Turkiet – Alanya – Dag 36 av 62

Planering:

Hoppas hitta reptiler och andra djur att fotografera.

Till internetcaféet
– Uppdatera bloggen
– förhoppningsvis kunna publicera någon bild

Så här blev det:

Hustrun
Reser hem. Skriver mer senare…

I natt
Klockan 02:30 (lokal tid) ringde våra mobilväckarlarm.

Dags att packa ihop och transportera hustrun till Antalya Flygplats, Terminal I (kollat och klart).

När vi passerar lobbyn så undrar nattportiern om vi ämnar lämna hotellet…, de har helt uppenbart ingen rapportöverlämning eller liknande så nu fick vi förklara att jag följer hustrun till flygplatsen och kommer sedan tillbaka (dessutom var det ingen panik, för deras del, vi betalade ju hotellrummet i går kväll.

Vi gick ut och jag gick bort till platsen där jag enligt anvisning från vakter fick ställa cykeln, ingen cykel.

In till receptionen och förklarar att cykeln var borta – var var den?
Först får den språkbegåvade nattportiern för sig att jag vill ha en cykel och menar jag, Att jag vill att han ska skaffa fram en?…, herregud!

Till slut fattar han och ringer vakten, de hade flyttat på cykeln, till ett säkrare ställe…?

Jag går ut och möter upp.

Som tidigare placerar jag resväskan i damcykelböjen och vi börjar gå mot flygplatsen.

Vi kommer till vakten (poliser). Jag ser på långt håll att vakten är laddad och när vi kommer fram ser han jätteglad ut och pekar på vår transport. ”Delux!” säger jag då och då blir han ännu gladare. Vi har glatt många lokalinnevånare med vår transportlösning.

Vi hittar en genväg som faktiskt är en genväg.

In på terminalen. Även jag måste passera (som tidigare) första säkerhetskontrollen.

Hjälper hustrun att vänta på att stå i kö till incheckningen. Kommer faktiskt igång, inom rimlig tid.

Står länge och tittar efter henne när hon försvunnit bakom den ’sista’ säkerhetskontrollen. Dit bara de kommer som har ’boarding card’.

Jag cyklar sedan tillbaka till hotellet och lägger mig. Klockan är ju bara ca 04:00. Ca 06:00 får jag ett SMS från hustrun om att hon sitter på planet. En stund senare hör jag hur det första, i en serie plan, startar och drar iväg. Inbillar mig att hustrun nog var med på det första.

Frukosten
Helt klart överraskande med tanke på vad vi läst i en del recensioner. Jag förstår inte hur man kan sakna något här?

Några bilder:
[Bild: Hotellfrukost, Antalya, Turkiet]
Buffen sträckte sig en bit bort, Närmast frukt & grönt, ost, marmelader en del köttpålägg, olika sorter yoghurt.

Sedan bröd och kakor

Därefter ett stort bord med 8 varmrätter (inklusive ägg, kokta som stekta)

Sist (längst bort) fanns mer frukt, dryck och en ställning med müsli och passande tillbehör.

Det här har jag aldrig tidigare träffat på, på en frukostbuffé. ja inte någon annan stans heller för den delen:
[Bild: Hotellfrukost, Antalya, Turkiet]
Man kunde skrapa honung direkt från den ’råa’ honungskakan. Den fyrkantiga grejen i mitten. Det ljusa i ’fönstret’ är det som är kvar av honungskakan.

Antalya
Tänkte jag skulle stanna i Antalya och kika runt lite första målet var att cykla in till centrum.

Jag checkade ut, var ’tvungen’ att vänta lite för portiern litade inte riktigt på att jag inte tagit något ur minibaren. Det skulle kollas först. Dålig stil för ett hotell som anser sig placerat i ett förstklassig grupp.

Cyklade ut mot stora vägen, ’Alanaya Yolu’. Följer den västerut. Efter korsningen med ’Gazi Bulvari’ övergår den till: ’Aspendos Bulvari’.

Följer ’Aspendos Bulvari’ till en rondell där väljer jag: ’Alı  Çetinkaya C.’ I princip följer jag nästan hela vägen den enda spårvägen som finns här i Antalya.

I nästa rondell fortsätter jag samma gata. Är nu inne i centrum. Kommer till en lugnare gata, en gågata: ’Cumhurıyet C.’ Det är då jag känner att trafiktempot i den här staden är ungefär tre gånger värre än i Alanya. Dessutom, faktiskt. tas det lite mer hänsyn, i Alanya. Om man nu jämför. I Antalya kör de som riktiga stollar.

