Bastu:
Så nu har jag bokat bastu för september, tisdagar 20:15-22:15 och lördagar 16:15-18:15.
Ingen människa vet när jag kan bada bastu efter den 29:e?
Hälsa:
Har legat sedan 20:00. Varit uppe och rastat hunden så nu ska jag gå och lägga mig igen. Trött i kroppen, värker och tjuter i huvudet.
Sov Gott!
Media:
Bara för dig KP!
————– ttela ————–
Serier: ”Ernie”, klar vinnare!
——————————————
Hälsa:
Anfall av illamående som följs av värkattacker. Jobbigt som f-n!
Är ett bra uttryck på det jag kände för en stund sedan. Jag var förtvivlad och hunden var hysterisk. Hon blir det när hon blir rädd, liksom upprörd.
Jag hade tänkt att vi skulle göra en längre tur idag. Jag på cykel, med springande hund. Först lämpade vi av lite sopor. Då kommer en av grannarna med sin schäfer, där schäfern uppträder som om Tessie inte hade något existensberättigande över huvudet taget. Ja så som hon själv brukar uppträda mot framför allt lite större mörka hundar? När hon blir utsatt för det viftar hon lite försiktigt på svansen och ser liksom förvånad ut.
Det mötet lade väl lite grund för nästa. En mellanstor svart hund uppenbarade sig. Och vips var rollerna ombytta. Jag ”vet” att detta beteende hos i alla fall vår hund betyder att hon känner rädsla och osäkerhet och då är anfall bästa försvar? Så, den där hunden förtjänade att dö, enligt vår hund. Sedan försvinner den bara? Hundens matte och hunden ”försvann” in i sin parkerade bil.
Så Tessie blev som förbytt. Hon for fram och tillbaka, hit och dit. Och letade? Det luktade ju så starkt, var hade ”hotet” gömt sig. Hela tiden försöker jag prata lugnande till henne. Kallar in henne till mig och försöker förmedla att hon är duktig när hon är vid min sida. Sådär håller vi på hon far iväg, jag ”ropar” lugn och hon rycker i kopplet. Jag ropar in henne, hon sticker iväg och jag försöker med rösten hindra henne från att rycka i kopplet. Jag misslyckas.
Detta håller väl på kanske 2 minuter. Men det är fullt tillräckligt för att mina besvär ska fyrdubblas. Värken ökar i nacken, ryggen, armarna, ländryggen och benen, Tjuter i huvudet, muskler krampar och humöret sjunker. Lika bra att avbryta rastningen så fort som möjligt.
Till slut lugnar hon ned sig och får kissat och bajsat och vi går och ställer in cykeln. Och när jag kommer in är det bara att gå till medicinskåpet och stoppa i sig extra medicin. Förbannade hund! Tänker jag då. Samtidigt som jag vet att det ju inte är hennes fel. Det är min otillräcklighet. Att jag inte orkar. Då tycker jag mer synd om hunden än om mig själv.
Det är vid sådana här tillfällen som jag verkligen ser fram emot operationen.
Nu blir det mat och sedan vila!
Lugn, bara lugn!
Reflektion:
Har lekt med hunden en stund. Hon vill att man ska kasta mjukisdjur lit hit och dit. Nu tröttnade hon. Och jag kom på mig med att sitta där på golvet och tänka på livsglädje och livskvalitet.
Och mitt upp i dessa tankar kom jag att tänka på min kommande operation. De ska skära upp halsen på mig ”gräva” sig in till halsryggraden. ”Frilägga” tre kotor, tror jag. Och ta bort främre delen av dessa kotor. Och sen? Hur blir det sedan? Kommer besvären sluta att bli värre? Kommer jag att bli bättre? Vad kommer jag att bli? Får jag ett liv till? En ny chans?
Och så mitt i dessa tankar dök Sebastian upp. 15-åringen som dog i cancer. Och det öppna raka reportaget som kunde läsas i Söndagens GP. Det grep mig. Jag rördes till tårar. Varför det? Var det – tyck synd om? Nej.
Det var den överväldigade känslan över min egen futtighet. Hur ofta tycker jag synd om mig själv? Hur ofta gnäller jag? Alltför ofta.
Det var mer känslan av att bli tagen ned på/till jorden som berörde mig. En slags frigörande känsla. Ta vara på nuet. Jag måste bli bättre på att se det som är viktigt. Det som är nära. Ta vara på de ”små tingen”. Vad är det som är viktigt? Sådana tankar for genom mig.
Det är det lilla som bygger det stora.
Må Bra!
Dags att lätta upp det hela, eller?
