Reflektion:
Har lekt med hunden en stund. Hon vill att man ska kasta mjukisdjur lit hit och dit. Nu tröttnade hon. Och jag kom på mig med att sitta där på golvet och tänka på livsglädje och livskvalitet.
Och mitt upp i dessa tankar kom jag att tänka på min kommande operation. De ska skära upp halsen på mig ”gräva” sig in till halsryggraden. ”Frilägga” tre kotor, tror jag. Och ta bort främre delen av dessa kotor. Och sen? Hur blir det sedan? Kommer besvären sluta att bli värre? Kommer jag att bli bättre? Vad kommer jag att bli? Får jag ett liv till? En ny chans?
Och så mitt i dessa tankar dök Sebastian upp. 15-åringen som dog i cancer. Och det öppna raka reportaget som kunde läsas i Söndagens GP. Det grep mig. Jag rördes till tårar. Varför det? Var det – tyck synd om? Nej.
Det var den överväldigade känslan över min egen futtighet. Hur ofta tycker jag synd om mig själv? Hur ofta gnäller jag? Alltför ofta.
Det var mer känslan av att bli tagen ned på/till jorden som berörde mig. En slags frigörande känsla. Ta vara på nuet. Jag måste bli bättre på att se det som är viktigt. Det som är nära. Ta vara på de ”små tingen”. Vad är det som är viktigt? Sådana tankar for genom mig.
Det är det lilla som bygger det stora.
Må Bra!