Det finns många ”Syster-Bill-historier”. Den här är min favorit.
Syrran och Bill 70-talet Nr 1
Min syster är ute och kör bil. Bilen är en Saab 95:a. Hon behöver tanka. Stannar vid en bensinstation, kör fram bilen. Går ur, öppnar tanklocket, greppar ett munstycke till en bensinpump.
Hon står där och tankar och tänker på? Ja det vet jag inte. När hon står där och tankar, och tänker, hör hon en röst i bensinstationens högtalarsystem: ”Dô! Bosse (typ), det står en och tankar diesel i en bensinare! Kan du fixa det?”.
Syrran tittar sig runtomkring och undrar vad det kan vara för en tok som gör något sådant. Hon ser ingen ”misstänkt”. Då kommer en ”Bosse-typ”, släntrande åt hennes hål. Ja han går rakt fram till henne och säger: ”Dô, den här vettu, de e’ inge’ diesel, vettu. De e' en bensinare.”
Antagligen stirrar min syster fånigt på Bosse-typen och det tar väl någon sekund (eller två) innan hon inser att det är hon som står och tankar diesel i sin Saab 95:a som går på bensin.
Exakt hur min syster uttrycker sig det förtäljer inte historien utan vi hoppar över den delen och går vidare till att det faktiskt blev så att de fick skjuva in bilen i verkstaden och placera den på en sådan där lyft. Bensintanken måste tömmas på diesel.
”Bosse” trycker på knappen för att få upp bilen. Då tjuter det något förskräckligt! Så Bosse slutar trycka på knappen och stirrar förvånat på lyftanordningen. Och kanske uttrycker han något i stil med: ”Va, f-n är det med skiten nu då?” Bosse ser inget konstigt. Allt ser ut som det brukar göra när han lyfter bilar. Så han trycker på knappen igen. Bilen rör sig uppåt och det genomträngande tjutandet startar igen. Bosse släpper knappen, tjutet slutar. Nu tar Bosse en tur runt det hela och studerar det mera intensivt samtidigt som han mumlar ohörbart. Antagligen hittar han inget fel som kan förklara tjutandet för han går fram och trycker på knappen, tjutet startar, han släpper knappen, tjutet slutar. Han trycker igen, tjutet startar, släpper, tjutet slutar.
Det är kanske just då han slänger ett förtvivlat öga mot min syster. Hon står där och är troligen alldeles högröd i ansiktet och ser ut som om hon egentligen inte alls skulle vilja vara där hon är. Och hon står och pekar upp mot bilen.
”Va’ ä’ de’!”, säger väl antagligen Bosse.
”Hunden. Jag glömde hunden. Hunden sitter kvar i bilen och han gillar nog inte det här.”, säger min syster, kanske något ansträngt leende.
Bosse sänker ned bilen och hunden Bill släpps ur. Sedan går allt smidigt. Tanken töms och syrran tankar i bensin och när hon går för att betala det hon är skyldig för allt besvär får hon till svar att det bjuder de på för det här kommer de att komma ihåg länge, länge.