Lugn dag

sömn;  ok.

Mors dag
Är det idag. Min och hustruns mor är ju borta. Men hustrun är ju mor till mina barn. Sonen åkte till sin nya systerson Sixten. Alltså är bägge barnen i Gävle. Inge morsdagsfirande på mors dag alltså.
Telefonen ringde. Det var dotter och sonen, förmodar jag, som ringde och grattulerande och sedan fick hon gå på skattletning. Sonen hade lyckats smuggla in en present, under hennes säng.
Det var därför han frågade om det var tänkt att det skulle städas nu i helgen

Badhuset
Vi gjorde ett eget litet 'morsdagsfirande'.
Vi åkte först till badhushet här i Vänersborg. Jag ville först och främst se om mina eksem blev bättre – det blev i vart fall ingen omedelbar effekt – snarare tvärtom…

Restaurang
Hustrun fick sedan bestämma vart vi skulle äta. Medan vi åt började det regna, givetvis. Vi hade ju valt att cykla in till stan. Men en har ju lite njure så vi hade med oss regnkläder.

Livsmedelsbutik
Blev nästa anhalt. Jag stöttade mig på en varuvagn medan hustrun samlade varor.

Vila
Efter hemkomsten så var kraften slut. Tröttheten slog till. Hustrun väckte mig vid sjutiden: "Nu får du vakna så du kan gå upp och göra dig iordning för att gå och lägga dig.", ja, ja.

Hälsoläget:
Värken i armar, ben samt ländrygg blir inte bättre. Tar mer regelbundet läkemedel nu.
[03-05-015-025]

Ett nytt liv!

sömn; ok med viss svettning.

Morfar – igen!
Nu i natt eller under de tidiga morgontimmarna så föddes Sixten, kl 03:46. Väger 3754g och är 52cm lång.
[Bild: Sixten]
Massa GRATTIS till storasyster Tova, mamma Katrin och pappa Daniel, morbror Alex samt till farmor Annsofi och farfar Tommy. Å alla farbröder med respektive och barn. Samt resten av relaterade släktingar…

Farsan
Skickat ePost till far med bild på Sixten.

Pratade med han i telefon, lät som 'tomtar på loftet'. Han ringde senare och då var det mer ordning på 'loftet'.

Biståndshandläggaren ringde och meddelade att de fixar så att han får fönstren tvättade – tack!

Geocache
Blir det nog inga idag om jag inte får för mig att stanna utmed vägen till Gävle.

Holken
Ingen upphetsande BB där inte…
Med min 'tur' så kommer jag antagligen att missa den första kläckningen. Men nu är det så att Sixten och Tova kommer först.

Data
Satt ett bra tag i morse och försökte få krdc och vnc att funka mellan min lilla bärbara och min stationära PC. Gick inte. Annars hade jag ju kunnat ha PC:n på och kollat Talgoxen på distans via Linux fjärrskrivbord.

Jag misstänker att jag har fixat med säkerheten så förbaskat bra så att inte ens jag kommer igenom den…
Antagligen behöver jag öppna upp ett gäng portar i mina routrar.

Resa
Nu blir det resa upp till Gävle med ett stopp å ett B&B utanför Enköping

Katten är lämnad till hustruns syster och sonen kollar till lägenheten.

Hälsoläget:
Min tinnitus väser som f-n. Känner inte av någon nämnvärd smärta, har tagit en del smärtstillande.
[03-08-005-005]

Feminism & Maskulinitet:

Fördomar:
Kvinnliga fördomar riktade mot män, är ju liksom högaktuellt just nu. För att ren feminism ska bli trovärdig måste kvinnliga fördomar ”rensas ut” likväl som manliga fördomar. Eller så måste bägge könen lära sig att ta dessa fördomar med en klackspark. Humor!

Exempel på kvinnliga fördomar;
– En man kan bara göra en sak åt gången. (simultant oförmåga)
– Han tänker bara med det han har mellan benen. (snoppen)
– Han tänker bara på EN sak! (underförstått SEX)

Exempel på manliga fördomar;
– En kvinna är bättre lämpad att ta hand om barnen. (eftersom det är hon som föder dem)
– Kvinnan ÄR svagare än mannen och då råder naturlagarna. (den starke vinner)
– Att kvinnor har lägre lön och finns mest i låglöneyrken har de sig själva att skylla. (att kvinnan är typiskt undfallande)

Givetvis finns det massor med fler exempel. Men de ovanstående sex får vara representativa för dem alla.

