Om ett gott skratt förlänger livet kommer jag att få ett jättelångt liv. Hoppas bara det blir roligt.
Jag har precis läst färdigt serietidningen "Uti vår hage", med huvudpersonen "Falo". De två sista episoderna i det nu senaste numret är vansinnigt roliga, ja det tycker i alla fall jag.
När man väl börjar "rota" i sitt minne efter tokigheter så liksom det bara "rinner till". Det kommer mer hela tiden. Så jag gör väl så att jag levererar en när den kommer.
Mormor och Bill 70-talet Nr 1
Jag var ute och promenerade med hunden Bill utmed Lasarettsvägen, i Trollhättan. En bra bit bortanför nuvarande Vårdcentralen ser jag Mormor vandra hemåt. Hon bodde på Karlstorp, just då. Jag vet ju att Mormor och hunden Bill kommer bra överens så jag släpper Bill och säger till honom ”Titta, där framme går Mormor!” Hunden sätter en våldsam fart. Ni vet väl att en Collie är en Vinthund, under pälsen? Nu vet ni. Strax innan hunden når fram gör hunden som så att den böjer ned nosen, för Mormor har kjol på sig. Och så kör han nosen rakt upp mellan benen på Mormor, bakifrån.
Just detta kände jag mycket väl till och var väl medveten om att det var just så hunden skulle göra och just det tyckte jag var kul, i alla fall till precis innan ”det hände”.
Mormor bär på en del kassar. Jag ser hur Mormor lyfter nära på en meter från marken och kassarna och dess innehåll flyger all världens väg. Mormor landar på ena benet, klarar inte att hålla balansen utan dröser ned i diket. Detta passar ju hunden utmärkt för då hamnar ju favoritmormor i liksom rätt nivå. Så han kastar sig ju över Mormor när hon kravlar omkring där i diket.
Det tog ett tag för mig att komma fram och hjälpa till.
Jag har aldrig hört så många olika svordomar från en och samma människa. Hon var inte alls glad.
Det kuliga var att hon först trodde att hon blev antastad bakifrån av någon snuskig karl. Och sedan, ”till sin besvikelse”, upptäckte att det var ”hundkräket”.
Nu ska jag i ärlighetens namn redovisa att jag är osäker på exakt hur Mormor uttryckte sig och vad det egentligen var vad hon menade så den sista meningen kan vara en efterkonstruktion från min sida. Men, en berättelse är en berättelse.
Har man lite "galghumor" så kan jag garantera att det där såg vansinnigt kul ut.
Mormor kunde allt le åt det hela, ett tag efteråt.
Det finns många ”Syster-Bill-historier”. Den här är min favorit.
Syrran och Bill 70-talet Nr 1
Min syster är ute och kör bil. Bilen är en Saab 95:a. Hon behöver tanka. Stannar vid en bensinstation, kör fram bilen. Går ur, öppnar tanklocket, greppar ett munstycke till en bensinpump.
Hon står där och tankar och tänker på? Ja det vet jag inte. När hon står där och tankar, och tänker, hör hon en röst i bensinstationens högtalarsystem: ”Dô! Bosse (typ), det står en och tankar diesel i en bensinare! Kan du fixa det?”.
Syrran tittar sig runtomkring och undrar vad det kan vara för en tok som gör något sådant. Hon ser ingen ”misstänkt”. Då kommer en ”Bosse-typ”, släntrande åt hennes hål. Ja han går rakt fram till henne och säger: ”Dô, den här vettu, de e’ inge’ diesel, vettu. De e' en bensinare.”
Antagligen stirrar min syster fånigt på Bosse-typen och det tar väl någon sekund (eller två) innan hon inser att det är hon som står och tankar diesel i sin Saab 95:a som går på bensin.
Exakt hur min syster uttrycker sig det förtäljer inte historien utan vi hoppar över den delen och går vidare till att det faktiskt blev så att de fick skjuva in bilen i verkstaden och placera den på en sådan där lyft. Bensintanken måste tömmas på diesel.
”Bosse” trycker på knappen för att få upp bilen. Då tjuter det något förskräckligt! Så Bosse slutar trycka på knappen och stirrar förvånat på lyftanordningen. Och kanske uttrycker han något i stil med: ”Va, f-n är det med skiten nu då?” Bosse ser inget konstigt. Allt ser ut som det brukar göra när han lyfter bilar. Så han trycker på knappen igen. Bilen rör sig uppåt och det genomträngande tjutandet startar igen. Bosse släpper knappen, tjutet slutar. Nu tar Bosse en tur runt det hela och studerar det mera intensivt samtidigt som han mumlar ohörbart. Antagligen hittar han inget fel som kan förklara tjutandet för han går fram och trycker på knappen, tjutet startar, han släpper knappen, tjutet slutar. Han trycker igen, tjutet startar, släpper, tjutet slutar.
