Eller vad man nu ska kalla det. Hustrun menar att jag inte lyssnar. Det är möjligt. Men jag kommer inte ihåg det i alla fall. Jag har ju inte ens ett minne av att jag ”inte lyssnat”.

Hustrun menar att det blivit oftare. Det är också möjligt, Jag vet ju inte?

I och för sig måste jag ju tro på henne de gånger hon säger att hon sagt något och jag i alla fall sett ut som om jag lyssnat och sedan glömt bort det.

Oavsett orsak måste vi hjälpas åt att börja skriva ned sådant där. Inte för att jag kommer ihåg det bättre om det finns skrivet på ett papper. Det händer att jag glömmer papperslapparna, liksom.

Utan det måste till ett system som är ”fast”. En plats jag kan gå och titta på. Vad ska jag komma ihåg tills idag. Mina egna grejor är ju inget problem, för det mesta, de har jag i min digitala almanacka. Fördelen med att de är digitala är att man kan sätta alarm på möten och dylikt. Annars händer det att jag glömmer det. Även om det finns skrivet.

Kanske en lite större almanacka i köket, på någon vägg? Eller en s.k. Whiteboard?

Ibland synkar vi våra almanackor, hustruns analoga med min digitala. Och efter det funkar det riktigt bra, ett tag, Om det inte bokas in något nytt, typ hustruprojekt. Om jag då inte omedelbart skriver det på en lapp och sedan genast går till datorn och skriver in det i min kalender – då är sannolikheten maximal för att just den händelsen, faller bort.

Hustrun menar att jag också ska förlita mig till en analog almanacka. Kanske? Men hur får man en sådan att pipa? Och så måste jag ju i så fall verkligen börja bläddra framåt. Vad händer de kommande dagarna?

Hon har kanske rätt? Man ska inte förlita sig för mycket till den digitala tekniken. Sårbart när det pajar.
En kombination av en Whiteboard och en vanlig almanacka är kanske det optimala och om jag sedan vill komplettera med att också ha det digitalt? Tja, varför inte?

Kolla också mina andra bloggar: NGN-Blogglista. ngn.blogga.nu är uppdaterad.

Andra bloggar om: rygg, nacke