Snokar
Jag kan inte säga att jag har ett brinnande intresse för ormar men de fascinerar mig och har gjort så i hela mitt liv. I går hade jag därmed en kanondag. Var ute på hundpromenad och träffade då på en stavgående dam med en Golden Retriever som Tessie accepterade. Damen fick se en liten snok som ålade ned i ett dike och vidare ned i dikesvattnet. Vi språkades vid lite, om hundar och ormar. Hon gick ned till kanalen för att få sin hund lite renare och jag styrde stegen åt väster. Lite ovanför en dikeskant fick jag då se ytterligare tre snokar! Det var en mindre hanne som uppvaktade en betydligt större hona. Några decimeter bort låg en mörkare snok. Troligtvis också en hona. Man kan se det på storleken och att honorna har grövre kropp och mindre svans. Det syns var svansen börjar. Hannarna är mindre och slankare och övergången kropp/svans är så gott som osynlig om man nu inte lyfter upp den och kikar var kloaköppningen finns.
Jag gjorde då antagandet att den första snoken vi såg som verkade ha bråttom, bort från de andra, kan ha varit en annan hanne som förlorat mot den jag nu såg. Och då var det antagligen så att hona nr två helt enkelt låg och väntade på sin tur.
Jag ropade till mig damen med Golden Retrievern. Hon tyckte också att det var fascinerande. Det är inte ofta man får tillfälle att se snokar para sig i naturen.
Typiskt att jag just då inte hade kameran med mig.
Hundattack
Nästa djurmöte var inte riktigt lika trevligt. Jag och damen promenerade tillsammans vidare, med våra hundar. Vi möter då en man med Schäfer. Damen och Golden Retrievern är tydligen bekanta. Eftersom jag misstänker att vår Tessie kan få för sig att just denna Schäfer inte bör få fortsätta på detta jordeliv så kallar jag in henne och tar fram kopplet. Jag tar tag i halsbandet och ska till att haka fast. Då sliter sig hundfanskapet och rusar fram och attackerar schäfern, en rätt så trind äldre snäll Schäfertik.
I farten nafsar hon till Schäfern i sidan och eftersom hon har sådan fart så fortsätter hon en bit förbi. Hon gör sedan en sådan där vändning som hästarna gör vid riddarturneringar och rusar tillbaka mot Schäfern och upprepar proceduren (attacken).
Jag har då hunnit fram och grabbar tag i byrackan, lyfter upp henne och ”kramar luften ur henne”. Vet inte om det är riktigt rätt metod men jag var fly förbannad. Tessie hade kommit upp i varv och fortsätter morra. Nu hade också Golden Retrievern fattat det hela att Tessie angriper hennes kompis så den hunden kommer fram och ställer sig emellan Schäfern och mig då med upplyft morrande hund. Golden Retrievern visar hela tandraden och morrar mycket övertygande. Nästan så jag blir lite oroad. Jag sätter ned Tessie men behåller att stadigt dubbelgrepp. Då sticker Golden Retrievern till sin kompis och stryker sig mot Schäfern och det ser ut som om hon försöker trösta och inge mod. Och så fort Tessie morrar det minsta så kommer Golden Retrievern sättandes och visar en tydlig hotfullhet.
Jag ber hussen till Schäfern om ursäkt, vilket accepteras. Vi diskuterar rädda hundar en liten stund och till slut så lugnar hundarna ned sig.
Vi skiljs och jag och damen går vidare med våra hundar. Jag släpper Tessie och då är hon och Golden Retrievern som bästa kompisar igen.
Sådant där förbannat onödigt beteende från vår Pit-Collie måste tränas bort. Jag är helt övertygad om att det beror på otrygghet och rädsla.
