TVÅ pojkar i en engelsk internatskola blev ovänner redan från början, och fiendskapen bara växte sig starkare med åren. Den ene blev sjöofficer och avancerade med tiden till amiral, den andre, som var katolik, valde den prästerliga banan och blev i tidens fullbordan biskop. De träffades inte på många långa år, men en vacker dag stötte de händelsevis ihop på perrongen till en järnvägsstation i London. Bägge hade förändrats åtskilligt och biskopen hade lagt kraftigt på hullet, men de kände genast igen varandra. I sin fotsida dräkt stegade biskopen fram till amiralen, som stod där i sin guldglittrande uniform, och sade:
“Kan stinsen säga hur dags tåget till Aberdeen går?”
Amiralen rörde inte en min, utan svarade i korrekt förbindlig ton: “Om exakt en halvtimme. Men är det verkligen välbetänkt att företa en så lång tågresa i damens tillstånd?” -UP
Källa: Ett urval ur Det Bästa, Ett gott skratt… Reader’s Digest AB, Stockholm (233/67/06 Det Bästa) Kristianstads Boktryckeri AB
Kategoriarkiv: Hmm…
Flaggning
Idag flaggar

För Samisk Nasjonaldag.
Flaggning
Idag flaggar

För Kronprinsesse Mary.
Lördag
Jag anslöt mig till den minoritet som nedlåter sig till nöjet att titta på första delfinalen av melodislagerfestivalen.
Jag noterar att bildprocucenten och kameramännen måste vara helt outbildade eller så är de höga på något otillåtet.
De filmkurser jag studerat har grundregler:
zooma inte – folk kan må illa,
rör inte kameran – det är motivet som ska röra sig.
Ja för att nu nämna bara två.
Är jag ensam om att tycka att det är jävligt störande att tvingas titta genom förvirrade kameraperspektiv?
När nu artister läger ned eoner av tid på koreografi och att man bygger scener som kostar skjortan och har hundratals effekter.
Blir inte det då bortkastat?
Fredag
Dagen började med att sitta och knappa på telefonen och till slut komma fram till doktorn på vårdcentralen, efter 30 minuter.
Därefter långpromenad med hunden. Underbart väder. Hög kall luft. Frusen mark. Solen skiner. Högt vattenstånd(?).
Allt som i en promenadsaga, tills…
…hunden brukar leta upp en grankotte som ska kastas – så även denna dag.
Vi kastade grankotte.
Hunden kommer fram och ska lämna kotten, eftersom hon är lite kortare än vad jag är så måste hon sträcka upp huvudet för att hon ska kunna lämna av kotten i min framsträckta hand.
Just då blev det något konstigt, kotten hoppade väl snett eller så. Den gled i alla fall liksom ned lite i halsen, på hunden.
Hon försökte få upp den men eftersom den hade sina fjäll vända liksom utåt så gjorde rörelserna bara att kotten åkte längre och längre ned i hennes hals.
Och där stod jag och såg en hund sätta en stor grankotte i halsen. Jag var ett tag övertygad om att här står jag och ser på medan min hund dör.
Hon kämpade och liksom ulkade och höll på och så tvärt blev det bara som vanligt.
Hon tittade på marken och så tittade hon på mig. Hennes ögon frågade ”Såg du vart kotten tog vägen?”. Sådär lite anklagande också – ”Har du tagit den?”.
Och sedan var hon som helt vanligt.
Lite marigt kändes det att lämna henne och åka till jobbet.
Efter en del om och men (hemma hos mor och far) så kunde jag till slut komma hem. Nu hade jag nästan förberett mig på en död hund eller åtminstone en hund i någon form av svårigheter (man målar ju upp det värsta).
En helt vanlig glad hund möter mig i dörren. Fint tänker jag – då kommer nog kotten ut den vanliga vägen – efter ett tag.
En snabb rastning – hustrun och jag skulle träffas för After Work på Swania i Trollhättan.
Fixade lite mat åt hunden och katterna. Klär på mig, tittar ned på hallmattan och ser något korvliknande i dunklet där på mattan – ser ut som en kattskit (ja det har hänt att det hamnat på mattan – hur? – får vi aldrig veta.).