Nu ska vi dissekera dem (fördomarna alltså);
En man kan bara göra en sak åt gången. (simultant oförmåga): Simultantförmågan är mer utvecklad hos kvinnor än hos män, beroende på kultur. Bägge könen har alltså förmågan men beroende på kulturella skillnader, t.ex. hur vi i Sverige uppfattar män respektive kvinnor, rollfördelning etc. så utvecklas denna förmåga olika mycket, beroende på kön och i vilken miljö individen befinner sig i.
Om en kvinna i ett hem är van vida att ”sköta allt” och utöver det ständigt påpekar för den hon lever ihop med (mannen) att denne bara kan göra en sak i taget. T.ex. ”Du kan väl åtminstone göra det eller detta.” Så infrias dessa förväntningar. Mannen ”ställer upp på” att han endast är kompetent att utföra en sak åt gången, det blir lugnast så.
Och att försöka göra flera saker samtidigt är inte alltid en fördel.
Vem som gör vad är ofta ett slags revirbildande inom en relation/familj. För att dela på sysslor måste den ena parten ”släppa taget”, vilket innebär att fullständigt lita på att den andre är kompetent. Sker inte detta, då händer heller inget. Alltså en god relation präglas av TILLIT.

Han tänker bara med det han har mellan benen. (snoppen): Sant, om vi inbegriper bägge könen. För det gör kvinnan också. Vi utsätts ständigt för hormonbombardemang om att vårt kön kräver omedelbar tillfredställelse. Kvinnan har dock en fördel, hon kan lättare dölja det. Och detta att sex i mångt om mycket styr våra liv är väl utomordentligt sant! Större delen av det vi gör, är ofta substitut (i stället för) för sex.

Han tänker bara på EN sak! (underförstått SEX): Sanningen är nog den att män och kvinnor tänker ganska precis lika mycket på sex. Men vi fortsätter diskussionen ovan.
Vi ägnar en stor del av vårt liv åt att ”tränga undan” tankarna på sex. Det är ju liksom jobbigt att ”ständigt” ha den där tanken i huvudet. Här är vi olika duktiga på detta. En del har en suverän förmåga att engagera sig i ”vad som helst annat”.
Lever du i en relation kan en stor del av ditt liv gå ut på att undertrycka tankar på sex just för att du inte vill visa att du egentligen ofta tänker på sex, att det är liksom en svaghet att visa att man är luststyrd.
Lever du inte i en relation tvingas du till att undertrycka dina tankar på sex just för att det inte finns där lika lättillgängligt som i en relation.
Det är sällan män och kvinnor lyckas ”synca” sina beteenden och hormonanstormningar. Det är därför av största vikt att man PRATAR SEX MED VARANDRA.

En kvinna är bättre lämpad att ta hand om barnen. (eftersom det är hon som föder dem): Denna formulering eller tanke tror jag har sitt ursprung i familjens första tid och är mer ett försvar från mannens sida att slippa relationsångest.
Jag ska förklara: Mannen och kvinnan tar det gemensamma beslutet att sätta barn till världen. Kvinnan blir gravid. Under graviditeten tar mannen och kvinnan gemensamma beslut om hur problem ska lösas och närheten är intensiv och man kan i mångt om mycket säga att de bägge väntar barn. Barnet föds. I detta är ofta bägge lika mentalt med och de upplever något helt fantastiskt tillsammans. I en del fall händer det, symbiosen. Den lilla bebisen är de första levnadsmånaderna inte en fristående individ, den är livsavgörande beroende av en som tar hand om den. Symbiosen, bandet mellan två individer som existerar endast på grund av den andre kan under det första halvåret utvecklas och bli så stark så att den andre föräldern blir utanför. En ammande mamma utvecklar, av naturliga skäl, denna symbios oftare.
Men det är den person som tillbringar mest tid med barnet under dess första sex levnadsmånader som utvecklar de starkaste banden till barnet. Detta känslomässiga band som skapas mellan föräldern och barnet under den första tiden är stark och givetvis kan denna känsla konkurrera med andra känslor. Det är inte ovanligt med män som utvecklar en svartsjuka gentemot sina barn. En svartsjuka som trängs undan för den är ju så ”onormal” och skapar ångest. Det är då lättare att ”förenkla” verkligheten och då säga att: ”Mamman är bättre lämpad.” Och så tar jag (mannen) hand om de mer grabbiga sakerna.
Det här löser man bl.a. via föräldrautbildning och att familjen PRATAR OM KÄRLEK.

