Hemma. 

Får nog säga att jag sällan har uppskattat att komma hem till Sverige så mycket som jag gjort denna gång. 

Våra småvägar, jämfört med England, är rena rama motorvägarna. 
Vår generella rumsstandard på hotell är snudd på lyx, i jämförelse. 
Och jag vill nog påstå att vi generellt har ett snällare bilbeteende än vad engelsmännen har. Och då menar jag beteendet i hur man framför sin bil – vårdslöst och med mycket små marginaler. Förarna är dock, i regel, trevligare till sinnet än vad medelsvensson i Sverige är. 
Våran allemansrätt – är oslagbar. 
Vår matvariation, och då tänker jag specifikt på grönsaker (okokta), är i jämförelse mycket mera omfattande. Engelsmännen kokar, steker eller syltar (pickled) dem. 

Sista natten i England blev sannerligen en riktig finalupplevelse. Jag nämnde i gårdagens anteckningar att rummet var varmt, luktade gammal nikotin. Och att det var totalt oisolerat från gatuljud och tågljud. Nämnde jag att väggarna var kalla? Grannarna på ömse sidor ansåg också att högsta volym på TV’n var en viktig trivselfaktor. 
Det där tåget, var ett snabbtåg som dundrande susade förbi var 10-20 minut. 

Jag vet inte hur vi bar oss åt men vi lyckades väl slumra in lite (jag vände mig i sängen så jag fick huvudet in mot rummet). När vi precis håller på att somna in, trotts allt j-a oväsen, då sätter det igång att tjuta något så ini h-e! Totalt förvirrade stuttsar hustrun och jag upp och ställer oss och stirrar ned i ett hörn av rummet. Det vrålhöga ljudet kommer från någonstans vid golvet? Vi konstaterade snabbt att det måste vara brandlarmet. Efter en liten stund slutade det? Hustrun klädde på sig för att gå ut och kolla vad det kunde ha varit. Jag började plocka ihop våra grejor. Det märktes inget? Inte ett liv. Inte mer än att en brandpanel visade via några lampor att något var aktiverat. Tydligen hade någon rökt på rummet – där man inte skulle röka. Och så verkade det som om personalen därmed helt enkelt stängt av brandlarmet. 

Sover man tryggt då? Vi somnade i alla fall – efter ett tag. 

Och det verkade faktiskt som om tågen slutade gå vid en viss tid och biltrafiken tunnade ut och grannarna somnade visst, med avstängd TV. 

Lite smålömsk var jag dock i morse. Och det var tur att ingen av personalen frågade hur vi hade sovit – de visade sig faktiskt inte. Den enda vi träffade var en liten tös som skötte frukosten. Och henne passade vi oss för att fråga för mycket. Hon verkade vara rädd för sin egen röst (så fort hon sa något, ohörbart, ryggade hon till och såg lite förskrämd ut). Vi åt vår kontinentala frukost kanske snabbare än vad vi var medvetna om. Det kändes liksom angeläget att komma ifrån det här stället så länge vi fortfarande var hela, både fysiskt och psykiskt. 

Eftersom vägen till hotellet krånglade igår, valde vi idag att ta vägen söderut, från Harlow, till påfart 7 och M11. Och sedan köra norrut mot avfart 8 och Standsted Flygplats. 

Innan den avfarten (8) var det en s.k. service. Vi åkte av där och tankade, två gånger. Första gången fylldes inte tanken och vi upptäckte inte det förrän vi var nästan ut i motorvägsrondellerna. Tillbaka igen. Här passade vi också på att städa ur bilen från skräp och packa om lite så att vikten blev någorlunda fördelad. 

Därefter hittade vi vägen fram till där vi skulle ställa tillbaka bilen. Det visade sig att jag givetvis missat platsen där man skulle ställa uthyrda bilar så jag fick flytta den. 

Bilen blev godkänd och vi fick ett kvitto som visade att vi skulle betala ett antal pund extra för de 4 extra dagarna som vi förlängde hyrtiden med. 

In till terminalen. Nästa punkt på schemat var att försöka avboka tågbiljetten från London till Standsted. Det enda besked vi fick var att det får vi göra själva via internet. Snabbt kollade vi hur många dagar vi egentligen hade på oss, 6 dagar var det kvar på den eventuella ångertiden. Det där var lite oklart. Men vi stoppade undan dessa papper för åtgärd när vi kom hem. [Har nu skickad ett mejl till en speciell mejladress och bett dem avbeställa.] 

Bort och kolla växlingskontor och var vi skulle checka in. Det fanns växelkontor innanför säkerhetszonen och mat. 

Vi ställde oss i kön för incheckning. Fick till slut våra boardingcard. Vår sammanlagda vikt på incheckad bagage var 30,7 kg (godkändes). Och vi som trodde vi hade mindre med oss från England än till? 

Vi gick raka vägen till säkerhetskontrollen och även där blev vi godkända. Precis när vi kommit igenom så upptäckte hustrun att hon tappat boardingkortet. Till detta hör att normalt sett så brukar hustrun tjata på mig om att jag ska hålla reda på mina papper och då t.ex. ett boardingkort. Och så hade hon nu slarvat bort ett, ja, ja… 

Vi letade lite, säkerhetsvakterna letade lite. Sedan gick vi till en information och fick det lugnande beskedet att det ordnar sig, det händer hela tiden. Vi finns ju i datorerna. Det var bara att påpeka för gatepersonalen att vi hade tappat ett boardingcard. 

Vi åt lite, sedan växlade vi £ till SEK. 

Vi skulle till gate 34. Ett litet automattåg tog oss dit. Vi gick först och pratade med gatepersonalen om vårt (hustruns) förlorade boardingcard. Jodå det skulle ordna sig, vi fanns ju med bägge två i datorn. Vi hamnade därmed riktigt bra i kön. Då tänkte vi att det kunde ju bli trevligt att faktiskt få välja platser. 

