Den här igelkotten var min första för i vår. Det var Tessie som ”hittade” den. Fick vänta ett bra tag innan den vågade sig ur sin klotform. Den råkade då hamna på rygg och jag stod länge och studerade hur igelkotten försökte komma på fötter men det verkade som den hade uppenbara svårigheter. 

Jag gick fram och petade försiktigt på den så den hamnade på rätt köl, så att säga. 

Ni som inte är så vansinnigt intresserade av ormar och andra kräldjur kanske snart kan se en ljusning. I takt med att det gröna växer och parningsperioden tar slut så blir ormar, ödlor och grodor svårare att hitta. 

Skulle det nu vara så att jag fortsättningsvis kommer att lägga mycket tid på naturfotograferingen så kanske jag lägger dessa bilder på en s.k. naturblogg och så får den här bloggen bli den vanliga bloggen, igen, så att säga. 

Visste ni förresten att vattenödlor bara lever i vattnet när det parar sig och lägger rom. Därefter sker en hormonell omställning som tvingar upp dem på land, igen, annars drunknar de. 
Hela sommaren lever ödlorna bland multna löv, under stenar och i relativt lätt fuktigt jord. 

Sedan kan jag avslöja att det finns inga vattensnokar i Sverige. De kallas bara så för att de ofta ses i och vid vatten. De lever ju på grodor, paddor och fisk. Och riktigt varma somrar kan man se dem ligga i svalkan på en grund sjöbotten eller i en bäck. 

Efter att snokhonan blivit befruktad tar det ett par månader så ska hon lägga ägg. Då ska det letas upp en bra kompost, helst en gödselstack vilket ju numer är mer och mer sällsynt. Så då blir det komposthögar. Hon lägger äggen och sedan drar hon. 

Huggormen bär äggen inne i sin kloak och ”föder” dem på så sätt att samtidigt som hon lägger äggen kläcks de. Icke heller hon bryr sig i sina små, de får klara sig på egen hand direkt. Och dessa små huggormsbebisar har inte alls starkare gift – helt fel. 

Nu är ni väl ruggigt nyfikna på dagens ormskörd, eller? 

Först kollade jag upp snokhona2 och jodå hon fanns där och den lille envetne kavaljeren. 

Sedan hittade jag den här snyggingen. 

Kollade upp snokona2 igen och den lille hannen ger sig inte. Men nu släpper hon inte till – skulle tro att hon redan är befruktad. 

Hittade ytterligare en snok – börjar få svårt att hålla reda på dem. Om en anstränger sig går det att känna igen dem. Ingen orm har exakt samma teckning på de gula fläckarna t.ex. Och huggormar har också olika teckningar uppe på huvudet. 

Men det arbetet har jag inte ännu beslutat mig för. 

Snokhona2 är ”lätt” att känna igen hon har ”ärr” uppe på huvudet. 

Pilarna pekar på dessa ”ärr”. 

Och sedan hittade jag en som jag letat efter länge nu. Den helsvarta snokhonan. 

Jag roade mig en stund med att försöka dokumentera kärret mer i detalj. 

Beställde en större intern sekundär hårddisk 250 GB och så 10st DVD-r skivor av bättre kvalitet. Vi har ju fört över våra super8-filmer till DVD och de där nu köpta DVD-skivorna ska jag bl.a. använda till att skapa ett antal säkerhetskopior. 

På eftermiddagen, kvällen var det dags att leda F&S BAS-jympa. Det var näst sista gången. 

Idag gav jag mig ut lite tidigare på min naturrunda. Ville kolla om andra ormindivider var framme när solen låg i en annan vinkel. Det gjorde det. Först hittade jag snokhona[2] 

Sedan hittade jag då till slut en huggorm på ”vanliga stället”. Troligtvis en hona, med tanke på storleken. 

Vandrade bort en bit och fick syn på en snokhona som var på väg någonstans men hejdade sig när jag kom. 

