Nu är jag helt slut. Hunden har ryckt fram och tillbaka i kopplet och vart "hysterisk" under hela kvällspromenaden. Hon letade efter den bortcyklande sonen. Hon var så till sig så hon kom av sig helt. Hon "glömde" att hon började skita, när sonen dök upp. Jag travade fram och tillbaka en bra stund sedan var jag tvungen att ge upp.
Nu ska jag sova på en annan madrass än den jag sovit på tidigare. Hur ska detta gå?
Det har inte blivit bättre. Det väser/tjuter i huvudet. Dunkar/"smattrar" i vänster öra. Värker i höger halva av huvudet, höger arm och höger ben. Rör jag på huvudet bränner/svider det i tårna och fotsulorna i bägge fötterna samt i tummen och i "mittenfingerspetsarna" samt vänster sida av höger vad. Känselbortfallet ökar i vänster tumme och sprider sig upp mot armvecket. När jag "försöker" hålla huvuder rakt värker det till i muskler på höger sida av ryggen samt i höger överarm. I vila (står, sitter, ligger) drar nästan samtliga muskler ihop sig, ibland ryckvis, ibland liksom långsamt, oregelebundet och då mest "sträckarmuskler". Utöver detta är jag trött och illamående.
Har tagit extra medicin (hjälper bara mot värken).
Våra kompisar hade det bra.
Nu väntar jag på att hustrun ska bli färdig med en lasagne 
. Hon är duktig på mat, frugan.
I morgon ska Sonen&Flickvännen samt Dottern&Sambon tillsammans åka ut och tälta.
Hustrun, Dottern&Sambon är hemma här nu, igen. Jag har vilat en stund, igen.
Det går inget vidare, för mig. Är inne i en period, hoppas jag, där jag sakta blir sämre.
Håller på att samla krafter för att göra ett besök hos goda vänner.
Egentligen "behöver" jag "arbeta" med min sjukhistoria. Men den är liksom inge kul.
Vad gör man när man undviker "tråkiga" saker? Jo då fixar man till så det blir snyggt i köket!? Är inte det märkligt?
I väntan på att lusten och "energin" ska komma över mig och ge mig "kraft" att engagera mig i min sjukhistoria så bestämde jag mig för att delge er ytterligare en av mina "livshistorier". Varsågoda:
Pappa på styltor (1985)
Vem har inte prövat att gå på styltor? Jag får nog säga att jag är en hejare på att gå på styltor. Till barnens stora förtjusning tillverkade jag en gång ett par styltor.
Två rundstavar och ett par fastskruvade träklossar.
Barnen hade våldsamt roligt när de emellanåt hetsade mig till att bestiga styltorna. De sprang runtomkring mig och försökte få mig att rasa ned i backen.
De älskade se sin pappa krälandes på marken. Till barnens stora besvikelse, däremot, är jag som sagt en hejare på styltor.
Jag kan stå still på stället, gå korta steg, långa steg – nästan springa, gå baklänges och svänga runt – på en femöring. Så det blev mest jag som jagade dem. Vad gjorde det, de var ändå vansinnigt förtjusta åt denna lek, speciellt då jag tappade balansen och smällde i backen.
Några år tidigare, när jag var i Danmark och spelade badminton. Såg jag en sån där människa som gick på jättestyltor. Han blev en sådär fyra meter hög.
Detta hade tydligen gjort ett djupt och oförglömligt intryck på mig.
En sommardag, 1985, var barnen och jag ensamma hemma. Hustrun slet ihop livets nödtorft, godis och leksaker, enligt barnen.
Denna dag satt barnen och jag på vår trapp och funderade. På vad vi skulle ta oss till. Hustrun hade bilen. Så vi satt där vi satt. Ja vi bodde på landsbygden då, sex kilometer från närmaste kommunala färdmedel, bussen.
Jag liksom kände i hela kroppen att det var nåt på gång. Kroppen var full av upptåg. Livslust, äventyr.
Det var då den där gubben på jättestyltor for fram och satte sig på näthinnan.
– "Nu skall pappa gå på styltor". Sa jag.
– "Ja, ja, jaaa!". Ropade barnen, i vild förtjusning.
Jag hämtade styltorna. Gick in i huset och hämtade elastisk binda och en rulle tejp. Här skulle gås på styltor.
Jag satte mig på trappan och började linda fast styltorna på mina ben. Normalt befinner sig stödklossen cirka 3,5 decimeter ovanför backen. Jag vände alltså nu på styltorna så att stödklossarna hamnade 1,5 meter ovanför backen.
Dottern såg mystisk ut och frågade:
– "Vad gör du?"
– "Det ska du få se, vänta och se." Sa jag, något mumlande.
Sonen teg och såg ut som om han tittade på en fullkomlig idiot…?…
När jag var nästan färdig med fjärde lindan utbrast dottern:
– "Aha!, du ska gå uppochned på styltor, aha, nu förstår jag, aha!" Hon såg mycket fundersam ut blandat med en uppsyn av förväntad glädje.
