Berättelse!

Den här brukar jag berätta så ofta så hustrun numer himlar med ögonen.

Att döda en Geting med ett ”karateslag” (sent 70-tal)
Jag var elev på kirurgen 2 Vänersborgs lasarett. Eftersom getingarna var aktiva och rätt så ”på” så bör detta ha varit på sensommaren.
På kirurgen 2 fikade man, när vädret tillät, ute på en balkong som vätte mot söder. Det var fullt med folk som satt och fikade och jag kom ut på balkongen. Eftersom det var fullt valde jag att stå, nära dörren. Det var också elevens uppgift att svara på ”ringningar” när det var fikapaus. Så det var liksom ingen ide att sätta sig.
Nåväl, nästan hela personalstyrkan sitter där i solvärmen och njuter av fikat, då kommer fridstöraren. En geting! En del blir smått hysteriska och försöker gömma sig? Andra tjuter lite lätt och några viftar ivrigt med armarna.
Då hör jag mig själv säga: ”Ta det lugnt, man dödar dem med ett karateslag i nacken.”. Scenen frystes, sedan säger någon, liksom på skoj: ”Jodu, det skulle jag vilja se.”
Jag svarar: ”Kolla här!” Getingen kommer åt mitt håll och jag sätter pekfingret mot tummen för att ”snärta till”, ni vet. När getingen är precis framför mig ”snärtar” jag till med pekfingret. Träffar getingen? Insekten far iväg i en båge och landar mitt på fikabordet. Då säger jag: ”Så gör man.”
Någon vid bordet böjer sig fram och tittar på getingen, som är mycket död, och huvudet hänger liksom lite på sned. Personen utbryter: ”Det var som fan! Nacken är knäckt.”
Allas blickar riktar sig nu mot mig. Jag slår ut med armarna, höjer axlarna lite, lägger huvudet på sned och säger: ”Vad var det jag sa? Man dödar dem med ett karateslag i nacken.”

Resten av den dagen kände jag ”mystiska” blickar riktas mot mig. Var det beundran? Rädsla? Det kommer jag aldrig att få veta. Jag vet bara att jag hade en sagolik tur och hade hur roligt som helst.

Nu är det inte slut med detta. Några dagar senare; Scenen är den samma men det är delvis ett annat ”arbetslag”. Jag är ännu inte närvarande.

Då nämner en av personerna vid bordet att Nisse dödade en geting med ett ”karateslag”, häromdan. Lågmält skratt sprider sig över bordet. Personen som säger detta blir irriterad över att inte bli trodd. Reser sig och går och hämtar mig. Jag blir mer eller mindre utknuffad på balkongen och personen säger: ”Visst dödade du en geting med ett karateslag!” Jag svarar: ”Jajamensan!” Jag tittar in i ett stort antal skeptiska ögon.

Då kommer en geting flygande in över fikabordet? ”Kolla här!” Hör jag mig själv säga. Getingen kommer åt mitt håll, jag ”spänner karatefingret”. SNÄPP! Jag träffar getingen? Denna gång åker den åt andra hållet i en vid båge och landar på balkonggolvet.
Personen som ”släpat” ut mig, går fram och tar upp getingen och släpper den triumferande mitt på bordet och säger: ”Där ser ni! Och kolla efter, nacken är av!”
Flera huvuden lutar sig fram och konstaterar att så är det. Nu vänder sig ett antal smått förskräckta ögon åt mitt håll. ”Det är enklast så. Man tar dem med ett karateslag i nacken” Säger jag, rycker på axlarna, vänder mig om och lämnar en mycket förvånad ”publik” bakom mig.

Det är de enda två gångerna i hela mitt liv som jag lyckats med detta. Jag har försökt senare men bara missat. Så, jag får väl leva på mitt ryckte?

Ovanligt lite getingar i år?

Berättelse!

Dags att lite försiktigt lätta upp det hela.

”Barnmisshandel” (80-talet)
Detta är en märklig historia som bottnar i den vidriga förekomsten av barnmisshandel.