Kvinnan ÄR svagare än mannen och då råder naturlagarna. (den starke vinner): Generaliserar vi och tittar enbart på fysisk styrka så kan det vara så här, beroende på kultur. I vårt komplicerade samhälle är ju detta inte längre gångbart eftersom det är den samlade kompetensen som avgör en människas framgång. Den man som uttrycker denna fras upplever sig säkerligen vara i underläge i förhållande till en eller flera kvinnor. Han känner sig mentalt hotad. Kvinnor kan också vara snabba att anamma detta som en ”sanning” för att slippa utföra en mängd sysslor.
Här gäller det att öka medvetenheten och framhålla varje individs helhet. Utan att göra den ene svagare än den andre kan man utnyttja varje individs specifikt utvecklade egenskaper.
Jag är bättre på att öppna syltburkar än min hustru. Jag är också bättre lämpad att dammsuga än min hustru, typisk tung syssla. Min hustru är det ekonomiska geniet i vår relation jag är ekonomiskt handikappad. Men TILLSAMMANS ÄR VI SUVERÄNA!

Att kvinnor har lägre lön och finns mest i låglöneyrken har de sig själva att skylla. (att kvinnan är typiskt undfallande): Det här har flera ”bottnar”. En är att flera yrken är uppdelade i ”kvinnliga” och ”manliga”. En annan, ”botten”, är att bägge ”tvingas” arbeta för att försörja ”en” familj är en relativt ny företeelse. Vi har alltså dels ett modernt samhälle som fortfarande talar om kvinno- respektive mansyrken och dels inte har kommit ur den konservativa uppfattningen att det är ”mannen som ska vara familjeförsörjare”.
Givetvis är inte kvinnan mer undfallande än mannen. Jag skulle snarare hävda motsatsen. Det är mesarna till karlar som inte intagit sin rätt i familjen utan smiter iväg till jobbet! Och att det finns låglöneyrken och att det fortfarande finns ”typiska” kvinnoyrken och manliga jobb är mer ett utslag av marknadens spelregler. Marknaden gillar att det är så här och vill absolut inte ha någon form av jämställdhet. Det handlar alltså inte i första rummet om manligt eller kvinnligt utan det handlar om att utnyttja tillgänglig arbetskraft.

Det är samarbete som löser problem inte motkrafter!

Flyktingpolitiken:

Lite längre ned, här på sidan, har AA(Välkommen!) kommenterat det här politiska ”utspelet” med allmän flyktingamnesti och apatiska flyktingbarn.
Jag har nu tänkt på det där lite, under dagen.
Det är väl klart som korvspad att det skulle bli utomordentligt orättvist och uppåt väggarna fel!
Om nu NÅGOT ska göras så ska väl aktuella asylsökande flyktingar få sina ärenden behandlade fort som fan! Och på så sätt kan ”man” lämna över ett ”rent bord”.
Och den här segdragna, omänskliga ”historien” med apatiska flyktingbarn. Är inte lagen solklar där? Det är klart att vi ska ta hand om dem. Och att de skulle simulera, är kvalificerat strunt. Att värna om dessa barn, det om något, är väl en HUMANITÄR insats.
Sedan vet jag inte om jag håller med AA om att detta med föreslagen flyktingamnesti är något specifikt borgerligt? Enligt min alldeles egna privata analys så finns i dag ”borgerligheten” inom alla partier.
Se bara på vår statsminister, socialdemokrat som lever som den värste adelsman. Bygger ”ståndsmässigt” å allt.
Så i och för sig, visst, det kan vara borgarna. Men i så fall är de av alla kulörer! Men jag är osäker på vilken ”färg” förslaget egentligen har?

