Orerande:
Nu ska jag hänge mig åt generaliseringar som statsvetare tror att de har ”tabbe” på. Jag tänker orera lite om vad jag tror ligger bakom att arbetarklassen svek/sviker socialismen.
Jag generaliserar med följande begrepp: ”UTVECKLINGEN” och ”INDIVIDUALISMEN”.
I NU-tidens begynnelse var det arbetarförtryck. Arbetarklassen reste sig och enade de stod och reformer kom. Industrialismen ”tog fart” i hela välfärdsvärlden. ”Krafter” restes och enades om att denna utveckling inte allena var en mans verk. Det var samlade folks verk. Kakan skulle delas rättvist. Det jag kan förstå, så var inte detta en helt felaktig väg. Den ökade välfärden manade arbetarna till att fortsätta sina ansträngningar.
Egnahem och lägenheter byggdes i massor. Arbetarklassen kunde välförtjänt bo i egna hus och egna lägenheter. Förhållandena förbättrades. Fler reformer. Gränsen mellan tjänstemän och arbetare ”suddades” ut mer och mer. I alla fall på fritiden. Arbetare och tjänstemän bodde grannar. Men cheferna, direktörerna och bolagsägarna ville inte beblanda sig med kreti och pleti. Det upplevdes olustigt att ”sänka sig så lågt”. Där blev boendet mer ”ståndsmässigt”.
Vi är nu i ett läge där socialismen har klart svårt för att hävda några gigantiska orättvisor. Vad händer då? Jo då svänger t.ex. socialdemokratin lite in mot mitten och blir mer ett tjänstemannaparti för de ”upptäcker” att de håller på att förlora röster till både folkpartiet och centern.
Och arbetarna som nu bor i egna hyreslägenheter, bostadsrätter och egnahem samt villor och har egen bil känner sig inte hemma i socialismen längre.
De tycker till och med att; betalar vi egentligen inte för mycket i skatt? Och där någonstans utvecklas folket från att vara socialister till sociala individualister, liberalismen vädrar morgonluft. Bäst att tänka på sin egen välfärd och skita i de andra.
Den grå politiken skapas. Alla parter/partier ser att de har tillgång till potentiella väljare. I ”mitten”.
Men det går trögt. Och det går långsamt. Och det sker nästan omärkligt men på något sätt, lyckas av för mig obegripliga ”krafter”, att montera ned det Svenska trygghetssystemet och via det skapa en era med ”offentligt förfall”.
Där det i område efter område ”bevisas” att det individuella privata initiativet är bättre för Sverige (folket) än det offentliga. Det offentliga blir till något ont. Begreppet ”tärande sektor” börjar dyka upp och motsatsen den ”närande sektorn”.
Och ”gråsossarna” och alla ”mittenfolk” köper det här! Med hull och hår. Nu är det INDIVIDUALISMEN som gäller. Kollektivet är något fult. Ensam är stark. Tänk på dig själv, för ingen annan tänker på dig.
Sedan kommer nästa lysande grepp. Kapitalismen görs rumsren och döps om till ”marknaden”. Och vi får lära oss ”marknadens spelregler” och att det ska diskuteras med ”marknadens parter”. ALLA ska ha egen dator!
Allt är fint och en massa lull-lull och timotej! Då går vi med i EU! Men innan vi gör det måste vi uppfylla konvergenskraven och ett av dem är att våra offentliga utgifter inte får överstiga 2% av bruttonationalprodukten (BNP). Usch! Vad göra då? För vi hade vid det tillfället en offentlig utgift som var nära 4% av BNP.
Jodå, då tar man fram både kniv, yxa och osthyvel. För med i EU det ska vi. Där finns framtiden – och marknaden. Och då ska inte en ”tärande sektor” få stå i vägen. Och det är socialdemokraterna som håller hårdast i redskapsskaften?
Nu är vi ett läge där ”folk” vill ha högre löner, ökad välfärd, sänkta skatter, fortsatt högkvalitativ offentlig omsorg (även om den bantats ned med ca 50%, vi kom ju med i EU).
Det jag tycker är fantastiskt är att den offentliga sjukvården, specifikt, förbättras under den här perioden. Trots alla resursminskningar. Det enda som märks är att kommunikationen specialiteterna emellan haltar. Och det får till följd att den grundläggande omsorgen får stryka på foten, men den upprätthålls av sjuksköterskor med omvårdnadsprofession.
Det sattsas i stället på ännu mer specialisering. Det kan vara en möjlig förklaring till att det faktiskt är bättre inom vissa sjukvårdsområden. Men det som fått betalats är ett ÖKAT gap mellan primärvård och regionvård.
Det inte ”bara” bildas köer, det är dessutom svårt att komma in i en kö över huvudet taget!
Nu är ju folk lite lömska på den här ”försämringen”, "de"(politikerna) börjar t.o.m. att hugga i försvaret, så då gäller det att protestera och det görs genom att rösta nej till EMU (Europeiska Monetära Unionen) vilket som en bisak hade inneburit att vi skulle få gemensam valuta (EURON). Men det var inte bisaken EURON, folk röstade nej till, det var rädslan över att förlora den ekonomiska makten. Att få det ännu ”sämre”.
Märkligt? Den ekonomiska makten var/är ju redan förlorad till marknaden.
Jag är väl trög, men jag börjar nu fatta vad statsvetaren SBL menar med folkhemmet och narcissismen. Fast det känns som om narcissism är fel begrepp. Folk är mer i klorna på UTVECKLINGEN.
Om nu politiken är åt helvete fel – vad gör vi då?