Det märkliga är min nästa reaktion – jag tar upp den med handen (och då har jag precis innan tänkt att det är en kattskit?). Jag inser snabbt att det är en kotte. I de något förvirrade tankarna funderar jag kort på – ”Hur kom den ut?”. Jag luktar på den – den luktade inte skit – alltså har den inte kommit ut bakvägen. Givetvis inser jag att det finns inte en chans att det skulle kunna gå så fort. Men ändå…
1. Fakta – hunden har kräkts upp kotten.
2. Kotten har på grund av det blöta maginnehållet, dragit ihop sig och blivit helt slät.
Ja jag är då helnöjd…
Söndag
Hustrun tvättar och jag laddar upp för att städa.
Har precis läst färdigt ”Da Vinci-Koden” av Dan Brown. (Började på den i förrgår)
Tempot och underhållningsvärdet i boken kan väl diskuteras. I det avseendet var ”Änglar och Demoner” bättre. Och den ska läsas först. Författaren hänvisar nämligen i ”Da Vinci-Koden” till händelser ”ett år tillbaka i tiden” till Vatikanen och Rom där boken ”Änglar och Demoner” utspelar sig.
Jag gillar sensmoralen i boken:
1. Att Jesus egentligen menat att kvinnan (Maria Magdalena) och inte männen (apostlarna, lärjungarna) var de som skulle förkunna Guds Ord. I mitt tycke en trevlig känga till dagens rabiata manliga präster.
2. Att Gud egentligen är föreningen man/kvinna. Och att den sanna gudomliga upplevelsen, extasen är orgasmögonblicket – närmare Gud än så kan man inte komma.
3. Att religionkrigens grundläggande syfte är att dölja sanningar – som skulle kunna rubba maktbalanser (det manliga kapitalets makt). [En passus här, just kapitalismen är en av de ideologier som är totalt könsneutral – det viktiga, styrande är kapitalet och produktionen]
4. Hur nästan alla myter, religioner och deras symboler (psykiska och fysiska) hänger ihop.
Ruggigt duktig författare som har en gedigen grundforskning i sitt material.
Berättelse!
Hittade ett antal häften som jag producerade i pytteupplagor i början på 1990-talet.
Här är den första:
"Grodor, ödlor, ormar och Alexander (1991)
Äntligen, vintern drar sig tillbaka. Våren är på väg. Nu är Grodorna på gång. Nu söker de upp pölar, dammar och diken för att söka sig en partner att para sig med och lägga rom. Vattenödlorna gör dem sällskap. Ja inte så att de parar sig med varandra, ödlor och grodor, nej, de håller till på samma ställen. Visserligen är vattenödlorna lite tidigare än grodorna.
Nu börjar en hektisk tid i naturen. Grönskan spränger fram. Däggdjuren som parade sig i höstas förbereder sin nedkomst, att deras bebisar skall komma. Fåglarna lockar till sig sina partners och bygger bo, lägger ägg och ruvar. Ormar och ödlor kommer fram ur sina hålor i den första sommarvärmen, så fort tjälen lämnat marken.
Hektiskt är det nu också för Alexander och hans kompis Daniel. Grodor, ödlor och ormar skall fångas och studeras. Ormar är speciellt intressanta. Bland annat därför att de är praktiska. Praktiska på så sätt att de är mycket användbara när man vill skrämma tjejer.
Grodorna väntar. Här skall fångas. Hink och håvar och så iväg.
— Vart skall ni ta vägen!, ropar Alexanders mamma.
— Vi skall fånga grodor, svarar Alexander.
— Jaha, och om man heter Alexander och skall fånga grodor, vad skall man tänka på då?, säger mamma och ser lurig ut.
— Stövlar, svarar Alexander och ser skyldig ut.
— Precis, stövlar, säger mamma, med en triumferande uppsyn.
Fort på med stövlar, visserligen under stön och stånk. Men det går fort. Grodorna väntar. På dem bara!.
Alexander och Daniel skyndar iväg till sitt favoritställe. Ett bra ställe, mamma och pappa vet inte var det är. Det garanterar ostördhet.
— Jag tycker inte om stövlar, säger Alexander.
— Det gör inte jag heller, säger Daniel.
— Det är svårt att springa i dom och dessutom är det ju inte blött ute, fortsätter Alexander.