Vår dotter sitter i dagisfrökens knä.
Hon berättar: ”Pappa han slog och han slog och slog.”
Dagisfröken undrar: ”Vem var det din pappa slog?”.
Dottern: ”Pappa han slog och min lillebror han skrek och skrek.”
Dagisfröken: ”Slog din pappa din lillebror?”
Dottern: ”Jaa.” Säger hon, nickar och ser lite lagom skrämd och ledsen ut (har vi fått veta senare).
Dagisfröken frågar också lillebror och får bekräftande nickningar tillbaka.

När jag kommer för att hämta barnen tar den aktuella dagisfröken upp detta med mig och hon berättar ovanstående.

Jag blir tyst och tittar på mina barn, de ser lidande ut.

Då talar jag om för dagisfröken att det är alldeles sant. Jag slog och barnen skrek. Vi hade kuddkrig!

Man kan ju undra var barnen fick infallet från att måla upp ett skojigt kuddkrig på det där sättet? Dottern var 4-5 år och lillebror 2-3 år.

Sensmoral: Barn har fantasi!

Berättelse!

Dags att lätta upp det hela, eller?

Movieboxen: (Våren 1988)
Egentligen började det hela dagen innan. Vi brukar hyra en moviebox emellanåt. Barnen måste ju få sin beskärda del av video-tittar-behovet tillfredställt. Som förälder får man i gengäld en behaglig stund, som präglas av harmoni och tystnad. Om vi bortser från videooljudet.

Boxen hyrdes på Egnahemsvideo i Vänersborg. På boxen står bl a en text som upplyser hyraren om att "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut", eller något liknande.

Vi tittade på video den kvällen – hela familjen. Tidigt på morgonen nästa dag var barnen uppe tidigt och skulle titta på mera video. Hustrun var uppe och skulle hjälpa dem. Jag själv sov behagligt.

En röst hörs från våningen inunder:
-"Nisse!… Nisse! Kom ned och hjälp mig, boxen är sönder!"
Halvvaken släpar jag mig ned till vardagsrummet. Hustrun visade mig att det inte gick att få in kassetten. Jag försökte själv. Jodå, det gick inte.
Kollade alla kablar, ström osv. Kassetten gick inte att få in.
Jag läste då återigen texten på boxen; "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut". Det var väl själve den, tänkte jag. Dom måste ha glömt att "omprogrammera" boxen. Jag får väl åka dit, så får dom fixa det här, f-b:nat också.

På med kläderna. Ut med bilen. Iväg till staden. In i videobutiken.
Av en ren tillfällighet råkar också en arbetskamrat till mig befinna sig där. I videoärenden.
Jag beskriver min belägenhet och milda upprördhet för honom. Han ser mycket betänksam ut.

Fram till disken. Upp med boxen.
-"Låsmekanismen har trätt i funktion för tidigt!" Proklamerar jag med hög protesterande röst.
Videobutiksinnehavaren tittar misstänksamt på mig – säger inget. Öppnar boxen. Sätter i elsladden. Kopplar den till TV:n. Trycker på "EJEKT". Ut kommer en kasset. Jag tappar hakan, spärrar upp ögonen, jag blir paff. Kassetten trycks in.
-"Visst fungerar den." Säger hon.
Sammanhanget står klart för mig. Det var en kassett kvar i boxen – därför gick det inte att trycka in en ny. Eftersom Hustrun hade varit på boxen först – så existerade inte tanken att det skulle vara kvar en kassett i boxen – detta trodde jag Hustrun hade tänkt på.

Jag bryter ut i ett hysteriskt skratt. Arbetskamraten syns inte till, han hade gömt sig. Villt skrattande tar jag boxen, ut ur lokalen. De övriga närvarande såg lätt roade ut.

Ett skratt förlänger livet!

Berättelse!

Ormpresenten till Mor (80-talet)
Egentligen har Mor fått två ormpresenter av mig. Och anledningen till att hon får det är att hon har en relativt lindrig form av ormfobi. Det är alltså den elaka sidan i mig som har roligt.
Den första ormpresenten Mor fick var en stora tyg-Boaorm i naturlig storlek. Den gåvan gjorde jag inte så stort spektakel kring. Det gjorde jag däremot med den andra. Den planerade jag noga.

