Det går att sova i dubbelsäng men det är jobbigt, rör sig hustrun så vaknar jag och vice versa. 

Kollade TV’n om vädret. Såg eländigt ut. Men jag gissade mig till att det nog skulle lätta upp under eftermiddagen. 

Vi frågade portiern om vädret på väg till frukosten. Han ansåg att det skulle regna i en hel vecka till. Vi blev erbjudna att låna paraply. 

Frukosten var helt OK. Vi valde kontinental – det räckte gott. 

Igår kväll hade vi fått lånat en kartbok över Manchester och nu fick vi låna paraply. 

Vårt mål var Lyme Hall och Park. 

Efter en hel del funderande och konsulterande av datorns kartprogram (jag skrev en lapp med korta körinstruktioner) kom vi fram till att vi skulle försöka köra via A560-A627-A626-A627-A6 och sedan till Disley. 

Vi gjorde så, i rätt så kraftigt regn, och hittade utmärkt. Framme vid parkeringen (£3.50) så bytte vi till regnkläder. Nu småregnade det. Huset (slottet), trädgården, shopen och caféet hade liksom olika öppnandetider(?). Parken var dock fri och öppen att gå i, så vi började där. Det regnade och blåste mycket. Vi gick och försökte se (röda; Red Deer) hjortarna. Vi såg dem på långt håll. Vi gick sedan till en fängelsebyggnad (cage) som stod för sig självt uppe på en höjd. Där hittade vi en engelsk lärare som höll reda på grupper av elever som hade olika uppsökande uppgifter inom parkområdet. Han var trevlig. 

Vädret lättade efter hand. 

Tiden för slottets (husets) öppnande närmade sig så vi drog oss dit. Väl där läste vi att man kunde gå en guidad tur en timma innan det öppnade och det gjorde vi. Besöket i huset och trädgården samt guidningen kostade £8, var. 

Guiden var en liten barsk dam. Som pratade på och årtalen och gamla gubbar kom i en strid ström. Ett och annat om huset (slottet) kunde vi dock uppfatta. 

Det här slottet var speciellt intressant för hustrun. Hon är en hängiven studerande av serien (filmen) ”Stolthet och Fördom”. Detta hus ägdes, i filmen av, Herr Darcy. 

Efter rundvandringen gick vi ut i trädgården – slutat regna(?) – hustrun filmade. Ett besök i shopen blev det också. Och vi kunde inte låta bli att äta en middag i restauranten, i källaren. Vi avslutade det hela genom att vandra ned till Caféet. Och där tog vi dryck och lite efterrätt i form av lämplig kaka. 

Jag tog upp mobiltelefonen för att kolla – vi hade fått ett meddelande från sonen, det löd: ”Hej, vet ni vad, eran hund bet precis av en bit på örat på en annan hund helt oprovocerat, visserligen så gick ungen fram…” osv. Ja, jösses. Han har det inte lätt, sonen, med vår Pit-Collie. Det där blir väl något vi får hantera vidare, när vi kommer hem. 

Ytterligare lite promenad blev det innan vi satte oss i bilen igen och trixade oss tillbaka till Mottram (Hyde). Efter ett kort vilade hade vi vilat upp oss så pass så vi orkade ta ett beslut om att vi kanske likt förbaskat skulle nedlåta oss till att köpa en timma internetuppkoppling (£5). 

Men först gick vi till restauranten Premier Forrest. Där hade de en meny där man valde två rätter och så fick man den billigaste. Hustrun valde svärdfisk och jag valde en entrecote och till detta drack vi var sin kall öl, första ölen i England(!?). Denna torrläggning har med det myckna bilkörandet att göra. 

Tillbaka på rummet kopplade vi upp oss mot internet. Vi passade då på att kontrollera våra finanser samt boka boendet, sista natten (9-10:e), nära Standstedt. Det blev: The Oasis Hotel, 2 Hart Road, Old Harlow, Harlow. För £50. Det ligger ca 10 miles (ca 16 km) söder om Standstedt så det tyckte vi var OK. 

Det var en trött Nisse som kröp i säng.

Här har de inget trådlöst nätverk. Vi har ett rum ovanpå en Pub ute på landet. 

Betalade £47.5 för rummet. 