När vi väntat ett bra tag så fick vi meddelandet att det hela var försenat en timma. Då sjönk vi ned på golvet och intog en mer avslappad position. 

När det var kanske 10 minuter kvar på den timman så meddelar gatepersonalen att vi ska flytta till gate 38. Och den låg bakom oss. Folk rusade dit och effekten blev att vi nu hamnade sist i den kön – j-a skit! 

Vi tog det med ro, vi gick och satte oss i ett par fåtöljer så fick de andra köa bäst de ville. 

När kön började röra på sig efter att de öppnat gaten så köade vi också. Hustrun fick en lapp med nummer 40 på – det skulle räcka sa hon. 

När vi kom på planet höll flygvärdinnan på att få hjärnstörtning. Du måste ha ett boardingcard förklarade hon envetet. Vi har tappat det svarade vi. Och så visade vi den vita lappen med nummer ”40” på och förklarade att denna fick vi av gatepersonalen. ”No, no, You must have a boardingcard.”, sa hon lite lätt hysteriskt och slet tag i mitt för att visa hustrun vad det var hon måste ha. Jag ryckte tillbaka det och fortsatte med att vi hade ju tappat det och fått information om att det skulle räcka med att visa upp lappen med, antagligen, boardingnumret (jag hade 39). Till slut gav hon med sig. Vi fick gå och sätta oss men hustrun måste tala om vart hon satte sig för cabinpersonalen ville kolla upp detta närmre. Och efter att ha visat dem bekräftelsen på vår betalning med referensnummer m.m. så ansågs det vara OK. 

Jag undrar, ska det vara möjligt att komma så långt som upp i planet utan att åtminstone vid ett tillfälle ha fått ett boardingcard? 

Vi klämde ned oss i ett par flygplansstolar, planet lyfte och landade å Göteborg City Airport ca 16:00 (Svensk tid). Vi fick vårt bagage. Drog iväg till flygplatsrestauranten, beställde mat och åt. Sonen skulle komma ca 17:30 och hämta oss. Och det gjorde han. 

Efter att ha stannat i Nödinge och hakat upp avgasröret (hade hoppat ur ett upphängningsfäste) så kom vi så till slut hem. Och nu är vi hemma. 

Hunden har inte försökt nafsa bort några fler öron fick vi veta. Vi får ta och kontakta hundägarna till den stackars hunden med en nu saknad bit av ett öra. 

Här regnar det – det är vi vana med. Fast det skiljer sig lite, i England, liksom regnet kommer och går, i skurar. Här verkar det regna liksom mer ihållande på ett envetet sätt.

Sista natten i England (£50). 

Gick upp som vanligt kl 07:00. Frukost var beställd till 8am. När klockan var 8:05am började vi undra om det skett någon kommunikationsmiss. Men efter en liten stund så rasslade det till. Det visade sig att B&B-frun hade missat lite i matplaneringen så hon hade fått ge sig iväg för att handla lite mer frukost. 

Vi fick får frukost och hustrun lovade sig själv att detta var hennes sista: ”Full English Breakfast”. Jag däremot kommer nog att försöka fortsätta med något liknade hemma. Min mage har mått bra av den typen av frukost och så tror jag att jag gått ned i vikt, vi får se vad vågen hemma säger, på onsdag morgon. 

Upp på rummet, efter frukosten och backade ihop. Vi gick ned och lämnade nyckeln. B&B-frun fick öppna för oss och rätt som det var tog hon fram en liten presentpåse (jag hade noterat att hon smusslat med den där, men jag trodde det var sopor(?)). Presentpåsen ger hon till hustrun med orden: ”From Me to You” och så får hustrun en kram och en puss på kinden. Överväldigade och något omtumlade lämnar vi B&B-boendet. Det visar sig att presentpåsen innehåller DVD’n ”Pride and Prejudice”, engelsk version. Igår morse pratade vi om just den filmen och om att vi varit till Lyme Hall. Och hon hade tydligen en mycket trevlig stund. 

Nu gäller det att klura ut den korrekta adressen så vi kan skicka ett tackkort. 

Vi styrde bilen till Sherwood Forest Visitor Centre och Sherwood Forest Country Park. Döm om vår förvåning när det visade sig vara gratis parkering på vardagar. Visitor Centret var inte öppet, vi var lite tidiga. De öppnade 10:00. Vi spenderade den tiden med att gå ett kortare markerat spår i Ekskogen. Den ledde oss till: ”The Old Oak”. Det var tydligen en jättegammal Ek. Den hade stöttor av järnstolpar och på vissa ställen hade täckt de större sprickor med tjärpapp. Löven såg också lite mer anstränga ut och de gick lite i gult. Jämförde man med unga ekar bredvid så såg man skillnaden, deras löv var kraftiga, fylliga och mer intensivt mörkgröna. 

På tillbakavägen fotograferade vi en Ekorre. Den såg betydligt friskare ut än den vi tittade på igår, vid Sherwood Pines Forest Park. 

Efter vandringen var vi tillbaka till Visitor Centret. Där gick jag in till Shopen och hittade en grej som man kan montera längst ned på egentillverkade vandringspinnar. Jag har ett gäng råmaterial liggande hemma som legat på tork, i garaget, sedan 2002. Olika träslag. En av dem kommer att bli en vandringspinne och på den ska jag sätta alla min inhandlade ”dekaler” från Skottland och England och om jag inte minns fel från några platser i Sverige också. Och längst ned på denna pinne ska jag då montera denna nu inköpta gummifot (55p). 

De hade en butik till. I den köpte jag en T-skirt (£6.95) och en dekal (99p) att sätta på den nu hypotetiska (sannolika) vandringspinnen. 