Movieboxen: (Våren 1988)
Egentligen började det hela dagen innan. Vi brukar hyra en moviebox emellanåt. Barnen måste ju få sin beskärda del av video-tittar-behovet tillfredställt. Som förälder får man i gengäld en behaglig stund, som präglas av harmoni och tystnad. Om vi bortser från videooljudet.
Boxen hyrdes på Egnahemsvideo i Vänersborg. På boxen står bl a en text som upplyser hyraren om att "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut", eller något liknande.
Vi tittade på video den kvällen – hela familjen. Tidigt på morgonen nästa dag var barnen uppe tidigt och skulle titta på mera video. Hustrun var uppe och skulle hjälpa dem. Jag själv sov behagligt.
En röst hörs från våningen inunder:
-"Nisse!… Nisse! Kom ned och hjälp mig, boxen är sönder!"
Halvvaken släpar jag mig ned till vardagsrummet. Hustrun visade mig att det inte gick att få in kassetten. Jag försökte själv. Jodå, det gick inte.
Kollade alla kablar, ström osv. Kassetten gick inte att få in.
Jag läste då återigen texten på boxen; "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut". Det var väl själve den, tänkte jag. Dom måste ha glömt att "omprogrammera" boxen. Jag får väl åka dit, så får dom fixa det här, f-b:nat också.
På med kläderna. Ut med bilen. Iväg till staden. In i videobutiken.
Av en ren tillfällighet råkar också en arbetskamrat till mig befinna sig där. I videoärenden.
Jag beskriver min belägenhet och milda upprördhet för honom. Han ser mycket betänksam ut.
Fram till disken. Upp med boxen.
-"Låsmekanismen har trätt i funktion för tidigt!" Proklamerar jag med hög protesterande röst.
Videobutiksinnehavaren tittar misstänksamt på mig – säger inget. Öppnar boxen. Sätter i elsladden. Kopplar den till TV:n. Trycker på "EJEKT". Ut kommer en kasset. Jag tappar hakan, spärrar upp ögonen, jag blir paff. Kassetten trycks in.
-"Visst fungerar den." Säger hon.
Sammanhanget står klart för mig. Det var en kassett kvar i boxen – därför gick det inte att trycka in en ny. Eftersom Hustrun hade varit på boxen först – så existerade inte tanken att det skulle vara kvar en kassett i boxen – detta trodde jag Hustrun hade tänkt på.
Jag bryter ut i ett hysteriskt skratt. Arbetskamraten syns inte till, han hade gömt sig. Villt skrattande tar jag boxen, ut ur lokalen. De övriga närvarande såg lätt roade ut.
Ett skratt förlänger livet!
Trimmade moppar:
Att trimma sin moped och sedan köra ”fort som f-n” verkar vara en favoritsysselsättning för testosteronstinna småpojkar. Det var det även på min tid. Jag har också kört trimmat, en gång. Jag körde ut på Hjortmossegatan i Trollhättan och då kom en polisbil, så jag ”lämnade” Hjortmossegatan och åkte hem och tog bort ”trimmet fort som f-n”. Istanes vad rädd jag blev!
Det är väl det som skiljer, respekten. Och så förstod jag att jag gjorde fel.
Idag verkar det saknas respekt. Var ute nu, nyss, och rastade hunden. Då kommer två fartkåta yngre tonåringar, i full fart, på cykelvägen. Barn vistas och leker utmed och bredvid cykelvägen. Farten är ca 60-70 km/timma. Svårt att uppskatta. Just dessa två fartkåtingar saktade faktiskt ned när de såg folk.
Men jag tänkte mer på dem som de inte såg, ett barn bakom en buske som rusar ut. Jag hoppas det inte händer.
Och så på en cykelväg? Varför inte på bilvägen? Jo de körde oskyltat och så är det lättare att smita från snuten om kör ”offroad”.
Vad kan man då göra?
Som vuxen kan du t.ex:
* Försöka känna igen dem och gå och prata med föräldrarna. Nu kan visserligen ofta föräldrarna vara lika respektlösa (läs pucko) som sina fartkåta ungar så du kan ju riskera att bli utskälld. Men likväl menar jag att det är viktigt att man säger ifrån och att det syns.
* Skriv insändare.
* Ring polisen. De har offroadmotorcyklar och kan ibland fånga dessa ungdomsbrottslingar. För jepp, det är brottsligt att dels trimma och dels köra för fort och dels köra oskyltat och dels göra det och inte ha MC-kort. Dessutom är de ju för unga för att få ta MC-kort.
* Kolla vad din egen ungdom håller på med. Be att få provköra deras moppar och kolla själv. Max 40 km/timma för EU-moped som då måste vara skyltad och max 30 km/timma för vanlig moppe.
Du kan rädda liv!