I morse lämnade vi The China Fleet Country Club. Vi åkte först och handlade bananer och bubbelvatten sedan tankade vi bilen. Tog sedan väg A38 mot Exeter, förbi Plymounth. På vindlande småvägar (A30-A377-A396) nådde vi så Tiverton. Där hade de en turistinformation. Väl där konstaterade vi att den informationen inte var till stor nytta. Turistinformationerna i England är väldigt lokala. Vi hittade dock ett gratishäfte som handlade om Exmoor och i den fanns en karta som upplyste oss om att det fanns ett Visitors Center i Dulverton. In i bilen, hittade tillslut tillbaka till väg A396. Vi fick åka på väg A361 en liten bit och svängde sedan av till A396 igen, mot Minehead. Svängde av på väg B3222 in till Dulverton. 

Dulverton är ett förtjusande litet (trångt) samhälle. På Visitors Center fick vi utmärkt hjälp. Köpte ett häfte innehållande ett antal enklare vandringsleder. Och personalen på Centret hade valt ut tre stycken som skulle vara sevärda eller värda att uppleva. 

Efter att ha köpt frimärken och besökt en offentlig toalett så satte vi oss i bilen och trixade oss ur byn via dess mycket trånga gator. Vi valde en led som startade vid en by vid namn Witypool. Väg B3223 ut ur Dulverton var avstäng(?) så vi fick köra ut väg B3222 i stället. Vi fortsatte på väg A366 tills vi om till avfarten in mot Winsford (väg inget nummer). I Winsford skulle jag ha kört mot Witypool. Jag trodde jag gjorde det. Det gjorde jag. Vi hamnade på den smalaste vägen hitintills. Men allt verkade stämma på kartan vi kom ut till och körde över väg B3223. Körde vidare på om möjligt en ännu smalare väg? Och så kom vi till slut till en P-plats (en stor en.. Kostade £2. Vi bytte om. Det regnade så det blev regnkläder på från början. Vi gick till en informationstavla och studerade den. Då började jag ana oråd. 

Vi gick till tjejen (tanten/kvinnan) som skötte avgiften till P-platsen och visade vår tänkta rutt. Vi var inte alls där, vid Witypool, vi var vid Tarr Steps. En bra bit söderut om vårt tänkta mål. Vi diskuterade en stund med kvinnan och tjatade på oss att vi skulle gå ned och titta på The Tarr Steps. Vi gjorde så. Vi kom ned till en ganska strid flod (river). Först såg vi inget upphetsande. Men så skymtade jag något mellan träden. Över floden hade det byggts en stengångbro, någon gång på13:e århundradet. Materialet var någon slags hård slipsten för halka på dem, det gick inte. 

Efter en liten stunds funderande så bestämde vi oss för att företa oss en liten vandring utmed flodens västra sida, uppströms. Det fanns säkert en bro någonstans där uppe. Om inte annat vid Witypool. Vi bestämde att vi skulle gå i 30 minuter och hittade vi då ingen bro så vänder vi. När det var 1 minut och 58 sekunder kvar på tiden såg vi en gångbro, över floden. Där ser man. 

Vi gick över bron och så följde vi sedan floden nedströms på den östra sidan. Naturen utmed floden var lövskog, en hel del Ek. Höga kullar, väldigt höga. 

Bild på Tarr Steps.

Tillbaka till bilen konstaterade vi att vi vandrat ca 3 km. 

Vi körde ut till väg B3223 via den där otroligt smala vägen. Den var så smal så en Fasantupp hade väldiga problem med att låta oss passera. Det var väl kanske 30 cm för fasanen att hålla sig undan på. Av vägen kom den inte. Här i England har de ju en annorlunda teknik med vägarna mot vad vi har i Sverige. Här har de t.ex. inga diken. Vägen i sig är vattentransportör. Sedan låter de gräs, buskar, allehanda snåriga växter och träd växa upp intill vägen. Detta klipper de sedan på så vis så att det till slut bildas en slags grön tunnel. Varför gör de så? En teori är att det har med krig att göra. En annan är att det kanske skyddar mot regn. Skyddar det mot vind? Givetvis. Men vad är huvudanledningen? Effekten blir i alla fall att de djur som lyckas komma ut på vägen (vilket är svårt) har mycket små möjligheter att komma av vägen. 

Vi svängde norrut på väg B3223. Körde tills vi kom till väg B3224. Där körde vi österut. Kom sedan tillbaka till A396 där vi svängde norrut mot Minehead. När vi kom till väg A39 svängde vi österut och körde tills vi kom till Washford. Svängde in på Abbey Road, körde en bit och så kom vi fram till puben The White Horse. 