— Just de’, säger Daniel. Jag kommer ihåg förra året, det är ingen idé med stövlar. Man blir ju blöt om fötterna ändå. Vattnet rinner ju över stövelkanten. Jag fattar inte varför morsor tjatar om stövlar, vi blir ju blöta om fötterna ändå?.
— Jag tycker också att det är korkat. Man skulle ha såna där byxstövlar, som gick upp till halsen, säger Alexander.
— Ja! Eller dykutrustning, då kunde vi simma ner under vattnet och ta grodorna med händerna, va häftigt, säger Daniel med en lycklig uppsyn.
— Skithäftigt, och så kunde vi ha såna där harpuner, tjoff bara, säger Alexander och visar med händerna hur man spetsar grodor med en harpun.
— Mamma skulle inte gilla det, säger Daniel tyst.
— Inte min heller och pappa skulle säkert kolavippen, säger Alexander.
— Du, Alex, vi fångar både honor och hannar, så lägger vi dem i hinken och kollar när de parar sig, säger Daniel och fnissar.
— Danne, har du sett kuken på en groda?, undrar Alexander.
— Nä, de’ har ja’ inte. Dom kanske inte har nån?, svara Daniel.
— Hur knullar dom då?, undrar Alexander.
— Vet inte, svarar Daniel.
— Nej, just de! Dom har ingen. Det har jag läst i en bok. Hannen sätter sig på honans rygg och klämmer sig fast, sen gör dom nåt? Och sen klämmer honan ut äggen, rommen, och när hon gör det sprutar hannen ut nåt. Nått vitt tror jag. Och sen är dom färdiga. Så gör dom. De’ har ja’ läst. Eller om det var farsan som sa’t?, säger Alexander upplysande.
— De har jag också hört, i skolan tror jag, säger Daniel. Pojkarna travar på. På väg till groddammen. De pratar vidare om hur många grodor de skall fånga. Hur de skall dela dem mellan sig. Vad de skall ha dem i. Hur mycket rom de skall ta med sig. Rom är skojigt. Speciellt när ynglen börjar röra på sig.
— Nu är vi snart där, nu måste vi va’ tysta, smyg, viskar Daniel.
— Va!, ropar Alexander.
— Tyysst!, försöker Daniel viska, samtidigt som han viftar med ett finger framför munnen. Vi måste vara tysta nu, annars pyser dom. Vi måste smyga.
— Ja, ja, tyst med dej nu då, säger Alexander smått irriterat. Sakta och försiktigt närmar de sig dammen, De sträcker på halsarna. Jodå, där finns grodor. De ser hur de rör sig, simmar omkring, hur huvuden tittar upp. De hör hur de kväker. Blorup, blorup, låter det, ungefär.
— Aajj!!, vrålar Alexander. Jävlars skit, aajj!!
— Tyst med dej, du skrämmer ju grodorna, va’ är det med dej, tyst!, manar Daniel.
— Myror! Pissmyror, jag har fått pissmyror innanför byxorna! Aj! Skit! Hjälp mig, då!, ropar Alexander, vädjande till Daniel.
— Hur då? Jag vill inte ta i dig, då får ju jag pissmyrorna på mig. Ta av dig byxorna!, säger Daniel i ett försök att vara hjälpsam. Aajj!! Vrålar han sedan. Aajj!! Oohh!! Dom är på mej också!
Tjutande och hoppande flaxar nu pojkarna omkring och försöker få av sig sina byxor. Det visar sig att de måste ta av sig alla sina kläder. Försiktigt hade de lagt sig precis rakt på ett rödmyrebo och det tyckte inte myrorna om. Givetvis stördes friden vid dammen och grodorna gömde sig, nere i bottenslammet. Inte ett liv syntes. Bara två pojkar, nakna, hysteriska. Ruskande och borstandes sina kläder. Fulla med små ilsket röda märken på ben, stjärtar, magar, ryggar och armar.
— Du har en i håret, tjuter Alexander, åt Daniel.
— Var då! Var då! Skriker Daniel och studsar upp och ned samtidigt som han låter händerna fara genom håret som en visp.
— Den är nog borta nu, jag ser den inte, säger Alexander i något lugnare ton. Daniel lugnar ned sig.
— Fy fan, säger Alexander, jag hade en på snoppen. Det svider, kolla alldeles rött, här, här på sidan.
