Politik och Demokrati:
Det är något som legat och gnagt i bakhuvudet i ett par dagar nu. Och det har att göra med den diskussion om den Svenska Alkoholpolitiken jag var engagerad i en liten ”sväng”.

Den alkoholliberala ”sidan” återkom med att det bara är att vika sig för vad majoriteten tycker för vi i Sverige lever ju i en demokrati. Och det är ju sant, att vi lever i en demokrati. Men är det verkligen så att det alltid är majoriteten som får rätt? Och vad menas egentligen med majoritet?

Jag tänker så här: Vi, folket, röstar ju med jämna mellanrum. Vi röstar på ett politiskt parti i respektive kommunal-, landsting- och riksdagsval och nu den 18:e i kyrkovalet i ett liknade upplägg. Vi kan också markera om vi vill att en speciell person ska ges mer uppmärksamhet än t.ex. förstanamnet på en lista. En variant av personval. Strykningar är inte längre ”tillåtna”?

Tanken är ju att de folkvalda politikerna ska föra sina respektive röstares vilja vidare till det politiska ”bordet” och där ”kämpa” för ”vår” sak.

Nu är det ju inte så. Utan vi röstar ju på någon snubbe eller gumma som vi tror tycker åtminstone ungefär som ”jag”.
Detta har bl.a. fått som effekt att den partipolitiska ideologin har ”försvunnit”. Vi röstar mer på ”sakfrågor”. Partigränserna är utsuddade. Och allt blir mer individualistiskt.

Vad gör politikerna då? Jo de samlas i grupperingar och kommer överens om ett antal slagkraftiga ”sakfrågor” som de lurat ut att folket vill ha och så kommer de, folket, att rösta så.

Det betyder ju t.ex. att politiken kan välja bort sådant som är ”jobbigt” och erbjuda väljarna ett urval av frågor som ”passar”. De manipulerar folket till att rösta på det ”de” vill.

Är det en demokrati som bygger på vad en majoritet av vad folket vill?