Presenten bestod i en av mig gjord tygapplikation av ormen Ka i Djungelboken. Jag valde en passande papplåda och så såg jag till att min dotter var med. Hon var väl då ca 3-4år eller nåt. Jag var noga med att hela tiden låta henne bli medveten om varje steg. Och jag började med att fråga henne vad det var för bild på tavlan. ”En orm!” Sa dottern. ”Bra!” Svarade jag. Och sådär höll jag på. Vad var det jag tänkte lägga i lådan. Vad la jag i lådan och varför gjorde jag lufthål i lådan och när allt var inslaget och klart frågade jag återigen dottern: ”Vad är det som ligger i lådan!”, ”En orm!” Genljuder dottern högt och ser lycklig ut och så hoppar vi runt lite och applåderar.
Den manipulativa psykologiska suggestionen är fulländad.

Vi reser till min Mor och jag ställer paketet på bordet och avlägsnar mig. Av någon märklig anledning är min Mor ofta misstänksam när hon får presenter av mig, även denna gång.

Så hon vänder sig till den person som hon vet inte kan ljuga och som alltid är ärlig, min dotter. Och det är sant, hon var sån. Så Mor frågar min dotter: ”Vad är det i paketet och säg sanningen nu.” Dottern svarar snabbt och övertygande och med lysande förväntansfulla ögon: ”En orm!”
Mor blir nu uppenbart bekymrad och frågar för säkerhets skull dottern om det inte är något skoj och dottern vidhåller, nejdå inget skoj det är en orm i lådan. Och jag ler triumferande.

Mor är inte feg av sig och så är hon ruggigt nyfiken så med hjälp utav två stora stickor eller om det nu var blompinnar öppnar hon sakta och mödosamt paketet och tar emellanåt ett skräckfyllt steg tillbaka. Dottern ser överlycklig och förväntansfull ut och emellanåt pekar hon på paketet och säger ”Orm!”.

Till slut får då Mor upp paketet och liksom ryckvis smyger fram och ska kika ned i paketet, dottern ”spelar” med och ser lite rädd ut hon också. Givetvis blir Mor lättad när hon ser att det inte är en riktig orm. Dottern strålar, hoppar upp och ned och pekar: ”En orm, en orm!” Och jag känner mig som en omåttligt stolt manipulerare.

En Berättelse!

Egentligen "behöver" jag "arbeta" med min sjukhistoria. Men den är liksom inge kul.

Vad gör man när man undviker "tråkiga" saker? Jo då fixar man till så det blir snyggt i köket!? Är inte det märkligt?

I väntan på att lusten och "energin" ska komma över mig och ge mig "kraft" att engagera mig i min sjukhistoria så bestämde jag mig för att delge er ytterligare en av mina "livshistorier". Varsågoda:

Pappa på styltor (1985)
Vem har inte prövat att gå på styltor? Jag får nog säga att jag är en hejare på att gå på styltor. Till barnens stora förtjusning tillverkade jag en gång ett par styltor.
Två rundstavar och ett par fastskruvade träklossar.
Barnen hade våldsamt roligt när de emellanåt hetsade mig till att bestiga styltorna. De sprang runtomkring mig och försökte få mig att rasa ned i backen.
De älskade se sin pappa krälandes på marken. Till barnens stora besvikelse, däremot, är jag som sagt en hejare på styltor.
Jag kan stå still på stället, gå korta steg, långa steg – nästan springa, gå baklänges och svänga runt – på en femöring. Så det blev mest jag som jagade dem. Vad gjorde det, de var ändå vansinnigt förtjusta åt denna lek, speciellt då jag tappade balansen och smällde i backen.

Några år tidigare, när jag var i Danmark och spelade badminton. Såg jag en sån där människa som gick på jättestyltor. Han blev en sådär fyra meter hög.
Detta hade tydligen gjort ett djupt och oförglömligt intryck på mig.
En sommardag, 1985, var barnen och jag ensamma hemma. Hustrun slet ihop livets nödtorft, godis och leksaker, enligt barnen.
Denna dag satt barnen och jag på vår trapp och funderade. På vad vi skulle ta oss till. Hustrun hade bilen. Så vi satt där vi satt. Ja vi bodde på landsbygden då, sex kilometer från närmaste kommunala färdmedel, bussen.