Sonen var nu en uppsyn av förväntad glädje. Han såg mycket förväntansfull ut.
Till slut satt styltorna så pass stadigt så att jag kände mig nöjd.
Det skall väl inte bli någon match, tänkte jag.
Det är inte helt utan, men jag får nog erkänna att jag hade stora svårigheter att ta mig upp, i stående ställning.
Vår trapp, var sådär precis för låg. Men med hjälp av husväggen och två små ivriga, påtryckande barn, kom jag så till slut upp i stående ställning.
Med fötterna en och en halv meter från marken. Det betyder att även huvudet hamnar 1,5 m högre upp!
Där stod jag. Ett krampaktigt grepp i husknuten var det enda som höll mig uppe. Jag stod där jag stod. Kom inte ur fläcken. Ner var inte och tänka på. Ett handlöst fall, på en och en halv meter? Jo jag tackar ja. Skrubbsår, bruten arm och inget mer bad den sommaren. Nej tack!
Det gick liksom inte att ta sig tillbaka samma väg som jag kom. Trappen var ju för låg. Dessutom fanns ju risken att jag med min lekamen skulle krossa mina barn. För deras hjälp den vägen, var en förutsättning.
Där stod jag.
– "Jag kommer inte ned!" Ropade jag, upplysande, till mina barn.
– "Kan du inte komma ned?" Undrade dottern och började fnissa.
Sonen snurrade runt, viftade med armarna, hoppade upp och ned, och jublade. Hans förväntningar hade åtminstone blivit infriade.
– "Är det säkert, att du inte kommer ned?" Undrade dottern, i en paus i skrattandet.
– "Ja!" Upplyste jag henne, behärskat leende.
Nu var goda råd dyra. Så här kunde jag ju inte stå. Jag såg Hustruns min framför mig. Jag kunde också föreställa mig vad hon skulle säga.
"Men?, Nisse, vad gör du? Varför står du där?"
Vad skulle jag svara på det?
"Jag måste stå här, jag kommer inte ned. " Kunde jag ju förståss säga.
Nu var det bara det, att det var cirka sex timmar kvar tills Hustrun skulle komma hem. Så vid det laget hade jag nog rasat ned av ren utmattning.
Eller så hade säkert sonen sågat av eller ryckt till i styltorna. För att hjälpa mig, så att säga. Nej, detta var ingen bra utväg. Här gäller det att vara klipsk, fantasifull, ja allt.
Lösningen på problemet var inte så långt borta. Det gäller bara att ta sig samman. Lugna ned sig. Se nyanserat på situationen.
Fortfarande krampaktigt hållande i husknuten, förflyttade jag mig mödosamt, mot trappen. Väl framme, instruerade jag dottern att lossa lindan, på det ena benet.
Sonen fick jag hejdat med ett vrål. Han kastade sig givetvis över det andra benet. Det hade inte varit så bra om bägge styltorna försvann under mig samtidigt. Kross- och skrubbskador.
De fick samsas om vänsterbenet.
Så, lugnt och stadigt ned med foten på trappen. Loss med högerfoten.
Räddad, räddad från en mycket pinsam situation.
Hustrun fick höra hela historien av de ivrigt gestikulerande och skrattande barnen. Jag lovade mig själv att inte göra om samma misstag.
Inne i vår lägenhet är det nu 24,6 grader Celsius. Ute är det ca 16 grader.
Solen försöker bryta igenom. Ute vid Västkusten där hustrun och Dottern&Sambon tältat, i natt, ser det mörkare ut. Så de kommer nog hem tidigare än beräknat idag.
Katterna och hunden har fått mat. När jag var ute och rastade hunden kom Sonens Flickvän cyklandes. Hon hade jobbat natten och var på väg hem till THN då hon upptäckte att hon glömt nycklarna i lägenheten i VBG. Fick då cykla till sonens jobb låna hans nycklar för att hämta sina i hans lägenhet. Och sedan tillbaka.
Hunden ylar! Det sant. Det finns få personer hon älskar över allt annat. En av dem är Sonens Flickvän och att hon först dyker upp så där och sedan bara "försvinner". Det begriper hon inte. Så nu springer hon fram och tillbaka här i lägenheten, gnyr och gnäller, och tror att Sonens Flickvän ska komma precis när som helst. Och så gör hon ett ylande emellanåt. Stackars grannar!
Nu ska jag käka frukost!
Nu är det sovdags, för mig. Kikat lite på TV2, Woody Allen film: "Skorpionens förbannelse". Varit ute med hunden i den nästan ljumna natten.
Dröm gott!
Nu har jag ägnat en stund åt min "sjukhistoria". Det är året 2004 som har fått lite mer "kött på benen". Ni som är nyfikna, varsågoda!
Annars är det en härlig kväll, varmt! Bägge balkongerna öppna. Grannarna sitter ute och myser.
Härligt!
I går, fredag, köpte jag Aftonbladet & GT. Nu har jag läst igenom dem.