Nu var det dags att börja resan ned mot Standsted och sista övernattningen i Harlow. Vi hade tagit reda på att den bästa tiden att färdas söderut på M11 var mellan 10 och 16. 

Vi körde A6075-A1(mot Newark)-A1(M)-A14(mot Cambridge). 

Vid Fenstanton, efter Huntingdon, fanns ett “Little Chef”. Jag hade bestämt att ett sådant skulle vi testa innan vi lämnade England. Det var ingen positiv upplevelse. Det var väldigt ”B” men vi åt där i alla fall. Första och sista gången. 

Ut på A14 igen. Vi tog där avfart 14 och väg A1307 in till centrala Cambridge. Parkerade bilen (£2). Gick in till centrum, över en bro (River Cam) Där vid flodkanten hade de Gondoler och överallt blev man antastad av ungdomar som ville sälja gondolturer, £12 för 45 minuter. Inget för oss. Vi ville ha fatt i en turistinformation för att få veta vad man mer kunde göra (eller skulle göra) i Cambridge. 

Personalen i turistinformationen tyckte att vi kunde åka guidebuss (£10) eller ta en gondoltur. Eller besöka ”The King´s College” och kyrkan ”The Great St Mary’s”. Vi köpte en citymap för 20p. Och så letade vi upp en toalett. 

Nästa anhalt blev en gräsplätt där vi konfererade om vad vi ville göra. Det blev lite vandra runt i centrum. Tittade utanpå King´s College och så gick vi in i Great St Mary’s kyrka. 

Cambridge var en trevlig stad så vi bestämde oss för att dröja kvar. Till bilen och matade på med en ny parkeringsperiod (£2). Tillbaka till centrum. Vandrade lite utmed floden; River Cam. Gick tillbaka och fastnade för ett Café där vi kunde sitta och titta på folk och ungdomarna som försökte (framgångsrikt(?)) kränga gondolturer. 

Det började dra ihop sig med mörka moln på himlen och det var väl ca 30 minuter kvar av parkeringstiden. Vi tog en sväng till i centrum. Var in till en livsmedelsbutik och köpte ett par burkar Red Bull. 

På våg till bilen gick jag nära trottoarkanten en buss kom och dess vänstra sidospegel touchade till mig lätt på sidan av huvudet över örat. Bussen stannade framme vid hållplatsen. Jag gick dit och upplyste chauffören om att han träffade mig i huvudet med sidospegeln. ”Di’d it?”, var det svar jag fick och en förvånad uppsyn. Jag blev så ini helsike förbannad men jag bet ihop och gick därifrån. Vad var det för busschaufför som inte hade koll på var han hade sidospeglarna eller hur nära han körde folk? Lömskheten avklingade. 

Precis när vi hade satt oss i bilen så började det regna, tur igen. 

Ut ur Camebridge och ut på M11 (mot London). Vid avfart 8 (Standsted) körde vi av och hade tänkt oss köra ned till Harlow via A1250-A1060-B1383-A1184. Måste ha varit några omläggningar eller nåt, Vi hittade ingen A1060 eller B1383. Det blev en omväg runt Bishop’s Storford till A120 och sedan A1184, via 8 roundabouts (rondeller). 

Strax innan Harlow och strax efter Sawbridgeworth stannade vi och tog fram datorn och kartprogrammet för att se hur vi skulle köra sista biten till Oasis Hotel. Såg lätt ut. Jag svängde in på en gata där jag ansåg att hotellet skulle ligga. Inget hotell? Men vi var på rätt gata. Vände och körde sakta tillbaka. Precis innan utfarten till ”stora vägen” svängde jag in till ett ställe som såg ut som en restaurant, något åt det Indiska hållet. ”Vi går in här och frågar”, sa jag till hustrun. Gick ur bilen och tittade mig omkring. Tyckte det hela var konstigt. Hotellet borde ligga här någon stans. Höjde blicken lite. Långt upp under en taknock stod det med stora bokstäver: ”Oasis Hotel”. Vi hade alltså, återigen, hamnat rätt när vi trodde vi var fel (förra gången var ju i Yeovile och Alex Lodge). 

In i en dörr och hamnade i en Indisk restaurant? Receptionen låg lite längre bort via några korridorer. Det visade sig vara en dörr precis bakom vår parkerade bil. Pojken i receptionen var Indisk Britt (pratade sådär skojigt). Vi fick rum nr 27. Varmt som attan, ut mot den vältrafikerade gatan. Och, visade det sig lite senare, vid en järnväg. Dessutom var det ställt utom allt tvivel att rummet inte varit rökfritt (vilket vi beställt). Vi orkade inte bråka, det blir nog bra. Vi ska ju bara sova här. 

Vi har gått igenom planen för morgondagen. Vi ska: 
Äta frukost. Köra mot Standsted (via påfart 7 (M11) och flygplatsen. Hitta en bensinstation och fylla tanken. Lämna tillbaka bilen till Hertz (utan allt för mycket krångel, hoppas vi). Försöka lösa in den oanvända, ej uttagna, tågbiljetten från London till Standsted. Växla pengar. Äta. Checka in. Ställa oss i kö till planet som förhoppningsvis lyfter strax efter 12:00 (engelsk tid). Vi landar i Säve (Cityterminalen) ca kl 15:00 (svensk tid). 

Nu ska jag äta lite, sedan blir det till att försöka sova, trots vägoljud och tågljud. 

B&B, bokat för två nätter (£80). 

Edwinstowe ligger norr om Nottingham och Sherwood Forest. 

Idag lämnade vi förorten Mottram (Hyde), förort till Manchester. Vi trixade oss ned mot A6 samma väg som vi körde upp och ned igår. (A560-A627-A626-A627-A6). Körde bara lite fel en gång. 