Jag går tillbaka för att kolla upp snokhona2 igen. Då klantar jag mig och skrämmer bort henne. Men hon kommer tillbaka i en farlig fart nästan rakt mot mig och försvinner ned bland stenar till vänster om mina fötter. Jag vet inte vad det var som skrämde henne men efter henne kommer en liten snokhanne farande – antagligen samme ihärdige uppvaktare som tidigare. 
Här försvinner hon: 

och här kommer hon: 

och här kommer den lille hannen: 

Några meter därifrån träffar jag på en ny snokhona, troligtvis, en mindre en. 

Vandrade ut i kärret för att se om jag kunde hitta den lilla bruna Huggormen från igår. Hittade den inte men däremot såg jag den här unge snokhannen på väg någonstans… 

Kanske var han på väg till den här puddingen som ligger och smälter maten. Även detta en snokhona som jag inte tidigare sett, noterar att hon har rätt så svaga fläckar. 

Hon är kraftigt tjock över magen. Det ligger nog en padda eller en stor groda där inne. 

Tog en paus eller vad man nu kallar det när man hjälper någon att måla hus. Orkade inte så mycket målande. Det frestar på fel muskler i min inte helt återställda kropp. 

Tog en tur till kärret även på eftermiddagen. 

Hittade ytterligare en snok som jag inte sett tidigare. Här lyckades jag föra sådant väsen så den här skrämde jag bort. 

Snokhona2 hade intagit sin vanliga plats. 

Satte mig en stund vid en av de öppna pölarna vid kärret och studerade vattenlivet. Ett par vattenlöpare kalasar på en insekt. 

Kände mig ganska trött så jag drog mig hemåt. Tänkte på att jag kanske skulle göra en liten karta över kärret och pricka in var jag hittar alla ormar. 

Härligt väder. Tog hunden med mig ut på en promenad ned till Vassbotten. Kollade bergknallarna vid åkrarna efter något värt att fotografera (främst Huggorm och givetvis förhoppningsvis Hasselsnok. Även om den är sjusovare och inte väntas komma ur vinterdvalan förrän i maj.) Hittade inget. Väl framme vid Vassbotten fanns det en hel del fåglar men de flesta var lite väl långt bort, även för mitt teleobjektiv. 
Men två familjer Grågås såg jag med tillsammans 11 små dunungar. 

Såg också en annan fågel i strandkanten den är väldigt lik Tofsvipan men har Tofsvipan verkligen så neråtböjd näbb? 

En Svan fick vara med i fotograferandet också. 

Nästa bild visar en katt som balanserar på staketet som omgärdar Vassända kyrkoruin. 

Och så här blir det när katten får syn på Tessie. 

Och vad är det då den hemska hunden gör som är så farligt? Tja hon leker med en ”pinne”. 

Tog vägen ned till Korseberg. Vackert blommande träd. 

Bakom dem stod det stora Korsebergs Sjukhem. Nu rivet. Här ska bli plats för boende med sjönära läge. Ett nytt rikemansbygge? 

Den här lille gynnaren hittade jag uppe bland grenverket i ett annat träd. 

Kan inte riktigt se vad det är, taskig vinkel. Kanske är det en Svartvit flugsnapparhona eller en Bofink? 

Efter Korseberg vandrade jag direkt hem för byrackan var olydig. Hon badade trots mina tydliga kontraorder. 

Efter att ha lämpat av hunden hemma och satt på henne struten så tog jag cykeln till mina ormmarker. Jag såg en snok på grusvägen och lyckades fiska upp kameran och sätta på den med näsan och ta en bild, i farten. Ormen, en snok, kom faktiskt med på bilden men den blev inte så tydlig så publicering känns meningslös. 

Hade gett mig den på att hitta en Huggorm idag. Vinden låg fel men skam den som ger sig. Första snoken jag hittade låg och solade med huvudet nedkört i gräset som en struts? 

Inte långt från den ovan hittade jag nästa. 

Pilen pekar på huvudet och uppe till höger i bild syns en närbild på huvudet i en annan vinkel. 

Närvaron av dessa rätt så stora snokar kan förklara anledningen till att den bruna huggormshonan inte synts till. Annars trodde jag att hon gett sig iväg för att äta, vilket de gör först efter parningen. Och hittar hon då ett skrovmål så brukar de lägga sig i närheten och smälta maten och det kan ta ett tag. Men vi får se hon kanske återerövrar sitt revir. Om hon nu inte hittat ett bättre matrevir. 