Jag liksom kände i hela kroppen att det var nåt på gång. Kroppen var full av upptåg. Livslust, äventyr.
Det var då den där gubben på jättestyltor for fram och satte sig på näthinnan.
– "Nu skall pappa gå på styltor". Sa jag.
– "Ja, ja, jaaa!". Ropade barnen, i vild förtjusning.
Jag hämtade styltorna. Gick in i huset och hämtade elastisk binda och en rulle tejp. Här skulle gås på styltor.

Jag satte mig på trappan och började linda fast styltorna på mina ben. Normalt befinner sig stödklossen cirka 3,5 decimeter ovanför backen. Jag vände alltså nu på styltorna så att stödklossarna hamnade 1,5 meter ovanför backen.
Dottern såg mystisk ut och frågade:
– "Vad gör du?"
– "Det ska du få se, vänta och se." Sa jag, något mumlande.
Sonen teg och såg ut som om han tittade på en fullkomlig idiot…?…
När jag var nästan färdig med fjärde lindan utbrast dottern:
– "Aha!, du ska gå uppochned på styltor, aha, nu förstår jag, aha!" Hon såg mycket fundersam ut blandat med en uppsyn av förväntad glädje.
Sonen var nu en uppsyn av förväntad glädje. Han såg mycket förväntansfull ut.

Till slut satt styltorna så pass stadigt så att jag kände mig nöjd.
Det skall väl inte bli någon match, tänkte jag.
Det är inte helt utan, men jag får nog erkänna att jag hade stora svårigheter att ta mig upp, i stående ställning.
Vår trapp, var sådär precis för låg. Men med hjälp av husväggen och två små ivriga, påtryckande barn, kom jag så till slut upp i stående ställning.
Med fötterna en och en halv meter från marken. Det betyder att även huvudet hamnar 1,5 m högre upp!

Där stod jag. Ett krampaktigt grepp i husknuten var det enda som höll mig uppe. Jag stod där jag stod. Kom inte ur fläcken. Ner var inte och tänka på. Ett handlöst fall, på en och en halv meter? Jo jag tackar ja. Skrubbsår, bruten arm och inget mer bad den sommaren. Nej tack!
Det gick liksom inte att ta sig tillbaka samma väg som jag kom. Trappen var ju för låg. Dessutom fanns ju risken att jag med min lekamen skulle krossa mina barn. För deras hjälp den vägen, var en förutsättning.
Där stod jag.
– "Jag kommer inte ned!" Ropade jag, upplysande, till mina barn.
– "Kan du inte komma ned?" Undrade dottern och började fnissa.
Sonen snurrade runt, viftade med armarna, hoppade upp och ned, och jublade. Hans förväntningar hade åtminstone blivit infriade.
– "Är det säkert, att du inte kommer ned?" Undrade dottern, i en paus i skrattandet.
– "Ja!" Upplyste jag henne, behärskat leende.

Nu var goda råd dyra. Så här kunde jag ju inte stå. Jag såg Hustruns min framför mig. Jag kunde också föreställa mig vad hon skulle säga.
"Men?, Nisse, vad gör du? Varför står du där?"
Vad skulle jag svara på det?
"Jag måste stå här, jag kommer inte ned. " Kunde jag ju förståss säga.
Nu var det bara det, att det var cirka sex timmar kvar tills Hustrun skulle komma hem. Så vid det laget hade jag nog rasat ned av ren utmattning.
Eller så hade säkert sonen sågat av eller ryckt till i styltorna. För att hjälpa mig, så att säga. Nej, detta var ingen bra utväg. Här gäller det att vara klipsk, fantasifull, ja allt.

