Jag har ju emellanåt skrivit att jag har urusla marginaler. Har klurat en del på hur det där egentligen hänger ihop. Vad kommer det sig att man får sämre marginaler när man har värk?
Jag har en teori eller en hypotes är väl mer korrekt ordval.
Först en bild:
Bild 1.
Bild 1: Cirklarna representerar personer a-f. Yttercirklarnas storlek ska spegla den prestationsförmåga vi ärver. Det som bestämmer att ”det här är det jag max kan prestera”. Den inre gröna cirkeln är vår normal prestationsnivå. Notera att varje Cirkel är röd längs ut, det markerar; ”Är du här och lever är det kris”. Mellan det röda och det gröna, det som är orange, är det jag kallar för våra marginaler.
Raden Bild 1:A; Visar personer med samma maximala prestationsförmåga. Olika normalförmåga. Olika marginaler.
Raden Bild 1:B; Visar personer med olika maximal prestationsförmåga. Samma normalförmåga. Olika marginaler.
Kolumnen Bild 1: C; Visar personer med olika maximal prestationsförmåga. Olika normalförmåga. Relativt samma marginaler.
Notera att personerna; a, d & e i kolumn C ser ut att ha samma marginaler. Men det är bara i avståndet mellan cirkelbågarna det är samma. Den orange ytan skiljer. Det betyder att om person a utnyttjar sin maximala förmåga så kan denne göra det under längre tid än personerna d & e. Eller så kan man säga att person a kan arbeta och vara trött under en längre tid, än personerna d & e, innan de rasar ihop totalt.
Sämst förutsättningar att klara stress har alltså person e. Och bäst förutsättningar har person c. Däremot uppskattar arbetsgivare personerna a, b & d mer eftersom de har större normalförmåga.
I bild 2 vill jag visa vad som händer om person a och c utsätts för samma prestationskrav (stress).
Bild 2.
Del lilla pilen i varje cirkel representerar en och samma prestation eller stressfaktor. Hos person a nås trötthet nästan omedelbart. Troligtvis med irritation och koncentrationssvårigheter som följd.
Hos person c kommer det inte att märkas. Denne person har så betydligt mycket mer i marginal. Givetvis förutsätter jag att respektive person arbetar utefter sin egen normalförmåga. Det innebär ju att person a redan arbetar betydligt mycket mer än person c.
Totalt sett, räknas person a som mer effektiv.
I bild 3 vill jag visa vad som händer med människor med smärta/besvär. Jag tar mig själv som exempel. Jag tror att jag är en persontyp b. Relativt stor maximal prestationsförmåga, rätt så stora marginaler och en relativt stor normalprestationsnivå. Jag var stresstålig och klarade av att hålla på med mycket på en gång. Jag var produktiv och kreativ.
Bild 3.
Det som händer, tror jag, när man har kronisk smärta eller kroniska besvär (t.ex. spända muskler) är att marginalerna minskar till obefintlighet och det sker genom att gränsen för den maximala prestationsförmågan krymper, det röda området blir större. Det representerar då de besvär och den värk man har.
Det som ställer till det, i mitt fall, är att min normalprestation är relativt intakt. Den streckade cirkeln visar min normalförmåga just nu (den varierar beroende på medicinering).
Gör jag något eller blir utsatt för press eller stress så når jag så gott som akut trötthet omedelbart. Beroende på den obefintliga marginalen.
Man skulle ju kunna tycka att det där gröna utanför den streckade linjen kunde bli ”mer marginal”. men det verkar inte vara så.
Det blir nog mer som i bild 4, i så fall.
Bild 4.