Vi gick in och checkade in. Fick se rummet, en våning upp. Jag var hungrig så vi frågade om vägen till en öppen affär. Det skulle finna en co-op i Williton. Vi hittade den till slut. Där köpte jag ostkaka, grädde på sprayflaska, rundbröd och tomater. Hustrun köpte jordgubbar. 

Tillbaka på rummet smaskade vi i oss det hela. 

I morgon blir det till att jaga logi för nästa natt. Någon turistinformation i Minehead ligger bra till. Är det OK väder har vi en vandringsled vid kusten (Exmoor) som verkar lovande. 

Nu blir det tidigt sänggående. 

Faktiskt ytterligare en bra sovnatt på den stenhårda sängen. 

Fick till oss att det skett ett attentat, en bil körde in i terminalen på Glasgow flygplats och fattade eld. Den där terrorismen börjar krypa inpå. 

Vi beslutade att avboka hotellet i London och så utökade vi tiden vi hyr bilen. Vi skickade detta via ePost och har begärt bekräftelser, via ePost. Vi får se om det går. Annars får vi ringa. 

Efter koll på väderleken i TV’n så beslutade vi att vi chansar på en tur till Dartmoor. 

Det såg helt klart oklart ut när vi åkte och när vi kom fram till Dartmoor. Det var mulet, det regnade och det var tjock dimma. Vi parkerade vid High Moorland Vistor Centre i Princetown. Först gick vi in till Vistor Centret och kollade efter kartor eller häften med lämpliga vandringar. Vi fick superb information. En mycket stor del av centrala Dartmoor är mer eller mindre ”ockuperat” av den engelska militären med tanks, kanoner och annat militärt brôte. Tycker nog att Engelsmännen inte ska skryta över hur stor Nationalpark de har till yta i Dartmoor, när en jättestor del är militärt område. 

Vi köpte i alla fall ett häfte med en lagom lång vandringsled (9km): Nun’s Cross Walk. 

Innan vi startade vår vandring så gick vi till ett café och fick oss lite mat. Hustrun beställde något som visade sig innehålla en jättelik cheddarost. 

Efter maten gick vi till bilen och bytte om, därefter gick vi iväg. Från centrala Princetown, ut på hedarna och till en sten formad som ett kors.

Bild!

Tillbaka delvis via ett byggt dike (43 km långt), vi följde det en bit, tills vi kom till en liten bilväg som vi gick på tillbaka till Princetown. Vi passerade väldigt nära några hedponnies.

Bilder!

Annars var det inte mycket till djurliv, ja, förutom fåren då. En och annan liten fågel såg vi. Det blåste som attan men vi klarade oss utan att en enda droppe regn nådde våra regnkläder? Mina fötter och ben var helt slut när vi kom tillbaka till stan och hade så varit de senaste två kilometrarna. 

Efter vandringen gick vi in på centret och där köpte vi var sin T-skirt (£18.50), jättedyrt! Men det var då en broderad hedponny på den. Vi berömde dem också för den utmärkta informationen. 

Vi körde vidare genom Dartmoor och hade tänkt kika till ett Miniature Pony Centre men vi kom lite sent så det fick vara. Sedan var det dyrt inträde också. Vi vände och körde tillbaka genom Dartmoor. Det gäller att köra försiktigt, hästar och får kunde dyka upp på vägen, lite hur som helst. 

Mina handtvättade kläder luktade riktigt illa. Klart värre än innan jag tvättade dem? Att de ska ha det så attans rått? Vi fick pratat med en receptionsperson så vi fick ordnat med lite värme. Och så fick jag lite mer kaffe. Vi fixade sedan polletter till en tvättmaskin och en torktumlare (£4.60).

Nu har jag nytvättade T-skirt, väldoftande(?) och torra. 

Tittade på minneskonserten för Diana. 

Nu har vi så varmt i lägenheten så jag svettas. 

I går kväll var vi in till receptionen med den bärbara datorn. Mottagningen i lägenheten är obefintlig. Vi bokade då boende för natten måndag-tisdag. Det blev ett Inn vid nordöstra delen av Exmoor, The White House Inn i Washford (£47.5). 

När jag kom tillbaka till lägenheten så testade jag mottagningen igen. Hittade en vid ena fönstret men vi fick då flytta köksbordet och på detta sätta en mikrovågsugn. Först då gick det att få OK mottagning, ja jösses.

Det var med tveksamhet jag lade mig till rätta i går kväll. Sängen var stenhård. Kändes som en blandning mellan frigolit och masonit och kuddarna var näst intill lika hårda. Men det gick. Jag sov faktiskt riktigt bra. 