Nu är jag utomordentligt dåligt insatt i hur flyktingpolitiken egentligen sköts. Men jag tycker att:
– handläggningen ska ske på stört!
– alla flyktingar ska också garanteras en VÄRDIG tillvaro i Sverige.
– avgörandet om vad som avses med flykting och om huruvida en flykting möjligtvis är en dold terrorist, eller inte. Det kan inte jag avgöra. Det förutsätter jag att professioen sköter. Och klarar den inte det idag då är det där resurserna ska sättas in.

Grundtanken är att en flykting flyr från något omänskligt och det är då vår plikt att vara mänskliga!

Media:

————– ttela ————–
Ledaren:
Börjar faktiskt bli lite trött på den här rabiata ”Fi”-hysterin. Nu är jag ju inte på plats och kan inte bilda mig en egen uppfattning. Och kan jag förlita mig på vad massmedia förmedlar?
Är ”antifeminismen” så otroligt stark så det krävs ett feministiskt parti? Som egentligen, på något konstigt vänster motarbetar sin egen feminism?
Liza Marklunds CITAT från Expressen:
”jag kommer aldrig att rösta på er, men fortsätt gärna att toka er så att vi andra verkar lite normalare”, säger en del av vad jag också tycker. Det får ett ”löjes skimmer” och förlorar trovärdighet. Och det vinner patriarkatet på!
Jag är anhängare av naivismen. Jag är nämligen så naiv så jag anser att vi alla gemensamt kan arbeta för:
– att kvinnliga präster anses hur självklart som helst. Jag är så naiv så jag trodde att det var så, eftersom det har funnits kvinnliga präster i en massa år.
– lika lön för lika arbete.
– att barn fostras i samförstånd mellan bägge föräldrarna och samhället. Och eventuella problem löses efter bästa förmåga. Barn är ingen ”sak” som tillhör ett specifikt kön. Barn ”tillhör” oss alla, barnen är vår framtid och det är vår skyldighet att de ska kunna leva och verka i en trygg framtid.
– att ALLT våld stävjas i sin linda genom att vi ALLA reagerar på minsta signal. Då kan vi också komma åt det ”dolda” skamliga och nedvärderande kvinnovåldet, i hemmen.
– att GEMENSAMT motarbeta porrindustrin genom att lyfta fram EROTIKEN.
– ingen diskrimineras för sin sexuella läggning.
– att HELA rättssystemet ses över så att ALLA straffsatser blir mer anpassade till det ALLMÄNNA rättsstänket. Sedan har jag inte funderat färdigt på hur jag skulle vilja att det ser ut i förhållande förövare-offer och då specifikt våldtäckt. Det lutar åt att jag vill mer lägga bevisbördan på förövaren, att denne bevisar att ”samtycke” fanns. Nu är det ju liksom tvärt om. Det är offret som ska bevisa att den inte samtyckte. Sedan måste rättsväsendet se till att skydda oskyldiga. Man eller kvinna ska inte kunna anmäla MIG för våldtäckt bara för att de är sura, förbannade, missledda, taskigt vaggade etc. DET ska i så fall avklaras i FÖRUNDERSÖKNINGEN och aldrig hamna i rättssalen.

Har jag missat något så hör ni väl av er?

Nyheter:
Lustig rubrik: ”Köerna kortas med privata vårdgivare”. Läser man artiklarna så förstår man ju att det är extra skattepengar som ligger bakom möjligheten att korta köerna. Här får jag ju nästan uppfattningen att de ”privata vårdgivarna” är räddaren i nöden som ställer upp och hjälper till. Om nu offentligheten KÖPER vård av privata vårdgivare så är den vården att betrakta som OFFENTLIG.
Vad är rubriksättaren ute efter?

Debatt-artikeln på sidan 5 tycker jag skall lyftas fram som en NYHET. Även om det varit känt i flera 10-tals år att amalgam är högst ohälsosamt i de flesta munnar.
Det är SKRUTT att beslutsfattare låter penningen bestämma i denna fråga.

Märkligt att Sahlgrenska får skäll för att de inte uppfyller vårdgarantin. Vad har det för botten? Hela artikeln genomsyras av en åsikt att det är specifikt den behandlande enheten som gjort fel. Är inte den egentliga grundorsaken att BESLUTSFATTARE snålat in med pengar till det som behandlingsenheten i flera år bett om? Fler strålkanoner och mer resurser.

