(.nu krånglade något väldigt i går kväll?) 
På gårdagens ormexkursion hittade jag först en snok som solade och sedan huggorm. 

Första bilden visar snoken i närbild, i profil. Just den här individen har jag nog inte stött på tidigare. Den är ganska stor. Svårt att se när den ligger hopringlad och solar. 

Nästa bild visar samma snok uppifrån. Det var svårt att ta bilder utan att störa ormen. Helst skulle jag velat haft bilder utan skymmande kvistar. Men nu gick inte det. Till vänster var det vatten och snoken hade valt att sola lite under och bredvid en buske. 

Några meter därifrån, kanske 210 meter hittade jag huggorm. Ser Ni i mitten på bilden? En vacker lite huggormshanne, ljust blågrå. Skrolla ned lite så ska Ni få se det hela lite tydligare. 

Just det! Huggormshannen ligger ovanpå den bruna huggormshonan. 

Försiktigt försökte jag smyga mig fram, ormar har bra känsel, urusel syn, suveränt luktsinne samt ett sinne som vi inte har, infravärmesinne. De kan uppfatta en bild av t.ex. ett däggdjur via dess kroppsutstrålande värme. Jag hade vinden mot mig och jag smög försiktigt och jag hade solen nästan i ryggen. Jag borde inte ha blivit upptäckt men det blev jag. Huggormshannen ringlade snabbt iväg, bort från mig och ned bland stenarna. Troligtvis var det min värmeutstrålning den förnam. 

Så då blev honan lämnad ensam. 

Då kan man ju undra av vilken anledning hon ligger kvar? Kanske beroende på att hon har huvudet vänt bortåt. Jag är osäker på var på ormen de s.k. värmesensorerna sitter men jag tror att de sitter så att de är riktade framåt. En annan förklaring kan vara att hon helt enkelt är mer självsäker. Det är inte första året hon har det här reviret och den här platsen. 

En kråka spatserade på våtmarken och försökte reta hunden. Så då var det väl inte mer än rätt att jag försökte ta en stämningsfull bild. Notera ”försökte”.