— Jag hade fyra stycken på pungen, det känns inte alls bra. Vad skall vi göra? Undrar Daniel.
— Det går nog över. Vi tar på oss. Jävla skitmyror, morrar Alexander och tittar med mörka ögon på den plats där rödmyrorna huserar och med gott resultat försvarat sitt revir. Vi slår ihjäl dom! Vi ger igen, säger han, och ser vild ut.
Pojkarna tar på sig sina kläder som de vrängt in och ut femtioelva gånger. Beväpnar sig med var sin stor trädgren och förklarar myrorna krig. Med vikingars vansinne går de lös på rödmyrebot. Hoppar, slår, vrålar, skriker och tjuter. Givetvis är det myrorna som går segrande ur striden. Allt piskande och hoppande gör att myrorna far upp i luften och hamnar på pojkarna. Tjutande och skrikande lämnar pojkarna myrorna. Sliter av sig sina kläder för andra gången. Nu är de hysteriska. Det tar gott och väl tio minuter innan de lugnat ned sig såpass att de mer noggrant kan syna sig själva och sina kläder. De bestämmer sig för att denna sida utav dammen är dålig. Ingen bra plats. Den andra sidan ser mycket bättre ut. Något slakna lommar de runt dammen. De finner en hyfsad utkiksplats.
— Förra året fanns det inga myror där, upplyser Daniel. Fan, va det svider.
— Pappa säger att man inte skall bry sig om att det svider, det går fortare över då, säger Alexander.
— Din farsa, är han lite dum i huv’et, eller? Vill Daniel veta.
— Knäpp är han, men det funkar på myggbett, jag har provat, svarar Alexander och ser ut som om han inte alls tror på vad han säger.
Pojkarna står ett tag och spanar. Efter några minuter börjar det röra sig i vattnet. Grodhuvuden börjar sticka upp. Vattenlöpare far över ytan och bildar ringar som drar till sig deras uppmärksamhet.
— Där, Danne, viskar Alexander. Där borta vid grenen kommer en, rakt mot dig. Ta den med håven.
Daniel når inte riktigt. Han måste kliva ut lite i dammen. Tur att han har stövlar. Försiktigt för han ned först den ena foten sedan den andra. Han står helt stilla. Grodan rör sig sakta, mycket sakta, mot den plats där Daniel står. Sakta sjunker Daniels stövlar ned i dyn.
— Det rinner ned vatten i dina stövlar, upplyser Alexander.
— Jag märker det, svarar Daniel med en fånig min.
Bägge studerar de hur Daniels stövel fylls med vatten. Snart är även den andra stöveln vattenfylld. Daniel rör sig inte. Här gäller det att inte skrämma iväg grodan, som nu är inom räckhåll för håven. Ytterst försiktigt för Daniel håven närmare den plats där Grodan är. Han fixerar grodan. Han koncentrerar sig, siktar. Svisch! Med en snabb rörelse är grodan fångad.
— Här, ta håven, säger Daniel. Jag sitter fast I botten. Jag kan inte röra mig.
Alexander tar emot håven. Tar upp grodan. Håller den I handen. Med en experts uttryck I ansiktet, vänder och vrider han på grodan.
— En hane, konstaterar han. Den är liten och smal. Stolt lägger han grodan i hinken.
Daniel kämpar för att komma loss. Han måste hjälpa till med händerna för att dra upp stövlarna. Han kommer upp. Sätter sig vid dammens kant. Tar av sig stövlarna.
— Kolla! Säger han till Alexander. Sakta tömmer han stövlarna. Vattnet forsar ut. De var välfyllda.
— Du har nått svart gegg på din ena socka, säger Alexander och pekar.
Daniel för ned handen för att ta bort gegget. Snabbt drar han tillbaka handen. Stirrar med fasa på gegget.
— Fy tusan, va läbbigt. En blodigel! Uhää, låter han och ser ut som om han fått minst sju citroner i munnen.
Med en pinne petar han på blodigeln. Den vrider sig, drar ihop sig, slingrar sig och ser jätteäcklig ut. Den vill inte frivilligt lämna Daniels socka.
— Tänk om den biter sig fast, säger Daniel med ett förfärat ansiktsuttryck.
