Jobb
Har i flera dagar nu gått och våndas över min framtid.
Jag är ruggigt förvirrad.
För två månader sedan var jag full av framförsikt och iver.
Nu är jag betydligt mer dämpad. Av vadå?
I morgon 08:30 ska jag till jobbet på ett nytt rehabiliteringsmöte (det 2:a). Denna gång är Försäkringskassans handläggare med, enligt arbetsgivarens önskemål.
Och jag vet egentligen inte vad jag ska där att göra?
Det är min arbetsgivare som vill ha en del svar och bekräftelser från Försäkringskassan och min sjukgymnast.
Sjukgymnasten kunde inte vara med så därifrån har jag ett slags utlåtande.
Det som stör mig mest är att ingen, INGEN, på jobbet – tror på det jag säger. Utan det jag säger ska sägas av "experter" – då tror man på det.
Jag känner mig liksom omyndigförklarad.
Och sedan undrar jag – hur länge kommer detta att "hänga i"?
Jag är ju för helsike bättre nu än vad jag var för 10 år sedan och då var jag inte "sjuk"?
Självklart är detta – hoppas jag – en slags försiktighetsstrategi som bottnar i dåliga erfarenheter (arbetsgivarens). De har satsat på rehabilitering och så kommer medarbetaren tillbaka med dunder och brak och med en massa arbetsiver och glädje för att strax därefter falla ihop fullständigt (utbrändhetssyndrom).
Det där är jag medveten om. Därför är jag noga med att skaffa marginaler, reservkrafter. Och att inte gå ut för hårt. Ta det lugnt. Starta mjukt.
Så såg min presenterade plan ut – ändå "godkändes" den inte. Där jag såg möjligheter såg arbetsgivaren hinder. Detta är ju inte riktigt klokt!
Jag har inte en susning om hur morgonens rehabiliteringsmöte kommer att avlöpa och vad det resulterar i. Själv hoppas jag att det innebär att jag kan få börja jobba, vilket jag ville för två månader sedan. Jag vill också att det ska finnas en arbetsplats (en fysisk tillhörighet). Arbetsuppgifter finns – det har vi redan avklarat.
.