Vi följde A6 igenom Buxton till Bakewell. Där parkerade vi på en P-plast nära en stenbro och en flod (Bakewell Bridge och River Wye). Betalade £1.25 för 2 timmar. Gick in till centrum och letade upp ”The Peak District National Park Visitor Centre”. Solen skiner! 

Änder, i River Wye, vid Bakewell.

Sothöns.

Där frågade vi efter lämplig vandring (2-3 timmar och max 1 mil) och om de kunde hjälpa oss med att boka rum samt var det var bra att äta. Vi fick en stencil på en lämplig vandring. På en gammal f.d. järnväg, norrut. Bokningen skulle han hjälpa oss med och det skulle kosta £3 och efter att ha lämnat alla uppgifter han behövde så skulle vi återkomma efter 10 minuter. Jag köpte en keps med texten ”Peak District” samt en vandrinspinne-pin. Han gav oss också en riktning om vart vi skulle kunna hitta bra matställen, utan pommes frites. 

Efter ca 10 minuter var vi tillbaka. Jodå, han hade hittat ett boende. Ett av de vi föreslog som lämpliga exempel på vad vi kan tänka oss. Ett B&B norr om Sherwood-skogen. Utöver de £3 ville de också ha £4 som sedan räknas av på avgiften till boendet. 

Vi plockade ut lite kontanter i en automat eftersom boendet troligtvis inte kunde ta kort. 

Vi hittade också en pizzeria som kunde servera oss goda pizzor och Italienskt(?) bubbelvatten. 

Maten satt fint. Vi gick mot bilen för att byta om men först tog vi en avstickare till en plats där det fördes en massa oväsen. Oväsendet visade sig komma från ett ambulerande nöjesfält. Där strosade vi runt lite. 

Vid bilen bytte vi om och betalade ytterligare £3.50 i P-avgift (det går en massa pengar i P-avgifter i det här landet). 

Vi kollade på stencilen och på en stadskarta om hur vi skulle gå. Uppför en gata till en gammal järnvägsstation. Solen skiner fortfarande? Vi vågade oss på att gå i kortbyxor. 

Vi gick norrut och sakta uppför på den gamla nedlagda järnvägsspåret, utan räls. Vi gick och vi gick. I turistinformationen hade vi ”beställt” en vandring om ca 2-3 timmar. Vi började tveka på detta. Vår första anhalt var en stängd järnvägstunnel, där skulle vi besluta hur vi skulle gå vidare. Vi stoppade ett par damer och frågade om de var infödingar och om de kunde råda oss. De var infödingar och de tyckte absolut att vi skulle gå upp till Monsal Head, via Great Longstone och Little Longstone. I Monsal Head skulle de ha ett utmärkt Café med fantastisk utsikt och i de andra byarna fanns det Pubar. När vi kom fram mot den stängda järnvägstunneln hittade vi en bänk. Där satte vi oss och funderade om vi skulle fortsätta upp eller vända nedåt. 

Vi valde att gå upp. Fast vi tog en stig upp till Little Longstone och missade därmed Great Longstone. Vi gick förbi Puben(?) och några meter längre fram låg Monsal Head. Vi hittade fiket och det är sant, utsikten var fantastisk. 

Efter att ha vätskat upp oss med mineralvatten respektive Coca-Cola samt vilat benen lite, frågade vi efter lämpligaste vägen tillbaka. Lite uppför en kulle och ned till Ashford in the Water (jodå, samhället heter så) där skulle vi hitta en stig utmed River Wye. 

Vi travade iväg, hittade stigen (Public Footphat), över och via betesmarker. Utmed dessa oändliga stenmurar. Undrar hur många mil stenmur det finns i Storbritannien? Vi ett tillfälle fick vi schasa iväg en lite väl närgången kviga. Vi kom ned till Ashford in the Water. Där frågade vi en mycket sympatisk herre om var vi kunde finna stigen utmed River Wye. 

Vi fick en utförlig beskrivning och lyckades ändå gå fel så vi gick och vi gick, tills vi kom upp på järnvägsspåret igen. Lika bra det. Nu var det bara raka vägen tillbaka. Klockan hade blivit mycket, vi hade då varit ute på vandring i ca 4 timmar, och vi ville inte bli för sena till boendet så det blev en ganska rask promenad. 

Vi gick direkt in till centrala Bakewell och handlade lite kvällsföda. Det var stort håll-i-gång i staden. Alla pubbesökare hade sökt sig ut i solen och festade för fullt på stadens gator. En del var utklädda – det verkade vara någon slags festival på gång. 

Tillbaka till bilen bytte vi till ledigare fotbeklädnad. Och började så körningen till boendet. Via A619-Chesterfield-A617-A6075(från Mansfield)-Edwinstowe. I Edwinstowe visade det sig att vi fått fel köranvisning. Vår ledde till ett hotell som hette Friar’s Farm Hotell. Vi frågade en pojk om vägen. Efter lite felkörningar kom vi så till slut fram. 

Rummet är pyttelitet. Visserligen hade de klämt in en dubbelsäng(engelsk) och en enkelsäng. Men det innebar att det inte fanns någon stans att göra av väskorna. Toaletten däremot var stor? 

I morgon ska vi undersöka Sherwood-skogen. Och då hoppas vi att det blir lika fint väder som det varit idag. 

2.a dagen på detta B&B. 

Hade vissa problem med kärlekskranka duvor utanför badrumsfönstret. Annars var nattens sömn god. Även om hustrun verkade ta större delen av den 120 cm breda dubbelsängen. 

Vi tassade ned till matsalen och den väntande frukosten på beställd tid kl 08:00 (8am). Igår kväll var det en asiatliknande man som tog emot oss. Idag välkomnades vi av en kvinna. 

