidigare. Detta kommer att ta tid. Men va f-n, vem har bråttom?

15:52. Svarta moln framför och bakom mig. Mitt över är det lite sol emellanåt. Så har det varit en lång stund nu. Lite mer enveten motvind. DST: 24,98 km. Hjärtum.
Funderade på detta med svampställen. Min son försöker få mig att avslöja våra svampställen? Svampställen är sådant man viskande för vidare till den som förtjänar det och det sker på ens dödsbädd.

15:15. Svarta moln. Motvind. DST: 29:91 km. Ström (Lilla Edet). Vid Preem-macken. Rätt så varmt trots frånvaron av sol, svettigt. Det rullar!

17:03, Svarta moln. Motvind. DST: 56,99 km. Häljeröd (södra). Nu är det nära! [trodde jag]. Nu är jag ordentligt trött!

17:36. Igenmulet, svarta moln. Framme! Kungälvs vandrarhem. Var är hustrun? DST: 64,57 km.

18:03. Hustrun svarar inte på mobilen? TM: 4:03.12. [betyder: Tid på cykeln]”

Att cykla de ca 65 kilometrarna tog totalt 5 timmar och 19 minuter. Då är handlande på Överby inräknat och alla raster och pausar.

Sista delen av turen var lite tråkig eftersom det började duggregna. Dessutom "lossade" bakhjulet. Hjulmuttrarna släppte lite så jag kunde inte "ta i".

Hustrun dök allt upp lite senare. Medan jag duschade fixade hon hämtpizza. Till det drack vi Öl. Ska också erkänna att jag ”klämde” några ”belöningsöl” precis efter att jag kom fram till Vandrarhemmet.


Nu bär det i väg!

Publicerat av
Svara

Mot nya äventyr? Det torkar upp ute och det blir sakta varmare.

Backväskorna är på cykeln och jag har cykelkläderna på mig.

Första stoppet blir på Överby, Trollhättan. Ska handla lite. Sedan tar jag "Hjärtumsidan" ned. Och jag tar det lugnt. Jag har gott om tid. Vandrarhemmet öppnar 17:00 och vi den tiden bör hustrun ha hunnit dit också, med bilen.

Sköt om er!

Vi "hörs" om några dagar.


Berättelse

Publicerat av
2

Det finns säkert personer som tycker att detta inte alls är kul, till dem får jag säga, ha överseende med min märkliga humor.

I Muggen (1981 december)
Det här är en berättelse som brukar få omdömen som: "Det måste sett helfestligt ut." eller "Hur kunde du?"

Den handlar om vår lille son. Han var så där liten och go som bara en unge på 17-19 månader kan vara. Stapplade och gick, slog i och skrek, fortsatte och gjorde nya fantastiska erfarenheter och upptäckter. En blandning av förtvivlat illvrål och upptäckarens glädjetjut.

Jag vill minnas att jag uppehöll mig i vårat vardagsrum. Jag tror att jag sysslade med att färdigställa några akvareller. Jag är nämligen amatörkonstnär. Det var bara sonen och jag hemma. Ni vet säkert också att sådana där små änglar är ganska bra på att hitta saker. Saker som de tycker är våldsamt underhållande. Samma saker upplever inte föräldrarna lika underhållande. De upplever dem snarare som ett bedrövligt elände.

Jag satt i vardagsrummet. Fullständigt uppslukad i skapelsens euforiska grepp.
Som i ett töcken. Hörde jag långt, långt bort små rop. Små ynkliga rop. Ju mer medveten jag blev, om min omgivning. Desto närmre kom de ynkliga ropen. Ropen lät nu som ynkliga tjut. Sådana där läten sätter igång en hel radda med mekanismer i människokroppen. Skulle allihop beskrivas, i detalj, så skulle inte en mansålder räcka. Tro mig.
Jag sprang upp, lokaliserade ljudet och rusade mot ljudet. Med en sådan där lagom känsla av obehag. Att det hade hänt något otäckt. Alla föräldrar har denna känsla jämt. Jag sprang till badrummet, därifrån kom ljuden.

Jag sliter upp dörren. Blir stående. Alldeles stel, stel av motstridiga känslor. Vad skall jag göra? Vill jag minnas att jag tänkte. Innan jag började skratta. Sonen hade försökt nå kranen på handfatet. Vägen dit gick via toalettstolen. Det var bara det, att han hade halkat ned i den. Och där står han, den lille. Han står där och liksom juckade upp och ned. Han var högröd i ansiktet. Han försökte komma upp. Med det gick inte. Han satt fast. Sonens ynkliga tjut hade nu övergått till förtvivlade rop. Han såg mycket lidande ut, den lille.
Och där står jag, i dörröppningen. Stelheten varade bara någon sekund. Jag hade fattat mitt beslut. Med risk för min sons framtida psykiska hälsa, sprang jag tillbaka till vardagsrummet och hämtade kameran.
[Bild: Sonen i muggen]
Därmed förevigade jag detta mycket unika tillfälle. Jag drog sedan upp, den nu djupt lidande lille sonen, ur toalettstolens sugande grepp. Det lät som när man gör rent ett avlopp, med en slurp, om ni förstår vad jag menar.
Jag vill också minnas att jag hade svårt att koncentrera mig resten av dagen. Jag bröt ut i fullkomliga skrattkonvulsioner. Dessutom var jag mycket noga med att följa sonens förehavande, resten utav dagen. Vem vet. Han kunde ju ha hittat på något ännu festligare.