Lösningen på problemet var inte så långt borta. Det gäller bara att ta sig samman. Lugna ned sig. Se nyanserat på situationen.
Fortfarande krampaktigt hållande i husknuten, förflyttade jag mig mödosamt, mot trappen. Väl framme, instruerade jag dottern att lossa lindan, på det ena benet.
Sonen fick jag hejdat med ett vrål. Han kastade sig givetvis över det andra benet. Det hade inte varit så bra om bägge styltorna försvann under mig samtidigt. Kross- och skrubbskador.
De fick samsas om vänsterbenet.
Så, lugnt och stadigt ned med foten på trappen. Loss med högerfoten.
Räddad, räddad från en mycket pinsam situation.

Hustrun fick höra hela historien av de ivrigt gestikulerande och skrattande barnen. Jag lovade mig själv att inte göra om samma misstag.

Dags för en ”rolig” berättelse!

Älgjakten
Sista halvan på 70-talet hände det. Det var på sommaren. Vet ni var Sveriges Konung brukar jaga Älg? Precis, på den där kullen, vid Vänerns södra spets, Hunneberg.
Jag vet inte, hur det är just nu, men när detta hände, var Halle- och Hunneberg Europas Älgrikaste marker. Skråen vet, var det inte Världens rikaste? Jag minns inte så tydligt. Massor med Älg, var det i alla fall.

Vi, min hustru och jag brukade allt som oftast åka upp på dessa kullar och kika på Älgarna.
Vid ett utav dessa tillfällen hade vi två kompisar med oss. Det var en solig och vacker dag. Lugnt och fridfullt. Våran biltur gick till Halleberg. Halleberg är mycket mindre än Hunneberg. Varför chanserna att få se en Älg är 1:1. 100% alltså.

Vi behövde inte rulla så värst långt innan vi fick syn på våra Älgar. Fridfullt tuggande ute på ett hygge, cirka 20 – 30 meter från vägen.

Vi stannade bilen, klev ur, alla fyra plus vår Colliehund Molly. Hon var också med. Vi ställde oss vid vägkanten och beskådade detta ståtliga majestätiska djur. Vi stod där och bara njöt. Småpratade lite om hur många Älgar vi såg. Vilket kön det var. Deras eventuella ålder.
Det var då det hände. Hände och hände, jag fick en idé. Idén bestod i att jag fick för mig att klappa den närmaste Älgen på huvudet.
Nu är det så med mig att får jag en idé så är jag mycket svår att stoppa.
– "Vad ska du göra?" Ropade de andra.
– "Klappa Älgen på huv'et." Sa jag.
Så var det med det.

Vägen fram till Älgen var lite tuvig och något snårig. Detta hindrar inte en Viking! Jag stannade upp då och då, för att se om Älgen var med på noterna så att säga. Älgen var med. Fridfullt tuggande.
Så var det då bara cirka två meter kvar. Jag stannade. Fixerade Älgen och fylldes av dess imponerande ståtlighet. I naturlig storlek är en Älg jättestor!
Alldeles intill Älgen fanns en stubbe. Jag såg, att om jag ställde mig på stubben så skulle jag kunna klappa Älgen på huvudet. Två steg, högerfoten upp på stubben.

Precis i det ögonblick som resten utav kroppen skulle följa efter högerfoten, tittade jag upp. Samtidigt vrider Älgen på huvudet, spänner ögonen i mig och lägger öronen tätt bakåt.
När hästar gör så är de förbannade. Nu var helt uppenbart denna Älg urförbannad! Jag blev något så fruktansvärt rädd.
Det där med klapp på huvudet, de fick nog vara, kommer jag ihåg att jag tänkte. Fel, jag tänkte inte alls! Jag var livrädd.
En sakkunnig sa mig en gång: Kommer en Älg emot dig så stå still, den väjer i sista stund.
Skitsnack. Jag befann mig redan i "sista stund". Älgen hade mord i blicken.
Det var bara att "vända på klacken" och "ge järnet". Och det gjorde jag. Jag sprang utav h-e. Med flåset bokstavligen i nacken.

