Nu har jag vaknat!. Jag var faktiskt vaken tidigare och har hunnit med att intaga frukost och läsa igenom morgontidningen.
När jag läste rubriken på ttela’s förstasida, Många våldtäkter går inte till åtal, kom jag att tänka på gårdagens studie av vad Jane Lagerqvist skriver på sin blogg.
Hon är ju djupt engagerad i detta och verkar göra ett jättejobb. Hoppas hennes engagemang bär frukt.
Läste sedan inne i bladet att det öppnats en speciell mottagning för våldtagna. Men jag kan inte låta bli att reagera. Mottagningen verkar vara öppen endast för våldtagna kvinnor.
Våldtagna män då?
Jane skriver också mycket om det obehag hon möter ”på stan”, blickar, anspelningar, äckel etc. Och hon beskriver det här som ett specifikt kvinnligt problem. Är det det?
Jag kan se andra varianter. Det fanns en period i mitt liv jag simmade väldigt aktivt. Och att bada bastu gillade jag, då också. Men med tiden märkte jag att det vid en viss tid en viss dag, i badhusets bastu, så var det lite annorlunda än andra tider.
Eftersom jag är rätt så trögtänkt (läs naiv) så tog det ett tag att fatta att det var ”bögtid”. Jag hittar inget bättre ord. Men det var då mer bögar än normalt i framför allt bastun.
I duschen kunde det hända att man fick granskande blickar, uppifrån och ned, och sedan kanske en nick och ett leende.
Vid ett tillfälle var det en herre som kom fram och berömde min (då) snygga överkropp. Och jag kände mig smickrad, det är sant. Men jag kände samtidigt ett visst obehag.
Nu har jag inget emot bögar. Jag bryr mig egentligen inte. Men det blir jobbigt när man blir ett ofrivilligt objekt. Så jag förstår vad Jane diskuterar och vad hon menar. Jag undviker numer den bastun.
Men inser Jane, och hela ”antimän”-flocken av feminister, att män kan ha samma problem som kvinnor? Att det inte bara handlar om att män äcklar kvinnor.
Kvinnor i flock kan vara riktigt duktiga på att äckla ensamma män.
Så, det jag egentligen menar, är att detta egentligen INTE är ett könsproblem. Det är mer ett beteendeproblem. En brist på respekt. Ofta gror detta när ingen visar var gränserna går. Barn måste få rätt signaler, tidigt, från alla håll. Äckliga gubbar och snobbiga brudar måste också få sitt beteende bemött. De måste få signaler om att de sårar och äcklar. Och det måste vi alla hjälpas åt med. Det kan vi inte förvänta oss att något slags anonymt samhälle ska göra. Det handlar om dig och mig. Civilkurage.
Ja, ja. Det jag egentligen tänk att skriva var att gnälla lite om hur jobbig värk jag har i kroppen, idag, denna morgon, just nu. Samma högersida som besvärar. Det värker uppifrån huvet ned till högerfoten. Med två ”centra” i högerarmen och högerhöften. Det tjuter i huvudet. Det tar ett tag innan värkmedicinen verkar.
Idag är det den 1 augusti. I augusti förväntar jag mig att kallelsen från Sahlgrenska ska komma. Då kommer själva operationsdatumet att bli bestämt. Det är bra att veta. Att få något konkret. Att gå omkring i ovisshet är fruktansvärt tärande.
Tänk på det, alla ni läkare, som underlåter att undersöka och därmed försätter en människa i tillstånd av att vara ickediagnostiserad. Det är nedbrytande! Det blir man inte friskare av. Tro mig!
