När man väl börjar "rota" i sitt minne efter tokigheter så liksom det bara "rinner till". Det kommer mer hela tiden. Så jag gör väl så att jag levererar en när den kommer.

Mormor och Bill 70-talet Nr 1
Jag var ute och promenerade med hunden Bill utmed Lasarettsvägen, i Trollhättan. En bra bit bortanför nuvarande Vårdcentralen ser jag Mormor vandra hemåt. Hon bodde på Karlstorp, just då. Jag vet ju att Mormor och hunden Bill kommer bra överens så jag släpper Bill och säger till honom ”Titta, där framme går Mormor!” Hunden sätter en våldsam fart. Ni vet väl att en Collie är en Vinthund, under pälsen? Nu vet ni. Strax innan hunden når fram gör hunden som så att den böjer ned nosen, för Mormor har kjol på sig. Och så kör han nosen rakt upp mellan benen på Mormor, bakifrån.
Just detta kände jag mycket väl till och var väl medveten om att det var just så hunden skulle göra och just det tyckte jag var kul, i alla fall till precis innan ”det hände”.
Mormor bär på en del kassar. Jag ser hur Mormor lyfter nära på en meter från marken och kassarna och dess innehåll flyger all världens väg. Mormor landar på ena benet, klarar inte att hålla balansen utan dröser ned i diket. Detta passar ju hunden utmärkt för då hamnar ju favoritmormor i liksom rätt nivå. Så han kastar sig ju över Mormor när hon kravlar omkring där i diket.
Det tog ett tag för mig att komma fram och hjälpa till.
Jag har aldrig hört så många olika svordomar från en och samma människa. Hon var inte alls glad.
Det kuliga var att hon först trodde att hon blev antastad bakifrån av någon snuskig karl. Och sedan, ”till sin besvikelse”, upptäckte att det var ”hundkräket”.

Nu ska jag i ärlighetens namn redovisa att jag är osäker på exakt hur Mormor uttryckte sig och vad det egentligen var vad hon menade så den sista meningen kan vara en efterkonstruktion från min sida. Men, en berättelse är en berättelse.
Har man lite "galghumor" så kan jag garantera att det där såg vansinnigt kul ut.
Mormor kunde allt le åt det hela, ett tag efteråt.