Idag hade vi planer på att besöka Lands End och Project Eden. Efter en relativt lång bilkörning via A38 och sedan A30 så hamnade vi i Lands End. En klart positiv överraskning. Här var häftigt. Fotograferade en hel del. 

Vi hade inte turen att se säl, delfiner och valhaj. Däremot hade vi tur med vädret, soligt växlande med soldis.
Jag vid Lands End.

Vi valde sedan att promenera utmed de branta klipporna, norrut. Vi hade siktet inställt på ett litet stenhus. På väg dit gjorde vi en liten avstickare och letade upp en s.k. geocache, en sådan där ”skattgömma”. När vi kom fram till det lilla stenhuset fick vi syn på en sandstrand, i en vik. Och något rörde sig där nere? Var det människor som badade? Vi tog några få ytterligare steg åt norr och fick då se att här låg ju ett helt litet samhälle. Nyfikna gav vi oss dit. Väl där visade det sig att det var Sennen Cove. Hade vi studerat kartan lite bättre innan så hade vi begripit det med en gång. Jodå, folk badade och surfade. Här fanns både surfskola och surfbutik. Stranden hade också en livräddare. Givetvis tog vi av oss på fötterna och lät fötterna bli svalkade av ett ganska kallt havsvatten. 

Innan badet åt vi Pizza på strandrestauranten och efteråt blev det glass. 

Fotograferade lite mer på tillbakavägen. Kungliga marina livräddningen (Royal Navy Rescue) hade helikopteruppvisning när vi kom tillbaka till Lands End. 

Vi fortsatte förbi Lands End och gick söderut. Då hamnade vi på en minifarm. Betalade man £3 per vuxen fick man träffa smådjur. Det valde vi att inte göra. Däremot kunde man klappa ”farmarkatter” inne i en hantverkarbutik. Och så kunde man gratis gå och titta på grisar så det gjorde vi. 

I souvenirbutiken köpte jag en T-skirt, med texten ”Lands End Cornwall” (£9.99). 

Skrev jag att jag köpte en T-skirt för £9.99 minus P-avgiften på £3 vid Stonehenge? 

På tillbakavägen hade vi tänkt titta in på Project Eden. Det var inte längre möjligt då klockan hade blivit alldeles för mycket. 

Vi siktade då in oss på att försöka få fatt i en turistinformation och den närmsta fanns i Penzance. Vi parkerade nära centrum, trodde vi, och frågade efter vägen till turistinformationen. I en restaurant (Fish & Chips) fick vi veta att det var bara att följa vägen och förbi en stor P-plats och så skulle informationen ligga där strax efter. Eftersom vi hade parkerat på en 30-minutersparkering så ville vi veta om vi verkligen skulle hinna, inga problem sa de. För säkerhets skull frågade vi i en annan butik också. Inga problem där heller och bilen kunde stå där resten av dagen. Det där trodde vi inte på så vi skyndade snabbt mot centrum. 

Det var ju hur långt som helst. Men vi hann i alla fall in till turistinformationen innan de stängde. Vi frågade om Project Eden och Dartmoor och hur det var med möjliga boenden norrut (det visste de inte eftersom det låg utanför Cornwall). 

Vi skyndade sedan tillbaka. Staden Penzance gjorde ett mycket positivt intryck på oss här var ”mysigt”. 

Väl tillbaka studerade jag parkeringen lite närmre och då visade det sig att vi faktiskt hade ställt oss på en parkering som inte hade någon tidsbegränsning. Och jag som hade gått slut på mina ben! 

Eftersom jag var sugen på Fish & Chips så gick vi in en sådan restaurant och beställde detta, hustrun beställde paj. Tösen som expedierade oss måste varit blyg, ny och osäker eller riktigt dum i huvudet. För när hon frågade vad jag ville ha så böjde hon ned huvudet och pratade med låg röst. Dessutom doldes hennes mun av en stor utstickande keps. Och så stirrade hon stint ned i kassaapparaten. För varje sak hon ville veta så fick jag fråga ”Wath?”, varje gång. Och inte f-n höjde hon rösten. Sedan fick jag ingen ketchup och majonnäs till maten. Gick då fram och frågade och fick då två skålar antagligen avdukade från något annat bord för det vara bara ytterst lite kvar. Jag sa då att jag ville ha ”frech” majonnäs. Då fick jag något aioliliknande. Jag gav upp. Risken för att bli sjuk hade ökat enormt. 

Vi körde hemåt (Saltash). Vi stannade vid matvaruaffären (Waitrose) och handlade mer kvällsmat och frukost. 