Politik:
Inget nytt under solen? Alliansen(m, fp, c & kd) håller väl på och filar argumenten liksom Koalitionen (s, v & mp). Att följa ”Fi” ska bli riktigt intressant.
Personligen tror jag att partierna skulle vinna på att lämna sina allianser, koalitioner och grupperingar. Alla partierna har idag en ”nyans” i sina led. Moderaterna har värderingar som går från ljusblått till mörkblått och Socialdemokraterna från ljusrött till mörkrött. Och i ändarna överlappar de liksom varandra.
Det vore ärligare mot folket, röstarna, om respektive parti ”körde” SIN linje och SINA sakfrågor. Sedan får den parlamentariska demokratin råda vid förhandlingsbordet om hur det sedan ska bli med de olika frågorna. Då skulle olika grupperingar kunna bildas i olika sakfrågor. Borde inte det bli mer representativt?
Vi har ju ändå lämnat den ideologiska partibildningen framför en sakfrågepolitik.
Som det nu är så kan man ju inte rösta på något parti om man t.ex. vill behålla en hög alkoholskatt.

Serier:
ZITS klar vinnare. De övriga var inte i närheten. Utgjorde aldrig något hot. ERNIE, kul historia, men måste man dagligen läsa Aftonbladet för att fatta? Jag t.ex. är så obildad så jag vet inte vem Jan Suhr är. Och vad har serietecknaren Bud Grace eventuella psykiska krafter med själva historien att göra? Jag har en känsla av att jag kanske missat något uppenbart är, eller?
———————————–

Läs mellan raderna, också!

Media:

————– ttela ————–
Ledaren:
Jag måste be om ursäkt till alla andra ledarskribenter än AA. Ni får liksom ingen rättvis ”bedömning”. När jag ser att det inte är AA så kopplar jag in andra delar av hjärnan och granskar ledaren ur helt andra perspektiv och med annorlunda ”filter” inkopplade.
Så min reaktion på dagens ledare blir: Inget nytt.

Nyheter:
Min reflektion är hur förstasideredaktionen (finns det en sådan?) valt att framtona en i för sig utomordentligt tragisk händelse. Hoppas verkligen den lilla klarar upp det. [fick veta nu att hon inte gjorde det].
Men jag menar, barnet kunde ju lika väl ha ramlat från den lilla barnanpassade bänken, vid väggen. Och det var ju inte gungan som på något sätt egentligen orsakade olyckan.
Det här skapar bara en skev bild av att just den typen av gungor kan vara farliga för barn – det första intrycket – det som sätter sig på näthinnan. Lägg därtill de senaste artiklarna om hur illgärningsdårar saboterar lekparker för att medvetet orsaka olyckor(!?). Vad ger då tidningen läsaren för bild – som förstärks? Jo, att lekplatser är fullständigt livsfarliga!
Det är ena sidan på myntet, att folk blir felaktigt uppskrämda och att det är tidningen som ligger bakom den bilden. Den andra sidan, av myntet, är att det också belyser ett eftersatt underhåll och att fokus måste riktas på om verkligen lekplatser är säkra? Det kan ju ha slarvats i besparingarna och effektiviseringarnas period.

Trevligt att reporterjouren är tillbaka. Trevligt ”folknära” initiativ. Det visar också att myndigheterna inte alltid är så rackarns byråkratiska, alla gånger.

Nix-registret vill jag också slå ett slag för. Det är mycket trevligare att svara i telefonen nuförtiden. Nu är 99 av 100 samtal faktiskt äkta personliga. Förut ”snodde” telefonförsäljarna ca 50% av telefonsvararglädjen.

PS: Ni som eventuellt skulle bli irriterade över t.ex. ”Varför reagerar han inte på det, datt eller ditten.” Så kan jag meddela att det gör jag visst. Men, jag begränsar och prioriterar mitt skrivande. Och så försöker jag variera mig. MEN är det något DU skulle vilja ha MIN reaktion på så är det bara att lägga in en KOMMENTAR och fråga!:DS

Politik:
Faktiskt riktigt skönt med lite politikerstiltje.
Om vi bortser från debattinlägg, eventuell amnesti för gömda flyktingar, EU’s inblandning i dagisköken(?), Jutsjenko avskedar en hel regering(?), miljöpolitiken får ett uppsving tack vare Katrina(?), kommunerna klarar inte psykvården (jodå, det är politik), höga chefer slutar i Lilla Edet (beror säker på politiken) och kyrkovalet.