Givetvis förstår också min publik sammanhanget, samtidigt som mig. Älgen anfaller!
Samtidigt som jag började springa, började min publik också att springa, mot bilen.
Avståndet till bilen var ca 20-30 meter, för mig, cirka 2-5 meter, för publiken. I princip kom vi fram samtidigt, till bilen. De andra bråkdelen före. Våra kompisar hade hunnit in i bilen. Nu blockerades dörren av hustrun och hunden.
Med den fart jag hade fick jag fortsätta. Det var ju jag som hade Älgen efter mig! Jag fick stopp vid bilens bakparti. Älgen tornar upp sig vid frampartiet. Älgen gjorde ett frustande och hystade upp frambenen i luften och lunkade sedan in i skogen.
Räddad! Nu först kom jag in i bilen.

En bit bort stod ett annat gäng och jublade. En utav dem hade en filmkamera. Jag ångrar nu att jag inte tog reda på vem detta var.

Denna händelse har medfört att jag nu har en mycket stor respekt för Älgar.
Vad jag kan förstå består respekten av något som kallas Älgfrossa. Tack vare detta har jag utvecklat en slags Älgfobi. Dock en mycket mild form. Jag kallar det som sagt för respekt.

Berättelse

I brist på annat så lägger jag in en berättelse ur samlingen "Billhistorier".

Hunden Bill rullat sig i skit.
Detta är en märklig berättelse, från 70-talet, eftersom ingen, idag, vet vad som egentligen hände. Så jag kan bara återge det som vi ”såg” och så som jag kommer ihåg det.
Hela familjen; pappa, mamma, bror, syster och så jag, var väldigt stressade. Vi skulle iväg någonstans. Och Mormor skulle passa hund och lägenhet. Allt var packat och klart. Mormor var ute och rastade hunden Bill.
Antagligen springer jag väl ut med något som ska packas i bilen. Borta vid lekplatsen, vid Hjortmosseparken, ser jag Mormor komma bärandes på Bill? På frågan: ”Vad har hänt?” Får jag endast en lömsk och ilsken blick tillbaka. Strax därpå får jag veta att hunden har rullat sig i folkskit (hundar anser tydligen att det är något av det finaste man kan lukta?).
Det måste ha funnits någon anledning till att vi inte stannade kvar och hjälpte till. Det var väl någon tid som skulle passas.
Det sista vi ser, när vi stänger dörren för att åka iväg, är en hund, i badkaret, med ett huckle knutet runt huvudet.
Det märkliga med denna historia är det som sedan hände i resten av hundens liv. Den rullade sig ALDRIG mer i folkskit. Så, än idag undrar vi, vad gjorde Mormor med hunden? Och varför frågade ingen? Och av vilken anledning bar hon på hunden?

Berättelse

Det finns säkert personer som tycker att detta inte alls är kul, till dem får jag säga, ha överseende med min märkliga humor.

I Muggen (1981 december)
Det här är en berättelse som brukar få omdömen som: "Det måste sett helfestligt ut." eller "Hur kunde du?"

Den handlar om vår lille son. Han var så där liten och go som bara en unge på 17-19 månader kan vara. Stapplade och gick, slog i och skrek, fortsatte och gjorde nya fantastiska erfarenheter och upptäckter. En blandning av förtvivlat illvrål och upptäckarens glädjetjut.

Jag vill minnas att jag uppehöll mig i vårat vardagsrum. Jag tror att jag sysslade med att färdigställa några akvareller. Jag är nämligen amatörkonstnär. Det var bara sonen och jag hemma. Ni vet säkert också att sådana där små änglar är ganska bra på att hitta saker. Saker som de tycker är våldsamt underhållande. Samma saker upplever inte föräldrarna lika underhållande. De upplever dem snarare som ett bedrövligt elände.

Jag satt i vardagsrummet. Fullständigt uppslukad i skapelsens euforiska grepp.
Som i ett töcken. Hörde jag långt, långt bort små rop. Små ynkliga rop. Ju mer medveten jag blev, om min omgivning. Desto närmre kom de ynkliga ropen. Ropen lät nu som ynkliga tjut. Sådana där läten sätter igång en hel radda med mekanismer i människokroppen. Skulle allihop beskrivas, i detalj, så skulle inte en mansålder räcka. Tro mig.
Jag sprang upp, lokaliserade ljudet och rusade mot ljudet. Med en sådan där lagom känsla av obehag. Att det hade hänt något otäckt. Alla föräldrar har denna känsla jämt. Jag sprang till badrummet, därifrån kom ljuden.

