Idag hade jag sagolik tur. Rackarn synd bara att jag inte hade videokameran med mig . 

Jag kollade av mina vanliga ställen. Först ett som jag inte hittat någon orm på i år, tills idag. 

Först trodde jag faktiskt att någon hade varit där och slängt ett gäng cykelslangar. 

Det var svårt att få bra bilder (jag skulle haft videokamera). Men jag lyckades i alla fall få en där nästan alla går att identifiera. Vi ser en hona, den stora, kraftiga (a). En hanne vid b, en vid c och en vid d. 

Notera att de liksom befinner sig i en ”tripp-trapp”-nivå. Den största hannen är den som är närmast honans huvud och så vidare nedåt. Det har att göra med att hannarna har sitt könsorgan i nivå med honans. 
Nu framgår inte det av bilden men hannarna brottas hela tiden med sina svansar för att knuffa bort varandra. 
Här ser vi varifrån begreppet ”ormgrop” kommer. 

Jag lämnade dem ifred så de fick sköta sig själva – självklart! 

Jag började sedan leta efter den snokhona som jag dokumenterade igår. Och jag hittade henne, Vid en annan buske, solandes, lika svårfotat. Hon hade gömt huvudet någonstans inunder. 

Nästa objekt/individ att leta upp var den bruna huggormshonan. Hittade henne inte. Men däremot stötte jag på en ivrig blivande huggormskavaljer. En ljust blågrå hanne som ivrigt letade fram och tillbaka. 

Jag höll mig kvar. Hann verkade ivrig så jag misstänkte att han hade korn på henne. Så jag väntade på att han skulle hitta henne. Och det gjorde han. Bakom en sten, omöjligt att se om man inte visste om det. 

Innan jag upptäck dem så såg jag emellan två stenar att han började bete sig annorlunda, ryckvis. Det tyder på upphetsning. Jag förstod då att han hittat henne. Jag noterade också att en mycket mindre huggormshanne hastigt lämnade området. Den blev bortjagad. 

Den tog sig inte så långt bort. Den bestämde sig att ca ett par decimeter från min fot var en bra plats att vänta på. 

Den större huggormshannen och den stora bruna huggormshonan kunde lugnt fortsätta sitt kurtiserande. 

Tydligen är det så att när det gäller huggormar så tillåts inte flera hannar på honan samtidigt som med snokar, eller? Jag har läst någonstans att huggormshannar gör upp genom att ”brottas”, om de är någorlunda likstora. Det som jag fick bevittna var ju liksom ingen deal. Den ena huggormshannen var ju nästan dubbelt så stor. 

En bit bort låg en död Kaja i gräset. 

Och när Tessie (som skötte sig utmärkt med ormarna) och jag kom till fårhagarna så hade de befolkats. Visst är de söta! 

Det blev mycket bilder idag men så var det givande också. 

I morgon åker jag till Särö med jobbet. Vi ska delta i en träff med andra kommuner som har samma verksamhetssystem (dataprogram). 

(.nu krånglade något väldigt i går kväll?) 
På gårdagens ormexkursion hittade jag först en snok som solade och sedan huggorm. 

Första bilden visar snoken i närbild, i profil. Just den här individen har jag nog inte stött på tidigare. Den är ganska stor. Svårt att se när den ligger hopringlad och solar. 

Nästa bild visar samma snok uppifrån. Det var svårt att ta bilder utan att störa ormen. Helst skulle jag velat haft bilder utan skymmande kvistar. Men nu gick inte det. Till vänster var det vatten och snoken hade valt att sola lite under och bredvid en buske. 

Några meter därifrån, kanske 210 meter hittade jag huggorm. Ser Ni i mitten på bilden? En vacker lite huggormshanne, ljust blågrå. Skrolla ned lite så ska Ni få se det hela lite tydligare. 

Just det! Huggormshannen ligger ovanpå den bruna huggormshonan. 