— Inte genom sockan, svarar blodigelexperten Alexander. Med en sprättande rörelse med pinnen far blodigeln iväg. Daniel ser genast lite mer lugnare ut. Han börjar dra av sockarna. Viker ihop dem och vrider ur det dyiga vattnet. När han är klar, tar han på sig sockarna och stövlarna igen. Känns inget vidare. Men det var det värt. Grodan inhåvades. Priset, blöta fötter, anses mycket rimligt. Färdig med sina plaskvåta fötter börjar Daniel åter rikta uppmärksamheten mot dammen och vad som kan komma att dyka upp.
— Alex, viskar Daniel. Där borta vid grenen som sticker upp, ser du!
— Ja, jag ser, viskar Alexander tillbaka.
En vattenödla simmar lugnt strax under vattenytan. Intet ont anande om det förestående hotet. Att bli infångad, av ett grodproffs. Alexander för håven I position. Med en snabb spjutliknande rörelse plaskar håven i vattnet. Fort upp med den. Alexander stirrar ned I håven.
— Ja’ missa’ den. Han var för snabb. Förklarar han samtidigt som han vränger håven för att tömma den på slemmiga växter och dy.
— Du plaska för mycket, upplyser Daniel och ser anklagande på Alexander.
— Fånga den du då! Svarar Alexander med en halvlömsk min.
— E’ du dum eller? Den har ju simmat till hotaheiti nu, säger Daniel och stirrar tomt framför sig. Koncentrerad på vattenytan.
Alexander bestämmer sig för att placera sig en bit ut i dammen. Han vill inte upprepa misstaget med ödlan. Han går ut en bit. Trampar upp och ned lite för att känna hur bottnen är. Den verkar relativt fast. Här sjunker nog inte stövlarna ned. Daniel sitter vid kanten och stirrar. Alexander står en bit ut och stirrar. Ingen säger något. De är mycket koncentrerade. En skata kraxar I något träd. De hör andra barn leka en bit bort.
— Bara dom inte kommer hit, säger Alexander.
— Hm, mumlar Daniel.
Daniel fixerar något med blicken. Det ser ut som ett grodhuvud. Det rör på sig. Det rör inte på sig som ett grodhuvud. Grodor rör sig ryckvis. Detta huvud rör sig glidande. Daniel är som förhäxad. Plötsligt förstår han vad det är, en snok. Och snoken är på väg rakt mot Alexander. Närmar sig honom bakifrån.
— Alex! Halvropar Daniel. Det kommer en snok, rakt mot dig, bakom dig. Ta den! Skriker han.
Alexander vrider på huvudet, ser snoken komma rakt mot honom. Vilket byte! Han fortsätter rörelsen med resten av kroppen. Daniel är som förstenad. Han ser och kan inget göra. Han ser hur Alexander vilt flaxande med armarna, ramlar handlöst, rakt över snoken. Baklänges. Ett jätteplask. Hela Alexander försvinner under vattnet. Ett ögonblick är det bara knäna som sticker upp. Huvudet ploppar upp ur vattnet. Med ögonen vilt stirrande försöker Alexander säga något. Slemmiga växter och äcklig dynga glider ned över hans ansikte. Förtvivlat försöker han resa sig upp. Det går inte. Stövlarna sitter som skruvstäd i botten.
— Hjälp, piper Alexander.
Daniel vet inte om han skall skratta eller skrika. Med gapande mun står han där, fötterna känns som bly.
— Jag kommer inte upp! Säger Alexander, med en något mindre pipig röst.
Förtrollningen bryts. Daniel kommer och hjälper Alexander att komma upp. Med gemensam ansträngning får de loss stövlarna. Alexander är drypande våt. Han ser läbbig ut. Och han stinker.
— Jag går hem och byter, säger Alexander.
— Ja’ me’, säger Daniel. Som inte precis blev torrare av att hjälpa Alexander.
— Såg du vart ormen tog vägen, frågar Alexander Daniel.
Den, den är väl stendöd. Du ramla rakt på’n. Svarar Daniel.
Alexander får ett oroligt uttryck i ansiktet. Han kikar försiktigt innanför tröjan, skakar på byxbenen.
— Tänk om den är i kläderna, säger han förfärat.
— De’ skulle du känna, säger Daniel.
— Jodu, just nu känns det som jag har hundra ormar innanför kläderna. Inte ett dugg övertygad om Daniels påstående.