Vi började med mjölk och flingor, sedan kaffe respektive te. Därefter kom frun i huset in med ”The full English Breakfast”. Det visade sig vara en lustig kvinna full av överraskningar. Hon berättade om äventyr hon och hennes Eddie (mannen) haft med sina barn när de var över till USA. De hade då hyrt två bilar för att kunna känna sig riktigt fria. Det första de gjorde var att komma bort från varandra, Eddie hamnade i Miami och frun snurrade runt i Petersburg (tror jag det var). Eddie fick ägna en hel natt åt att köra tillbaka från Miami. Han hamnade där p.g.a. att han inte visste var han skulle hamna om han körde av ”Highway”. Frun menade på att det blev så fel p.g.a. att de saknade ”roundabouts” (rondeller) i USA. Och det kan jag hålla med om. Mängden rondeller i England gör att man lättare kan korrigera felkörningar. 

Även nästa dag lyckade de köra vilse och komma från varandra. 

Vi fick också massa tips på vad vi skulle kunna titta på, här, mitt i Sherwood-skogen. Bl.a. en marknad vid Thoresby och nära där Thoresby Hall, ett gammalt fin hus med ett speciellt vackert bibliotek. I Winthorpe nära Newark(-on-Trent) skulle det pågå en Amerikansk festival. Och så fick vi vägbeskrivningar till Sherwood Pine Wood och Sherwood Forest. Det förstnämnda en furu/tallskog och det andra ett slags äventyrsland mer åt Robin Hood hållet. 

Solen sken. Vi packade in oss i bilen och upprepade vårt dagliga mantra: ”vänster, vänster, vänster”. Vi körde först till marknaden vid Thoresby. B&B-frun menade att vi skulle parkera gratis vid Thoresby hotell. Vi körde dit och kollade. För det första var det bommar och för det andra låg det typ 2km från marknaden. Jag fick backa bilen därifrån. Lyckades vända och så körde vi tillbaka till marknadsplatsen, betalade £2.50 för parkering. Marknaden var stor. De hade nästintill allt. Barnvagnar, möbler, hushållsmaskiner, inredningar, ytterdörrar, m.m. Vi funderade ett tag på om vi skulle skoja lite med ett ställe där de sålde sängar, med fri hemleverans… 

Givetvis fanns här också hur många matvagnar som helst. Dessa gav två starka intryck på oss. Det såg och luktade äckligt och så drevs de med förbränningsmotorer. Det är sant! De hade antingen fordonen på tomgång eller så hade de kärror med dieselmotorer som gick. En av glassbilarna hade löst avgasproblemet med att koppla ett kanske 8 meter långt rör till avgasröret. Det låg sedan på marken och spydde ut röken en bit bort. 

Det var nästan så jag ångrade att jag köpte en kamuflage-T-skirt (£2.99). Det kändes som om jag därmed var med och gynnade den här galenskapen. 

Ute på parkering noterade vi också att det inte var ovanligt att finna hundar i bilar parkerade mitt i solen. 

Vi frågade ett antal människor om var huset ”The Thoresby Hall” låg någonstans. Det var det inga som visste. Ett gäng menade att det var hotellet. Det är möjligt att det var så men vi hade ingen lust att åka tillbaka dit. 

Vi bestämde oss för att åka till Amerika-festivalen i Winthorpe vid Newark(-on-Trent). Vi valde väg A616 via Ollerton. När vi närmade oss Newark snurrade vi till det ordentligt men hamnade till slut i Winthorpe. Väl där visade det sig att festivalen var bara under lördagen, mellan 13:00 och 16:00 (1 pm to 4 pm), snopet. Vi körde i alla fall ned till Winthorpe. Där hittade vi en trevlig restaurant/pub: ”Lord Nelson”. Vi åt väl mat för ca £20. 

Tillbaka mot Sherwoodskogen (väg A617-A614). Nu letade vi oss fram till ”Sherwood Pines Forest Park”. Kostade £2 i parkeringsavgift. Vi hade tänkt hyra cyklar och cykla omkring här lite. Det kostade £6 per timma och då fanns det bara mountainbikes att tillgå – så det fick vara. 

Från parkeringen pekade flera stora pilar mot ett ”Visitor Centre”. Vi tittade på en stor informationstavla. Den beskrev också en plats för detta ”Visitor Centre”. Det vara bara det att kartan var liksom upp och ned, söder var norr osv. Vi frågade i ett hus där de sålde biljetter till någon slags trädklättring ”Go-Ape”, jodå, det kallade så. Pojken i luckan började beskriva vägen norrut till ”The Robin Hood Sherwood Forest Park”. Jag stoppade honom och menade att vi ville till ”Visitor Centre”, här. Det finns inget sa han då, detta är en äventyrspark. Jag gav mig inte utan förklarade för honom att det fanns stora skyltar vid parkeringen och en informationstavla som visst menade att det någonstans inom närområdet skulle finnas ett ”Visitor Centre”. Då tittade han på mig, lutade sig ut genom luckan och pekade mot ett Café, där är det sa han då? Det förlösande var nog att jag förklarade att det enda vi ville var att få fatt på en liten s.k. lokalkarta över den här delen av skogen. 

Vi gick dit och hittade först inget, förutom Caféet då. Bakom en vägg hittade jag lite souvenirgrejer och så bakom en kassaapparat skymtade jag något som såg ut som kartliknande stenciler. Bland souvenirgrejerna hittade jag en ”Walking Stick Mount” med texten ”Sherwood Pines Forest park” för £0.99. Jag ställde mig i kassakön, betalade vandringspinneplattan och bad om att få en ”sitemap” med vandringsleder markerade. Personalen kilade då iväg till stencilerna bakom kassaapparaten och så fick jag då en liten karta över markerade vandringsleder i området, för £0.10. 

Genast letade vi upp starten och började gå. Vi valde en kort variant (1 miles (1.6km)), vi hade fortfarande känningar av gårdagens vandring vid Bakewell. Vi lyckades med konststycket att nästan gå bort oss? Och ändå såg man nästan parkbyggnaderna hela tiden. Kartan var visserligen väldigt märklig, men ändå… 

När vi kom tillbaka stannade vi och tittade på ett gäng, troligtvis indiska britter som spelade cricket. 