Politik och Demokrati:
Det är något som legat och gnagt i bakhuvudet i ett par dagar nu. Och det har att göra med den diskussion om den Svenska Alkoholpolitiken jag var engagerad i en liten ”sväng”.
Den alkoholliberala ”sidan” återkom med att det bara är att vika sig för vad majoriteten tycker för vi i Sverige lever ju i en demokrati. Och det är ju sant, att vi lever i en demokrati. Men är det verkligen så att det alltid är majoriteten som får rätt? Och vad menas egentligen med majoritet?
Jag tänker så här: Vi, folket, röstar ju med jämna mellanrum. Vi röstar på ett politiskt parti i respektive kommunal-, landsting- och riksdagsval och nu den 18:e i kyrkovalet i ett liknade upplägg. Vi kan också markera om vi vill att en speciell person ska ges mer uppmärksamhet än t.ex. förstanamnet på en lista. En variant av personval. Strykningar är inte längre ”tillåtna”?
Tanken är ju att de folkvalda politikerna ska föra sina respektive röstares vilja vidare till det politiska ”bordet” och där ”kämpa” för ”vår” sak.
Nu är det ju inte så. Utan vi röstar ju på någon snubbe eller gumma som vi tror tycker åtminstone ungefär som ”jag”.
Detta har bl.a. fått som effekt att den partipolitiska ideologin har ”försvunnit”. Vi röstar mer på ”sakfrågor”. Partigränserna är utsuddade. Och allt blir mer individualistiskt.
Vad gör politikerna då? Jo de samlas i grupperingar och kommer överens om ett antal slagkraftiga ”sakfrågor” som de lurat ut att folket vill ha och så kommer de, folket, att rösta så.
Det betyder ju t.ex. att politiken kan välja bort sådant som är ”jobbigt” och erbjuda väljarna ett urval av frågor som ”passar”. De manipulerar folket till att rösta på det ”de” vill.
Är det en demokrati som bygger på vad en majoritet av vad folket vill?
Blogg-Karaktär:
Från nu kommer jag att ändra min framtoning här på bloggen. Det har blivit för mycket ”recensioner” av media. Och dessutom ”måste” jag dra ned på tiden framför tangenterna.
Jag vill i stället framföra lite mer ”obekväma” åsikter och tyckanden. Det kommer främst att handla om att jag diskuterar frågor typ:
”Vilken nytta har alkoholen, egentligen?”
”Hur är det att vara långtidssjukskriven?”
”Vad kan du göra på din arbetsplats för att förmå arbetsgivaren att minska sjukskrivningarna?”
”Vad kan du och jag göra för att minska ungdomsbrottsligheten?”
Och liknande mer personligt riktade frågor och påståenden.
Jag kommer väl antagligen även fortsättningsvis emellanåt tycka till om sådant som jag reagerar på i media. Men då blir det nog mer uppenbara galenskaper.
Det kommer också att bli mer berättande om hur jag resonerar inför operationen.
Hälsa:
I brevet jag fick från Sahlgrenska var en bibba med frågor. Antingen får jag be hustrun skriva eller så får jag bifoga ett papper med svaren separat på, skrivna via datorn.
Jag har problem med att hålla i en penna. Handstilen blir då därefter. Den har i och för sig aldrig varit direkt läsbar men nu är det värre. Jag har själv svårt med att tyda den.
Må Bra!
Film:
Tittade lite på ”Min jätte”. Skulle det vara en komedi? Den var tragisk och handlade om svek och lögner. Vad är det som är komiskt med det? Stängde av.
Picknick:
Hustrun, hunden och jag åkte ut till Grönvik vid Ursand. Där grillade vi korv och hunden fick leka av sig med nyinköpta pipbollar. Det var skönt i sensommarsolen. På hemvägen kikade vi in till sonen.
Film:
”Best in show”. Har man varit på lite hundutställningar så blir det extra kul när olika ”typer” blir karikatyrer. Smårolig.
Kyrkoval:
Den 18 september är det dags att lägga sin röst i valurnorna. Mest för att hålla borta usla ytterlighetspartier.
Ut med hunden sedan bädden!
Jag har blivit kallad! Låter lite religiöst? Det handlar om att jag nu har ett datum för min operation i halsryggraden: torsdagen den 29 september 2005.
Med reservation för att den kan behöva flyttas p.g.a. t.ex. akuta operationer.
Tisdagen den 13 september kl 10:00 är jag kallad till ett inskrivningsbesök. Då kan jag få svar på alla mina frågor och jag kommer sannolikt att bli ytterligare undersökt.
Det känns väldigt bra. Konkret. Nu händer det!
Nu ska jag läsa igenom den gedigna informationen som var medskickad.