Försiktigt försökte jag smyga mig fram, ormar har bra känsel, urusel syn, suveränt luktsinne samt ett sinne som vi inte har, infravärmesinne. De kan uppfatta en bild av t.ex. ett däggdjur via dess kroppsutstrålande värme. Jag hade vinden mot mig och jag smög försiktigt och jag hade solen nästan i ryggen. Jag borde inte ha blivit upptäckt men det blev jag. Huggormshannen ringlade snabbt iväg, bort från mig och ned bland stenarna. Troligtvis var det min värmeutstrålning den förnam. 

Så då blev honan lämnad ensam. 

Då kan man ju undra av vilken anledning hon ligger kvar? Kanske beroende på att hon har huvudet vänt bortåt. Jag är osäker på var på ormen de s.k. värmesensorerna sitter men jag tror att de sitter så att de är riktade framåt. En annan förklaring kan vara att hon helt enkelt är mer självsäker. Det är inte första året hon har det här reviret och den här platsen. 

En kråka spatserade på våtmarken och försökte reta hunden. Så då var det väl inte mer än rätt att jag försökte ta en stämningsfull bild. Notera ”försökte”. 

Jag gjorde en avvikelse från mina rutiner. Jag gav mig ut tidigt på morgonen. 

Inga ormar. 

Däremot Rådjur. 

Väl hemma igen hittade jag hunden i en av sina favoritställningar 

Lite senare gav vi oss ut på den ordinarie promenaden. Och efter en hel del smygande och kikande hittade jag den bruna huggormen från gårdagen. Jag fick ingen riktigt bra bild. Hon ville liksom inte komma fram. Det blev en bild snett uppifrån, på väg tillbaka efter en vända in under en sten. 

Och så en frontbild. Visserligen gömd i gräset. Det är en dam som inte visar allt på en gång. 

Jag hade denna dag föresatt mig att borra hål i lister och betongväggar. Jag plockade fram verktygen och tittade sedan ut genom fönstret och bestämde mig för att det får vänta tills regniga dagar. 

Nästa projekt blev bilen och byte från vinterdäck till sommardäck. Sommardäcken var så slitna så de kunde jag bara inte sätta på. In med dem i bilen och iväg till OKQ8 för byte till nya, 4×700 SEK (regummerade – klart till helgen). 

Före det cyklade jag in till staden för att komma till en spelbutik och uppdatera sonens lottorader. Givetvis hade jag ingen plånbok med mig 🙂

När jag som bäst höll på att smyga på huggormen ringde det i mobiltelefonen – man blir jävligt rädd när det händer i spända situationer. Det var mor som ville ha KangJang. Hon är ruggigt förkyld. 
Lite senare på dagen åkte jag och köpte lite KangJang och körde hem den till mor. Eländigt med svåra förkylningar. 

När jag köpte den där KangJangen, på Coop Forum, så blev jag lite smått irriterad och förnärmad. Jag brukar handla via självskanning och så även denna gång. 

Jag valde också att gå till själjv-självskanningen (den obemannade). Allt löpte på: blippade slutkoden, in med MedMerakortet, sedan in med betalkortet, väljer kontant betalning, knappar in pinkoden, trycker på Klar och väntar sedan på kvittot – inget händer – i displayen står det "Nästa kund" och grinden öppnar sig inte. 
Jag påkallar personalens uppmärksamhet och de vill att jag då kommer till kassan vilket jag givetvis gör. 

Där får jag veta att jag troligtvis gjort något fel – Nej säger jag, jag har inte gjort något fel. 