Efter det satt vi och slöade lite, med var sin glass. 

Alla s.k. butiker stängde 17:00 (5pm), givetvis. Parken stängde 8pm. Klockan 18:00 var där nästan folktomt – märkligt? Vädret var fortfarande ljuvligt, ja om man jämför med de föregående 10 dagarna. 

Vi kom inte på något bättre än att åka till rummet och vila lite. 

Bokat för 2 nätter (£103). 

Då lämnar vi Exmoor och Minehead. Målet är Hyde, öster om Manchester. Först körde vi in till turistinformationen i Dunster. Ville kolla om det var öppet (09:30), icke. Hade tänkt mig att köpa en keps med texten Exmoor på. 

Efter en kurvig A39 kom vi ut på M5 vid Bridgwater. Körde norrut till ett s.k. ”Service” (Strensham). I Sverige skulle vi ha kallat det rastplats. Visserligen har dessa serviceställen både bensinstation och stora matställen med affärer. Vi valde att fika. Sedan tankade vi bilen. Vi satt kvar en stund på tappen och kollade kartan. Då kommer en av tappersonalen och ser lite klurig ut. Då visade det sig att jag glömt MasterCard-kortet där inne! Himla tur att vi inte körde iväg direkt. 

Vi körde vidare. Efter att ha klarat av alla motorvägspåfarter och –avfarter i och vid Birmingham så var det dags för nästa serviceställe (Hilton Park), vi har då kört vidare på M6. Där åt vi mat. Jag beställde Lasagne, till det fick jag pommes fritts och vita bönor i tomatsås. De har en märklig matkultur i det här landet. 

När vi kom ut till bilen märkte vi att det runnit något från motorn, ingen specifik lukt, rent vatten alltså. Jag ville dock kolla under motorhuven i alla fall. Hertz har inte med någon bok till bilen (Ford Focus). Hur vi än letade så inte hittade vi någon spak som öppnade motorhuven. Vi frågade en herre som kom och delade ut lappar. Han hjälpte till han också. Vi hittade inget. 
Vi körde bort till bensinstationen och frågade personalen där inne – de såg ut som frågetecken. Då frågade de en av kunderna, i mekarkläder, om han visste. Jodå han följde med ut. Då börjar pilla på fordmärket vid grillen? Och rätt som det är svänger det liksom upp och där innanför finns ett nyckelhål där man skall stoppa in bilnyckel och vrida om. Och så öppnade sig då motorhuven. Jösses! Om jag så fått 10 år på mig så vete katten om jag hittat det där. Vi hittade inget som verkade läcka. Alla behållare och nivåer såg OK ut. 

Vi körde vidare på M6 till avfart nr 14, där svängde vi av till A34 mot Stone och sedan vidare på A520 mot Leek. I Leek letade vi upp turistinformationen och frågade lite om ”Peak District National Park”. 

Vi valde sedan att köra vidare på A53 mot Buxton och sedan på A6 mot Stockport och Manchester. I Disley körde vi förbi infarten till ”Lyme Park”. Dit ska vi i morgon. 

I Manchester körde det ihop sig. Vi missade påfarten till M60 och sedan visade det sig A6 var avstängd för vägarbeten. Den var omdirigerad och det innebar att vi körde bort oss. Vi försökte hitta till M60. Vi stannade till slut vid en bensinstation och frågade. Då är vi precis vid påfarten!? Köpte lite kvällsmat. 

Ut på M60. Vid avfart 24 bytte vi till M67. Vid avfart 3 svängde vi av och konstaterade ganska snabbt att vi inte hittade något ”motell”. Tog fram datorn och kollade kartprogrammet. Fick inte till det. Frågade några infödingar. Då beskrev de ett ställe som jag fått fram i kartprogrammet men som jag trodde var fel. Vi körde efter deras beskrivning och kartprogrammet i datorn. Då hittade vi. Premier Travel Inn, Manchester (Hyde), Mottram, Stockport Road. 

Vi checkade in. Frukost ingick inte 🙁

På rummet kollade jag internetaccessen. Det fanns en men den kostade £5 per timma. Jösses! Då får det vara. Att de inte skäms? 

Vi vilade en kort stund sedan tog vi en liten promenad och studerade Engelsmännens radhusboende. Det började regna så vi tog en ”genväg” tillbaka. Hustrun blev blöt om skor, sockar och fötter och så blev hon lömsk – på mig? 

Det ligger en McDonalds alldeles bredvid här och konkurrerar med Motellets. Så vi är lite kluvna vad avser vilken frukost vi ska välja. Det blir nog motellets, i alla fall första morgonen. 

Har tankat över bilder från kamerorna till datorn. 

Nu är klockan 22:02. Vi har tillbringat hela dagen med att resa? 38 mil (jag lät kartprogrammet räkna ut det och det är inklusive felkörningar). 

Inget trådlöst nätverk här heller. Vi har ett rum med två sängar och dusch och toa. Det kallas ”twin en-suite”. Är det endast ett rum med dubbelsäng kallas det, ”double rom”. 

Kostar £96 för två nätter. 

Vi sov riktigt bra i rummet ovanför puben. Det var ingen lång körning från Washford till Minehead. Vi stannade först till i Dunster och letade upp ”The National Park Centre”. Vi ville ha hjälp med att få ett par nätter på ett vandrarhem, i första hand. Det var kört. Skolorna har någon slags avslutningsritual där det ingår en massa s.k. country-hyss. Antingen campar de eller så ligger de på vandrarhem. 