Med den jättelika fångsten, en groda, klafsar Daniel och Alexander hemåt. De fryser. Bägge funderar de på hur de skall bära sig åt när de kommer hem. Har de tur är inte deras mammor inne just då. Men enligt lagen om alltings djävlighet, är de troligtvis det. Skäll och “vad var det jag sa” och “typiskt dej” och liknande. De bägge utbyter blickar. De tiger i dystert samförstånd. Först kommer de till Daniel. En lapp på dörren.
”Kommer strax, är i stan. Mamma.”
Med totalt uttryckslöst ansikte stirrar Daniel på lappen. Läser den flera gånger.
— Det är ingen hemma. Dörren är låst. Jag kommer inte in. Konstaterar Daniel högt för sig själv.
— Vi går hem till mej. Du får låna kläder av mej, så länge. Säger Alexander.
Inte ett dugg upplivade, utan på ett mycket dystert humör, går de till Alexanders hem.
Något gnager i Alexander. Han kan inte komma på vad. Något är det som inte stämmer. När de är nästan framme, kommer Alexander på vad det är som inte stämmer. Innan de bestämde sig för att fånga grodor, sa Alexanders mamma att hon skulle åka och handla kläder. Flera gånger sa hon till Alexander att inte glömma nyckeln, om det var så att han hade tänkt sig att gå ut. Alexander kommer mycket väl ihåg detta. Han kommer också ihåg att han tyckte att hans morsa var en tjatmorsa. Det är klart att han kommer ihåg nyckeln, vet han att han tänkte. Alexander vet att han glömde nyckeln. Det är han bergsäker på. Han är tyst. Han säger inget till Daniel. Nu fryser han något fruktansvärt. Med andlös spänning tar han i dörrhandtaget. Låst. Utan att säga något tittar han på Daniel. Denne tittar tillbaka. Ingen behöver säga något. De blänger på dörren och dörrhandtaget. Inget händer. De står där och blänger, och fryser. De känner sig mycket ynkliga.
— Vad gör vi nu, säger Daniel och hackar tänder.
— Vet inte, svarar Alexander med darrande stämma.
— Vad har ni gjort, hör de en röst fråga, bakom dem.
En tjej, av allt, en tjej. Inte nog med det. Denna tjej, är klasskamrat med Daniel. Tjejen ser mycket lycklig ut.
— Kom hit! Vrålar hon. Kom och titta på Daniel och Alexander. Skynda er!
En hel hop tjejer kommer springande. Alexander och Daniel tittar tomt på varandra. Alexander tänker att han tar grodan och placerar den mitt i fejset på den tjutande tjejen. Strax är de omringade av hoppande och tjutande tjejer. Som öser ur sig kommentarer som inte alls uppskattas av pojkarna.
— Vad är det som händer? Hör de en mansröst fråga.
— Pappa! Ropar Alexander. Skynda dig! Vi fryser ihjäl. Daniel är utelåst och jag glömde nyckeln och vi har dumpat och jag har ramlat i dammen. Fortsätter han, i ett enda andetag.
— Jag ser att ni är blöta, konstaterar Alexanders pappa. Ni får ta av er kläderna här utanför. Ni går inte in i det där! Fortsätter han och ser mycket bestämd ut.
— Här ute! Utropar Alexander förfärat. Det går inte. Här är ju tjejer! Och Kallt, vi blir sjuka.
— Skulle ni ha tänkt på, ta av er, här ute. Tjejer eller inte. Av med kläderna. Fadern är obevekligt grym. De där stinkande plaggen får vi lägga i en hink.
Den fruktansvärt grymme fadern öppnar dörren. Blänger strängt på pojkarna, går in, stänger dörren. Lämnar pojkarna åt detta fruktansvärt grymma och pinsamma öde. Under jubel och tjut, påhejade av tjejerna, tar pojkarna av sig kläderna. Fadern öppnar dörren, räcker fram hinken. De lägger sina stinkande, drypande plagg i den.
— Kallsingarna kan ni behålla på, så roligt skall inte tjejerna få, säger den nu något mindre grymme fadern.
Alexander ser hur hans pappa njuter. Han ser hur hans pappa tar in varje detalj. Han ser hur hans pappa kommer att återge detta för systern, mamma och hela tjocka släkten och alla andra. Alexander försöker döda sin far med blicken. Det funkar inte.