Övrigt:
Tänkte jag skulle läsa mitt horoskop. Och så gjorde jag det. Då kom jag på av vilken anledning jag inte läst det på länge. Jag är tvilling:
”Pengar: Du blir erbjuden att köpa något till ett reducerat pris. Kontrollera kvaliteten.
Kärlek: Om du lever i ett gammalt förhållande bör ni undvika hårda ord den här veckan.
Arbete: Du ställer dig kritisk till ett väl beprövat sätt att arbeta. Diskutera saken.”

Skulle verkligen behöva ”allt” till reducerat pris. Jag ligger pinsamt mycket minus i min ekonomi.
Jag lever i ett gammalt förhållande. Vi firar 29-årig bröllopsdag på söndag, jag och hustrun. Jag kan inte komma ihåg när vi senast använde ”hårda ord”, vad är det?
Och så kommer det: Vilket arbete?

Serier:
Idag var allt av relativt bra kvalitet. Men en måste vinna. Det är spelets regler. Och vinnaren är: HÄLGE! Tätt följd av ERNIE och ni som följt den fattar poängen.
———————————–

Läs på!
(Kan ju faktiskt uppfattas som både positivt och negativt?)

Berättelse!

Dags att lätta upp det hela, eller?

Movieboxen: (Våren 1988)
Egentligen började det hela dagen innan. Vi brukar hyra en moviebox emellanåt. Barnen måste ju få sin beskärda del av video-tittar-behovet tillfredställt. Som förälder får man i gengäld en behaglig stund, som präglas av harmoni och tystnad. Om vi bortser från videooljudet.

Boxen hyrdes på Egnahemsvideo i Vänersborg. På boxen står bl a en text som upplyser hyraren om att "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut", eller något liknande.

Vi tittade på video den kvällen – hela familjen. Tidigt på morgonen nästa dag var barnen uppe tidigt och skulle titta på mera video. Hustrun var uppe och skulle hjälpa dem. Jag själv sov behagligt.

En röst hörs från våningen inunder:
-"Nisse!… Nisse! Kom ned och hjälp mig, boxen är sönder!"
Halvvaken släpar jag mig ned till vardagsrummet. Hustrun visade mig att det inte gick att få in kassetten. Jag försökte själv. Jodå, det gick inte.
Kollade alla kablar, ström osv. Kassetten gick inte att få in.
Jag läste då återigen texten på boxen; "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut". Det var väl själve den, tänkte jag. Dom måste ha glömt att "omprogrammera" boxen. Jag får väl åka dit, så får dom fixa det här, f-b:nat också.

På med kläderna. Ut med bilen. Iväg till staden. In i videobutiken.
Av en ren tillfällighet råkar också en arbetskamrat till mig befinna sig där. I videoärenden.
Jag beskriver min belägenhet och milda upprördhet för honom. Han ser mycket betänksam ut.

Fram till disken. Upp med boxen.
-"Låsmekanismen har trätt i funktion för tidigt!" Proklamerar jag med hög protesterande röst.
Videobutiksinnehavaren tittar misstänksamt på mig – säger inget. Öppnar boxen. Sätter i elsladden. Kopplar den till TV:n. Trycker på "EJEKT". Ut kommer en kasset. Jag tappar hakan, spärrar upp ögonen, jag blir paff. Kassetten trycks in.
-"Visst fungerar den." Säger hon.
Sammanhanget står klart för mig. Det var en kassett kvar i boxen – därför gick det inte att trycka in en ny. Eftersom Hustrun hade varit på boxen först – så existerade inte tanken att det skulle vara kvar en kassett i boxen – detta trodde jag Hustrun hade tänkt på.

Jag bryter ut i ett hysteriskt skratt. Arbetskamraten syns inte till, han hade gömt sig. Villt skrattande tar jag boxen, ut ur lokalen. De övriga närvarande såg lätt roade ut.

Ett skratt förlänger livet!

Fartkåta ungar!