Vi frågade också personalen om vilka vandringar de rekommenderade. Och det var liknande förslag som vi fick i Dulverton. Och de hade ingen bättre småkarta än den vi hade. Köpte ingen Exmoor-T-skirt, den var vit. Ingen bra färg för en gris som mig 🙂 

Vi åkte då till turistinformationen i Minehead. Att fickparkera, med en högerstyrd bil, på dessa små stadsgator var ett äventyr, jag lovar. 

Personalen på turistinformationen hjälpte oss med att boka ett B&B, i Minehead, ”up on the hill”, lät trevligt tyckte vi och så hade de parkering och låg lite i stadens utkant. Passade oss bra, eftersom vi är lite oroliga för hyrbilen. Hertz backar inte upp med mycket. Läste på en liten klisterlapp i bilen idag att vi/jag är ansvarig om det sker inbrott i bilen och t.ex. bilstereon själs. Än en gång, första och sista gången vi hyr en hertz-bil. 

Vi fick en karta med färdvägen utritad samt två kryss med internetcafé markerade. Dit ska vi senare, för att kolla om vi fått ePost som bekräftar avbokning av hotellet i London samt bekräftelse från Hertz om att vi kan utöka bilhyrningen. 

Vi åkte så för att hitta Beverleigh B&B, på North Hill. Jösses, jag skrev igår om smala byvägar, på landet. Tänk er gator som är en bil breda, med kanske 20 cm marginal på var sida och med mur på ena sidan och hus på den andra. Och så brant uppför och tvära hårnålskurvor. Sporadiska, nödtorftiga s.k. mötesplatser. Lägg till Engelsmän som kör fort som f-n, på dessa gator. Här där står dessutom parkerade bilar(?), gärna i en kurva, för där finns ju plats(?). 

Den där parkering som var utlovad bestod av en garagenedfart som man fick backa in på efter att ha kört gatan fram och trixat en stund och lyckats vända bilen. 

B&B-föreståndarinnan såg klart bekymrad ut när hon såg våra skärrade miner. Här trodde vi att vi valt ett ställe där bilen inte skulle komma till skada, jo, jo. 

Vi fick förklarat för oss och hon berättade att hon var från Holland. Och hon hade sin bil med sig till England, för 13 år sedan. Sedan köpte de en engelsk bil och då fick hon också väldiga problem. Skönt att hon förstod oss. 

Rummet och huset (Edwardian) var en upplevelse. Allt är designat. Rummet gick i bordellrött men stilen var mer liksom indisk. Överallt hänger det väskor, tofsar och små tygpåsar. Svårt att beskriva.

En bild.

Vårt nästa mål med dagen var en kustvandring i Exmoor, gärna med riktig hed (moorland). Föreståndaren berättade då att vi ju i princip redan var upp på Exmoor (vilket vi inte betvivlade ett dugg). Det var bara att köra ned en liten bit och sedan upp igen så kom vi upp på hedlandskap. Efter en lång utläggning om hur breda (smala) vägarna var så hade hon övertygat oss om att det kanske var värt ett försök. 
Vi hade ju ändå tänkt köra en bit för att komma till en föreslagen vandring: Allerford, Bossington and Hurlstone Combe. 

Vi körde som förestånderskan föreslagit och vi kom upp på heden. Ja, eller i alla fall den del av nationalparken med kullen ”Selworty Beacon”, mellan Porlock och Mainhead. Trevlig, när vi kom upp. Det gick en liten bilväg, som man faktiskt med lite god vilja kunde mötas på, uppe på höjderna, ända bort mot Allerford och Bossington. Vägen tog slut i en P-plats. Med tjusig utsikt ut mot havet (och Porlock bay) och vid god sikt kan man se över till Wales. Och nere i dalen/viken såg man West Porlock.

Bilvägsbild.

Några blombilder.

Perfekt, detta innebar att vi inte behövde gå uppför, vi var uppe. Vi parkerade bilen, bytte om, och gick mot en höjd, Bossington Hill. Vi hamnade dock först på en höjd nära Hurlestone Point. Därifrån hade vi tänkt gå en bit på den förslagna vandringsleden mot Bossington. Vi fick vända, det var för brant ned mot havet och stranden (Bossington Beach), stigen i sig var inte brant den gick utmed höjden Bossington Hill. Men vår höjdrädsla sa stopp. 

Jag är framme och kikar.

Vi gick till slut upp på Bossington Hill. Därifrån tillbaka till bilen. 

I närheten av bilen.

Dunkery Hill.

Vi körde sedan ned till centrala Minehead, för att äta och koppla upp oss mot internet på ett internetcafé. Vi stannade på vägen och kollade in en camping. Vi hittade en parkering utanför ett co-op (mataffär). Vi hittade internetcaféet men vi ville äta lite först. Vi gick vidare ned mot stranden. Där valde vi ett snabbmatställe (Fish & Chip). Hustrun valde just Fish & Chip. Jag krånglade till det med att beställa en fiskburgare med pommes. De hade inga fiskburgare, men de skulle fixa till något liknande. Jag fick en fiskburgare – där ser man. 

Efter maten styrde vi stegen tillbaka till internetcaféet, då var det stängt!? Det var bara att styra stegen till nästa internetcaféet (utan café). Där fick vi betala över £1 för 25 minuters access och lån av dator. På det förra stället hade vi bara behövt betala £1 för en hel dags access men då ska man ha sin egen dator (laptop). 

Vi kom till slut åt min ePost och vi hade då fått bekräftelse från hotellet i London om att avbokningen var klar. 

Inget från Hertz, är jag förvånad? Vi ska ned till turistinformationen i morgon och be dem ringa Hertz. 

