Och det är ju sant.

Och en del menar att det är väl naivt och tro att man kan lura sig själv på det viset.

Och det är ju också sant

Men om vi tänker oss att min må-bra’nivå är 50. Och den pendlar mellan 25-75. Någon gång ner på minus.

Om jag tänker positivt och lurar mig själv, enligt en del. Och så händer det då en massa skit.

Ja den dan riskar jag som mest att hamna strax under 0-strecket, säg -5. Mitt positiva tänkande gjorde ju att jag låg och pendlade uppe vid 50.

Anta nu att jag då är s.k. realist och finner mig i mitt elände och ojar mig och lider å det värsta och fasar för framtiden. jag misstänker att min s.k. må-bra-nivå då ligger i snitt på, i bästa fall på 5. Och pendlar då mellan -20 och +30. Och skulle då detta eländiga inträffa som jag gått och väntat på.
Ja, då hamnar jag ju på -50.

Och hur mår man då?

Och hur skickad är man då att möta livets fasor?

Det finns vinnare och förlorar i det här tänket…

Först ska bilden tas.

Väl hemma kopierar jag över bilderna till hårddisk. De får ligga kvar i kameran tills min genomgång är klar. Ifall jag skulle ta bort någon bild av misstag.

Sedan ska alla bilder gås igen om bara de bästa sparas. Där använder jag ubuntus ’inbyggda’ bildvisningsprogram: Eye of GNOME 2.20.1. Jag öppnar två fönster – förstora in detaljer som jag anser vara viktiga för bilden och jämför sedan vilken som är den bästa bilden. Sådär håller jag på tills det är en bild kvar – typ.

Samtidigt har jag startat ubuntus (standard) textredigerare: gedit 2.20.3. Den har jag som ett slag storyboard och samla alla uppgifter om bilder. Vilken ordning de ska och vilka uppgifter som ska in i inläggen.

Bilderna behandlar jag i GIMP 2.4.2.
Bild som jag bestämt ska s.k. publiceras hämtas och förs bestämmer jag vad som ska vara med på bilden. jag beskär nästan alla bilder.version 0.7.10 (20070914)
De ska sedan sparas i lämpligt format. jag kör, just nu med bredd 800 pixlar och varierande höjder.
Jag skapar också en minibild om 150 pixlars bredd (till den här bloggen)

När alla bilder är ’skapade’ så ska de kopeiras ut på en plats i cyberrymden. Och jag, min knas, har då valt en plats som kallas Diino. Det knasiga med dem är att de har en speciel s.k. klient som man måsta använda för att kunna flytta bilder mellan sin egen dator och deras server.
Den där klienten har de endast för Windows.
Så av den anledningen har jag i min Linux ubuntu installerat något som kallas för Virtual Box. ’I’ den installera man Windows, i mitt fall Windows 2000 pro. Och sedan installerar man diinoklienten.
Så, för att flytta filer från min dator till min bildplats på nätet (2 GB gratis) måsta jag alltså starta upp Virtual Box och sedan W2K och därefter då Diinoklienten.
Sedan kan jag kopiera bilder ut på ’webben’

Nästa steg är att starta upp ett litet dataprogram som jag snickrat ihop själv. Det plockar ut de s.k. EXIF-data jag vill ha om varje bild.

När det är gjort startar jag Kompozer version 0.7.10 (20070914). Ett Frontpageliknande webverktyg. Där skriver jag mina inlägg både för bildbloggen och min vanliga blogg (den här).
Har man en gång råkat ut för något serverfel precis när man skrivit klart sitt inlägg och ska trycka på ’publicera’ och allt försvinner så skrivar man därefter alla inlägg ’lokalt’ först. För säkerhets skull.

Först ’gör’ jag inläggen för bildbloggen och publicerar dem.
Då får jag inläggets s.k. permalänk. Den använder jag sedan här i denna blogg. Så när det klickas på bilderna så kommer man till just den bildens inlägg i bildbloggen. Himla finurligt

Sedan skriver jag inlägget till den här bloggen och fixar då till småbilderna så de hamnar där jag vill ha dem.

Det är ovanstående procedur som emellanåt gör att jag inte orkar föra in bilderan samma dag som de tas, oftast. Idag, ett undantag.