Sammanfattande för bägge: Det är iögonfallande vad "skräpaktiga" de är. Det finns ingen "seriös" prägel längre. De är mer "sensations" – blaskor. Nyhetsporr skulle jag vilja kalla det. Men trots det lyckas jag hitta en del som jag tycker är "trevligt".
Aftonbladet:
Agneta Sjödin, sid. 29 Om jag inte var gift. Om jag inte var sjuk. Om jag var yngre. Om jag var en kille som passade in på Agneta S. Då skulle jag inte tveka det allra minsta, att sätta in en "stöt". Den tjejen sätter igång känslor i mig. Jag gillar henne. Kär? Nejdå. Jag blir bara liksom "löjlig" inombords. Man kanske skulle bjuda henne på middag och kolla om hon är så där genomtrevlig som man får intryck av?
Peder Lundemo, sid. 12. Norrmannen som slogs med en Björn? Först skadskjuter han björnen, brottas med den, blir relativt allvarligt skadad. Lyckas sparka bort björnen, få tag på geväret och sedan sätta ett dödande skott i den. Det är sådant som får machofolket att dregla och önska att det hade varit de som fått komma levande ur ett björnslagsmål.
Själv tycker jag att han borde satsa mer på prickskytteövning. Men machodelen i mig kan inte låta bli att ”dregla” lite, bara lite.
GT:
Har valt att göra Norrmannen Peder Lundemo till ”vardagshjälte” genom att ge honom förstasidan. Är GT mer macho?
På GT’s förstasida fanns också en bild på Big Brother – stjärnan Elita Löfgren, med rubriken: ”Big Brother – STJÄRNAN I PORRFILM”, med fortsättning på sid. 31. När jag såg det sa jag till min hustru att nu ska du se att rubriksättaren varit framme igen, för det där trodde vi inte på, och fortsättningen på rubriken är säkerligen typ: ”är något hon inte skulle kunna tänka sig.” Och på sid. 31 finner jag att jag är väldigt nära sanningen. Dels gjorde hon ingen ”porrfilm”, hon sprang på en golfbana i stringtrosor med två andra tjejer, för tre år sedan. En gammal nyhet? Sedan kan jag tillägga att jag inte gillar ”uppumpade” brudar.
I tisdagens Aftonbladet läste jag en text av kolumnisten Jan Guillou. Den handlade om Björn Elmbransts bok: ”Dansen kring guldkalven”. JG hyllar den och vill ha in den på Journalisthögskolan.
I GT på sid. 4 har Johannes Bertorp (Svensk IT-miljonär boende i London) en avvikande uppfattning. Han tycker boken i princip är skräp och att författaren inte är verklighetsförankrad. Han anklagar också författaren för att ha byggt upp någon slags ”värld” som skulle vara antikapitalistisk? Så är det väl inte? Jag uppfattar boken mer som en ”manual” eller ”idébok” i tekniken att avslöja gigantiska kapitalistiska svek. Det borde väl även Johannes Bertorp välkomna, eller?
På sid 6, kan vi läsa om s.k. ”online-spel”. Man kopplar upp sig mot en s.k. spelserver och så kan flera spela mot eller med varandra. Det märkliga med denna artikel och just det ”online-spel” artikeln handlar om är att man kan köpa s.k. ”virtuella” plaster. Virtuell betyder att det inte finns. Och sedan kan man tjäna pengar på det. Det är en som köpt en virtuell ö och nu säljer han mark på den och han räknar snart gå med vinst.
ISTANES! Är folk inte kloka! Detta stöder bara min tes om att det finns ”onödigt” mycket pengar på ”fel” ställe i världen.
På sid. 9, ”förfäras” GT via rubriken: ”Skrämmande många studenter alkoholister”.
Återigen, är vi med i EU och accepterar de införselkvoter som nu är och EU’s alkohol- och drogliberalism så får vi vad vi förtjänar – ökade alkoholproblem! Bland annat.
På sid. 10 dök det upp en artikel som fick mig att reagera nästan omedelbart. Jag kom att tänka på min EL-tandborste som jag inte har köpt några nya utbyteshuvuden till. Ska snarast åtgärdas!
Läs dina tidningar med eftertanke!
Har precis tvingat mig att gå upp. Lade mig för att vila strax efter maten, ca 13:00. Och sedan försvinner bara världen? Och jag är fortfarande trött? Jag som ville göra så mycket. Nu är det strax kvällen. De här är inget kul.
Men det är klart, vad inbillar jag mig? Det finns ju en anledning. Det är bara det att det är så j-a tråkigt!
Nu får jag försöka "piggna" till.
Jaha, då är jag tillbaka från affären. Hade tänkt köpa s.k. "barf"-liknande hundmat på Byrackan. Men den affären hade semesterstängt på lördagar. Så då blev det ingen nytt och spännande till hunden.
Det är väldigt gott väder ute, här i vår landsända.
Så det blir nog en del balkongbesök.
Funderar på att boka bastun, senare i kväll. Bara det att det är rätt så tråkigt att basta ensam.
Sköt om er!