Där i centrum är man helt nära vattnet då får jag syn på något jag känner igen:[Bild: Hamnen, Antalya, Turkiet]
Nere på den piren har jag gått. Det var tidigt på morgonen den 3 okt.

Eftersom jag inte trivdes i staden så bestämde jag mig för att åka direkt till Busstationen (Otogar). Så kursen riktades in mot nordväst.
Jag körde upp på: ’Anafartalar C.’ Vidare till: ’Vatan Bulvari’. I stora rondellen med ’Atatürk Heykeli’, körde jag in på: ’Namik Kemal Bulvari’.
Busstationen ligger alldeles väster om rondellen: ’Anadolu kavşağı’.

I den rondellen (och i många andra rondeller och korsningar) har de animerade ’herr gåman’ (filstorlek ca 3 MB. Klicka på bilden):
[Bild: Herr gåman, Antalya, Turkiet]
Låt bilden ’ladda klart’ och se sedan hur den gröna gubben börjar lite sakta för att sedan öka takten.

Busstationen
Eftersom de kör lite hur som helst, i det här landet och helst ser att vi cyklister håller till på trottoarerna. Så regarear jag ju inte på att det kan vara fel att cykla på en uta som är under tag mellan två hus. En stor och en liten bussterminal.

Hörde en del hojtanden. Och när jag väl stannat så kommer det säkerhetsvakter rusande från en massa olika håll. Mest upprörd är en kvinnlig vakt som smattrande pratar i en valkie-talkie och jag förstår såpass att hon berättar att hon ’fångat’ en idiot som cyklar inne i terminalen (jag lovar det kan inte uppfattas som ’inne’). Hon sätter igång att skälla på mig. ”Pleace speak english I do not understand a word of wath You saying.” svara jag. Då sätter hon igång att kalla på ’translator’. DEt kommer en snabbt som attan. DE här vakterna är bra mycket mer effektiva än poliser, tro mig.

En engelsktalande kommer fram och förklara att jag inte får cykla inne på terminalen. jag ser oförstående ut och berättar i stället att jag ska med bussen till Alanya.
Genast inser de att de kan bli av med dåren. Jag blir ledsagad av den ilksna kvnilliga vakten som hela tiden skäller på mig och jag ler snällt tillbaka, jösses!

Nu måste jag leda in cykeln in i terminalbyggnade, förbi en säkerhetskontroll. Köpa biljett. Försöker förklara att jag vill sitta på vänster sida i bussen – möts av total oförstående. De pekar på bussföraren och säger att han är kapten på bussen så han får bestämma. han ser ut som ett frågetecken.
Passus: Vad kommer det sig att jag bättre förstår vad Turkarna menar och vill än vad de förstår mig?

Efter biljettköp så kommer vi till den smålustiga delen. Nu går jag ut till den plats där jag blev ’haffad’. Där är nämligen bussarna uppställda. Jag visste det där och jag visste också att man inte alls behöver köpa biljett inne i terminalbyggnaden. Det går utmärkt att göra det på bussen.

Bussen
Möjligt jag nämnt det tidigare men bussterminalerna är egna företag så bussarna måste betala en avgift för att få lämna busstationen. En bom och en vaktkur måste passeras.

Noterar de där trafikljusen med en extra ’lykta’ som räknar ned hur många sekunder det är kvar av grönt.

På hemvägen ser jag det där kokandet igen och passar på att ta ett gäng bilder. Den bilden som blev bra och förklarar något valde jag att publicera i inlägget den 5/11-09. Lite bakvänt kanske.

Nu var det två ’uppassare’ på bussen så jag frågade den yngste. Han tuggade tydligen på en kaka så det dröjde innan han svarade. Och svaret var: ”I do not speak any english.” Självklart. Och eftersom han inte förstod min fråga så kunde han ju inte passa den vidare till de andra två. Nu löste det ju sig. Senare på den här dagen pratade jag ju med hustrun via skype och fick ju då veta att det var majs.

Fick ett SMS från hustrun. Hon frågade efter bilens registreringsnummer. Jag svarade med det nummer jag kom ihåg. En stund senare får jag ett nytt SMS att hustrun hittat bilen, men med ett helt annat registreringsnummer. Jag hade ’glömt’ bort att vi hade ny bil så jag gav hustrun det föregående.