Trimmade moppar:
Att trimma sin moped och sedan köra ”fort som f-n” verkar vara en favoritsysselsättning för testosteronstinna småpojkar. Det var det även på min tid. Jag har också kört trimmat, en gång. Jag körde ut på Hjortmossegatan i Trollhättan och då kom en polisbil, så jag ”lämnade” Hjortmossegatan och åkte hem och tog bort ”trimmet fort som f-n”. Istanes vad rädd jag blev!

Det är väl det som skiljer, respekten. Och så förstod jag att jag gjorde fel.

Idag verkar det saknas respekt. Var ute nu, nyss, och rastade hunden. Då kommer två fartkåta yngre tonåringar, i full fart, på cykelvägen. Barn vistas och leker utmed och bredvid cykelvägen. Farten är ca 60-70 km/timma. Svårt att uppskatta. Just dessa två fartkåtingar saktade faktiskt ned när de såg folk.

Men jag tänkte mer på dem som de inte såg, ett barn bakom en buske som rusar ut. Jag hoppas det inte händer.

Och så på en cykelväg? Varför inte på bilvägen? Jo de körde oskyltat och så är det lättare att smita från snuten om kör ”offroad”.

Vad kan man då göra?

Som vuxen kan du t.ex:
* Försöka känna igen dem och gå och prata med föräldrarna. Nu kan visserligen ofta föräldrarna vara lika respektlösa (läs pucko) som sina fartkåta ungar så du kan ju riskera att bli utskälld. Men likväl menar jag att det är viktigt att man säger ifrån och att det syns.
* Skriv insändare.
* Ring polisen. De har offroadmotorcyklar och kan ibland fånga dessa ungdomsbrottslingar. För jepp, det är brottsligt att dels trimma och dels köra för fort och dels köra oskyltat och dels göra det och inte ha MC-kort. Dessutom är de ju för unga för att få ta MC-kort.
* Kolla vad din egen ungdom håller på med. Be att få provköra deras moppar och kolla själv. Max 40 km/timma för EU-moped som då måste vara skyltad och max 30 km/timma för vanlig moppe.

Du kan rädda liv!

En Berättelse!

Egentligen "behöver" jag "arbeta" med min sjukhistoria. Men den är liksom inge kul.

Vad gör man när man undviker "tråkiga" saker? Jo då fixar man till så det blir snyggt i köket!? Är inte det märkligt?

I väntan på att lusten och "energin" ska komma över mig och ge mig "kraft" att engagera mig i min sjukhistoria så bestämde jag mig för att delge er ytterligare en av mina "livshistorier". Varsågoda:

Pappa på styltor (1985)
Vem har inte prövat att gå på styltor? Jag får nog säga att jag är en hejare på att gå på styltor. Till barnens stora förtjusning tillverkade jag en gång ett par styltor.
Två rundstavar och ett par fastskruvade träklossar.
Barnen hade våldsamt roligt när de emellanåt hetsade mig till att bestiga styltorna. De sprang runtomkring mig och försökte få mig att rasa ned i backen.
De älskade se sin pappa krälandes på marken. Till barnens stora besvikelse, däremot, är jag som sagt en hejare på styltor.
Jag kan stå still på stället, gå korta steg, långa steg – nästan springa, gå baklänges och svänga runt – på en femöring. Så det blev mest jag som jagade dem. Vad gjorde det, de var ändå vansinnigt förtjusta åt denna lek, speciellt då jag tappade balansen och smällde i backen.

Några år tidigare, när jag var i Danmark och spelade badminton. Såg jag en sån där människa som gick på jättestyltor. Han blev en sådär fyra meter hög.
Detta hade tydligen gjort ett djupt och oförglömligt intryck på mig.
En sommardag, 1985, var barnen och jag ensamma hemma. Hustrun slet ihop livets nödtorft, godis och leksaker, enligt barnen.
Denna dag satt barnen och jag på vår trapp och funderade. På vad vi skulle ta oss till. Hustrun hade bilen. Så vi satt där vi satt. Ja vi bodde på landsbygden då, sex kilometer från närmaste kommunala färdmedel, bussen.