Efter lite kvällsmackor och mjölk satte jag igång med att säkerhetskopiera mina bilder. Och nu är det dags för den hårda sängen igen.

Kom sent i säng. Det tog en himla tid att få CD-bränningen att funka. Nu har jag i alla fall bilder både i datorn och på CD. Jag lyckades ju pilla in det lilla minneskortet i datorn. Hade glömt att jag skulle ha en adapter. Lyckades till slut få ut det med hjälp av en nagelsax. 

Frukosten på The Alex Lodge var väldigt omfattande. Den innehöll faktiskt med än den vi åt första morgonen. Vi tog god tid på oss. Därefter packade vi och gjorde rätt för oss i reception. Släpade väskorna till bilen och så rattade vi ut ur Yeovile. Vi lyckades på första försöket. Vägvalet till Plymouth, Saltash och China Fleet Country Club, blev A30 (först röd sedan grön) -M5-A38. Resan gick problemfritt. Körde rätt hela tiden och vi kom fram, rakt på. 

De små vägarna här i denna delen av England är små. Men det hindrar inte de engelska människorna från att köra som fartdårar. Flera gånger hände det att de tutade på mig i rondellerna (roundabouts), bara för att jag körde försiktigt och sakta. Givetvis skulle vi kunna lägga till osäkert också. 

Vi var framme ca 11:30 och incheckning var först 15:00 så det blev till att fördriva tiden med promenad i omgivningarna; Att ta sig ned till vattnet för att titta på det visade sig vara ett äventyr. Det växer ett tätt taggigt snår utmed hela strandkanten? Ingen strandpromenad där inte. Vi är envetna, efter idogt letande hittade vi ett ställe där man kunde ta sig ned. 
Vi ägnade också väntetiden med att äta lunch i anläggningen s.k. Brasserie. Relativt dyrt. Beställde en hamburgertallrik och ett litet glas kola, £9,25. Där äter vi knappast igen. Det hela är en SPA-anläggning med massa träningsmöjligheter, massage och andra kroppsbehandlingar. Här finns också en stor inomhuspool, utanför, en stor golfbana. Stället är en kombination av golfklubb och SPA, tror jag. 
Resten av väntetiden ägnade vi åt att ta bilen för att leta upp en mataffär. Efter att först ha hittat en bensinstation, Spar, där vi spelade riktigt dumma för att få veta att vi verkligen skulle tanka rätt soppa i bilen. Priset för bensinen är strax under £1 per liter. 
I mataffären, som vi kom till efter ett ofrivilligt besök till en källsorteringsanläggning, köpte vi kvällsmat, frukost, engångsbestick, -tallrikar och –muggar. 

Tillbaka till China Fleet Country Club. Vi checkade in och gick för att inspektera rummet. Gissa om vi blev förvånade. Det var en lägenhet; hall, kombinerat vardagsrum, matsal och kök, ett badrum och ett sovrum med två separata sängar. 
Låt oss uppehålla oss vid sängarna lite. Hitintills har vi fått dubbelsängar vilket då har inneburit att vi ska dela täcke. Det har hustrun och jag inte gjort över 30 år. Så nätterna har varit lite ”bökiga”. Nu senaste natten löste vi det via att jag tog ett av våra påslakan som vi har med oss för vandrarhemsvistelser. 
Här var alltså separata sängar – och det är bra. 
I köket har vi kyl, mikrovågsugn, vanlig ugn och elektriska plattor. Det enda vi saknar efter några timmars boende är en disktrasa. 

Där ser man vad det nästan billigaste boendet kan innehålla. 

Tyvärr finns här inget fungerande trådlös internetaccess. Enligt receptionen ska det finnas det. Men enligt min egen undersökning så är signalen för svag för att gå igenom husets betong/stenväggar. I receptionen hittade jag i alla fall en signal, en svag en. Då visade det sig att det skulle kosta en liten slant, per dag. Så då blir det till att samla på sig och sköta allt vid en och samma uppkoppling. Jag vill ju inte sitta ihopkrupen i en knepig fåtölj i receptionen, mer än nödvändigt. 

Vi har sovit ett par timmar nu och ätit. Det blir nog mest att slappa resten av dagen. 

Det ska komma en massa mer regn, mest till lördag / söndag. De har ju problem med översvämningar här i England mest i Sheffield om vi förstått nyheterna rätt.

Tidigt upp. Vi ville ha god tid på oss med frukosten. 