Hustrun berättade senare att hon gick omkring där på parkeringsplatsen och letade, hittade ingen bil. Då ser hon en securitasbil med en kvinna på passagerarsidan. Hon går dit och framlägger sin belägenhet, för kvinnan.
Det visar sig att den kvinnan inte hittar sin bil hon heller. Så hustrun och resväska stuvas in i securitasbilens baksäte. Först lyckas de hitta kvinnans bil. När de sedan åkt igeom alla parkeringar och inte hittat vår bil så säger securitaskillen: ”Nu är det bara området därborta som vi inte har undersökt.” Då känner hustrun igen sig lite och förmår föraren att köra dit bort, till det osannolika stället. Och se där står bilen. Frid på jorden.

Marinan
Jag bad att få gå av vid Alanya Nya Marina. De höll på att glömma lasta av min cykel… (ingen dricks där inte)

Kände lite oro för mina båtvänner. De hade inte svarat i telefonen, i går, när vi åkte förbi med bussen, på eftermiddagen.
Träffade kapten för Felma.
Han skulle göra några ärenden in mot stan så vi gjorde sällskap.
Vi käkade omelett och så letade vi upp, med hjälp av en lapp jag hade, vart det hotell ligger som deras kamrat skall komma till.
Därefter fick han följa med och se hur jag har det.

Rubrik
Och text som kommer att publiceras när jag är hemma i Sverige

Hur mår du
Är ett uttryck som jag tröttnat på, ordentligt. Så fort de får reda på att jag är Svensk så frågar de: ”Hur mår du?” och då är det meningen att jag ska svara: ”Bra.”. Nu gör jag inte det utan jag motfrågar artigt: ”Hur mår du själv?”. Det har inte hänt att jag fått något vettigt svar.

Det där inlärda, utan att egentligen veta vad det betyder och inte heller veta vad man ska göra med svaret, imponerar inte ett dugg på mig. Det gör mig inte glad. Jag känner mig inte mer hemma (varför det?) och inte får det mig att känna mig speciell heller. Det är ett lismande, rövslickeri som bara går ut på att få mig att ge mer i dricks. Jag ger mindre när jag råkar ut för det där.

Hur lär man den Turkiska turistnäringen att det där funkar bara på ’en del’ och det måste man luska ut på lite mer småluriga vis.

Samma med: ”My very good friend!” och ”kompis”. Var har de lärt sig att man ska tilltala ’kunder’ på så vis?

Är det någon Svensk, i Alanya, Antalya, Side etc som reagerat och tyckt: ”Vad bra det känns, att de är bästis, vän och kompis med mig.”

God Morgon!

Operationen:
1 dag kvar.
I går kväll desinficerade jag mig med DesCutan första gången och nu på morgonen gång nummer två. Tredje gången blir på kvällen, på avdelningen å Sahlgrenska. Hela veckan har jag FÖRSÖKT äta nyttigt för det stod så på ett papper jag fick. Så det blir väl att fortsätta med det även denna dag.

Resa:
Planen är att ta buss 64 här från Onsjö 12:30 och ”landa” vid Vänerborgs JVST. Där står väl då ett tåg och väntar ”bara på mig” och avgår kl 12:50. Ca en timma senare glider jag in i Göteborgs C. Kollar läget lite i centrum, spanar runt. Vid ca 16:00 ”kapar” jag en spårvagn och uttalar ordet ”Sahlgrenska tack” (kommer att kosta 20 SKR). Först bör jag väl ta reda på vilket nummer spårvagnen ska ha samt åt vilket håll den ska gå.

Nu blir det frukost!

Skogsborgs Vandrarhem Motala

(detaljerade anteckningar se: www.ngn.nu/Cykling)

Vaknade och kände mig helt slut. Mera regn. Cykelkedjan behövde kortas. Efter frukosten tog jag beslutet att avbryta min cykeltur. Jag gick till receptionen och frågade om de tillfälligt kunde förvara min cykel och packning.
Det gick bra.
Jag städade rummet och tog med mig min F&S-ryggsäck med det nödvändigaste.
Promenerade mot centralstationen, efter en bit såg jag ett par damer sitta vid en busskur. Jag frågade dem om den buss de väntade på gick till centralstationen och det gjorde den (20 SKR). Det var skönt eftersom jag har problem med promenerandet.

Busschauffören stannade inte vid eller sa ifrån när vi var vid centralstationen så jag fick gå tillbaka en bit.

Inne på centralstationen fanns en biljettautomat. Men den tyckte tydligen det var för komplicerat att räkna fram en biljett från Motala jvst till Vänersborg jvst. Däremot kunde den ge mig avgångstid och ankomsttid?

