Låg på min vibratordyna och funderade lite och då gled jag in på av vilken anledning jag skriver så förbaskat mycket på bloggen? Jag upplever mig som en åsiktsmaskin.

Jag tror att det är en omedveten rädsla för operationen som ligger bakom. Tänk om det går åt helvete? Då gäller det att tycka så mycket som möjligt. Men då tänkte jag, varför då?
Mer sannolikt är att det är själva tyckandet i sig som utgör en mental, konkret barriär som stoppar den illasinnade abstrakta operationsångesten.

Hur som helst. Det är ett stimulerande tidsfördriv och jag är glad för det jag orkar göra.

Att försöka dränka sin ångest i alkohol skapar bara mer ångest. Då är det roligare att skriva!