Försökte fotografera en flygande Gråtrut men jag har inte lärt mig kameran tillräckligt bra – det blev underexponerat. 

Däremot fick jag några utmärkta bilder på en Kråka som villigt ställde upp som modell? 

På väg tillbaka hade en ”kändis” kommit fram snokhona[2]. 

Även hon vägrade visa huvudet – är det något som går? Huvudvärk efter sex? 

Jag tittade till de två snokar jag fann innan. Nu hade nr2 dykt ned med huvudet. Nr1 kikade upp lite. Närbild. 

Inte en Huggorm i sikte. Var är de? Jag siktade in mig på en stenlagd gång eller väg som går rakt ut i kärret. Såg några stenrösen som såg lovande ut. Kunde vara värt en chansning. Det var snårigt värre – jag repade ytterhöljet på teleobjektivet – huva! Medan jag stod där och borstade på objektivet var det något i ögonvrån som fångade min uppmärksamhet. En Huggorm! En liten brun en och då troligtvis en ung hona. Men jag fick bara bakre delen – den blev skrämd av mitt brakande och knakande. 

Jag fortsatte ända ut och vände sedan och bestämde mig för att vänta ut ormen. Jag satte mig på några stenar ca 1,5 meter från platsen där den försvann ned i ett hål. Närmre är ingen idé eftersom makroavståndet på mitt teleobjektiv är 1,5 meter. Jag räknade på att den här lilla bruna sannolika huggormshona var sugen på att sola sig. Givetvis kikar inte ormar upp i samma hål som de smet ned i – nejdå – de har flera hål att välja mellan. 

Under tiden jag väntade så fick ett gäng Kabbelekor utgöra modeller. 

Jag fick vänta i ca 20 minuter och så kom hon. 

Närbild: 

Och så en bild på den vackra ryggteckningen. 

Helt klart kände jag mig nöjd med att mitt idoga letande gett resultat. 

När jag kom tillbaka till cykeln satt den här lille på vägen. 

Nog är det en Grönfink. 

Det blev många bilder idag men så var jag ute i tre timmar och då blir det ju en del. 

Nu ska vi strax åka ut och kika på någon Valborgsmässoeld. Det lutar åt Ursand.

Siv&Sune har precis varit här – trevligt. 

Före det hamnade jag i någon form av komasömn. Skulle bara vila lite efter maten. Hustrun väckte mig ca 16:30. 

På morgonen fick jag rapport om nattens händelser som jag bara var ytterst svagt medveten om. Hunden hade spytt, i sin strut – den hon har på sig för att inte slicka på såret. Eftersom den var nerspydd så fick hunden vara utan strut och på morgonen hade hunden givetvis slickat bort hela sårskorpan. Ser inte så illa ut. 

På förmiddagen tog jag med mig hunden ut på min ormletarvandring. Jag hittade den helsvarta snokhonan [1]. 

Inget vidare bild, hon ville liksom inte visa upp sig. Dessutom hade jag problem med skärpan. 

På väg till mina ormmarker stötte jag på ett par strandskator. 

En kråka ville vara med, på bild(?) 

En Storskrake(?) (hanne) ställde också upp. 

Och jag tror att jag sedan fick med en Storskrakehona också. 

Tyvärr lite suddig. 

En andfamilj skyndade snabbt bort. 

Ungarna är 10 till antalet. Själva fåglarna blev något underexponerade och det beror på allt det ljusa blå vattnet. Hade jag nu kunnat min kamera bättre så hade jag sannolikt kunnat fixa det där. 

Hittade sedan en ung snokhanne som sannolikt ledade efter den helsvarta snokhonan[1] 

Närbild 

Sedan gick till platsen där jag brukar hitta snokhona[2]. Hon fanns inte där. Men även där fanns en ung snokhanne som var där och letade. 

Vi avslutar dagen med en bild på hunden i sin strut. 