— Se inte så lömsk ut, kom in nu, in i duschen, bägge två, sätt fart! Kommenderar den elakaste av elaka.
Väl i duschen under de värmande vattenstrålarna börjar pojkarnas sinnen mjukna.
— Himla tur att din farsa kom, säger Daniel.
— Ja, känner sig Alexander tvingad att svara. Tänker han efter och känner efter, tycker han det också. De kommande gliringarna får han bjuda på.
När pojkarna duschat färdigt och står och torkar sig. Tittar de på varandra. De börjar skratta. De skrattar hejdlöst. De måste ha sett urfåniga ut, där vid dörren. De skrattar åt Alexanders ryggplask. Fadern öppnar dörren till duschen och undrar vad som står på. Då skrattar de ännu mer.
— När ni flabbat färdigt finns det varm choklad och ostmackor i köket. Jag har lagt fram torra kläder åt er i hallen. Upplyser den nu mycket snälle fadern.
— Bra farsa du har, säger Daniel.
— Toppen, konstaterar Alexander.
Vid matbordet, ger sig inte fadern förrän han fått veta alla detaljer. Efter en stund kommer den färdigshoppade modern hem. Hon vill veta vad det är som stinker så förfärligt. Fadern upplyser henne om att de stinkande föremålen befinner sig under rengöring i tvättmaskinen. Pojkarna får själva berätta sina eskapader för den mycket lättroade modern. Alexander och Daniel kommer överens om att de imorron skall ägna sig åt att fånga kopparormar. Grodorna får vara ifred ett tag, bestämmer de sig för. Detta tycker fadern och modern är ett klokt beslut. Nöjda med utvecklingen bänkar sig pojkarna framför TV:n. He-man ockuperar TV-rutan. Trötta, men torra och trots allt nöjda låter sig pojkarna roas.
SLUT"
Hört i fikarummet
Det gamla paret, Oskar & Lotta, gav sig in till staden för att besöka banken. När de står i kön, i banken, kommer en rånare med svart ansiktsmask och dragen pistol inrusande och skriker: ”INGEN RÖR SIG! DETTA ÄR ETT RÅN! STÅ STILL!”
Då lämnar Oskar kön och lunkar fram till rånaren. Förvånat ser alla hur den gamle viskar något i rånarens öra varpå rånaren snabbt flyr ut ur banken.
Lotta: ”Men Oskar, är du inte klok han kunde ju ha skjutit dig! Vad viskade du?”
Oskar: ”Jag sa att jag var civilagent.”
Lotta: ”Men snälla Oskar, det heter ju senildement.”
Hepp!
Ni som inte fattar kan mejla mig och be om en förklaring.
Insändare i ttela
Ibland händer det att ett och annat i morgonblaskan upprör mig. Och detta med alkoholliberal inställning är något som retar mig extremt – för de som är alkoholliberala är så "pundiga". Ofta är de också drogliberala.
Nedanstående insändarskribent, Jonas Björk, inser inte att om man nu skulle göra systemspriten lika billig eller billigare än den sprit man lagligt kan köpa i t.ex. Tyskland så skulle ju langningen till ungdomar ske från den spriten!
Dessutom, att skriva om "smuggelsprit" när man lagligen kan ta in en mängd som ryms i en pickup? Hallå!
Tänk om dessa dimmiga alkoholliberala hjärnor kunde fatta att det är mängden tillgänglig sprit som är problemet.
I forskarkretsar är det ett KÄNT FAKTUM att ett högt pris är bra för det reglerar mängden tillgänglig alkohol som dricks och därmed minskas alkoholens skadeverkningar.
Att hembränning ökar av restriktiv alkoholpolitik är en myt. Däremot ser de som är beroende till att få sin sprit, via hembränning.
Insändaren:
Lägre alkoholskatt – mindre problem
Trots att vi har systembolag med kontrollerade öppettider, åldersgränser och hårda straff för langning fortsätter ungdomsfylleriet i Trollhättan.
Var fjärde elev anger en nivå på drickandet som är skadligt hög.
Niondeklassare köper såklart inte spriten på Systembolaget, men gör någon annan det åt dem? Svaret på det är troligen nej.