Jag sliter upp dörren. Blir stående. Alldeles stel, stel av motstridiga känslor. Vad skall jag göra? Vill jag minnas att jag tänkte. Innan jag började skratta. Sonen hade försökt nå kranen på handfatet. Vägen dit gick via toalettstolen. Det var bara det, att han hade halkat ned i den. Och där står han, den lille. Han står där och liksom juckade upp och ned. Han var högröd i ansiktet. Han försökte komma upp. Med det gick inte. Han satt fast. Sonens ynkliga tjut hade nu övergått till förtvivlade rop. Han såg mycket lidande ut, den lille.
Och där står jag, i dörröppningen. Stelheten varade bara någon sekund. Jag hade fattat mitt beslut. Med risk för min sons framtida psykiska hälsa, sprang jag tillbaka till vardagsrummet och hämtade kameran.
[Bild: Sonen i muggen]
Därmed förevigade jag detta mycket unika tillfälle. Jag drog sedan upp, den nu djupt lidande lille sonen, ur toalettstolens sugande grepp. Det lät som när man gör rent ett avlopp, med en slurp, om ni förstår vad jag menar.
Jag vill också minnas att jag hade svårt att koncentrera mig resten av dagen. Jag bröt ut i fullkomliga skrattkonvulsioner. Dessutom var jag mycket noga med att följa sonens förehavande, resten utav dagen. Vem vet. Han kunde ju ha hittat på något ännu festligare.

Kulighet!

Kanslisten och skrivaren (90-talet. När jag jobbade som IT-tekniker och med IT-support)
Det började med ett telefonsamtal.
– Är det Nisse? Sa en röst.
– Ja, det är det, svarade jag.
– Ja, det är Gunnel, fortsatte hon.
– Hej Gunnel, vad kan jag göra för dig? Sa jag.
– Ja, det är lite konstigt. Jag skulle väl ha ringt lite tidigare. Men det är så konstigt. Jag tror att det är något fel på mig. Sa Gunnel.
– Är det fel på dig? Undrade jag.
– Fel och fel, det är väl egentligen skrivaren. När jag går förbi den så börjar den skriva ut. Och det är bara tomma papper. Och jag har kollat när andra går förbi, då skriver den inte ut. Och det kommer bara tomma papper. Det är jättekonstigt.

Orden flödade ur munnen på Gunnel nu när hon till slut fick lätta sitt hjärta och berätta om sitt konstiga problem. Jag sa till henne att jag skulle åka ut och kontrollera det hela.

Jag åkte dit. Då ska vi se. Kan du ta och visa hur det går till, sa jag till Gunnel.

Gunnel satte sig framför datorn. Fixade litet med några dataadministrativa uppgifter. Reste sig och gick mot dörren. När hon var precis mitt för skrivaren började den skriva ut. Massor med tomma papper. Klart skumt?
Jag fick stopp på skrivare så den slutade skriva ut. Och bad Gunnel bete sig på samma sätt igen. Hon gjorde det och samma sak upprepade sig. Det var alltså ingen tillfällighet.

Då satte jag mig vid datorarbetsplatsen och ”grejade” lite. Reste mig upp och gick mot dörren – och skrivaren började skriva ut. Då kunde jag i alla fall trösta Gunnel med att det var inget konstigt med just henne. Hon såg lättad ut. Jag tycke jag såg hur hon ”sjönk ihop” av lättnad.

Jag hade nu en aning om vad problemet kunde bestå i. Jag kände nämligen något när jag reste mig upp ur stolen. När man reser sig ur en stol så lutar man sig normalt framåt för att lättare komma upp och då kommer huvudet närmre bildskärmen. Det var då jag kände hur det ”drog i håret”.

Jag frågade Gunnel om problemen började efter att hon fick sitt skärmfilter. Och då sken hon upp och sa att det stämde.