Bestämde mig för att gårdagens utsvävningar inte skulle få, ja, sabba den här dagen. Så jag började plocka i ordning och sedan dammsuga snabbt följt av toalettstädning. 
Därefter kändes den där märkliga alkoholångesten bättre. Har Ni tänkt på det att även om man inte sagt eller gjort något man ångrar – när man är berusad – så kan man få liksom ångest ändå. Det hade jag. Och städningen blev en slags botgöring. 

Solen sken så jag laddade mig med kameror och utrustning för att kolla upp ”mina” ormar. 

Det var väldigt kallt i vinden! 

Jag smög omkring som vanligt, hittade inga ormar? De borde gilla att ligga och värma sig i solen när det blåser kallt? Försökte få bra bilder på en fjäril – det blev bara försök… 

Träffade på Dennis. Han hade mejlat mig och nämnt att han skulle hit idag. Han hade inte heller hittat ett ormliv. 

Nu var jag mer van vid detta ställe så jag sa till Dennis att vi skulle gå till ett speciellt buskage och kika för där brukar det nästan alltid ligga en snok och sola, ”min” snokhona[2]. 

Och se där fanns orm. Först en ung kavaljer, till snokhona [2]: 

Pilen visar var huvudet är. 

Sedan visar det sig att det är fler snokhannar som är intresserade av snokhonan: 

Pil ”a” visar huvudet på snokhonan och pil ”b” visar huvudet på en av de två hannar som uppvaktar henne här. 

En bit bort träffade jag på en ny snokhona som jag inte sett tidigare – döper henne till [4] – hon är stor! Den största jag sett. Är säker på att hon har maxlängden 120 cm. Vi tar och kollar. Huvudet på denna orm är 3cm långt. Jag tar med det som underlag och kollar på bilden nedan hur lång hon kan vara. 

Nja, jag kan ha fel på mitt ögonmått eller annan uppskattningsförmåga men när jag studerar bilden och ”mäter” så kommer jag fram till att hon är nog ”bara” ca 90 cm. 

Och så fick jag då till slut en hyfsad bild på en fjäril: 

En Nässelfjäril. 

Jag knallade tillbaka och kollade till ”ormgropen” 

Pil ”a” pekar på var honan har sitt huvud. Pil ”b” pekar mot huvudet på den hanne som för närvarande är mest framgångsrik. Pil ”c” pekar mot huvudet på en betydligt mindre snokhanne som mer ”kollar läget”. 

Den helsvarta snokhonan [1] har jag inte kunnat hitta på några dagar nu. Och snokhona [3] fann jag inte idag. Inte heller den bruna huggormshonan. Och idag blev det ju ingen huggorm alls. 

Hade sett fram emot den här förmiddagen. Solsken, varmt och massa fina djurbilder. När jag går ut är det väldigt grått. I och för sig väldigt bra fotoväder (bra ljus) men sannolikheten för att några ormar ska ligga och sola är ju inte så värst stor. 

Så jag blev riktigt nöjd när jag hittade tre yngre Gräsänder (pojkar) i en av pölarna i kärret. 

En annan liten kär fågel visade också upp sig – Sädesärlan. De var ett par men jag fick ingen riktigt bra bild på bägge. 

Och sedan skulle det visa sig att jag hade generalfel angående solande ormar. De var i alla fall uppe och värmde sig. 
Snoken nedan är på den jag kallar för [2], hona med gula fläckar. 

En närbild: 

Senare hittade jag en snok som jag inte sett tidigare. Jag tror det är en hanne. Det visade sig senare att han låg och spanade på den snokhona jag döpt till [3]. 

Alldeles i buskaget bredvid låg snokhona[3]. 

Närbild: 

Senare på kvällen cyklade jag till Hullsjö och hade det mycket trevligt i väldigt trevligt sällskap. 

Jag cyklade hem på natten. Egentligen mest beroende på att jag hade vidarekopplat hemtelefonen till min mobil så när jag skulle ringa hem till hustrun och berätta att jag blir kvar på Hullsjö, över natten, så gick ju inte det. Det ringde ju då i min mobil. Och givetvis hade hustrun sin mobil avstängd – som vanligt. 
Det var motvind! 
Jag sov i alla fall gott när jag kom hem vid 3-tiden på morgonen J.