Den var utmärkt. Ägg, bönor, korv, bacon, potatis och champinjoner. Rostad bröd och kaffe samt lite mjölk och müsli slank ned också. 

Tillbaka på rummet startade arbetet med att försöka finna ett boende för nästa natt och helst för flera nätter. Det blev en natt, i Yeovil (£45). 

På vägen dit stannade vi vid Stonhenge. En av platserna jag markerat som jag ville se. Och nu har jag varit där. Tog en massa bilder. Och så en bild för Geocachingen också. 

Vi stannade vid en vägkrog, The Bell Inn, och stillade vår hunger. 

Vi missade första avfarten från A303, mot Yeovil, så det fick bli väg A37 in mot staden, i stället. 

Efter lite letande hittade vi till slut The Alex Lodge. Lite bekymrade blev vi först när vi stod utanför en pub som också var nattklubb och hyrde ut rum. Men det visade sig att rumsuthyrningen visserligen sköttes från puben men rummen låg i huset bredvid, i samma kvarter. 

Rummen är mer eller mindre sunkiga, hitintills, i England, så även detta. Men har det nu trådlöst internet så får en väl vara nöjd, eller? 

Vi tog en tur i stan. Köpte lite s.k. kvällsmat i en jättestor affär där de bl.a. hade lite mat. Hustrun köpte godis och jag var duktig och köpte mjölk och smörgås. 

Vi gick sedan till puben. Det ingick nämligen två fria drinkar, i rumshyran så det ville vi ju inte missa. Det vara attans till svaga drinkar. 

Tillbaka till rummet. Hustrun sätter sig och letar boende, vid datorn och jag ger mig ut på en promenad. 

Jag gick upp på en hög kulle, varifrån jag fick vid utsikt över staden Yeovil och mer därtill. Lite problem med att ta mig ned då jag inte ville gå samma väg tillbaka. 

Tillbaka kom jag. 

Hustrun hade hittat några möjliga boenden, det ena var fullbokat så det blev 4 nätter strax nordväst om Plymouth, China Fleet Country Club (£190).

Lämnade Vänersborg på morgonen och styrde bilen till Säve, utan för Göteborg. Säve flygplats kallas också för Göteborg City Airport. Undrar hur många som luras in till Centralen för att leta efter en flygplats? 

Planet och flygresan var som väntat. Billig och snabb. Jösses, det är inte länge planet står på marken. Och det är full fart på cabinpersonalen under hela resan. Det säljs smörgåsar, godis och dryck samt typ kosmetika och sedan skraplotter snabbt följt av tåg och bussbiljetter från Standstedt till London. 

Att få sitt bagage och komma igenom passkontroll(?) gick också relativt smidigt. 

När vi skulle hämta ut vår hyrbil på Hertz, så var den inte klar? 

Vi passade på att äta lite på en av terminalrestauranterna. Det var gott och priset var hyfsat om vi tar hänsyn till att det var en flygplatsterminal. 

Så fick vi då bilnycklarna. Vet ni vad självrisken är på? £550! Det är typ (550×14,4=)7920 SEK. Här gäller det att passa sig så man inte vållar någon skada. Och stenskott på vindrutan ingår inte i försäkringsskyddet. Det var/är första och sista gången vi hyr bil, i alla fall av Hertz. 

Att köra vänstertrafik har jag gjort förut så det är OK. Men att göra det i en högerstyrd bil! Himmel! Det var värre än jag trodde. Det knepigaste är att växelspaken måste skötas med "fel" hand. Och så har jag en tendens att köra som om den delen där hustrun sitter, inte finns. Har varit emot vägkanten ett antal gånger. 

Vi bestämde oss ganska tidigt för att försöka hitta ett boende. Vi körde av M3 mot Fleet. Från Stanstedt körde vi via M11 och M25, runt London. I Fleet hade vi tänkt hitta en Turistinformation. Efter att ha kört fel en gång kom vi till slut in i Fleet. Där fanns ingen turistinformation, den öppnade i september? Närmaste fanns i Farnham. Efter att ha frågat några vakter vid någon militär anläggning så hittade vi till slut en turistinformation. Det resulterade i ett boende i Farnborough. Ett B&B, Colebrook Guest House, 56 Netley Street, Farnborough, Hampshire GU14 6AT, wwww.colebrookbandb.co.uk. 

£60 kostade det (dyrt!). Men de hade trådlöst kostnadsfri internetaccess. 

Vi tog en promenad i omgivningarna för att kolla efter något bra matställe. Det resulterade i att vi köpte mjölk och smörgåsar i en mataffär.