Det är kanske just då han slänger ett förtvivlat öga mot min syster. Hon står där och är troligen alldeles högröd i ansiktet och ser ut som om hon egentligen inte alls skulle vilja vara där hon är. Och hon står och pekar upp mot bilen.
”Va’ ä’ de’!”, säger väl antagligen Bosse.
”Hunden. Jag glömde hunden. Hunden sitter kvar i bilen och han gillar nog inte det här.”, säger min syster, kanske något ansträngt leende.
Bosse sänker ned bilen och hunden Bill släpps ur. Sedan går allt smidigt. Tanken töms och syrran tankar i bensin och när hon går för att betala det hon är skyldig för allt besvär får hon till svar att det bjuder de på för det här kommer de att komma ihåg länge, länge.
Det bara dök upp i huvudet!
Vi kallar den:
DeoStick 2005
Min mycket gode vän berättade om en lustig upplevelse.
Ni vet vad RollOn är? ”Mumma” kallar vi det i vårt hem. Jag har en längre tid använt sådan där Gel som man kan smeta på under armarna, från Gilette.
Detta noterade min gode vän. Och berättade då om första mötet med ett s.k. DeoStick. Samma som jag använder fast med en hårdare massa.
Vännen var mycket imponerad över varaktigheten på dessa DeoStick. Dock upplevdes doften och effekten som lite ”svag”.
Efter ett bra tag, det kan ha varit veckor, var det något som nöp till i armhålan på min gode vän.
Vid en närmare undersökning om vad det var som orsakade ”nypet” i armhålan upptäcktes någon slags plast, på DeoSticken, som gick att pilla bort.
Det visade sig att min gode vän inte uppmärksammat att det satt en genomskinlig skyddsfilm på DeoSticken.
Därav förklaringen till den ”svaga” effekten och att den var så otroligt dryg!
Jag hade säker hamnat i samma situation, men i mitt fall består skyddsfilmen av en tunn metallfolie så det går inte att missa.
Och du Vännen, jag hoppas att det var OK att berätta det på det här sättet?
Jag har lovat en god vän att dela med mig av berättelser som jag nedtecknat. Kul händelser, tycker jag. Här kommer den första:
Affären (ca 1984)
Jag har två barn, en pojke och en flicka. Flickan är äldst. Barns spontanitet och hjärtliga ärlighet är något fantastiskt fint. Egenskaper, man som förälder skall vårda ömt. Nu är det dock så att samma egenskaper kan ställa till en del förtret. Så kallade pinsamma situationer. Om man som förälder är obetänksam, å det är man ju ibland, eller?
Denna händelse utspelade sig i ett klassiskt affärskomplex. Strategiskt placerat mitt ute på en slätt, i Vänersborg, Torpa-Hallen tror jag det hette på den tiden.
Tänk er nu en pappa, som är på relativt gott humör. En dotter som är på ännu bättre humör, prathumör. Runt tre år gammal, fredag eftermiddag, massor med folk. Pappan något stressad, men på gott humör. Dottern pratar, pratar, pratar…
Hon pratar så in i norden, så hon ”drar uppmärksamheten till sig”. Hon ställer den ena tokiga frågan efter den andra, som barn måste göra för att lära sig något.
Sedan händer det, pappan (jag) tappar tålamodet. Dock tappar han det mycket behärskat.
Han lutar sig fram, mot sin dotter och säger något. Ohörbart för omgivningen. Pappan avlägsnar sig sedan, mot smöret. Med en känsla av att ha imponerat omgivningen. Han fick tyst på dottern. Efter inte så värst många steg, hörs en röst, med klar, hög och tydlig stämma. Som låter som följer:
”DU KAN HÅLLA KÄFT SJÄLV!”
I några tiondelar av en sekund, var det knäpp tyst, i den närmaste omgivningen. Sedan utbröt ett behärskat skratt.
Detta var ett av de tillfällen då jag rodnat och haft en känsla av att liksom kunna försvinna upp i tomma intet. Men se det gick inte, Jag fick allt stå där med skammen. 1-0 till dottern.
Fler småberättelser kommer.