Jag liksom kände i hela kroppen att det var nåt på gång. Kroppen var full av upptåg. Livslust, äventyr.
Det var då den där gubben på jättestyltor for fram och satte sig på näthinnan.
– "Nu skall pappa gå på styltor". Sa jag.
– "Ja, ja, jaaa!". Ropade barnen, i vild förtjusning.
Jag hämtade styltorna. Gick in i huset och hämtade elastisk binda och en rulle tejp. Här skulle gås på styltor.

Jag satte mig på trappan och började linda fast styltorna på mina ben. Normalt befinner sig stödklossen cirka 3,5 decimeter ovanför backen. Jag vände alltså nu på styltorna så att stödklossarna hamnade 1,5 meter ovanför backen.
Dottern såg mystisk ut och frågade:
– "Vad gör du?"
– "Det ska du få se, vänta och se." Sa jag, något mumlande.
Sonen teg och såg ut som om han tittade på en fullkomlig idiot…?…
När jag var nästan färdig med fjärde lindan utbrast dottern:
– "Aha!, du ska gå uppochned på styltor, aha, nu förstår jag, aha!" Hon såg mycket fundersam ut blandat med en uppsyn av förväntad glädje.
Sonen var nu en uppsyn av förväntad glädje. Han såg mycket förväntansfull ut.

Till slut satt styltorna så pass stadigt så att jag kände mig nöjd.
Det skall väl inte bli någon match, tänkte jag.
Det är inte helt utan, men jag får nog erkänna att jag hade stora svårigheter att ta mig upp, i stående ställning.
Vår trapp, var sådär precis för låg. Men med hjälp av husväggen och två små ivriga, påtryckande barn, kom jag så till slut upp i stående ställning.
Med fötterna en och en halv meter från marken. Det betyder att även huvudet hamnar 1,5 m högre upp!

Där stod jag. Ett krampaktigt grepp i husknuten var det enda som höll mig uppe. Jag stod där jag stod. Kom inte ur fläcken. Ner var inte och tänka på. Ett handlöst fall, på en och en halv meter? Jo jag tackar ja. Skrubbsår, bruten arm och inget mer bad den sommaren. Nej tack!
Det gick liksom inte att ta sig tillbaka samma väg som jag kom. Trappen var ju för låg. Dessutom fanns ju risken att jag med min lekamen skulle krossa mina barn. För deras hjälp den vägen, var en förutsättning.
Där stod jag.
– "Jag kommer inte ned!" Ropade jag, upplysande, till mina barn.
– "Kan du inte komma ned?" Undrade dottern och började fnissa.
Sonen snurrade runt, viftade med armarna, hoppade upp och ned, och jublade. Hans förväntningar hade åtminstone blivit infriade.
– "Är det säkert, att du inte kommer ned?" Undrade dottern, i en paus i skrattandet.
– "Ja!" Upplyste jag henne, behärskat leende.

Nu var goda råd dyra. Så här kunde jag ju inte stå. Jag såg Hustruns min framför mig. Jag kunde också föreställa mig vad hon skulle säga.
"Men?, Nisse, vad gör du? Varför står du där?"
Vad skulle jag svara på det?
"Jag måste stå här, jag kommer inte ned. " Kunde jag ju förståss säga.
Nu var det bara det, att det var cirka sex timmar kvar tills Hustrun skulle komma hem. Så vid det laget hade jag nog rasat ned av ren utmattning.
Eller så hade säkert sonen sågat av eller ryckt till i styltorna. För att hjälpa mig, så att säga. Nej, detta var ingen bra utväg. Här gäller det att vara klipsk, fantasifull, ja allt.

Lösningen på problemet var inte så långt borta. Det gäller bara att ta sig samman. Lugna ned sig. Se nyanserat på situationen.
Fortfarande krampaktigt hållande i husknuten, förflyttade jag mig mödosamt, mot trappen. Väl framme, instruerade jag dottern att lossa lindan, på det ena benet.
Sonen fick jag hejdat med ett vrål. Han kastade sig givetvis över det andra benet. Det hade inte varit så bra om bägge styltorna försvann under mig samtidigt. Kross- och skrubbskador.
De fick samsas om vänsterbenet.
Så, lugnt och stadigt ned med foten på trappen. Loss med högerfoten.
Räddad, räddad från en mycket pinsam situation.

Hustrun fick höra hela historien av de ivrigt gestikulerande och skrattande barnen. Jag lovade mig själv att inte göra om samma misstag.