Vädret var faktiskt soligt, klarblå himmel, så i stället för att åka upp till Beverleigh B&B på North Hill, så lät vi bilen stå kvar på parkering. Vi var först inne i Co-op och handlade. Vi gick sedan tillbaka ned till stranden och satte oss där. Kikade på det invällande tidvattnet. Tog av mig på fötterna och gick ned till vattnet, det var varmt! Jag gick upp en bit på stranden, ca 4 meter från dåvarande vattenlinje, och stod där tills vattnet hade kommit upp till ca 30cm på mina ben. Det tog väl ca 10 minuter. 

Sakta strosade vi sedan tillbaka in mot centrum och till bilen. Körde sedan upp till Beverleigh B&B på North Hill. Parkerade bilen, på garagenedfarten, framför en annan bil. Undrar hur de gör till morgonen? Jag har ingen lust att gå upp och flytta bilen. 

Förestånderskan gav oss djupa tallrikar och matskedar så vi kunde äta vår köpta naturella biologiska yoghurt och tidigare köpta cornflakes. Till det gjorde jag i ordning en kopp kaffe och så åt jag en banan till. 

Nu börjar det bli dags att förbereda sig för sängen, den bordellröda. I morgon ska vi vandra till Exmoors högsta höjd, Dunkery Beacon, 519 möh, om vädret tillåter. Den andra delen av dagen ska bl.a. tillbringas på internetcaféet med att boka boende, troligtvis norrut, nära Manchester. Först ska vi dock kolla med TV’n om hur vädret utvecklar sig där uppe, där är ju översvämning nu, i de trakterna. Vi ska fråga om detta på turistinformationen också.

Lämnade den hårda sängen, utan problem. Även om jag sovit gott så känner jag mig ganska slak? Drömde om jobbet? Mardröm? 

Efter idogt studerande på vädret via BBC Breakfast så kom vi fram till att en inomhusaktivitet var det som gällde. Valet föll på Project Eden. 

Project Eden är ett jättelikt växthus. Ja, eller två och så stora planteringar utanför. Alltihopa är byggt i en stor f.d. sandgrop. Jag tror det hela användes för framställning av Porslin (china). 

De kallar den en krater och den är belägen strax nordost om St Austell. Vi körde dit via A38 och A390. Man kom till en parkering. Därifrån gick bussar som körde en vidare. Sedan var det en promenad till entrén. Regnet hängde i luften hela tiden. 

Vi gick först in i den tropiska sfären. Jösses, det var varmt och klibbigt. Snabbt åkte plaggen av. Även om gick i bara kortbyxor och kortärmat så rann svetten. 

Massa växter planterade efter världsdel och teman. Mycket arrangemang för barnen. Det som störde mig lite var att de tydligen hade släppt lös någon konstskola. En del verk kändes som om de inte riktigt hörde hemma där. 

Efter besöket i den sfären var det klädbyte som gällde för min del. Så förutseende hade jag i alla fall varit så jag hade tagit med mig klädbyte. 

En lättare lunch stod som nästa punkt på vårt schema. Skönt att vila benen lite. 

Vi gick ut lite eftersom det höll upp. Vi gick bort till en byggand som kallades The Core. Den innehöll ännu mera konst. Många av dem mobila. Och i mitten, i ett eget rum, stod ett stort stenägg, i massiv sten, 80 ton. Den var dekorerad med symetriskt placerade kupor, ungefär som ett lagom fylligt kvinnobröst. Tittade man på stenägget uppifrån, vilket egentligen inte gick, så såg man att förebilden/mönstret var en blommas mitt. 

Vi fortsatte vårt undersökande av utomhusplanteringarna tills regnet jagade in oss. Då angrep vi sfären som innehöll den s.k. tempererade zonen. Den var behagligare. Här fanns mycket mer vackra blommor (en del lägger jag ut via ngnfoto.blogg.se senare) så nu åkte min kamera fram. 

Nästa punkt var fika. Då läste vi/jag i ett häfte vi köpt för en massa pund att det i den tropiska sfären fanns ödlor och bönsyrsor, för att hålla efter skadeinsekter. 

Eftersom regnet fortsatte ute och förhindrade fortsatt utomhuspromenerande, fast vi gjorde ett försök, så gick vi in i den tropiska sfären igen och denna gång på ödlejakt. Men den jakten blev resultatlös. Efter det var det dags att dra sig hemåt. Vi stannade till i souvenirshopen och där köpte jag en T-skirt med texten: ”the 2007 eden sessions” för £9.50. 

Bilder från besöket.

Vi hittade sedan vår bil, ja innan det tog vi ut lite kontanter i en automat. 

Därefter blev jag enveten. Fastän jag egentligen var jättetrött så fick jag för mig att jag skulle leta upp en sådan där s.k. skattgömma (geocache) som skulle vara gömd i närheten. Jag satte på GPS’en och gav mig iväg. Det var väl ca 1,5 km. När jag var inom 35 meter från gömman så pekade GPS’en på att jag skulle gå rakt in i taggiga snår. Det gjorde jag inte. Eftersom jag inte ville vara borta för länge så struntade jag i att undersöka närmre, något var säkerligen fel med koordinaterna. Jag stängde av GPS’en och gick tillbaka. 

Efter ett tag insåg jag att jag gått vilse. Så det var bara att sätta på GPS’en och följa spåret tillbaka. Det var förvånansvärt lätt att gå fel. Vilket jag gjorde en gång även om jag hade en GPS. Hustrun hade hunnit och bli orolig innan jag var tillbaka. Och en hel del regnskurar fick jag också utstå. 

Som grädde på moset valde vi fel väderstreck när vi lämnade Project Eden, med vår hyrda Ford Focus (väldigt bra sittkomfort, för mig i alla fall. Bra in- och ursteg.), Det blev en omväg via A391 mot Bodmin och när vi skulle ut på A30 mot Liskeard så körde vi fel även där och kom åt helt motsatt håll. Vi vände och sedan var det bara raka spåret via A30-A38 tillbaka till Saltash och China Fleet (porslinsparken eller porslinsflottan), lägenhet nr 31.