På tåget löste jag biljett 355 SKR. En äldre man efter mig i kön till biljettautomaten fick heller inte ut någon. Han skulle ha en biljett från Motala jvst till Borlänge. Tydligen körs sträckan till Borlänge av tågkompaniet. Och då kan inte SJ lösa någon biljett annat än om mannen nu inte ville resa över Stockholm? Det tog visserligen längre tid och var dyrare. Mannen ville nog i alla fall åka över Örebro eftersom det fungerat bra på nerresan.
Det löste sig på så sätt att mannen fick lösa en SJ-biljett från Motala till Örebro och så fick han själva fixa den andra biljetten, i Örebro, själv.

En äldre dam bakom mig undrade om det inte fanns en smidigare lösning på hennes resproblem. Hon skulle till någon mindre ort dit det endast gick buss. Enligt SJ skulle hon komma fram sent på kvällen eftersom den buss de räknat fram var en sådan som svängde in till varenda busshållplats. Hon hade fått höra av sin dotter att det fanns en direktbuss som gick senare än den nu bokade och dessutom skulle hon komma fram tidigare. Den äldre damen undrade om konduktören kunde kolla detta.
Konduktören gjorde så och meddelade att någon sådan förbindelse inte fanns. Damen stod på sig och menade att hennes dotter hade precis ringt och hon menade att det fanns en sådan buss. Nu blev konduktören lite ”sur” och frågade damen om hon verkligen trodde att det fanns förbindelser som de (han) inte hade reda på? Ja det kunde ju damen inte veta, men kunde hennes dotter ha helt fel?
Konduktören gick iväg igen, för att ringa. Kom tillbaka och meddelade att det fanns en sådan förbindelse men då hade den äldre damen bara 3 minuter på sig och SJ bokar inte medvetet sådana övergångar för sina kunder.
Damen stod på sig och fortsatte mena att enligt dottern skulle det finnas en buss, en snabb en, som hon skulle kunna hinna med.
Konduktören löste det hela med att dottern kanske inte tänkt på att det var lördag? Och det kunde ju damen hålla med om att det kanske var så. Så hon fick nöja sig med sin sightseenbusstur.

Själv gick jag av i Hallsberg och fick vänta i 1 timma och 20 minuter på ett södergående tåg till Herrljunga. Kollade i lite affärer och tog en fika.

Bytet i Herrljunga gick smidigt, det var bara att gå ur tåget, gå tvärs över perrongen, kliva på det tåg som stod där. 5 minuter senare startade tåget mot Vänersborg (och vidare till Uddevalla).

I Vänersborg gick jag direkt till busskuren och 4 minuter senare kom buss 64 som tog mig hem till Onsjö.

Som vanligt blev hustrun ”sådär” nöjd när jag kom hem tidigare än beräknat, när hon nu egentligen ville att jag skulle ha åkt senare. Aldrig blir det nöjda?

Efter en kort paus hemma, bland annat tillsammans med en fjärdedels pizza, hustrun hade en kompis där och de skulle till Fallens dagar i Trollhättan så bestämde jag mig för att genast åka och hämta cykeln och packningen.

Jag gav hunden sin medicin och mat. Sedan åkte jag och hunden med bilen tillbaka till Motala för att hämta min cykel och min packning. Jag tog vägen om Trollhättan och OKQ8, bensinen kostade 9,26 SKR per liter där. På TANKA i Vänersborg, kostade den 11,65 SKR per liter!

Resan till Motala rullade på bra. Stannade och rastade mig och hunden en gång. Kom fram ca 15 minuter innan de skulle stänga.

På väg tillbaka stannade jag vid Karlsborgs campingplats. Min kamrat M och hans son H skulle ju cykla dit idag. Jag såg dem ingenstans och tur var väl det för nästan hela campingen stod under vatten. Jag ringde M och frågade var de var. På ett vandrarhem i Tibro.

Så då körde jag in till Tibro. Det låg ju utmed min hemväg. Det var lite bökigt att hitta vandrarhemmet. Det var inte skyltat eller utsatt på någon karta? Jag frågade i en kvällsöppen butik och där fick jag en vägbeskrivning.

M&H blev lätt överraskade när jag kom. M fick låna min cykelponcho eftersom han inte hade några regnkläder alls med sig, stollen!

Stannade till vid en nattöppen Shellmack och handlade lite mat. Resten av resan hem var tröttsam. Mörkt och regn. För att inte tala om hur uttråkad den stackars hunden var!

Var hemma lite efter 24:00. 50 mil var det Motala tur och retur.