Sedan får jag veta att det inte skett någon betalning. 
Hur är det möjligt vill jag då veta, jag fick inget meddelande på displayen om att det skulle ha blivit något konstigt, så jag menar att jag nog visst har betalt. 
Vi upprepar proceduren med löfte om att jag kan få det hela justerat i efterhand om det nu blivit något fel. Damen i kassan blänger misstänksamt på mig. 
Jag drar mitt betalkort och väntar på att få välja konto eller kredit. Det händer inte utan i stället så kommer begäran om pinkod upp. Jag knappar in den och sedan trycker jag klar. 
Då står det "köp godkänns ej" i displayen (jag har inte tillräckligt med pengar på kontot). Då ler kärringen bakom kassan och säger: "Ja se där det var det som var felet." 
Då vill jag mena att felet måste väl bestå i att jag inte fick upp det meddelandet i den förra displayen.
Då svarar hon att det meddelande visas visst men det går så fort så man oftast inte hinner se det??!! 

Va f-n är det för pucko till programmerare som varit i farten? 

Sedan får jag dessutom veta att det är samma med de som får s.k. avstämning. Det meddelandet missas också beroende på att det visas så kort tid. 

Jag gillar inte när det blir liksom mitt fel att jag inte hinner uppfatta meddelanden. 

Ja, ja, på väg hem från mor & far så åkte jag till en s.k. konstnärsaffär och köpte sådan där tejp som man tejpar bak på tavlor så att inte allt för mycket luft (eller kryp) ska komma in i de tavlor som har glas och ram, typ akvareller och kol-/blyerts-/kritteckningar. 150 SEK kostade den.

Före jul plockade vi ned tavlorna i vardagsrummet. Vi skulle tapetsera. Jag noterade då att det verkade ha krupit in några små insekter i tavlorna och hamnat under glaset. 

Små svarta saker, Ca 2mm långa. 

Tog fram mitt lilla hobbymikroskop och studera de där små svarta fläckarna. Gjorde en skiss: 

Tänkte då på vad bra det vore om man hade ett mikroskop som man kunde koppla till datorn. Sökte ett tag på nätet efter ”mikroskop +USB”. 
Det fanns en hel del men det mesta var väldigt dyrt. Det fanns en som var i klass med det jag hade och kostade ca 700 SEK. Men då var upplösningen bara VGA. Det tyckte jag var dåligt. 

Jag letade vidare och kom in på en sida där de sålde mikroskop och digitalkameror som kunde fästas mot mikroskopet. Ett sådant tillbehör bestod av en vanlig Canon digitalkamera och en s.k. adapter. 

Jag kikade då på mitt mikroskop och min nya digitalkamera. Kameran hade ju ett makro med ett näravstånd på 2cm. 

Jag prövade med att sätta kamerans objektiv rakt mot mikroskopets okular och så här blev resultatet: 

Mikroskåpet är inställt på 100x förstoring. 

Tog ett antal bilder på de där små insekterna och satte mig sedan med bildbehandlingsprogrammet och kopierade och fixade lite tills jag lyckades sätta ihop en relativt hel insekt. Ingen av de jag lyckades få upp (med en skalpell) var hela. 

Det verkar alltså vara ett litet kryp som har vingar. Någon som vet vad detta skulle kunna vara? Ca 2mm lång, svart och gillar att krypa in i tavlor? 

Dagens ormletning blev lyckad, till slut. 

Jag gav mig ut utan hund. Den där hunden har ju ibland en tendens att skrämma iväg ormarna. Fats det är klart hon hittar ju dock en del. 

Jag gick som vanligt och sökte vid våtmarkerna vid kanalen. Då möter jag en hundägare med hund. Jag blir då upplyst om att hunden fått brata med en igelkott och en stor groda. 

Börjar å fundera på att jag kanske trots allt skulle haft med mig hunden. 

När jag var på väg att ge upp och styrde mina steg hemåt så fick jag då till slut syn på en orm. En huggorm. Vackert brun med tydliga markeringar. Troligtvis en hona (tjock på mitten). Rätt så stor. 

Jag fortsatte en bit och kikade in i vassen. Där får jag se en groda. 

Senare på dagen åkte vi till Grönvik vid Ursand. Nästa mitt på campingen sprang vår hund över en liten blåsvart huggormshanne. Vi tror att den inte hann att bita hunden. Får hålla koll på hunden.