Jag kröp bakom bildskärmen och såg vad stolpskottet till försäljare hade gjort. Just det skärmfilter Gunnel hade var av en typ som var gjorda dels för att ge en behagligare bildyta att titta på men den var också till för att ”leda bort farlig strålning” som försäljaren hade sagt. Om det nu var så skulle givetvis försäljaren ha satt klämman som ska jorda filtret i ett element eller så. Det hade han inte gjort. Sladden var nämligen så kort så den räckte inte till. Han hade satt klämman för jordning i bildskärmskontakten?

På just den här datormodellen satt skrivarporten precis bredvid. Eftersom det var så långt mellan datorarbetsplatsen (stort rum) och skrivaren hade jag installera en slags signalförstärkare. En sändare i datorns skrivarkontakt och en mottagare i skrivarens kontakt.

Nu hör det också till att golvet i den här expeditionen hade en förmåga att ladda upp en människa med statisk elektricitet ganska rejält. Detta hade Gunnel försökt råda bot på genom att köpa en antistatisk matta.

Jag undersökte mattan och kunde konstatera att den snarare förstärkte den statiska laddningen i en människokropp och det berodde på materialet i kontorsstolens hjul.

Så Gunnel satt alltså där och arbetade ordentligt laddad med statisk elektricitet. Och när hon reser sig och böjer sig fram ”suger” skärmfiltret åt sig den statiska elektriciteten via huvudet. Den statiska elektriciteten far vidare i den lilla sladden och till klämman som ska jorda skärmfiltret. Men eftersom nu klämman sitter i kontakten för bildskärmen och kontakten för skrivarsladden sitter alldeles bredvid ”hoppar” den statiska elektriciteten över till den. Och i skrivarkontakten sitter ju en s.k. signalförstärkare. Signalförstärkaren får en elektrisk impuls och vidarebefordrar den till mottagaren som sitter i skrivaren. Den mottagaren omvandlar den elektriska signalen, så gott den kan, och resultatet blir att skrivaren får en instruktion om att börja skriva ut. Och inget mer.

Problemet löstes med att plocka bort skärmfiltret och den antistatiska mattan.

Strax därefter fick försäljaren sig en ordentlig tillsägelse, från mig och uppmaning att för all framtid hålla sig borta från våra anställda.

OBS. Gunnel är ett fingerat namn.

Jag ska också meddela att jag ägnat säkert en timma åt att försöka hitta den här berättelsen. För jag vet att jag har skrivit in den i någon datafil tidigare, på jobbet. Jag brukar via ePost skicka texter som jag vill bevara, hem till mig, som en slags säkerhetskopia. Det hade jag tydligen inte gjort i det här fallet. Men nu finns den här.

Mycket nöje!

Kulighet!

Visst är det läge för en rolig berättelse?

Syrran och Bill 70-talet Nr 2
Min syster är ute och cyklar med hunden Bill. Hon har varit och handlat apelsiner, tror jag det var.
Syrran cyklar hemåt, mot Hjortmossen. På Klaffbron blir hunden Bill skitnödig. Syrran har två fyllda papperskassar, en på vart cykelhandtag. Med apelsiner. Hunden tvärnitar och kröker rygg. Syrran har ett stadigt tag om hundkopplet och märker givetvis inte att hunden ämnar lätta på trycket, så hon stannar inte.
Och då välter ju givetvis cykeln, med syrran och de fulla papperskassarna. Innehållet i papperskassarna sprider sig över hela korsningen, öster om bron, samtidigt som hunden Bill sitter och skiter färdigt.
Klockan är väl ca 16:00, det är rusningstid. Jag är osäker, men jag tror inte att den korsningen var ljusreglerad på den tiden. Det blir ett mindre kaos. Jag tror att fler vänliga själar hjälper min syster att plocka upp apelsinerna.
När min syster kryper omkring där och plockar apelsiner och försöker torka upp hundskiten, rullar en polisbil förbi. Min syster blir faktiskt lite konfunderad över att de inte stannar och liksom menar att: ”Vad har hänt här då?” Eller nått.
Vid ett senare tillfälle, promenerar Syrran hem från staden, då saktar en bil in och någon frågar: ”Har du inte Collien med dig idag?” Bilen, det var en polisbil!