Vi vet att smuggelspriten ökar mycket kraftigt i hela landet. Det finns organiserad brottslighet som på ett systematiskt sätt använder vinster från smuggelförsäljning till vuxna för att sälja till ungdomar och är mycket svåra att stoppa om de fått hålla på ett tag. Gör vi det mindre vinstgivande att smuggla, exempelvis genom att sänka skatterna på Systembolagets alkohol, kan det gå att göra något åt problemet.
Vi får aldrig acceptera smuggling och måste stoppa den nu! Det mest effektiva sättet utan konkurrens är att göra det mindre lönsamt att sälja och köpa smuggelsprit och då krävs en sänkning av alkoholskatterna.
JONAS BJÖRK

Foto: JOHAN WEDENSTRÖM
Det mest effektiva sättet att stoppa smuggelspriten är att sänka skatterna på Systembolagets alkohol, anser insändarskribenten.
Titta på följande formulering: "Niondeklassare köper såklart inte spriten på Systembolaget, men gör någon annan det åt dem? Svaret på det är troligen nej."
Jag förutsätter att Jonas Björk menar att niondeklassarna köper sin sprit av vuxna som har köpt spriten någon annan stans, t.ex. Tyskland. Men formuleringen är ju ändå märklig. Det är väl självklart att det är vuxna som, på något sätt, skaffar sprit (alkohol) som de sedan säljer till ungdomar (langning).
Och jag vidhåller min fulla övertygelse att billigare systemsprit inte tar bort det förhållandet, att vuxna säljer sprit till ungdomar.
Berättelse!
Det var ett tag sedan nu. Så då är det väl dags. En berättelse som kanske livar upp lite?
Katten Linus ”dyker” (2005)
Under den period i mitt liv jag gick hemma och väntade på att få komma till och bli opererad i min nacke köpte vi både hund och katter.
Katterna är av rasen Rag Doll. Två pojkar ur samma kull. De fick namnen Abbe och Linus. Den större, Abbe, blev min katt och den mindre, Linus, blev hustruns.
Bägge två kan betecknas som ganska fega, ingen upptäckarlusta precis. Hoppar inte upp på en yta om det är högre än 90 cm t.ex. Men var det något som tvunget skulle undersökas så var det dock Abbe som var något modigare.
Vi har balkonger åt två håll, öster och väster. Som på de flesta balkonger hade vi också ett galler. Katterna satt ofta där med huvudet stickandes ut och kikade på omgivningarna. Vi bor på andra våningen. Under oss har vi en granne med gräsbevuxen tomt åt bägge väderstrecken. På baksidan, balkongen åt öster, avgränsas granntomterna av en Måbärshäck.
Det som nu händer skedde när jag inte var hemma och katterna var väl nästan ett år gamla. Hustrun gick och pysslade. Från baksidan hör hon plötsligt ett avgrundsliknade kattvrål. Hon rusar ut på balkongen och tittar ned. Där ligger Linus, uppe på Måbärshäcken. Alla ben pekar rakt ut från kroppen. Och han skriker konstant, högt och hysteriskt.
Hustrun rusar ut på framsidan, ned för spiraltrappan, rundar gaveln och till grannens tomt, på baksidan. Då har även grannen kommit ut för att undra vem eller vad det är för något som håller på att dö eller vad.
Linus har då lyckats ta sig ur busken och sitter förskräckt i ett hörn på grannens altan – och skriker, fortfarande lika högt och hysteriskt. Hustrun lyfter upp katten och den lugnar sig genast.
Strax efter detta kommer jag hem och får historien berättad för mig. Och jag blir förevisad platsen för händelsen. I häcken ser man en fördjupning, efter katten. Den fördjupningen var kvar en rätt så lång tid.
Vad kan ha förmått denna i vårt tycke fega katt att ta ett sådant språng? Det får vi aldrig veta. Däremot kan jag anta att katten trodde att det där gröna som var närmre än det där andra gröna lite längre ned nog gick att hoppa till. Ingen av katterna hade fram till den dagen varit ute och fått trampa på vanlig mark och då givetvis inte gräs heller.
Efter den händelsen satte vi sådant där grönt kompoststängsel för balkonggallren.
Och en lägenhet på nedre plan, med en liten tomt, står på hustruns önskelista.
Är ni sugna på mer berättelser? Ja var så goda – läs här.